Vinkling, del 2

Den 13e april skrev jag ett kort inlägg om fallet Engla. I det uttryckte jag min avsky för det begångna och även min sympati för familjen. Jag uttryckte hur chockartat beskedet om fallets utgång var för mig. Jag uttryckte även i liten skala min dystra syn på mänskligheten som varelse.


Lyckligtvis fick jag en kommentar som väckte en del funderingar hos mig. Självklart var det gamle Brewitza som kommenterade.


"Vila i frid alla ungar i afrika som inte ens behöver ha oturen att bli utsatta för en galning för att stryka med. Självklart är det hemskt men jag kan inte låta bli att tycka att mediasverige borde få åtminstone lite perspektiv."


Det är sjukt egentligen hur lite uppmärksamhet detta får i förhållande till de nationella händelserna. Naturligtvis har de flesta nyhetssändningar i svensk tv tyngre betoning på inrikesnyheter, men uppmärksamheten på vansinneshandlingar inom landets gränser är långt större än för händelser utrikes.


Varje dag dör, jag vet inte hur många, barn i det som vi kallar tredje världen av svält och - ur vår synvinkel - bagatelliknande sjukdomar. Lunginflammation, diarré, kolik och inflammationssjukdomar kan alla leda till döden. Här är det mer eller mindre bara att gå till husläkaren, få ett recept utskrivet och gå till apoteket, eller om man har tur kan man få läkemedel av läkaren direkt.


Att publiceringen av nyheter är vinklad är ett milt uttryck. Folk blir näst intill hjärntvättade av det. Inte skulle det väl skada att höra lite mer nyanserade nyhetssändningar?


Vinkling, del 1

Jag gissar att inte många kan ha missat fallet i Österrike där en, rätta mig om jag har fel, 73-årig man sitter häktad för att ha hållit sin dotter fången i en källare i 24 år. Han ska även ha våldtagit henne och fått sju barn med henne. Allt detta har han erkänt. En hel värld har hört nyheten och avsky blandat med förakt, chock och oförståelse är de spontana reaktionerna.


Ingen vet riktigt hur det har kunnat ske och man börjar redan peka ut syndabockar. De sociala myndigheterna har redan fått ta kritik för att de "kanske borde ha misstänkt något". Är detta en åtgärd för att tillfredsställa omvärldens ögon som likt gamar dras till ett kadaver på savannen? Människor börjar kräva svar. De går till regeringen, till ombud, till jurister och kräver antingen att utredningen ska få större anslag eller kommer med krav om att namn hit och dit och uppgifter hit och dit ska släppas.


Medierna och allmänheten, men framförallt medierna, fullständigt frossar i andra människors olycka och misär. Inte bryr sig någon om de bra sakerna, alla vet att det är det lidande, död och katastrof som genererar pengar. Människan är expert på skadeglädje helt enkelt.


Mina funderingar glider över på den analyserande aspekten av fallet. Jag tänker egentligen inte så mycket på själva misären, för min del är inte det intressant. Självklart är det hemskt att det har hänt, men det går inte att göra så mycket åt det nu, eller hur? Naturligtvis känner även jag ett visst mått av... avsmak.


Hellre än att fundera mer på fakta börjar jag helt omedvetet fundera på vad som rör sig i huvudet på en sådan människa. En människa, som utåt sett är en "rakryggad och ståtlig" man med bra anseende, en förälder och make. Att stänga in sin 18-åriga dotter i en fönsterlös "källare" är mer än tvivelaktigt och står utanför vad de flesta skulle komma på att göra, speciellt när det rör sig om en period på 24 år.


Det lär krävas ett speciellt psyke för att genomföra en sådan aktion. Eller ändå inte speciellt, det speciella kommer in när det är dags för dubbellivet. Hur kommer det sig att han klarade av att hålla det hemligt i 24 år? Hur fan kommer det sig att han kunde hålla sju barn med dottern hemligt? Bevisligen hade han både ett och tolv äss i ärmen.


Men återigen måste jag tillbaka till den analytiska biten, analyserandet av mannens persona. Vad definierar en psykisk störning? Jag har ingen aning och tänker därför inte ge mig in i definitioner utanför min kunskap. Jag vågar däremot påstå att den här människan lider av en allvarlig psykisk störning. Jag har ingen kunskap inom medicinsk avvägning eller liknande, jag utgår endast från etik och moral, egna uppfattningar och de förhatliga samhällsnormerna.


Att låsa in sin dotter i ett fönsterlöst källarliknande rum i 24 år är inte normalt.

Att våldta och få sju barn med sin dotter är inte normalt.

Att hålla tyst om detta och dessutom "adoptera", rätta mig om jag har fel, tre av dessa barn är inte normalt.

Att bränna ett av barnen, som dog, i familjens värmepanna är inte normalt.


Enkel slutsats: hur normal mannen än verkar så är han inte normal. Och våga inte dra in mig i diskussionen om vad som är normalt och definitioner av normer och så vidare, då slutar jag aldrig att skriva och inläggen blir oläsliga som ett direkt resultat av dess enorma längd.


God natt.


Bilkörning och vägmärken

Jag blir nästan mörkrädd när jag kör eller åker bil. Folk beter sig på de mest besynnerliga sätt på våra vägar. Skrämmande många verkar inte ens ha koll på körningen och vägmärken, utan verkar tycka att det är smartare att stirra på personen bredvid istället.

Sjukt många människor kör på rutin. Rutinen byggs på att en sträcka har haft samma hastighetsbegränsning länge, eller att det alltid är samma köer varje dag. Problemet med rutinkörning är att folk helt plötsligt kör antingen för fort eller för långsamt då hastigheten har ändrats. Vid Danderyds sjukhus längd E18 blev det 70 förut. Den skylten är sedan länge flyttad till avfarten mot Solna, vid Stocksundsbron. Fortfarande saktar folk ned till 70 där skylten brukade stå. Vad är problemet? Folk saknar uppsikt.

Sjukt många människor verkar inte veta vad våra vägmärken betyder. Det skapar irritation och naturligtvis är irritation i kombination med bilkörning en stor fara.

När du är ute och kör, och ser skylten nedan, vad betyder den?



Utan tilläggsskylt betyder den 110! Det är en bred väg med mer än en fil, separata körbanor och planskilda korsningar. Kommer man från vägtypen som representeras av skylten nedan innebär det att man ska öka hastigheten. (Förutsatt att det inte finns någon tilläggsskylt på den ovan...)



Folk verkar inte heller veta hur man ska bete sig när man ska åka på eller av motorvägen. Det finns något som kallas för "accelerationsfält". Tanken med detta är att man ska hinna anpassa hastigheten till rådande förhållanden på vägen. Tanken är inte att man ska krypa ut på 90-vägen i 65-70 så att alla blir jättearga och måste bromsa och bidra ännu mer till växthuseffekten.

När man åker på en avfart ska man inte bromsa innan man har kommit av motorvägen. Det lärs tydligt ut i körskolorna och man behöver inte vara ett geni för att förstå hur korkat det är att bromsa på motorvägen. Råder det blixthalka är det en annan sak, men jag hoppas att i sådana förhållanden har folk anpassat körningen så pass att det inte är något fara.

Svenska folket måste skärpa sig. Man undrar hur vissa kan ha fått körkort...

Paus upphör

Nu har jag tagit mig en liten paus ifrån bloggen. Jag kan tillägga att det har gjort mig gott att inte behöva bry mig om den på ett tag. Hur man kan känna press från sina läsare att blogga däremot är helt okänt territorium för min del. Det låter bara vansinnigt att man skulle få ångestattacker och svimma av utbrändhet bara för att man "måste" blogga. Lägg av, någon måtta måste det vara.


Pausen har gjort att jag återigen är överfylld av vanvettigt onödiga saker, men även en hel del som faktiskt belyser viktiga delar av vårt samhälle och problem relaterade till dessa. Ska jag vara helt ärlig har jag inte en blekaste aning om hur jag ska lägga upp det, eftersom jag inte är som andra - jag har ingen utstuderad plan när jag börjar skriva. Därför kan det tyckas vara aningen hattigt ibland, vilket jag i förhand ber om ursäkt för.


Vi hör hela tiden både politiker och miljöaktivister häva ur sig hur otroligt viktigt det är att köpa närproducerad mat, ur koldioxidutsläppssynpunkt. Ingen kan väl egentligen påstå att de har fel, jag menar det ter sig självklart att det släpper ut stört mycket mer koldioxid att skeppa något från Brasilien eller Indien än det skulle göra om man fraktade från Skåne. Ingen vettig människa kan säga emot utan att vara antingen fullständigt efter eller bara korkad.


Frågan man då ställer sig är naturligtvis varför utländskt kött, t.ex. oxfilé, är billigare än svenskt. Om nu alla är överens om att det är bäst för naturen och klimatet - och därmed allt och alla på vårt blå/grön/vita/ökenbruna klot - varför är det då inte tvärt om? I shall tell you, whether you like it or not. Det är helt enkelt billigare att "framställa" produkterna där borta, så transporten gör ändå inte att priset blir orimligt. Här finns en intressant artikel om butikers prispåslag.


Det är exakt samma sak med ekologiska produkter. Tacka fan för att folk inte köper dem när de är dyrare än vanliga "oekologiska" produkter. Människan är inte dum, speciellt inte den som helt enkelt inte har råd.


Jag säger en enda sak, och det är: sänk priset på närproducerat om önskan är att svenska folket ska köpa det. Vi är inte dumma.


En annan sak, som rör något helt annat, men ändå något som jag har tagit upp tidigare är hängiga byxor. Jag såg den här artikeln som av en slump när jag tittade igenom artikeln om kött. Jag säger bara det... vansinne. En sak som är positiv är att byxorna inte hänger... men jag menar kom igen... Det ser inte snyggt ut, och det kan knappast vara speciellt bekvämt heller. Jättelågt skurna jeans med inbyggda stringtrosor, låter inte det sjukt?


Jag har stört mig enormt mycket på folk som glider runt med byxorna långt nedanför arslet, och det ser bara illa ut. Ingen människa kan tycka att det se snyggt ut när man kommer med röven utanför byxorna. Jag minns en tid då det bara var "inne" att visa linningen på kalsongerna, för att visa sina Björn Borg-kalsonger, eller var man nu råkade ha. Tydligen har den tiden passerat.


Kanske ska man gå emot trenden och återinföra 80-talets byxor med linningen strax under armhålan. Det vore något det, en trikådress i neonlila nyans tillsammans med en skrikig orange sidenskjorta. Till det, vita platåskor och en grön slips. Illgrön ska den vara också, sådär riktigt giftgrön. På huvudet skulle alla, och jag menar alla, ha en affropuff. Blond, svart, grå, brun, blå eller lila spelar ingen roll, bara man har den. Varför inte göra det lite mer intressant och blanda alla nyanser, lite som en clownfrisyr? Discoeran, here we come!


Messing with your mind

So... tell me... vad ser du för något?

image20

Paus

Jag ljög igår. Jag tänker inte skriva ett intressant inlägg om Riccardo-målet. Det enda jag tänker skriva är det Silbersky sade i går eller om det var i förrgår på nyheterna.

"Mord. De är anklagade för att ha dödat någon. Döms de för det är det med dem hela livet. Tänk att leva med det."

Nu kan jag inte svära på att det var exakt så han uttalade sig... men budskapet var ändå detsamma. Min enda tanke är: borde de åtalade inte ha tänkt på det själva innan de hade ihjäl killen? Man kan knappast tänka som Silbersky, det är nästan absurt.

En barnamördare och pedofil står åtalad och ska få sin dom.
 
"Vi vill inte att du ska behöva leva med vetskapen att du har begått de brott du står åtalad för. Därför har domstolen beslutat att frikänna den åtalade på alla åtalspunkter."

Bara för att man frikänns blir väl knappast samvetet renare? Jag tror att det är farligt att dutta med unga brottslingar. De blir invaggade i någon form av trygghet, eftersom de "bara är barn". Ingen vill väl leva med vetskapen att man har dödat en annan... men har man gjort det så ska man dömas för det.  Speciellt i grova, grova fall. Maxstraff säger jag.

Jag känner att jag behöver en paus. Jag behöver söka inspiration ett tag, bara ta avstånd ifrån bloggen ett tag. Kanske bara några dagar, kanske någon eller några veckor. Jag har inte riktigt bestämt mig. Mitt bloggande är, till skillnad från många andras, inte egocentrerat. Det handlar inte speciellt mycket om mig utan mer om mina funderingar kring nationella och internationella händelser, större som mindre. Ni har aldrig kunnat läsa om vad jag har haft på mig ur ett syfte att skapa någon form av intresse för det. Ingen bryr sig.

Däremot kanske folk bryr sig om åsikter. Någon som vågar stå för sina åsikter och för en talan, även om anonyma kommer med korkade kommentarer. Min förhoppning är att folk ska känna igen sig och inse att de "inte är ensamma".

Men, som sagt, jag måste backa undan ifrån bloggen ett tag. När jag känner att jag har något att komma med så hittar ni det här, tills dess ska jag mata mitt sinne och rensa mitt inre... så att säga.

Kan tillägga att i kväll klockan 23:59 är det EXAKT två år sedan jag postade mitt första inlägg, På två år har jag hunnit skriva en hel del och hunnit utveckla en egen stil. Vem vet hur det ser ut om ytterligare två år? Vem vet om man lever om två år, eller ens om två veckor eller två dagar? Ta dagen som den kommer, men ta inget för givet. Gå i ro.

Until next time...

Människosyn

I går läste jag krönikan i City som handlade om hur till synes empatilösa småbarnsföräldrar är. Personligen var det som att läsa något jag själv hade skrivit. I stora drag fanns det egentligen ingenting som jag inte höll med om. Författarinnan tog bland annat upp hur respektlösheten för andra människor tycks öka dramatiskt när de små liven börjar inkräkta. Hur föräldrar blir irriterade när butiksbiträden säger till dem att inte springa runt och krossa dyra vaser, smutsa ner dyra kläder osv.


Idag läste jag några svar på den krönikan. Jag tänker, i brist på annat, citera svaren och slänga in mina egna synpunkter. Det är vad den här bloggen är till för - att uttrycka mina åsikter gällandes allmänna saker. Att sedan någon som inte vågar stå för vem den är slänger ur sig oförskämdheter kan inte jag hjälpa. Du vet vem du är och vill du mogna och föra en sansad diskussion finns jag här.


"Kännder massor med tonåringar som är mognare och framförallt mer empatiska än du är!

Barn är en naturlig del i samhället. En viktig del, en kul del - och kanske litet jobbig ibland.

Men den här gnälltrenden på barn förstår jag inte alls. Det finns massor i världen/livet att verkligen gnälla på och försöka förändra. Engagera dig i något viktigt och jobba på din empati."

-         Marianne


"Lustigt när folk kräver saker av andra som de själva inte lever upp till. Empati - har du någon aning om vad det betyder? Att ha förmågan att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. Var någonstans får du Sakine in detta i ditt tankesätt? Innan jag fick barn trodde jag att jag visste hur det skulle vara och hur jag skulle agera. Så här, i det underbara nya livet med barn kan jag konstatera att jag inte ens var i närheten av att veta. En dag kommer du kanske att lära dig vara empatisk. Det handlar om att skilja på sina egna känslor och motpartens. Övning ger färdighet!"

-         Malin Ström


Av totalt sju stycken kommentarer på krönikan i City var endast två emot krönikörens argument. Jag vill börja med att säga, innan jag försöker så mina åsiktsfrön i din hjärngegga, att jag gör detta för att skapa debatt. Det jag skriver än endast mina egna åsikter, inget från tredje eller ens andra part.


Den första kommentaren inleds med frasen "Känner massor med tonåringar som är mognare och mer empatiska än du är."  Frågan jag ställer mig är hur Marianne kan göra det uttalandet utan att ljuga. Hur kan Marianne möjligtvis veta hur Sakine är som person, utöver det intryck krönikan gav? Antagligen vet hon inget om Sakine, utan bildar sig en uppfattning genom innehållet i krönikan, och försöker stärka sina argument genom att få Sakine att framstå som omogen och barnslig.


Vidare kan jag helt hålla med Marianne om att barn är en viktig del i samhället, och helt klart även ett "kul" inslag. Däremot, och här kommer poängen, frasen "Engagera dig i något viktigt/.../"  kan jag omöjligt ta till mig. Hur kan man påstå att det inte är viktigt att uppfostra sina barn till vettiga medmänniskor? Marianne menar alltså att det skulle vara en struntsak att folks barn springer runt och har sönder saker, smutsar ner och är allmänt odrägliga - bara för att de är barn? Är det inte så att avsaknaden av disciplin i den åldern verkligen ger sig till känna först när barnet blir äldre och börjar inse hur saker och ting egentligen ligger till, hur stor makt det egentligen har över föräldrarna?


I den andra kommentaren skriver Malin Ström "Att ha förmågan att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov."  Hur tänker hon egentligen? Har inte hon ett bristande mått av empati om hon formulerar sig på det sättet?


OM hon innan tiden som förälder trodde sig veta hur hon skulle agera, borde det ha varit något i stil med det Sakine skriver - att man väntar sig att folk ska ha pli på sina ungar.


OM hon verkligen menar vad hon har skrivit kan jag inte tänka mig att hon har tänkt till. Faktum är att om hon är så trångsynt att hon inte förstår hur "lidande" andra människor blir av att småbarn springer runt och kraschar det ena och det andra, är det hon som är den med avsaknad av empati. Punkt.


De kommentarer som var till fördel för Sakines krönika kan jag sammanfatta med ett tre ord. "Jag håller med". Det fanns ingenting i dem som ens det ringaste antydde att de var negativa till krönikan - precis som min reaktion när jag läste den. Önskar någon läsa dem kan jag rekommendera Citys hemsida, alternativt att säga till mig så lägger jag upp dem.


Jag har ofta stört mig på föräldrar som antingen anser att de äger allt när de strövar runt med sina barnvagnar, eller som med ett hånflin ser på en när man tvingas panikbromsa och svänga in i andra människor för att inte sparka omkull småglinen som kommer emot en som målsökande missiler.


När jag tänker efter så kanske det inte är så dumt ändå. Om man sparkade omkull dem så kanske föräldrarna i fortsättningen skulle ha bättre koll? Antingen det, eller så skulle man få världens avhyvling medan man hela tiden menar att barnet var inställt på att krocka med en, bara för att. Föräldern skulle hävda att det bara är ett barn och att man inte kan hjälpa det.


Hur länge kan man gå med detta argument? När kan man börja uppfostra barnet? När får barnet ta ansvar för sina handlingar? Självklart inser jag, som vilken rationell person som helst, att ett barn på 14 månader inte kan hållas ansvarigt för att det är fumligt och allmänt odrägligt till och från. Men jag undrar ändå.


Det får räcka för nu, det blir för mycket läsning om samma, samma, samma, samma. Ingen orkar. Jag orkar knappt skriva. Min skalle är trött och behöver sova. Nästa inlägg handlar förmodligen om rättegången i målet Riccardo - killen som blev ihjälslagen/sparkad på Kungsholmen. Det finns en del intressant där. Tro mig.

Slutligen, Brewitza - sluta inte kommentera, dina kommentarer är störtsköna! Det gäller er andra också, men please skriv namn! Jag vill veta vem som tycker att jag är en tönt.


En liten historia

Jag tänkte att jag skulle berätta en liten historia. Berättelsen handlar om en kille på 20 år som bor i en av stockholms kranskommuner, vi kan kalla honom Micke.

En kväll - läs "ikväll" - stod Micke vid sitt fönster på nedersta våningen och läste en bok. Han hade ena foten på elementet och var iförd ett par svarta shorts och kronans gröna t-tröja.

Efter att Micke hade stått så ett tag och läst i boken tittade han ut genom fönstret och såg en tjej utanför. Hon gick på andra sidan gatan, mötte Mickes blick och känslorna svallade. Micke såg att hon började flina åt honom så han flinade tillbaka, obeveklig i sin hållning. Hon skrattade till och fortsatte gå, utan att se tillbaka.

Efter denna mentala sammandrabbning tog sig Micke en funderare. "Vad skrattade hon åt egentligen?" Kunde det ha varit Mickes kroppsliga ställning som såg kontroversiell ut? Var det kanske hans likbleka ben som fick henne att visa hur road hon var? Eller var det kanske helt enkelt så att hon föll för hans extremt charmiga look?

Hur det än var kunde inte Micke komma på vad det i grunden berodde på. Han började störa sig på att man inte kan få vara ifred i sitt eget hem. Han konstaterade att det suger att bo på nedervåningen där ALLA har full insyn i lägenheten.

Var det något Micke inte tänkte göra så var det att mörklägga lägenheten med gardiner, persienner och allt vad det heter. Så långt var han inte villig att gå.

Ponera att Micke vill skutta runt naken hemma, hoppa fram och tillbaka framför fönstren. Han skulle inte ha för avsikt att göra någon upprörd genom obscena gester eller rörelser, utan helt enkelt bara vara naken. Skulle någon då, teoretiskt, kunna anmäla honom för t.ex. förargelseväckande beteende? Hell yes. Men, den som anmälde honom skulle bli tvungen att dras med en motanmälan om integritetskränkning. Ingen tvingas att titta in i Mickes lägenhet.

Om nu Micke står och läser en bok och har ena foten på elementet för att han tycker att det är skönt, varför kan han då inte få göra så utan att någon ska gå och skratta åt honom?

Därför ska man bo på landet. Punkt.

Onödigt bloggande

Jag har den senaste tiden kollat runt lite på andras bloggar för att se vad folk skriver om. Överallt... nej, fel av mig, på många bloggar kan man läsa helt vansinnigt onödiga saker. Jag tänker inte hänga ut någon speciell med namn, men jag kommer att citera ifrån några bloggar och eventuellt länka till dem. Jag har helt ärligt inte bestämt mig ännu.


Ett exempel som faktiskt stör mig enormt är dessa så kallade modebloggar. Helt random människor som skriver om vad de har på sig, hur dyra kläderna är och hur fina de är. Jag slänger in ett exempel här nedan.


"Heeej, jag fick blogga lite i skolan .D  Har nyss haft NO, om fotosyntes och förbränning. Jag suuuger på NO de är sååå svårt, jag gillar mest bild, musik, spanska och engelska, sen har vi på onsdagar elevensval i typ 2-3 timmar (varje ons) De är kul, förutom att man inte får jobba me beting .( alla fall på gul enhet som jag går på.. Det är en engelsk enhet. Vi har inte börjat prata så mycke engelska än men snart antar jag.. Idag kan jag inte lägga in nån bild på varken mig eller nåt annat men sen när jag kommer hem. Jag har i alla fall på mig ett par rätt så ljusa jeans(bik bok) en klargrön t-shirt me nån dödskalle på(gammal från Vero Moda)också står det Miss. Black och en mörkgrå väst över(JC), sen har jag uppsatt hår i en tofs och ett par ringar som örhängen svarta med vita prickar på(ginatricot, fick av en kompis i present). Ni kan kanske se en bild på de sen. Ha en bra måndag.

Puss, puss."


-          Furide-Chans Mode.


Jag har inte på något sätt förvrängt meningsuppbyggnaden eller kokat ihop något själv. Inlägget är väldigt rörigt och har ingen egentlig struktur. Det är svårt att läsa helt enkelt.


Det som gör att jag stör mig på just det inlägget är att, JAG BRYR MIG INTE. Det är uteslutande människor som känner den här personen som möjligtvis kan intressera sig för vad hon har på sig, och knappt ens det. Jag som inte känner henne, och som total modeignorant, kan inte bry mig mindre. Kom med något betydelsefullt istället, något som alla kan relatera till.


Jag kollade faktiskt på Blondinbellas blogg, förlåt mig Fader ty jag har syndat, och jag blev bestört. Vad är det som har gjort att hon har över 200 000 unika läsare i veckan? Hur kan människor intressera sig så för något som är så oerhört ointressant? Det hon skriver om intresserar mig inte. Kanske är folk bara nyfikna och vill kolla vad hon skriver om, precis som jag idag. Men... att hon kontinuerligt har det stora antal läsare hon de facto har måste innebära att folk bryr sig, att folk är intresserade. Jag förstår inte.


Några av er som läser mitt inlägg må sitta och tänka "Men vafan, om du nu tycker att folk skriver om onödiga saker så kan du väl bara låta bli att läsa andras bloggar?" Förvisso, bloggandet är helt fritt så länge man håller sig inom lagens ramar, men man får ändå tänka på vad folk vill läsa. Jag påstår inte att jag alltid skriver världens mest intressanta inlägg där jag ständigt ordbajsar med mig själv fram och tillbaka om aktuella världspolitiska händelser. Däremot håller jag till 99,8 % av alla inlägg en provocerande stil som är till för att väcka debatt, liksom detta inlägg. Samtidigt håller jag mig till språklig korrekthet, något som är ytterst bristfälligt bland dagens bloggar. Det spelar föga roll vilken blogg man tittar på, nästan alltid är det absurd grammatisk meningsbyggnad eller stavfel här och där. Tacka fan för det när Word gör allt jobb åt en när man ska göra skolarbeten, det är väl klart att ungdomar inte lär sig stava i sådana fall, när de inte behöver tänka på det.


Jag kommer aldrig att sluta läsa andras bloggar, jag behöver se vad andra skriver om. Ibland ger det mig inspiration, ibland får jag mig en rejäl funderare.


Här nedan kommer ytterligare ett exempel på onödigt inlägg.


"Jag och Natta hade bestick-krig igår. Det var en jämn match ska jag säga, men bara one true kunde vinna. Tyvärr så var ivarse sig Natta eller jag tillräckligt true så vi gav upp och kollade på Chris Crocker klipp istället."


-          HOLDEN - the drunken monkey


Vad kan jag säga? Jag undrar vad "ivarse sig" är. Jag tror jag vet vad det är tänkt att vara, men är det faktiskt så blir jag lite orolig över framtiden när den yngre generationen invaderar arbetsmarknaden.


Jag kan känna att mina inlägg och dess syfte, för de flesta av mina inlägg har ett syfte, på sätt och vis är viktiga. Jag skriver aldrig inlägg i stil med:


 "Nu har jag precis kommit hem från träningen, det var jobbigt men det gick jättebra. När jag tränade hade jag på mig ett par svarta träningsbyxor och en vit korttröja. Jag lägger upp en bild sen. Jag tycker att solen är för stark idag och jag vill inte att hundarna ska bajsa på gräsmattorna utan att ägarna tar upp det. Nu ska jag dricka lite mjölk, sen äta och efter det ska jag duscha. Vi hörs senare! Puss!"


På riktigt, vem fan bryr sig om vad jag hade på mig? Jag kan inte tänka mig en enda person som faktiskt skulle tycka att det var intressant att veta vad jag tränade i. Skrev jag att jag tränade endast iförd rosa-lila tangakalsonger kan jag tänka mig att ett eller annat ögonbryn skulle höjas, men knappast annars.


Jag vill slutligen bara säga följande:


  • Jag menar inte att alla ska skriva som jag, hur kul vore det?
  • Jag menar inte att jag är världens bästa bloggare.
  • Jag vidhåller att bloggandet är helt och fullt en frihet, man får skriva i princip vad man vill.
  • Jag tänker fortsätta klaga på enkla saker, det är vad jag lever för - jag tänker även klaga på större saker...
  • Vill andra bloggare skriva om vad de har på sig i skolan eller när de nu har det, vill de skiva på samma sätt som en fjortis pratar och vill de mosa ihop inläggen genom att undvika styckesindelning så får de väl göra det. Jag tänker aldrig gå så långt.

Tack för mig...


Jag saknar ord

Jag såg nu ikväll för bara en liten stund sedan på nyheterma på nätet att polisen idag hittade 10-åriga Englas döda kropp i Gästrikland. 42-åringen som anhölls kort efter försvinnandet har erkänt mordet på flickan och på en annan kvinna år 2000.

Jag saknar ord. Helt och hållet. Det kom som en chock för mig, jag hade faktiskt inte väntat mig denna utgång på dramat.

Mina tankar går till Englas familj och vänner. Samtidigt går mina funderingar runt och runt. Vad driver en människa att döda ett barn? Hur kan något vara så fel i huvudet på en person att han mördar en människa som är 30 år yngre, och dessutom ett barn som är helt försvarslöst? Det övergår mitt förstånd.

Jag hoppas att vi en dag lever i ett samhälle där liknande händelser inte inträffar. Tyvärr, som ni trogna bloggläsare redan vet, har jag inte så ljusa tankar som mänskligheten.

Vila i frid, Engla.

Bloggdöden

Jag läste på SvDs hemsida idag om stressrelaterade dödsfall som sägs ha anknytning till överdrivet bloggande. I nätartikeln står bland annat att överdrivet bloggande kan leda till en extrem livsstil, man lägger ned alldeles för mycket tid på bloggen.

Jag citerar ur artikeln ifall du inte vill läsa hela.

"Även den publika faktorn spelar in. Interaktiviteten, det ständiga gensvaret och kravet att vara påläst ökar stressen


-Det blir en prestationsbaserad självkänsla som bloggen tillfredsställer. Och för att självkänslan ska hållas uppe är man beroende av vad andra läser och tycker, säger Kerstin Jeding och fortsätter:


-Problemet blir att människovärdet bygger på en prestation i stället på hur man är som person."

Jag som aktiv bloggare kan helt enkelt inte förstå hur man kan känna sig stressad av bloggen? Jag antar att jag inte kan sätta mig in i situationen som t.ex. Blondinbella sitter i, som lägger ned TIMMAR och åter TIMMAR dagligen på bloggen.

Jag som aktiv bloggare kan helt enkelt inte förstå hur det skulle vara en stressökande faktor att vara påläst? Jag vill vara påläst och känner inget tvång från er läsare. Jag känner snarare att det är kul att kunna ta upp aktuella ämnen här och såga dem. Det ger även er en möjlighet att föra en diskussion med mig.

Jag som aktiv bloggare kan helt enkelt inte förstå hur min självkänsla skulle hållas uppe av att vara beroende av vad du läser och tycker? Jag kan knappt vara mer likgiltig när det rör din åsikt om min blogg. Tycker du om det är det strålande för min del, tycker du inte om den är det bara att sluta läsa eller säga till mig vad du tycker ska ändras.

Kort och gott kan sägas att allt ska göras med måtta. Nu är det tydligen så att man även ska blogga med måtta. Ta det varligt alla ni bloggare där ute.

Trevlig helg på er!


Förbjuda mobilsamtal

I går på nyheterna och idag i tidningen såg jag om ett förslag som Vägverket lagt fram. Förslaget rör förbjudande av prat i mobiltelefon under bilfärd. Detta skulle naturligtvis gälla föraren och i de fall föraren inte använder sig av hands-free.

Jag förstår förslaget, till fullo. Det finns vissa som absolut inte kan hantera bilkörningen kombinerad med mobiltelefonsamtal. Nu säger dock infrastrukturministern att det inte är värt att göra det, införa förbudet. Detta eftersom det inte finns några egentliga belägg för att mobilen i sig är boven.

I tidningsartikeln stod det att det mer lutar åt vad man pratar om, oavsett med eller utan hands-free. Min fundering blir således: om det nu inte spelar någon roll om man använder hands-free, eftersom påverkan beror på hur djupt engagerad man är i samtalet, är inte det enda rätta att förbjuda samtal helt och hållet?

Faktum är att om det beror på samtalet, så är det rena dödsfällan att prata med de andra i bilen. Tänk dig, du har en mycket djup diskussion om ett ämne, säg rymden. Du blir helt carried away och förlorar massor med koncentration som går från bilkörning till tankeverksamhet.

Man borde lika gärna förbjuda folk att tänka på annat än bilkörningen när man ändå håller på. Förbjuda bilförare att titta på exotiska bilar, lättklädda tjejer/killar sommartid osv. är kanske inte aktuellt, men detta fenomen tar absolut bort en massa uppmärksamhet från vägen. 

Existensiell tankeverksamhet

Natten till i måndags regnade det här i Täby och antagligen i hela stockholmsregionen. Som alla vet tycker inte daggmaskar så värst mycket om regn, det blir dyngsurt i marken och de riskerar att drunkna om de inte "simmar" upp till ytan. Detta resulterar mer än ofta i att man kan se X antar daggmaskar på marken efter regn.

När jag så i måndags morse gick till gymmet såg jag dessa  varelser. Långa, korta, smala och tjocka, samtliga med en rosa nyans. Vad som slog mig var att det inte var bara många, det var verkligen helt galet många daggmaskar. Det kändes som att man skulle trampa på dem var man än satte foten. Det kändes lite som i slutet av Magnolia där det helt plötsligt börjar ösregna grodor. (Parallellen med grodorna i Magnolia är inte relevant i sammanhanget, utan är enbart till för att skapa en bild av det stora antalet grodor...)

Jag funderade, föga förvånande kanske ni säger. Jag funderade på hur många som under sin barndom har krossat daggmaskar, myror, skalbaggar, sniglar och larver. (Märk väl skillnaden på mask och larv) Med foten, med en sten, cyklat över dem, petat sönder med en pinne eller kanske bara mosat mellan fingrarna? Många är vi nog som på våra egna individuella sätt kan relatera till detta.

Tänk då följande. Regn tvingar fram daggmaskarna ur marken. Vad driver fram oss människor? Ingenting tvingar fram oss. Däremot lockar solen fram oss. Lek med följande tanke ett tag:

Vi är ett experiment.

Föreställ dig vidare att vår världsbild endast är en projektion av vad någon, eller något, vill att vi ska tro. Vår urtidshistoria och universum är fabricerat och är endast ett sorts "Matrix".  Historiska händelser för 1000 år sedan har aldrig inträffat. Historien är ett enda stort påhitt. Alla skrifter och diverse fynd är placerat så att vi, till sist, skulle finna det. Kort kan man sammanfatta det hela med att allt vi känner till är en enda stor lögn, allt och inget är ett gigantiskt påhitt för att se hur vi skulle utvecklas. Ungefär som i ett laboratorieexperiment.

Utifrån ovanstående, tänk tillbaka på vad jag skrev innan. Solen drar fram människor. Tänk dig att du går på, säg, Drottninggatan eller kanske Kungsgatan i Stockholm - eller vilken annan folktät gata i vilken stad som helst - och helt utan förvarning dundrar det ned en överdimensionerad fot tillhörande en "sak", grovt räknat, 849,34 gånger större än den största byggnad på jorden. Denna fot, eller snarare "gådon" eller "framföringsdon", inte bara krossar en massa människor, den förstör även en massa infrastruktur.

Daggmaskarna på marken har i och för sig inte speciellt mycket infrastruktur, faktum är att de snyltar på vår, men i övrigt är scenariot detsamma. Bara för att vi anser att vi är den överlägsna rasen ger det inte oss rätten att krossa andra varelser bara för att det är kul. Jag är ingen extrem djurrättsaktivist, men det är ändå sjukt att det är "socialt accepterat",

Att man dessutom kan blanda detta påstående med vansinniga funderingar är en faktor som gör det hela långt mycket roligare. Det finns de facto ingen som kan bevisa att vi inte lever i ett sorts Matrix, att allt inte är en inbillning eftersom vår uppfattning om... allt... är individuell.

But then again... vem skulle tro på den som kom och sa att han eller hon hade vetenskapliga belägg för att ingenting egentligen existerar som vi upplever det? Jag skulle ställa mig högst tveksam, men ändå öppenhjärtligt och med stor nyfikenhet lyssna på den personens argument.

Jag tror bestämt att det här var ett av de sjukaste inläggen på länge... borde fortsätta på den banan.


Toalettpapper

Vad är hela grejen med mönster på toalettpappret? Är inte det bara slöseri med resurser att trycka olika motiv på något som ändå kommer att färgas på ungefär samma sätt oavsett vem som använder det?

Vi kan ta Lambi som exempel. Vad är det för vits med att trycka lamm på toapappret? Skulle tanken på får och lamm på något sätt försköna upplevelsen av att torka sig i stjärten? "Åh, vad skönt, jag torkar mig med ett lamm..."

Är det till för att tillmötesgå folk med avvikande sexuella preferenser? Kanske fantiserar någon om att torka sig i rumpan med ett litet lamm, vad vet jag.

Om man nu måste envisas med att ha motiv på toalettpapper, varför kan man inte ha något som man inte tycker om då? Om man ändå ska utföra en av de mest ultimata förnedringarna så kan man väl istället för ett lamm eller tomten ha, säg, en karikatyr på Hitler. Eller, om man vill skoja till det, kan man väl ha en bild på tandborstar, anslagstavlor eller något annat absurt.

Min poäng är att det är onödigt att ha fina motiv på toalettpapper. Vem fan vill torka arslet med tomten, till exempel.

En annan sak är det med hushållspapper. Det står ofta framme på köksbord och liknande. Det syns mer ofta än toalettpapper. I det fallet kan jag förstå vitsen med mönster, men jag tycker fortfarande att det är onödigt.

Som tur är finns det både hushålls-, och toalettpapper utan mönster, så om man inte vill skända djuren eller tomten så har man ett alternativ.

Man använder papper till mycket. Toalettrelaterade saker, man snyter sig, torkar upp resultatet av sin fumlighet från golvet eller bordet, torkar sig om munnen osv osv. Det är rent utsagt taskigt mot vad som nu än är motiv på pappret. Elakt, I tell you.

Sol och värme = Ensta

Idag har vädret inte varit mindre än oklanderligt. Solen har stekt hela dagen och det har bara blåst lite, så lite att det mest är skönt. Jag kände att jag var tvungen att ge mig ut på en promenad, and off I went. Gick till Enebyberg och kollade runt lite, sen gick jag tillbaka. På vägen hem konstaterade jag att jag bara måste ut och springa. Årets andra runda ute i spåren.

Jag kom hem och drog på mig träningskläderna och gick ut. Jag kände mig riktigt atletisk när jag, i min träningsoverallsjacka och mjukisbyxor, gick längs gångvägen på väg mot Ensta.

Väl framme var det dags att tänja på musklerna lite. Jag lade upp foten på ett bord och böjde mig framåt. Då sprack något. Inte byxorna, inte kalsongerna, inte jackan. Det som sprack var känslan av att vara atletisk. Jag insåg att min styrketräning och avsaknaden av stretching har fått mig att bli bara aningen vigare än ett kassaskåp. Ihärdig som jag är envisades jag med att inte sluta förrän jag kunde lägga magen/bröstet mot ett fullt utsträckt ben, på respektive ben.

När jag äntligen hade lyckats med detta var det dags att starta motorn och ge sig av längs spåret. Jag startade tidtagningen och drog iväg.

100 meter passerade.

500 meter passerade. Jag började känna mig andfådd redan.

1000 meter passerade och andfåddheten har avtagit en aning.

1500 meter kommer, och jag börjar återigen bli andfådd.

3000 meter passerade. Jag tror att jag ska dö. Känslan av att vara atletisk är fullständigt slagen i spillror. Jag känner mig inte det minsta atletisk, mer patetisk.

3500 meter avklarat. Jag känner inte längre att jag kommer att dö, men inte känner jag benen heller.

3750 meter, ungefär, avklarat. Mördarbacken kommer. Jag saktar ner en aning tack vare lutningen.

3850 meter. "Fan, kan inte backjäveln ta slut snart, jag avlider här" susar genom mitt huvud.

4000 metersskylten passeras och lättnaden över att det snart är slut kommer.

4700 meter. Den sista backen kommer. Backen som jag givit namnet "Den sista backen".

4900 meter. Sista raksträckan och slutspurten. Min topphastighet under spurten uppnår väl, med lite tur, 15 km/h.

5400 meter. Allt är slut. Jag stapplar in i omklädningsrummet för att dricka vatten. Därefter går jag hem.

Sluttiden blev 30 minuter, 25 sekunder och 4 tiondelar. Det är en bra bit ifrån mitt rekord, men vafan, det är bara början av säsongen. Däremot kände jag att vem som helst skulle kunna ha bättre kondition är vad jag har. Nu är det dags att ta tag i det och komma ut i spåren igen. Vilja!

Normer, fördomar och styrka

Jag hatar egentligen normer, eller åtminstone en del normer. För mig är det orimligt att vissa normer är just normer. Jag såg ett inslag på TV4 Nyheterna i går kväll om ADHD hos tjejer, där en "forskare" pratade om just normer. Därför har jag valt att ta upp det här.


Söker man på ordet "normer" på Wikipedia.org får man upp följande.


"Sociala normer, eller bara normer, är ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort. Normer faller tillbaka på värderingar och är kopplade till mer eller mindre allvarliga sanktioner mot de som bryter dem. Sanktionerna kan vara både statligt sanktionerade straff och icke sanktionerade sociala följder, beroende på om en stat officiellt omfattar normen eller om en gruppering utan offentlig makt omfattar normen. De sociala följderna kan variera från olika typer av särbehandling eller social utfrysning och mobbning till trakasserier eller våldsbrott.


Med normer menas ett riktmärke (mönster) för hur man ska utföra något eller hur man ska uppträda mot varandra. För att människor ska kunna fungera tillsammans, skapas mönster för hur man ska bete sig mot varandra inom familjer, företag, föreningar etc och samhället i stort. Detta gäller även stater emellan."



Vissa normer är naturligtvis bra för ordning och samhällsuppbyggnad. Man ska t.ex. inte ha ihjäl andra eller stjäla från folk. Dessa, och liknande normer, grundar sig i etik och moral - det är helt enkelt fel.


Normer som jag däremot har svårt att ta till mig är sådant som skapar fördomar. Fördomar är inte alltid grund till en negativ inställning gentemot något, det är viktigt att belysa. Man brukar säga att "flickor ska vara mer vårdande inställda", eller att "flickor ska vara bättre på att sköta hushållssysslor". (Ett intressant faktum för denna norm är att vetenskapsmän har konstaterat att kvinnor är bättre på att städa än män)


Jag kommer att rada upp ytterligare ett par normer som stör mig.


  • Det är mer accepterat att pojkar är sämre i skolan
  • Normalt sätt är flickor bättre än pojkar i skolan
  • Det är mer socialt accepterat att en pojke är bråkig och högljudd, det är ju en pojke
  • Flickor ska vara mer familjära

Dessa är bara några av de könsrelaterade normer som stör mig. Inte bara ger det en bild av att kvinnor skulle vara underlägsna männen, det ger även en bild av att man är onormal om man inte uppfyller kriterierna för sitt kön.


Jag, som exempel, har egentligen aldrig självmant och medvetet uppfyllt kriteriet att vara högljudd och bråkig. Jag har istället varit ganska snäll och tillbakadragen, duktig i skolan och dessutom varit mycket familjär. Betyder det att jag är tjej? I sure hope not.


Vidare finns det en norm, och fördom kombinerat, som rör invandrare som stör mig något grymt. När man frågar någon vad en hur en invandrare ser ut får man ofta svaret "utländsk, mörkt hår, mörk hy, kanske kraftig skäggväxt". Vad är grunden till det? En norrman är lika mycket invandrare som en somalier, en irakier, en kines, en finne eller en amerikan. Vad är det som gör att svaret inte istället blir "det finns inget generellt utseende hos en invandrare, det mest karaktäristiska draget är att de är människor. Eftersom de kommer från hela världen kan man inte säga 'så ser en invandrare ut'."?


Många fördomar och grundar sig i normer, men många fördomar grundar sig också i skepsis, rädsla för det annorlunda/okända och medial framställning/presentation. Vad är t.ex. vår, västvärldens, bild av muslimer? Vi ser krig i Irak och Afghanistan, vi ser krig lite varstans, och media visar sällan eller aldrig de bra sakerna. Istället visar de demonstrerande människor som med våld slås ner av antingen militär eller polis. Det visas bilder från självmordsattacker där en muslimsk fanatiker har sprängt en massa människor i luften.


Genom denna framställning drar många hela arabvärlden över en kam. Det är sorgligt att det är så många som har ett extremt stort mått av ignorans och avsaknad av kritiskt tänkande.


Alla vill vi väl se oss själva som fördomsfria. Det är lögn av den som påstår att hon inte har några fördomar, oavsett vem det är. Vi har fördomar om olika saker, men faktum kvarstår att vi alla har dem. Det kan vara fördomar mot människor med utländskt ursprung, mot homosexuella, mot kriminella eller kanske mot miljonärer eller politiker?


Oavsett vem du är så har vi alla, ofrivilligt eller ej, ett visst mått av fördomsfullhet. Det är ett obestridligt faktum.


Off to something else. Idag var en stor dag för mig, rent träningsmässigt. Jag har äntligen tagit 80 kg i bänkpress. Det kändes som en magisk gräns att överstiga. Allt har känts perfekt med träningen i veckan, så detta var ytterligare ett steg i rätt riktning. Lilla späda jag. Det kändes riktigt skönt faktiskt. Stor mental lättnad att veta att det faktiskt går. Jag ska nog satsa på den vikten. But I want more, MORE I TELL YOU!


Bara dags att satsa på konditionen och springa lite när temperaturen tillåter. Jag kan knappt bärga mig.


Svar på "Skolan och blinda"

För inte alls länge sedan skrev jag ett inlägg om förslaget att höja behörighetskraven till gymnasiet. Jag har fått en kommentar som får det att rysa i hela mig. En kommentar som jag bara älskar, den där ifrågasättande kommentaren.


"Att höja kraven för att komma in på gymnasiet känns rätt ovidkommande på något sätt eftersom man defakto inte kommer in på t.ex. sam med bara kärnämnena godkända. Det känns som att folk skulle fastna i maskineriet och kanske hoppa av skolan istället. Det skulle kosta en jäkla massa med elever som springer ekorrhjul i skolsystemet. Rätta mig när jag har fel jag tenderar att ha det :P Och på frågan "Vad är då att tro för en blind" skulle jag vilja svara "Korkat" Och på de möjligtvis arga svaren till det skulle jag viljsa svara att jag inte är nån sorts jävla JÄMO :D"

Jag vill minnas att när jag sökte till gymnasiet i 9an var det värsta hysterin om huruvida betygen skulle räcka eller inte. När vi fick de första och högst preliminära antagningebeskeden stod intagningspoängen till Samhällslinjen på Tibble på 240 poäng, eller därikring. När sedan de slutgiltiga beskeden kom i mitten av sommaren var antagningspoängen nere i 30 eller 40.

Självklart har Brewitza rätt i att man inte kommer in på t.ex. samhällslinjen med enbart godkänt i svenska, engelska och matte. Men let's face it: en elev som har de betygen och inte kommer in, lär knappast kunna komma in även om kraven höjs, så då får eleven hjälp i den 10e årskursen istället för att kastas in på IV.

Att höja kraven skulle egentligen, i min mening, inte ändra speciellt mycket. Jag tror inte att fler skulle "hoppa av" skolan bara för att kraven höjs. Däremot är det inte mer än rimligt att det SKALL vara KRAV på de mest centrala ämnena i de olika linjerna. Jag är inte "oflexibel" när det gäller diskussion om huruvida just 12 av 16 ämnen är den rätta vägen att gå för grundbehörighet, men det är helt klart ett uppsteg mot ett mer "litterärt" och utbildat samhälle.

Men, in all, ligger det mycket sanning i kommentaren. Möjligen är det så att förslaget inte kommer ändra särskilt mycket ur antagningssynpunkt från skolornas perspektiv, utan mer åt att eleverna pressas hårdare. Jag ser däremot inte svårigheten i att få godkänt i 12 ämnen? Är det så att man har svårt för skolan bör man väl placeras i en "hjälp-, eller stödgrupp" för att klara av det tidigare än en 10e årskurs. Liksom, kom igen, tendensen måste synas tidigare än så?

Det Brewitza skrev om blinda tänker jag inte ens kommentera. Jag bara log när jag läste det. Jag kan höra hans röst säga just de orden, med lagom trötthet och irritation tillsammans med bitterhet i rösten. Ack, minnen från lumpentiden och kamraterna finns fortfarande kvar. Skönt med kommentarer från folk man känner, till och från. Fortsätt blicka hitåt emellanåt, imorgon ska jag lägga upp något om normer tänkte jag.


Vår, och lite annat...

Jag tog fram mina inlines ur garderoben idag. Första gången på säkert två år. Provade dem och konstaterade att de satt nästan perfekt på fötterna. Det kändes dock en aning vingligt att hasa runt i lägenheten på ett par grillor man inte rört på evigheter.


Målsättningen är att det ska bli lite inlines-hockey i sommar med det gamla gänget. Alla utom Eddie, som ju är i staterna. Jag hoppas att vi får ihop det. Det är både sinnessjukt kul samtidigt som det är bra för kroppen. Det jag dock bävar inför är den inledande smärtan som alltid kommer vid uppstarten av säsongen. Det är bara att envisas med att fortsätta så går det över.


I går och i dag kändes det verkligen som vår. Idag har termometern på solsidan stått på över 33 grader. När hände det senast? Jag vill verkligen ha sommar nu. Det behövs, man kan känna det när solen tittar fram. Minnena från somrarna som varit kommer tillbaka. Man minns värmen, solen, den ljumma vinden, doften av nyklippt gräs och blommor. Fåglarna kvittrar och flickorna är lättklädda. Man själv kan gå ut i shorts och linne utan att känna någon kyla alls. Sommaren kommer. Det ska dock bli kallare till helgen igen. Skitväder, vad är det som händer? Varmt, kallt, varmt, kallt, varmt, varmt och kallt igen. Make up your mind!


Idag fick jag en länk på MSN. Jag frågade vad det var för länk och fick till svar "Jessica Rabbit". Jag tyckte mig känna igen namnet, men jag kunde inte placera det alls. Så jag klickade på länken och när jag såg det så kände jag igen henne. Jag blev rätt fascinerad. Jag tänkte "Wow, hon har en del kraftiga anatomiska avvikelser". Hon borde känna av kroppsformen. Ryggen borde göra ont, höfterna borde vara utslitna av att gå på det viset, fötterna måste vara helt döda av skorna. Hon måste vara jättehungrig eller åtminstone ha ett dagligt näringsintag som understiger minimum. Det är intressant vad man kan göra med fantasin. Vem kom på henne, och vad vill personen ifråga egentligen komma fram till? Att man med tecknade figurer kan göra det mesta? Kanske.


En sak som är säker är i alla fall att hon förmodligen är den tecknade karaktär som har de mest extrema kroppsmått åt "skönhetshållet", ever. Intressant, dock. Hur hamnar en karaktär som Roger Rabbit med en karaktär som Jessica? Eller är det tvärt om; hur hamnar en karaktär som Jessica med Roger? Kanske är till för att säga "Ingenting är omöjligt!" Inte vet jag.


Skolan och blinda...

Nu har blogg.se legat nere ett tag under tiden de har bytt serversystem osv., så jag har inte kunnat skriva något alls eftersom jag inte ens kommit in på bloggen. Nu är allt uppe igen och det är dags att skriva.


Till detta inlägg har jag inte någon som helst förutbestämd plan på upplägg eller liknande. Jag skriver som det faller mig in, vilket kan ha en tendens att bli lite förvirrande. Jag ska dock göra mitt bästa för att undvika detta.


I förra veckan skrev jag ett inlägg, eller rättare sagt två, om skolan, betyg, närvaro. Idag tänkte jag göra samma sak, fast det rör en annan tidningsartikel. När jag såg SvD i söndags såg jag rubriken direkt: "Godkänt i 12 ämnen krav för gymnasiebehörighet".  Underbart, tänkte jag, mer att skriva om.


Jag citerar ur artikeln.


"I dag räcker det med att ha godkända betyg i tre ämnen - svenska, matematik och engelska - för att få söka till nationella program på gymnasiet. Det kravet är alldeles för lågt, anser regeringen."


Jag hade ingen aning om att man faktiskt bara behövde ha godkänt i dessa tre ämnen för att faktiskt ha behörighet. Jag trodde att det var mer än så. Därför blev jag bara glad åt att läsa att regeringen vill höja kraven.


Jag fortsätter att citera.


"Jan Björklund stöder förslaget som innebär att eleverna måste ha minst godkänt i åtta ämnen, inklusive svenska, matte och engelska för att komma in på yrkesförberedande program. På de teoretiskt inriktade programmen krävs godkända betyg från grundskolan i 12 av 16 ämnen."


Jag kan verkligen inte se något negativt med detta förslag. Att ha de baskunskaper som behövs för att klara av gymnasiet kan knappast vara någonting dåligt. Utbildningsminister Jan Björklund säger:

"De teoretiska kraven är högre på de studieförberedande programmen, även om man idag låtsas som att det inte är så."


I förslaget som regeringen lägger fram finns det även specifika krav för t.ex. samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga program. Att man ska ha minst godkänt i biologi, kemi och fysik om man ska in på naturprogrammet, eller att man ska ha minst godkänt i samhällskunskap, religion, geografi och historia känns för mig helt naturligt.


Som det är nu kan man alltså, i teorin, komma in på en naturvetenskaplig linje trots att man har underkänt i de ämnen som man faktiskt läser där. Det känns inte riktigt som att oddsen ligger till fördel för den eleven. Ett extra år i högstadiet ska införas för dem som inte klarar baskraven. Visst, det kan vara bra, men i och med att de höjer kraven räknar regeringen med att antalet elever som inte klarar sig kommer att öka med ungefär en procentenhet, från 11 % till 12 %. En satsning på att bygga ut skolorna och en satsning på att hjälpa de berörda eleverna borde vara på sin plats.




Över till något helt annat; jag och Wille hade en intressant diskussion förra veckan. Diskussionen rörde blinda och deras förmåga att uppfatta, förnimma, omgivningen i jämförelse till vår uppfattningsförmåga.


En sak som vi definitivt och slutgiltigt kom fram till var att vi som seende aldrig kommer att kunna förstå hur det verkligen är att vara blind från födseln.


Hur drömmer en blind? Förstår en blind vad "att se" är? Försök förklara för en blind vad "att se" är. Försök, förresten, att förklara för en seende vad "att se" är. Det låter skitkorkat, men smaka på det, fundera på det. Hur skulle du förklara "att se"? Skulle det vara något som liknar: "att utan att känna lukt av, röra eller höra, förnimma intryck av omgivningen"? Eller skulle det kanske vara något i stil med: "att på en distans utom en människas räckvidd uppfatta ett objekt som inte ger ifrån sig vare sig ljud eller lukt"?


Det är verkligen svårt att veta, man har inte ställts inför den situationen. Men skulle den blinde ändå förstå? Allt vi har i samhället är uppbyggt för seende, eller i stort sett allt. "Seeing is believing" brukar man säga. Vad är då "att tro" för en blind?


Vi sade så otroligt mycket under vår diskussion, att jag omöjligt kan återge allt här. Det finns inte tid, inte utrymme, och framförallt finns det inte intresse att läsa något som inte kommer fram till någonting. Det är bara en evig diskussion. Därför har jag beslutat att lämna ämnet och låta diskussionen gå vidare till er.


Bloggdesign|Dessan