Jag vet nu varför somliga hoppade från World Trade Center efter attackerna 11 september. Det är skylttillverkarnas fel.

"In case of fire, evacuate the building. Do not use stairways. Do not use elevators."
- Skylt i en bank i Boston

Enligt en ny opinionsundersökning är Sverigedemokraterna nu större än både Centern och Kristdemokraterna samtidigt som dessa riskerar att hamna under 4-procentspärren.

Att ett parti med så starkt uttalad främlingsfientlig inriktning kan vinna mark i dagens samhälle är bara beklagligt. Något som dock gladde mig efter partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel om islam och muslimer var att ett antal partimedlemmar avgick i protest mot ställningstagandet - ett ställningstagande de inte kände igen och absolut inte stod för.

Lite cyniskt måste jag fråga mig varför man överhuvudtaget idkar någon form av samröre med ett parti, än mindre faktiskt ansluter sig till dem, utan att reda ut vad partiet ifråga står för. En kort parentes bara.

Samtidigt som SD vinner mark ser vi hur smygrasismen breder ut sig i form av nedsättande kommentarer från Malmöpoliser och tjuriga gamla människor som naivt vidhåller att det minsann var bättre förr. Fler och fler unga dras in i kriminalitet och drogmissbruk.

Våldtäkter och grova misshandelsbrott ökar och tjänstemän i utryckningsposition blir attackerade med stenar.

Enligt SD är ansvaret helt och fullt invandrarnas. Åtminstone om man ska tolka deras partipropaganda som en normal människa och inte gå ned på knä framför Åkesson och tillbe honom. Man kan fråga sig hur denna ansvarsdelgivelse kan få medhåll. Det är skrämmande likt Nazityskland.

Samtidigt som jag tycker att det är sorligt att man beslutar sig för att stödja ett parti som på fullaste allvar påstår att våldtäkter, rån och misshandelsfall till övervägande majoritet utövas av invandrare, måste jag också ge en känga till idioterna som kastar sten på ambulanspersonal och brandmän under utryckning. Hur man sedan kan komma med kravet "vi vill ha fler jobb" är galet. Det finns jobb, folk har bara för höga krav, och att kasta sten på tjänstemän är knappast svaret.

Muslimerna är livsfarliga. Det är bara att titta på dem, hur de skriker på torgen, slår sina kvinnor, skjuter i luften och spränger varandra.

Svenskar är livsfarliga. Det är bara att titta på dem, hur huliganerna härjar på städernas gator och slåss och förstör, hur de super sig utom kontroll och självkänsla och kastar lock till soptunnor genom folks fönster, ränner runt på gatorna och söker bråk.

Vi är alla livsfarliga beroende på hur man vinklar det. Synd att rasisterna är för dumma för att förstå det.

Jag citerar en mening ur en säkerhetsföreskrift från ett ryskt flygplan:

"Any failure to keep an order and infringement of on-board regulations may cause unpredictable 'consequences'."

Vad lär detta oss? Att Ryssland är precis som man kan föreställa sig.

För ett par dagar sedan när jag åkte hem från skolan satte det sig en äldre herre bredvid mig på bussen. Förutom att han var ganska jättestor lade jag inte märke till något speciellt. Inte förrän efter ett tag. Liksom med fiskkvinnan på tåget tog det en stund innan jag märkte det.

Denna man luktade fasansfullt illa. Gammal, ingrodd svett. Typ. Starkt. Mycket starkt.

Jag tittade ut genom fönstret och föreställde mig hur ljuvlig stadsluften skulle kännas när jag klev av, och på så sätt överlevde jag.

Jag dömer inte människor medvetet, men jag hade inte gått ut och luktat så.

Den som är uppmärksam ser att något drastiskt har hänt här. Jag är själv inte säker på exakt vad som har hänt, men jag antar att det var en liten stjärna som valde att vara barmhärtig mot mig.

Jag är inte jättevan vid att få saker gratis, och av naturen blir jag misstänksam när det händer. Så var även fallet denna gång. Jag blev naturligtvis glad först när jag såg det, men samtidigt misstänksam som vanligt. Nu sitter jag här med facit i hand - det finns bra människor kvar.

Själv hade jag aldrig klarat det, eller åtminstone hade det tagit lång tid. Lång tid.

Lämna gärna synpunkter, jag är säker på att skaparen vill höra.

Stort tack, Däjzzy!

Visst är det härligt med gratulationer, och visst känner man att det ändå är något speciellt med ens födelsedag, men vad är det man gratulerar egentligen? Skillnaden i denna stund mot samma stund för exakt ett dygn sedan är marginell, ja nästan mikroskopisk.

Jag får sluta vara så analyserande och ifrågasättande. Jag ger mig hän åt födelsedagen på riktigt och mottar alla gratulationer.

Stora tack och uppriktig uppskattning från min sida för att dagen blev så pass bra!

I dag blir jag en gammal gubbe. En gammal gubbe med målet att bringa omgivningen rädsla och misstankar i minst 78 år till. Efter det kan vi packa ihop och säga "god natt", men först då. Och fan ta den som stoppar mig innan mitt mål. Då hemsöker jag personen, garanterat.

Hurra för mig. Hurra för mig och Robin. Hurra för alla andra som når ytterligare en siffra på pappret. 22 % avklarat då.

Så länge denna typ av människor existerar betyder det att mänskligheten inte är redo. Det ger mig mer arbete.
There is no truth but your own; too bad her truth is a lie.

Det är inte vilken dag som helst idag, eller det har inte varit vilken dag som helst. Tvärt om är det för en stor del av populationen en alldeles särskild dag. Det är nämligen fars dag.

Historia. Fars dag är från första början ett påhitt av en privatperson i USA på 1910-talet. En kvinna ville hedra sin far som ensam uppfostrat henne och hennes fem syskon. Hennes initiativ spred sig och 1924 uttalade sig dåvarande president Calvin Coolidge stödjande till idén.

Det dröjde dock ända fram till 1966 innan dagen blev officiell på riktigt, då Lyndon B. Johnson instiftade den tredje söndagen i juni som fars dag.

1931 firades fars dag i Sverige för första gången. Då firades dagen i början av juni i hela Norden. Efter önskemål från handelssamfundet flyttades dagen till andra söndagen i november, för att ligga bättre i tid mot mors dag, som ju infaller sista söndagen i maj.

Här följer instruktioner på firandets tillvägagång, från 1920.

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2. Far hälsas om morgonen med sång av barnen.

3. Han bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Han hedras med blommor och en liten gåva.

4. Honom beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete under den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där mor i huset medverkar. Något vackert läses upp utantill, och hjärtats tack bringas Far, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig Fars förlåtelse för ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Far sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.

6. Frånvarande barn hälsa far med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för fars dag.

Grattis, pappa!

Normalt sett är jag väldigt sansad och absolut inte långsint. Att något gör mig förbannad och sedan håller mig på dåligt humör en längre tid är extremt ovanligt. Visserligen är det ganska skönt att veta att jag har förmågan att kunna släppa något ganska omgående, samtidigt kan det hos vissa väcka en känsla av nonchalans.

Idag trampades det på mina ömma tår. Idag blev jag på riktigt dåligt humör. Idag var det antingen inte en vanlig dag, eller så var det bara extremt mycket irritation på en gång.

Lektion. En lärare som försöker hålla föreläsning. En klass som inte bryr sig, som inte vet hur man visar respekt. Jag kände hur stressnivån ökade okontrollerat och jag tänkte för mig själv att det är bäst att räkna sakta till tio och andas lugnt. Detta gjorde jag också, men stressnivån ökade fortfarande.

Jag vände mig om och frågade ordagrannt vad det är som är så förbannat svårt med att hålla tyst. Jag har nog någon form av rykte om mig att vara den sansade och lugna, stillsamma och tillbakadragna typen som inte säger något på lektionerna. Denna slutsats drar jag av att det faktiskt tystnade betydligt bakom mig. Åtminstone ett tag.

Jag har extremt svårt att tolerera denna sorts respektlöshet. Måste man prata kan man väl ta sitt förnuft med sig och gå ut ur klassrummet. Icke, tydligen. Redan i gymnasiet hade jag svårt för detta och sade vid flera tillfällen, mycket vänligt, till mina klasskamrater att hålla käften.

Jag tycker om min klass och trivs bra. Det är många riktigt sköna individer och jag vill dem inget ont. Idag hade någon dock kunnat dö.

Att jag ska sitta och behöva lyssna på detta, för att sedan komma hem och vara tvungen att stänga in mig på rummet för att inte smitta av mig med mitt dåliga humör på resten av familjen medan jag läser inför tenta, är det så det ska vara? Ska jag behöva känna att jag kommer att slå ihjäl någon om jag går och tränar?

Jag måste överreagera. Jag kanske är skyldig till detta fenomen genom det faktum att jag inte ingriper? Vilka skuldkänslor jag än må ha så verkar de vara överskuggade av hat för tillfället.

Och det där om ömma tår, det stämmer. Jag har fruktansvärt ont i, åtminstone, en av dem.

Jag uppfattas nog av många som ganska negativ. Flera gånger har jag fått frågan om det inte är jobbigt att gå och tänka så negativt och inte se något ljust i vardagen. Varje gång förbluffas jag över folks trångsynthet och plötsliga amatörpsykologiska kunskaper.

Helt omedvetet dömer vi folk på förhand efter utseende och beteende, men att direkt ifrågasätta någons synsätt på det viset och samtidigt insinuera att ens sätt att se på saker och ting är fel? Här får jag nog. En stor nackdel jag har är att jag är efterklok. Ofta blir jag bara paff av kommentarer för att senare komma på alla bra saker att säga. Väl där är det lite sent att säga det.

Själv har jag egentligen aldrig sett mig som negativ eller direkt pessimistisk. Snarare har jag alltid påstått att jag är mer åt det realistiska hållet. Vi har gnällbältets "Det går aldrig..." - något otvivelaktigt pessimistiskt såtillvida det inte rör sig om något som de facto är helt omöjligt.

Mina värderingar kommer sig av erfarenheter, precis som hos de flesta. Kan jag påstå att jag upplevt mindre antal positiva saker än andra, eller? Inte direkt, främst eftersom jag inte bara automatiskt kan anta att det är så. Att utgå ifrån det är att vara pessimist.

Om jag inte har några förväntningar på något för jag höra "Måste du vara så negativ?". Jag vet inte ens om jag ska dra resonemanget vidare. Är det inte ganska självklart?

I går eller förrgår såg jag en liten artikel i Metro där det stod att negativa människor är bättre på att bedöma andra människor och ge mer träffsäker kritik, samt var mindre benägna att bli lurade. Om nu inte detta är skäl nog att inte ändra på sig, så säg mig vad som är det...

Det var fantastiskt så länge det varade. Synd att det var så skört.

I går fick jag för första gången en betalningspåminnelse. Det rörde sig om en faktura som oavsiktligt lagts åt sidan och sedan fallit i glömska. Till detta föll en påminnelseavgift om 50 kronor. Mer än så var det inte, reaktionen var väl egentligen bara "Men..." för att sedan betala de där extra 50 kronorna på en gång för att förhindra återupprepning.

För en tid sedan var det både i tidningar och på nyheterna på tv inslag om en man som missat att betala två kronor i trängselavgift. Transportstyrelsen tänker lite annorlunda. De har ingen påminnelseavgift. Visserligen kallar de den det, men låt oss sätta lite perspektiv: 500 kronor i påminnelseavgift?

Han fick en faktura från Transportstyrelsen om totalt 502 kronor. Detta är inte en påminnelseavgift, det är en straffavgift och det gör mig förbannad. Deras kommentar till det hela är att tanken är att hindra folk från att sätta det i system.

Vän av ordning frågar sig hur svårt det ska vara att dela upp påminnelserna i olika steg. Vad sägs om tre steg? Först 50 kronor, sedan kanske 200 kronor för att sist gå upp till den vansinniga femhundringen. Att protokollföra vilka som gång på gång halkar efter borde, med tanke på all annan övervakning, inte vara speciellt svårt.

Jag tror att alla någon gång varit med om vissa attribut hos någon som gör denne svår att ta på fullt allvar. Detta, eller dessa, attribut behöver inte nödvändigtvis vara av bestämd art, utan snarare kan de variera både i omfattning och i sättet de manifesterar sig.

En del attribut är fullständigt omedvetna, många smackar exempelvis när de äter eller tuggar tuggummi. Detta smackande verkar inte bekomma någon i min omgivning, men jag blir galen av det.

En del attribut är svåra att komma ifrån. Ursprung är ett av dem. Norge är ett attribut som av oförklarlig anledning gör att jag inte kan lyssna utan att vilja gå därifrån. Jag är en otroligt hemsk person, jag vet. Enough said.

På tåget hem blev jag bryskt påmind om ett fysiskt attribut som höll på att knäcka mig. En kvinna sätter sig snett framför mig. Jag lägger inte märke till något speciellt förrän efter ett tag. Detta var nog tur, annars hade jag förmodligen varit tvungen att byta vagn.

Jag lät min blick snabbt svepa över hennes ansikte. Utan att tänka på det såg jag ut genom fönstret. Då slog det mig. Fisk. Hon såg ut som en fisk i ansiktet. Väldigt, jätteöppna ögon och en putande mun. Jag var tvungen att fortsätta titta ut genom fönstret för att inte avslöja vad som hände i mitt magiska lilla huvud.

Våldsamma skrattattacker försökte ta sig ut och ögonen tårades. Andningen ville skena och var, trots stora ansträngningar, mycket spasmisk. Jag lät framtänderna sjunka in i underläppen och lyckades till slut kuva reaktionen.

Jag kände mig som en hemsk människa och det dåliga samvetet smög sig på, men jag kunde verkligen inte sluta skratta. Väl av tåget var jag tvungen att torka mig i ögonen. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Jag skulle bli hemskt kränkt om någon skrattade åt något jag inte kan rå för, samtidigt sitter jag här med detta facit i hand.

Jag har sagt det förut: jag är dubbelmoralen personifierad.

Jag kommer aldrig att glömma första gången. Det är precis som de säger, första gången är speciell även om det inte blir så bra som det kan komma att bli efter några gånger, när man fått mer erfarenhet. Första gången är ett stort kliv, in i en ny värld. Väl där får man mersmak, vill göra det igen, kanske ta det mer intensivt, göra bättre ifrån sig.

Jag hade länge både längtat och fruktat det. En del av mig hade romantiserat det hela, medan en annan del snarare drog åt tumskruvarna ordentligt varje gång jag tänkte på det. Jag försökte förhålla mig neutral och inte måla varken fan eller motsatsen på väggen.

När dagen närmade sig var jag nervös. Så infann den sig till slut.

Liksom vilken annan helgmorgon som helst var det lugnt och stilla hemma. Jag kände ingen nervositet över vad som skulle komma, istället kände jag ett falskt gemyt, ett lugn vars äkthet jag avvisade som psykisk försvarsmekanism för att jag inte skulle skaka.

Romantiseringen slogs i bitar när timmarna hade gått och det var dags att komma på plats. Jag hade tänkt mig att arrangemanget skulle se annorlunda ut, mer lockande och med mer arbete och tanke bakom. Istället för att bli besviken log jag och omfamnade kaoset. Jag visste ju ändå vad som väntade.

Efter en massa pratande och skrattande var det dags för förspel, att bli lite varm i kroppen och låta vätskorna flöda. Vi värmde upp ordentligt, blev härligt varma i alla skrymslen och kroppen skrek att den var redo. Det kändes bra och jag var inte alls nervös.

Vi bestämde oss för att det var dags att gå "upstairs". När vi tog av oss kläderna fick jag för första gången se vad jag skulle få känna på. Vi äntrade skådeplatsen och så var det dags. Jag var nervös men kände mig ändå självsäker.

När våra halvnakna kroppar möttes för första gången försvann allt vad förberedelser och självsäkerhet hette. Jag hade sett på film och på tv hur man skulle, eller kunde, göra och övat en hel del på egen hand. Nu kändes förutsättningarna annorlunda.

Jag kände mig fumlig, visste inte var jag skulle göra av mig själv och känslan av att inte ha kontroll var väldigt påtaglig. Det visade sig vara mycket svårare än jag trodde att komma in ordentligt. Jag försökte flera gånger men fick snällt fortsätta förbehandla och envist kämpa med mig själv.

Efter ett litet tag fick jag mer flyt på det och lyckades penetrera ordentligt. Känslan var enorm och självförtroendet ökade. Jag insåg dock snabbt att jag blev trött fortare än önskvärt. Vi fortsatte att köra på och rätt vad det var så var det slut. Efteråt stod jag där, utan en bra prestation men som ändå varit bra med tanke på omständigheterna.

Nu har jag mersmak och tänker på det mycket ofta. Känslan av att vara där, hur allt runt en försvinner och man upplever total koncentration samtidigt som man försöker hålla sig så avslappnad som möjligt. Jag vet att det dröjer ett tag nu till nästa gång, men känslan glömmer jag aldrig.

Jag längtar till nästa match.

Detta är helt enkelt bara sorgligt. Det är så tragiskt att jag inte ens tänker skriva något om det. Jag lämnar bara länken så kan du läsa själv, om du inte redan gjort det. Beklagligt, helt enkelt.

Aftonbladet