Så,

då var det dags. Bowlingen i fredags blev av. Det var kul att det blev nåt av det. Blev kanske inte som jag hade planerat från början, men vi blev i alla fall fyra som bowlade, och så slöt Abbe och Biggis upp också. Kul att ni kunde komma allesammans, ni som kom.

Nu känns det nästan lite halvsentimentalt här. Finns ingen anledning egentligen. Det är inte som att jag ska bort på det viset. Jag kommer bara inte vara här. Så att säga....

Jag vet inte hur det är med internet där, så det här är kanske mitt sista inlägg på ett tag nu. Så från och med nu så är det här min lumparblogg.

Vet inte vad jag ska skriva mer, så jag slutar här. Önskar er alla en trevlig fortsättning, och på återhörande, till och med återseende för vissa av er.

Pvt. Hellgren, signing out....

Bowling

Jo då, det blir av. Men det blir inte riktigt som jag hade tänkt mig från början. Som det ser ut nu så blir vi tre eller fyra som kör. Lite beroende på hur Stephen ska ha det. Detsamma gäller Albert. Vi vet inte riktigt, men det blir nog bra. Vi kör klockan 20 i alla fall.

Bokat. Klart. Bara att köra...

Yes

Så, nu var det klart! Nu har jag körkort! Faan vad skönt det kändes! "Jaha, tack för skjutsen. Tack, och grattis" var orden som klingade när jag hade parkerat. Mmm mm. Underbart. Verkligen.

Killen jag körde med var världens skönaste inspektör. Såg också killen jag körde med i måndags. Fick rysningar. Han såg lika bister och överklassaktig ut nu som då.

Fan vad jag är glad!

Mitt liv är fulländat nu!

Wow

Check it out!

Det är vad jag alltid har sagt!

God damn it!


Juhupp

Har precis kommit tillbaka från uppkörningen. Det var lite nervöst på väg dit, och det var lite nervöst de första minutrarna av uppkörningen, men sen släppte det, och det kändes riktigt bra hela vägen igenom. Däremot kunde jag känna direkt när killen satte sig i bilen att det var som att man kunde ta på luften.

Det var en dryg, och till råge på allt jävligt grinig kille som tydligen hade vaknat på fel sida sängen. Och inte nog med det, han verkar vakna på fel sida om sängen varje dag.

Men så vi kör, och kör. Han säger vart jag ska åka, jag åker dit. När vi kommer tillbaka så säger han: "Ja du, Michael. Din körning blir inte godkänd idag." Och tro det eller ej, jag kunde se i hans ögon att han var helt känslokall och nästa njöt av att säga det.

Läraren, alltså min körskolelärare, sa att han tyckte det var jävligt konstigt, och han förstod inte varför. Inte jag heller. Han sa också att den killen jag fick brukar vara jävligt svår och att de flesta som kör med honom inte klarar sig.

Det är väl jävligt klart att jag ska få just honom. Av 16 personer som man kör upp med, finns det två inspektörer som är jävligt svåra, och naturligtvis ska just jag få en av dem. Just nu känner jag mig jävligt nere. Känner mig som ett komplett misslyckande.

Inspektören snackade om att jag hade "genat genom en rondell", vilket var skitsnack eftersom jag inte gjorde det. Han snackade om att jag hade prejat en taxi, vilket också är skitsnack eftersom taxin stod still och vi skulle byta fil och jag tydligt såg att han tänkte släppa in mig i den luckan. Han hade mage att påstå att jag bytte körfält utan att se mig för, vilket är fullständigt skitsnack eftersom jag kollade mycket tydligt. Men det är klart, eftersom han - smart ass som han är - också sitter och vrider huvudet åt höger för att kolla, inte ser att jag kollar. Dumb ass! Han påstod också att jag inte var tillräckligt tydlig vid svängar osv. Hur fan kan man vara tydligare än att placera sig så långt åt höger/vänster beroende på vart man ska och samtidigt blinka? Tell me, hur fan kan man vara tydligare??

Jag känner mig riktigt deprimerad just nu. Jag känner inte för något, är inte hungrig, har ingen motivation till någonting, orkar inte se mig i spegeln osv osv.

Det som gör mig mest förbannad är att jag idag körde som jag brukar köra, jag gjorde exakt som jag har i minne att jag körde senast på lektionen, då det var felfritt.

Jag känner att jag bara vill sluta existera. Jag känner att jag helt enkelt bara vill sjunka genom marken. Jag önskar att det kunde göras ogjort. Jag känner att jag bara vill skrika. Jag vill bara gråta. Jag vill inte finnas till.

Läraren sa att jag inte skulle gräva ner mig för djupt, att jag inte skulle deppa för mycket. Sant, sa jag. Det är ju lättare sagt än gjort. För nu sitter jag ju här. Jag har inte ord nog att beskriva mina känslor. Jag vill inte träffa någon, jag vill inte se mig i spegeln, jag vill inte se min familj i ögonen. Jag vill inte se mina vänner i ögonen heller.

Jag vill sitta här, instängd på mitt rum och bara vara ifred. Undrar hur det skulle kännas att ha makten att avgöra någons närmaste framtid? Jag rycker in om 7 dagar. Det sa jag till inspektören också. Undrar om det fick honom att må ännu bättre när man sa sina ord. Sina ord som fortfarande ekar i huvudet på mig.

Undrar hur det skulle kännas att ha blivit godkänd istället. Undrar vafan han egentligen snackade om. Jag undrar varför.

Jag ska försöka att inte ta det föör hårt. I morgon ska jag ringa Vägverket och höra med dem om de har några återbudstider. Annars vet jag inte. Får snacka med körskolan och boka in en uppkörning när jag ligger inne.

I've hit rock bottom. I feel like the lowest standing creature alive. I feel insignificant. I feel... dead.

Är vi dumma? Nej!

Det går en reklam på radio i vilken de sjunger "Barfota utan strumpor o skor" och sen nåt annat trams. Jag vet inte om det är någon barnvisa man sjunger typ i skolan eller så, men... isn't it obvious att man är barfota om man inte har strumpor eller skor på sig?

Att vara barfota innebär ju att inte ha något på fötterna! Hallå? Försöker de idiotförklara folket? Försöker de verkligen det? Eller är det så att de själva inte riktigt är helt säkra på vad det innebär att vara barfota, så att de måste förtydliga allting så att allting går fram utan missförstånd? Jösses säger jag bara. Ytterligare ett I-landsproblem. Men vafan, det är ändå störande.

Wow

Såg precis att jag hittills idag har haft 22 unika IP-adresser. Om det nu faktiskt innebär att 22 pers har kollat in min blogg vet jag inte, men det är i alla fall rekord. Jag vet inte vilka ni alla kan tänkas vara, men jag tackar er i alla fall för visat intresse.

Oh yeah

I tisdags på träningen gick det oförskämt dåligt. Jag kände mig tung, klumpig och stel. Jag hade ingen koordination och allting kändes bara fel. Ingenting flöt på som det skulle och jag orkade ingenting. Det kändes helt enkelt bara skit.

Idag på träningen kändes det Skitbra. Allting gick som det skulle, jag orkade mer än jag trodde och hade energi kvar när träningen var slut. Det var riktigt skönt att det var så, för omväxnlings skull.

Och nu är jag astrött, så nu ska jag sova.

Bowlinge förresten, ni måste säga till, annars blir det kanske ingenting. Hittills är det jag och edward, och kanske Albert och Granberg. So please, join up!


Mike, signing out...


Old times...

Hörde precis The Pretenders' "I'll Stand By You"... väcker minnen. Väcker känslor. Hell yeah. Over and over. Har ni inte hört den, ladda ner den!

Tankeverksamheten är på högvarv

Tänk på följande: det finns inget ultimata högsta tal. Det ultimata högsta talet någon kommer på, slås alltid av det ultimata högsta talet, plus ett. Det går inte att ha ett högsta tal. Det är helt enkelt omöjligt. Ta en googol t ex. Det är 10100, vilket är sjukt mycket. MEN, 10100+1 är mer än 10100. Alltså är det hela tiden möjligt att öka på det högsta talet man kommer på.

Sen har vi ju det ultimata talet, en googoplex. Det är det sinnessjuka 101googol. Det är alltså tio upphöjt i en googol, en etta med en googol nollor efter. Tänk (^= upphöjt) 10^100^1000 så har ni en googoplex. Det är förbannat många nollor. Kolla här.

Om ni har kollat på den sidan klickade ni säkert på länken som fanns där, annars kan ni kolla här.

Tänk bara på att man hela tiden kan lägga till en etta eller en tvåa eller liknande för att få talet större! Det går att ta det hur långt som helst, bara språket sätter gränsen!

Sug på den!

Oh My God

Jag kollade på Everwood idag när jag kom hem från gymmet. Det är helt sanslöst... I'm hooked! Jag vet inte hur det gick till, men snabbt som fan gick det.

Jag är också hooked på "Ensamma hemma" som går efter Everwood. Unbelievable.


Glömde lägga in att jag är såld på Lost också. För övrigt är det säsongsavslutning på det idag, och nästa vecka drar säsong tre igång. Synd bara att jag bara kan se första avsnittet av det, om man inte glor på det när man sitter på luckan i lumpen och inte har kvällstjänst. Hoppas det, annars får jag väl be att det spelas in...

Varför?

För sista gången... whassup med majoriteten av alla gamla när de handlar? Varför kan de inte bara slänga fram 120 : - när något kostar 106 istället för att börja böka runt i plånboken efter sex lösa kronor? Think "efficiency"...

Men men... jag antar att man hamnar där själv i sinom tid..

Request

Går nu ut med en allmän begäran och ett tillkännagivande:

Fredagen den 27/10 har jag och Tore kommit fram till att det skulle vara skitkul om vi kunde dra ihop ett gäng och gå och bowla. Jag tyckte också att det skulle bli skitkul, som en liten sån där "ha det bra, lycka till och vi ses snart igen"-grej.

Jag vill att alla som läser det här, och som är berörda av det (dvs. ni före detta SA3B: are i första hand) kollar upp om ni kan då. Ni vet hur det är, the more the marrier! Har för mig att man måste boka i förväg, för att vara garanterad plats i alla fall... så om ni kunde tillkännage ert svar till mig så snart som möjligt så att jag kan arrangera det hela.

Jag har ingen koll på någon prisplan, men jag kan kolla upp det om det finns något intresse alls.

Som sagt... det skulle vara skitkul. Hör gärna av er! Jag ska försöka ta kontakt på msn med er också, om det passar. Har tyvärr inga mobilnummer till någon... så det får bli såhär.

Svara så snart som möjligt, tack!

På återhörande.


Daah?

Har ni hört det där fåniga uttrycket: "De säger att tiden läker alla sår, men varför händer inget med naveln då?"?

Fan vad dumt. Vilket korkat uttryck. Det är väl jävligt självklart att naveln inte är ett sår... blöder den? Varar den? Ser det osmakligt ut med en massa gegga och sårvätska och sånt?

N A V E L N          Ä R          E T T          " Ä R R " ! !          I N G E T          M E R ! !

Så nu har vi rett ut det.

Men för att återgå till första delen av uttrycket, originalet; "Tiden läker alla sår"... sant. Eller är det verkligen det? Varför gör det fortfarande ont? Varför smärtar det fortfarande när jag tänker på det? Trots att det har gått över två månader nu, och trots att jag långt innan det gav upp hoppet, så gör det ont. Varför? Hur lång tid behöver tiden på sig för att läka såret?

Räknas brustna och krossade hjärtan som sår? Kanske de inte gör. Kanske är det därför som det gör ont fortfarande. Fast å andra sidan... smärta behöver inte betyda att skadan/såret fortfarande är där. Det kan ju bara vara kroniska biverkningar. Som med min arm som jag bröt i 4an. Den gör fortfarande ont titt som tätt. Men den är ju hel?

Krossade hjärtan räknas nog inte som sår trots allt. Men vafan, get yourself off the ground. Gå med hakan högt, men se upp så man inte blir för självsäker och för en smäll på hakspetsen och hamnar på marken igen. "Once bitten, twice shy". Lite synd. Sen är det ju inte, för min del i alla fall, "once bitten" heller. Mer ändå... och det ger sig tillkänna.

Men nu är det inte de fasonerna som gäller. Om 18 dagar ändras alla förutsättningar. Om 18 dagar öppnas en rad nya möjligheter. Om 18 dagar börjar mitt nya liv. Om 18 dagar... tiden går snabbt.

Lite svårt om man inte kan melodin... men budskapet i texten är skönt. Enjoy Status Quo's "You're in the army now".

"A vacation in a foreign land
Uncle Sam does the best he can
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Now you remember what the draftsman said
Nothing to do all day but stay in bed
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

You be the hero of the neighborhood
Nobody knows that you left for good
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Smiling faces as you wait to land
But once you get there no one gives a damn
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Hand grenades flying over your head
Missiles flying over your head
If you want to survive get out of bed
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Shots ring out in the dad of night
The sergeant calls (stand up and fight)
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

You've got your orders better shoot on sight
Your finger's on the trigger
But it don't seem right
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Night is falling and you just can't see
Is this illusion or reality
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now
You're in the army now
Oh, oh, you're in the army now

Oh, oh, you're in the army now"

Där ser man

Sprang idag. Tänkte klocka 3 km. Så jag drar iväg. Springer mina 3 km. Tittar på klockan. 15'31. Min besvikelse var obeskrivlig. Måste ner under 15 tänkte jag. Allting annat är oacceptabelt. Ser sen när jag kommer tillbaka till Ensta att jag minsann sprang 3, 4 km. Så där ser man. Då tog jag det alltså på under 15 ändå. Egentligen.

Målet är ändå, nu i alla fall, att få ner 3, 4 till under 15. Det går nog.

Undanflykter?

Jag har fått en riktigt oförskämt ondsint blåsa på undersidan av min högra fot. Den gör ont när jag går. Tyvärr så är den av modell större, och dessutom vätskefylld, så när jag sätter ned främre trampdynan trycker jag bak vätskan i den, vilket resulterar i att det gör ont. Men men.

Jag hade tänkt springa idag. På väg till Ensta kände jag direkt att det här skulle aldrig fungera. Så jag tänkte att jag kunde gå runt Marknadsvägen istället. Då träffar jag Granberg istället, snackar och hakar med honom ner till gymmet i Tibble, snackar lite därutanför och går hem igen.

Kul att träffa sina gamla kompisar. Det är det jag saknar mest med att vara borta från skolan. Jag saknar all kontakt med folk. Jag saknar att träffa mina kompisar. Den sociala biten.

Jag undrar vad alla har för sig nu för tiden. Jag vet ju vad några gör, men långt ifrån alla. Jag vet inte ens vad jag själv har för mig. Jag gör ju ingenting. Bara tränar - tränar och klagar. Klagar på det mesta:
1. Att jag inte gör någonting kreativt på dagarna
2. Att jag saknar att träffa kompisarna, som man numera inte har någon kontakt med
3. Klagar på att det är dåliga TV-program på dagarna

osv osv.

Häromdagen fick jag en så obeskrivlig känsla av saknad. Det var någonting som fattades. Allting kändes meningslöst och det kändes som att det var ett enda stort hål i mitt liv. Problemet är att jag inte är helt hundra på vad. Eller rättare sagt, jag är fullt medveten om vad jag saknar, förutom att träffa mina kompisar som jag saknar så.

Jag är jävligt dålig på att ta kontakt med folk... det erkänner jag. Jag är inte den typen av person som är speciellt framåt när det kommer till kontaktsökande. Tyvärr. Jag kan inte ändra på det. Däremot funderar jag, och det är fortfarande på planeringsstadiet, på om man skulle - fredagen den 27/10 (fredagen innan jag rycker in) - skramla ihop ett gäng och gå ut någonstans, så jag får träffa er en sista gång innan ett långt möjlighetslöst uppehåll.

Ni kan väl slänga ett öga i era kalendrar och se om ni är lediga den kvällen. På lördagen därefter kommer släkten. Jag vill gärna vara pigg efter helgen, så jag tänker ta det lugnt på vätskefronten, och på själva festandet också, men jag vill bara träffa er igen. För er del så är det bara att partaja på. Men som sagt, kolla gärna era kalendrar.

Det skulle vara jättekul om det blev något av med det.

Innehållslöst skit

Den här dagen har varit en av de absolut tråkigaste i mitt liv. Jag har inte gjort ett jävla dugg. Tog en promenad på en knapp timme mitt på dagen. Sen när jag kom hem så lade jag mig i soffan. Och låg där. Länge. För länge.

Som tur var så fick jag ut väldigt mycket av träningen idag. Känns som man gör framsteg, men samtidigt så känner man hur mycket man har att hämta igen.

Gav allt på träningen. Fick beröm för det efter sparringen. (Kunde du se mitt stora leende skulle du smälla av...) Känns naturligtvis alltid bra. Men det är ju därför man är där, för att ge allt och lära sig, bli trött och utvecklas. Det är riktigt kul.


Får se hur det blir med träningen nu under lumpen. Denna termin håller på till slutet på december. Sen vet jag inte om jag ska pröjsa en 400:-  terminsavgift igen... får se.


Mitt liv just nu:

Måndag:
* Upp 06.50-07.00.
* Iväg och träna 07.45.
* Hemma runt 10.30-11.00.
* Äta och sen sitta och göra ingenting, i varje fall ingenting kreativt.
* Runt 15.00 ut och springa, beroende på väder.
* ~17.00 och resten av kvällen bara vara okreativ och återigen sitta och göra ingenting.
* Mellan 22.45-23.30 brukar jag komma isäng.

Tisdag:
* Upp runt 07.00.
* Ingenting kreativt brukar utföras under tisdagarna.
* Till och från har jag körlektioner på tisdagarna på varierande tider.
* Mer okreativt stillasittande.
* Runt 18.00 drar jag iväg till träningen och tränar från 19.00-20.15, ibland från 19.00-20.40- 20.45 beroende på hur formen känns.
* Kommer hem mellan 20.35-21.15 och äter och duschar.
* Stillasittande fram till ungefär 22.30 och då sovdags.

Onsdag:
* Ser i stort sett likadan ut som måndagarna.

Torsdag:
* Ser i stort ut på samma sätt som tisdagarna.

Fredag:
* Ser ut som måndag och onsdag med undantag från att jag inte springer då, och jag åker till landet på eftermiddagen. Där finns inga krav på kreativitet. Där är det skönt att bara "vara".

Lördag:
* Varierar väldigt beroende på alla möjliga förutsättningar.

Söndag:
* Åka hem vid 14.00-14.30 -tiden. Träning 17.00-18.30. Hem, äta, duscha och kanske se något på tv.
* I säng lite beroende på träningsintensiteten. 21.00-23.20.


Det händer att jag bryter mönstret ibland. Då och då försöker jag göra någonting kreativt. Men det är svårt. Det känns som att det inte finns något att göra. Min fantasi är mycket begränsad i det avseendet. Jag gör mitt bästa, men det räcker inte till.

Jag har blivit vad jag alltid har strävat efter att undslippa att bli: en stillasittande jävla fettbobba. Kanske inte just "fettbobba", men åtminstone motsvarande en riktigt stor varböld i arslet när man cyklar på en mycket gropig grusväg.

Men om 26 dagar blir det ändring. Då blir stillasittande en lyxvara. Det är som man brukar säga: "En bra soldat sover när han får chansen".

Nu är det sängdags. Ska inte tänja på den rutinen inte. Att sova är verkligen gudomligt skönt. God natt.

I brist på annat

Vad var det för dum jävla rövskalle som kom på idén att man höjer ljudvolymen på reklamen i förhållande till programmet man ser på? Vad tänkte den rövskallen egentligen? Att reklamens budskap måste tydliggöras och därigenom volymökningen? Eller är det helt enkelt till för att folk bara ska bli irriterade? Väldigt få vill ha reklam. Väldigt få vill att programmet, eller filmen, ska avbrytas för ett sju minuter långt reklamuppehåll. Än mindre vill man att reklamen dessutom ska vara så hög att man måste sänka. Tacka vet jag filmkanalerna Canal+ och dem. Ingen reklam under filmerna där inte. En sådan värld, med faktiska reklamkanaler, skulle vara underbar. Vilket jävla I-landsproblem, va?

Såg förresten att det är säsongsstart på Lost ikväll. Det var fan på tiden. Synd bara att det går igång just nu, så jag kommer missa hela nästa säsong, nästan. Får be att det spelas in så man kan glo på det i efterhand. Eller så får man köpa boxen eller tanka ner någonstans ifrån.

Jag kände bara ett behov av att uttrycka mig. I brist på annat.

?

Det är den fjärde oktober 2006. Klockan är 13.14. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser regn som öser ner. Och inte bara det. Det åskar också. I början av oktober? Visst visst.

Svar

till Alberts kommentar. HELL YES!

No comment

Är det någon mer som har sett på TV Nord det inslag där det är en brud som ska demonstrera Kendo? Är det någon mer som, liksom jag, har reagerat på hur halvhjärtat och motivationslöst hennes "demonstration" faktiskt är utförd?

Vad lär vi oss av att titta på TV Nord? Vi lär oss att tycka illa om det, för att reportrarna, och reportagen, är trista, saknar meningsfulls innehåll och utförs på ett sätt som får en att somna. Men vad kan man begära... de är ju trots allt bara barn.

Döda!

Just nu hatar jag datorn mer än någonsin och mer än någonting annat. FEM, och inte mindre än FEM, gånger har den hakat upp sig när jag skulle spela CoD2 online.

FEM gånger, och inte mindre än FEM gånger, jävlades den med mig när jag skulle starta om den efter det.

FEM gånger, och inte mindre än FEM gånger, var jag tvungen att stänga av och sätta på datorn för att den skulle starta utan att säga att det inte finns någon hårddisk i den.

FEM gånger, och inte mindre än FEM gånger, var jag ytterst nära att vidta oåterkalleliga åtgärder för att få utlopp för min vrede.

Just nu är jag fylld till bredden av ilska. Just nu vill jag bara att datorjäveln ska dö. Just nu gör jag mitt bästa för att inte tangentbordet ska få sig en smäll. Just nu känns det ändå bättre än för tio minuter sedan. Känner att det skulle vara trist om datorjäveln dog, det skulle inte bara drabba mig, utan resten av familjen också. Det vill jag ju inte. Det är bättre att låta den fortsätta dumma sig så att de andra får utbrott tack vare den också.

Jag har hört någonstans att det är ohälsosamt att hålla inne med sina aggressioner och sin vrede. Det jag direkt kopplar till är Simpsons. Två avsnitt dessutom. Det ena är när Homer medger att "I'm a rageoholic! I can't live without rageohol!" och det andra är när Flanders' hus blir förstört av stormen och han senare lägger in sig på psyket och där går igenom ett "vredesframkallningsprogram", eftersom han inte kan visa, eller få utlopp för, sin ilska.

Inte i något av exemplen verkar det vara speciellt hälsosamt. Jag vet inte om jag på något sätt får utlopp för min vrede eller ilska, men jag vet att jag har hållit inne med en hel del under mina år.

Vet inte om någon kommer att trigga ett utbrott. Det jag vet är att någon i en kommentar förut ville att jag skulle få utbrott på Björn Hanson... now who the f**** that might be...

Jag tycker att jag har varit rätt duktig på att tygla mina känslor. Det finns en del saker som borde ha fått mig rätt arg... speciellt i skolan. Men jag tycker ändå att jag har hållit mig på en sansad nivå. Rätta mig om jag har fel.

Tiden går fort

Idag är det bara fyra veckor kvar. På pricken. Det är inte länge sen som det var mer än tre månader kvar, känns det som. Det är helt sjukt hur snabbt allting går. De här sista veckorna kommer gå galet fort, och jag hoppas att få ut maximalt, på alla sätt, av dem.

Sen kommer det dröja innan ni hör av mig. Det kommer gå åtminstone två veckor innan jag kommer ha möjlighet, eller ork, att skriva igen. Men det är fyra veckor kvar till dess. Om fyra veckor börjar mitt nya liv.

Längtar...

Jupp

"Jag läste någonstans att 1000 gamla dör varje år för att de ramlar i hemmen... jag har undrat lite om... dör de för att de ramlar, eller ramlar de för att de dör?"

       Magnus Betnér, Parlamentet 1/10-06

Bloggdesign|Dessan