Wall climb

Det har nu gått ungefär tre dygn av mitt civila liv. Jag håller på att bli tokig. Jag börjar snart klättra på väggarna av uttråkning. Jag gör allt i min makt för att hålla mig sysselsatt. Springer, gymmar, promenerar om vartannat. Allt för att hålla mig rörlig, jag hatar att sitta still för länge.

Får se hur länge man orkar hålla på.

Slut för alltid - MUCK

Jag minns inryck som igår. Jag åkte bil till Kungsängen med mamma och pappa. Väl på parkeringen utanför kasernvakten började jag bli nervös. Jag sa hej då till mina föräldrar och gick med osäkra steg mot grindarna. Datumet var 30/10-2006.
Vakten dirigerade mig i riktningen bort mot K214, "bara att följa snitslarna". Efter vad som kändes som en evig promenad var jag framme vid kasern. Jag fortsatte följa snitslarna med trevande steg upp för trappan till andra våningen.
Däruppe var det hur mycket människor som helst kändes det som. En massa folk i civila kläder, en massa folk i uniform. Längre ner i korridoren satt det en två killar och en tjej och prickade av vilka som hade kommit, och delade ut namnbrickor. De förklarade för alla att man absolut inte skulle tappa bort namnbrickan. Sen gick vi in i en lektionssal och fyllde i lite papper. Därinne kände jag igen en massa folk som jag hade haft kontakt med på msn innan inryck. Stämningen var ungefär lika tät som fruset jordnötssmör, man kände direkt osäkerheten när man gick in i rummet, där det också satt folk i m/90 och samlade in pappren.
När pappren väl var ifyllda fick man, allt eftersom man blev klar, gå ut och vänta utanför lektionssalen. När tillräckligt många hade skrivit klart kom ett befäl och ledde bort oss mot förrådet. Nu skulle vi hämta ut våra grejer. Jag kommer väl ihåg tankarna som for i mitt huvud. Alla grejer som man inte visste vad det var riktigt. Man tänkte att man aldrig skulle använda allt.
Efter vad som kändes som en evighet var uthämtningen nästan klar, jag och en annan kille var sist och befälet började rya på oss, redan första dagen. "Kom igen nu, öka, ni är sist och alla väntar på er!" lät det. Man kände stressen och tänkte "vad har jag gett mig in på?".
När vi väl skulle bära allting till våra logement höll jag på att dö. Det var så tungt att bära allt, tyckte jag, och ändå var det inte mer än 200 meter.
Väl inne på logementet när jag väl fått reda på min sängplats dumpade jag grejerna framför mitt skåp och lydde befälets order, "sitt och läs SoldF så länge". Jag kommer så väl ihåg allas rädda blickar inne på logementet. Stämningen var oerhört tryckt och ingen verkade våga säga något. Någon började prata lite med någon annan, men det dog lika hastigt som det började.
Vi lärde oss vika fältskjortor, kalsonger, t-shirtar, långkalsonger och strumpor, vi lärde oss hur man bäddar en säng och sträcker den ordentligt. Vi lärde oss att gå, stå och tala rätt. Rutiner skulle matas in. Teori i sjukligt överflöd, oändliga timmar i lektionssalar där vi fick berättat sådant som vi idag inte minns.
Vapenutbildningen kom. AK5an hämtades ut redan efter några dagar. Alla var som småbarn. Vi stod i våra motoroveraller utanför vapenförrådet och väntade i kylan. En efter en kommer ut från förrådet med ett leende som gick från öra till öra, med en AK i famnen. Furir F står utanför och håller värmen i oss nyinryckta genom att ha uthållighetsträning med vapnet. "Pumpa ut och in, upp och ner. Och håll ute. Och ta ner." Jag minns att vapnet var mycket tyngre i början.
Första permissionen kom efter två veckor, och det behövdes verkligen. Man hade blivit överväldigad av nya intryck under två veckors tid, man var helt slut i huvudet och i kroppen. Lumpen hade börjat, med löjtnant J som då - lika mycket som nu - ingjöt respekt hos oss alla. Då, liksom fortfarande, var vi livrädda för honom. Han skulle komma att försvinna ifrån oss kort efter att vi kommit till K1.

Rätt vad det var kom första fältveckan och PEK-skjutningen. I början var allt skit. Vädret var i och för sig skit hela veckan, men man var ändå stolt över sin AK. Furir Å skrek som fan åt O som flera gånger gick ifrån sitt vapen. "1,25 m från vapnet hela tiden! Jag har sagt det flera gånger, fattar du inte!?"
Mot slutet av fältveckan ville man bara kasta vapenhelvetet ifrån sig. Det var tungt att bära runt på, det var ivägen och slog en i huvudet när man böjde sig framåt.
Hemma från fältveckan gick allting snabbt. Rätt vad det var så var vi inne på K1 och rättade in våra skåp där. Vi hämtade ut ridutrustningen och m/ä:n. Vi började på allvar med exercis och hästtjänst. Första gången jag hade kontakt med hästarna var jag rädd. Det var nog alla som inte hade hästvana innan. Fan ska veta att jag knappt hade sett en häst innan inryck. Att rykta, sadla och betsla verkade allt som en omöjlighet i början när det var hästen som bestämde i boxen. Allt eftersom man blev mer och mer rutinerad och hästarna blev mer och mer vana vid oss gick det bättre och bättre. Vissa hästar slutade man aldrig hysa STOR respekt för. Typ... Morgan - den enda hästen som faktiskt ville döda folk på riktigt.
Alla hade hört talas om honom innan inryck. Det fanns ingen som inte hade förutfattade meningar om honom... och inte undrar jag varför.
Stridsutbildningen fortskred och löjtnant I kom till oss. Vi hade nattmarscher och större lösskjutningsövningar med honom. Han höll BRAK som utlöste brandlarmet och kom och väckte alla klockan 0600. Det bästa befälet vi hade försvann ifrån oss efter något mer än halva värnplikten. Det lämnade ett stort tomrum.
Fältvecka vinter kom. Och kallt var det. Och kämpigt. Temperaturen sjönk flera gånger under -20 grader. Med fältveckan följde våra enda skarpa stridsövningar. Kul som fan, och en adrenalinkick utan dess like. Mot slutet av veckan, på torsdagen, började baskerprovet. En prövning som lockade fram alla våra unika sidor. Alla pallade inte trycket, några gav vika på grund av sjukdom redan innan baskern drog igång, andra gav med sig på grund av temperaturen. En i vår grupp bröt ihop psykiskt, men vi pushade honom hela baskern som varade i tre dygn. Utmattningen var total, efter ett tags marscherande var man så trött och hungrig, att man inte kände att man var trött och hungrig. Det enda man kände var törsten, och den desperata känslan när man insåg att vattnet i vattenflaskan och camelbacken hade frusit. Att äta snö var det enda som kändes vettigt då. Det skadade inte mig, i alla fall. Baskern avslutades och vi kom tillbaka till K1, helt utpumpade men ändå stolta över att ha klarat av en sådan prövning. Jag minns mitt samtal hem på söndagskvällen precis efter hvo. Jag var så trött, jag tror inte ens att familjen förstod vad jag sa. Kanske gjorde de det, men jag var så trött att jag inte riktigt uppfattade vad de sa till mig.
Högvakterna satte igång, först på Drottningholm och sedan på Stockholms Slott. Min första högvakt var jag avlösningsförare på Drottningholm. Jag minns nervositeten när vi stod uppställda fyra soldater utanför högvaktsflygeln. Den nervositeten var dock ingenting mot vår allra första Stockholmsvakt.
Hela högvakten står uppställd på Stortorget mellan Obelisken och Storkyrkan och väntar på kommandot "Avdelning höger om, marsch". Jag var... ja, jävligt, nervös då.
Högvakt efter högvakt avverkades och snart var det dags för beriden premiär. Fan vad jag var nervös då. Men det gick bra och ingen dog.

Hej hopp, sa det, och helt plötsligt var det slutövning. Skitövning för andra plutons del, och framförallt för andra grupps del. Slutövning i besvikelse och slutprövning av vårt tålamod, kom vi att kalla det. Efter slutövningen var det vård som gällde, och efter det rasslade det bara till. Sen var det sista veckorna och det började bli dags att lämna in grejerna. Först försvann m/ä:n, efter det ridgrejerna och sist av allt, dagen innan muck, försvann allting annat.
Känslan av att lämna in alla persedlar och börja inse att det faktiskt är slutet var obeskrivlig. Jag tror inte att någon faktiskt fattade hur det skulle bli.
Sista natten låg jag och tänkte på muck. Jag tänkte på alla som skulle dras ifrån mig, på allt som skulle slitas itu. Jag kände för första gången under värnplikten att jag verkligen inte ville mucka. Jag ville inte lämna alla människor som jag lärt mig att älska. Jag ville inte lämna alla rutiner och tryggheten i att vara värnpliktig.
Muckdagen kom. Att stiga upp ur sängen och utföra morgonrutin för allra sista gången kändes konstigt. Den sista städningen och packningen fixades. Sängkläder, lås och skyddsvaktsbevis lämnades in. Värnpliktsleg klipptes. Nu var det muck på riktigt.
Uppställning på ceremoniplan med tal från majoren, utdelning av utmärkelser och värnpliktsmedaljen. Befälen ställde upp på varsin sida om valvet och vi marscherade ut. De gjorde honnör åt oss och vips var vi utanför grindarna. Vi ställde upp, majoren pratade lite till. Vi fick "för muck, höger vänster om, marsch". Där brast det för många. Det var mycket känslor. För många var glädjen överväldigande. För andra var sorgen kanske större. Jag kände ingenting speciellt just då. Det var när jag sa hej då till E i min grupp, som skulle åka till Kina och inte komma 4 december som jag kände att det var nära.
Folkmassan skingrades, jag och H åkte hem till mig och dumpade packningen och åkte in till stan igen. Plutonen skulle äta middag tillsammans. Större delen av oss, i alla fall.
MIddage var riktigt fin, det var mycket bra stämning. När det närmade sig sitt slut märkte man att folk insåg att det var här det skulle ta slut på riktigt. Härifrån skulle det bli hej då för alltid för några. Efter att ha tillbringat elva månader tillsammans, 24-7 många dagar, skulle allting bara ta slut.
Tårarma var många när vi skulle gå därifrån. Känslorna svallade. Man insåg vad vänskap är, hur mycket man kommer att sakna även de som man inte har haft jättebra kontakt med.
Det var jobbigt att se in i folks rödgråtna, tårfyllda ögon och säga hej då, och veta att det kan vara sista gången någonsin som du ser den personen. En person som du älskar på ett sätt som du aldrig kommer att älska en annan människa.
Hemma igen kändes allting tomt. Det var som efter studenten. Ovisshet. Jag höll hela fredagen. Nästan. På kvällen kom gråten. Känslorna tog mig helt off guard. Det bara kom. Då fattade jag hur mycket allt verkligen har betytt för mig. En hel livsstil. Ett helt år har snart gått. Det är helt sjukt.

Nu såhär i efterhand uppskattar jag allt något enormt. All skit som man tyckte att man gjorde känns mer meningsfull nu. Jag hoppas bara att jag kommer ha kontakt med folk nu. Jag vill inte att så många goda kontakter ska gå om intet. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på allt som varit.
Jag kan inte annat än att önska alla lycka till i livet.

Nu när lumpen är slut så kommer jag ha lite mer tid att skriva från min lilla loggbok. Så förhoppningvis skriver jag mer snart. Nu ska jag sova, imorgon återgår jag till mitt vanliga civila liv.

Önska mig lycka till.


Bloggdesign|Dessan