Blandad kompott

"Han är dömd för rattfylleri.
Inte en gång. Inte två. Utan 48 gånger.
I helgen åkte han fast på fredagen..och på lördagen."

         - Nyhetskanalen.se

Jag ser ett problem här. Jag ser en tendens här. Jag ser något som borde ha åtgärdats för 49 gånger sedan. Han har alltså tagits för rattfylla nu 50 gånger. Känns inte det lite som en kronisk återfallsförbrytare? Känns inte det som något som istället för att släppas gång på gång borde kastas undan någonstans?

Polisen säger att de bara "väntar på att något hemskt ska hända". Jag har aldrig varit fientligt inställd mot polisen, men jag ser problematik. Huvudansvaret ligger inte nödvändigtvis hos polisen, men en stor del kan man lasta dem för. Mycket inom polisväsendet handlar om resurser, resurser som inte tillhandahålls av regeringen. Kort och gott saknas det pengar för att bedriva utredningar, föra åtal och framförallt för att ha personal som kan göra kontroller och omhändertaganden.

Med ovanstående fall som exempel, ligger det då inte en adekvat grund för att kanske spä på polisens ekonomiska andel i budgeten? Jag vill inte ha folk som dömts för rattfylleri tio-, tjugotalet gånger körandes runt på gatorna i min närhet, och det tror jag inte att någon vill. Det är dåligt, helt enkelt.

Ämne nummer två, eller vilket nummer du nu vill att det ska vara. Faktum är att det lika gärna kan vara ämne nummer 349, som inläggsnummret är.

Regeringen "tillåter" smygutbyggnad av kärnreaktorerna i Sverige. Anledningen till "tillåter" är enkel, regeringen säger egentligen varken bu eller bä. De håller sig i skymundan. Kraftbolagen vill utöka effekten på sveriges kärnkraftverk med en total nivå motsvarandes hela Barsebäck. Tja, varför inte?

Såvitt jag vet är kärnkraft den mest gynnsamma ur effektsynpunkt kontra kostnad. Man får helt enkelt en jäkla massa kräm ur ett par uranstavar. Problemet är sluförvaringen, där har vi ingen direkt lösning. Som situationen ser ut nu sopar man det under mattan, eller trycker in det i ett bergrum långt under jorden och hoppas att inga galna terrorister kommer och vill göra anspråk på uranet.

Jag tycker det är självklart att vi ska utöka kärnkraften. Visst finns det säkerhetsrisker med att öka uteffekten hos kraftverken, kylsystem och skyddshöljen måste förbättras innan. Men i slutändan är det vår lösning för stunden.

Jag har läst någonstans att i Frankrike pågår uppbyggnaden av ett fussionskraftverk, eller om det var fissionskraftverk. Jag är inte säker på vilket, men det skulle i alla fall generera en sjuhelvetes massa energi, och vara väldigt rent. Det är framtiden, men vi lever inte i framtiden. Istället bör man satsa på att komma på vad man ska göra med kärnbränslet. Bygg på, säger jag. Bygg på och forska på.

Jämställdhet

Det pågår en evig debatt om jämställdhet, en debatt som aldrig kommer att dö ut såvida inte jämställdhet finns representerat på mikroorganismernas nivå. Jag blir så less när jag hör nya korkade idéer om hur man ska öka jämställdheten. Jag är så trött på debatten att jag knappt orkar lyssna när jag hör det, läsa när jag ser det eller ta diskussionen när den utmanar mig.

Det senaste är att man ska subvensionera för att få det mer jämställt. Att ge barnfamiljer där båda föräldrarna jobbar subvensionerade hushållsnära tjänster i form av städning om två tre timmar, för en symbolisk summa på 150 kronor i veckan.

Att få hjälp med hushållsnära tjänster skulle ta mycket av det stora lasset från kvinnan, och därmed ge henne mer tid att kunna jobba, så mannen får vara hemma. Tanken är att subvensionerad hushållning ska ge mer tid åt båda föräldrarna att vara med barnet/n.

Kvinnan, kvinnan, kvinnan, alltid kvinnan. I varje jämställdhetsdebatt är det alltid kvinnan som drar det tyngsta lasset. Det gör mig less. Varje jämställdhetsfascist får det att låta som att vi män glider igenom livet på en räkmacka, och bara slänger ungen i famnen på kvinnan och drar ut på estlandsresa och krökar järnet med jobbpolarna, att vi bara glassar.

Jag säger inte att det inte stämmer det som sägs, ofta är det så att kvinnan är hemma mer med barnet. Men är det inte så att genusforskare, feminister och tamej fan varenda självbelåten kvinna där ute anser att de är bättre på att ta hand om barn och hemmet än vad mannen är? Nej, det är det inte. Inte alla självbelåtna kvinnor där ute, men väldigt många. En hel drös med folk, däribland forskare, menar att kvinnors överlägsna barnasinne skulle vara något evolutionärt, medan vi män istället ska jobba och försörja och försvara vår grotta.

Jämställdhetsdebatten kommer aldrig att ta slut, det kommer alltid finnas någon som är missnöjd och känner sig åsidosatt av systemet, och därmed hävdar att jämställdheten har spottat henne/honom i ansiktet. (Att jag skrev "henne/honom" och inte "honom/henne" beror på att "e" kommer före "o" i alfabetet, inte för att jag är genusfanatiker...)

Jag tror att det var Nyamko Sabuni, jämställdhetsministern, som sa att de arbetstillfällen som skapas av att subvensionera hushållsnära tjänster till störst del kommer att besittas av kvinnor, vilket i sin tur skulle öka klyftan i jämställdhetsdebatten.

Orka, säger jag bara, lite nonchalant fjortisaktigt. Självklart ska vi ha jämställdhet så till den grad att lika lön för lika arbete appliceras på näringslivet, men utöver det är målet i mina ögon en utopi, och inte bara det; den är dessutom helt ouppnåelig. Människan fungerar inte på det sättet.

Jag och presidentkandidaterna

Nästa vecka ska jag föra en kampanj, precis som borta i väst. Det är ett beslut jag har tagit efter att ha sett de senaste dagarnas statistik. Det ser dåligt ut.

Med min kampanj är målet att se hur högt jag kan peaka mot dagens toppnotering, samt att se hur många nya konsekventa läsare jag kan få och behålla.

Hur själva propagandakampanjen ska gå till vet jag inte ännu. Jag har inte direkt några jättefinanser att lägga ner på det, så det blir väl en budgetvariant. Det får visa sig hur jag gör. Min målsättning är att drastiskt öka besöksantalet, om så bara för en dag. Jag vill helt enkelt se om folk läser vad som står på lappar ute.

Håll tummarna för mig. Nu i helgen ska jag ladda upp.

Trevlig helg.

Kriget fortgår

Som en riktig datanörd sitter jag framför datorn på rasten i skolan. Anledningen är egentligen lika simpel som att fylla en vattenflaska: jag har datakunskap. Du bryr dig inte, jag vet, därför kommer jag inte fortsätta skriva om det.

När jag väntade på tåget imorse småregnade det. Folk stod inne i kuren och väntade i skydd. Då kommer det. Det är ren och skär gerillakrigföring. Man känner inte igen dem, de ser ut som vilken annan person som helst. Bio-terrorister. Det började diskret med små hostningar. Sen fortsatte det med mer aggressiva hostningar, med öppen mun. Senare på tåget var det en man som drog iväg en nysorgie med öppen mun.

Man kan fråga sig vad det är för fel på folk, det kan inte vara så att de tror att alla bakterier stoppas av ett osynligt kraftfält. Är så fallet så kan jag bara uppmana till avhållsamhet från Star Trek och liknande futuristiska rymdserier.

Äckel i alla tänkbara former

Jag verkar ha kommit tillbaka. Jag har visat sjkdomsfascisterna hur man handskas med deras biologiska vapen. Jag är frisk igen. Jag har mått kanon idag och har inte känt av gårdagens snor- och hostkavalkad det minsta. Det är helt sjukt vad sömn kan göra. Jag är dock jättetrött idag och ska knoppa så fort jag har skrivit av mig. Jag funderar på att donera lite blod till forskning så alla intelligenta empiriska människor i labben kan ta fram olika sjukdomsvaccin med mina antikroppar. Då får jag i alla fall bidra till en förbättring av mänskligheten, en förbättring som å andra sidan skulle medföra pandemier av andra, kanske mer dramatiska, slag.

Hur som haver, det är då avklarat och alltså helt ointressant nu. Något som däremot är intressant, åtminstone för mig, är att i skrivandets tidpunkt har jag haft sex besökare på bloggen idag. Sex. SEX. I förrgår var det 29. Tjugonio! Tvåa nia. Är det jag skriver verkligen så hemskt att jag liksom en spyende människa får en stor tom cirkel kring mig? Bara de sympatiska kompisarna är kvar och håller "undan håret" eller ser till att man inte däckar och rullar runt och myser i sin egen uppkastning. Sjuk metafor, men det är så det verkar.

Då det är avklarat kan jag fortsätta till huvudpunkten i kvällens sista och enda inlägg.

Alla måste ha upplevt den smått panikartade känslan av att bli plötsligt akut jättekissnödig, eller tvåan, på en högst olämplig plats. Ofta är den platsen olämplig just för att det är så långt till en toalett det bara är möjligt. Vi... män, får jag väl kalla mig nu för tiden (alltså man...) har ju möjligheten att uppsöka en lite skyld plats och helt enkelt hala fram. De av det täcka könet har inte riktigt samma fördel. Kanske med viss modifikation då.

Poängen är att man i given situation inte riktigt vet vad man ska ta sig till. Man börjar bli kallsvettig och velar av och an. Hittar man en toalett känns det som en otrolig bedrift och man blir nästan extatisk, för att i frisläppandets stund känna ett välbehag av sällan skådat slag.

Det jag ska skriva om är allmänna toaletter.

Jag har varit på en hel del allmänna toaletter i mitt liv, och bland de absolut äckligaste är de som finns i skolor. Många bajamajor är i bättre skick än en skoltoalett. Det störiga är inte att toaletten i sig är äcklig, det är svårt att utforma en toalett så att den i sitt grundskick ser äcklig ut. Det skulle vara om man målade den antingen bajsbrun eller fick den att se ut som ett kadaver av något slag, med stänk av diverse slag på väggarna. Jag spårar ur. Det störiga är inte att toaletten i sig är äcklig, det störiga är att folk gör den äcklig.

Saker som gör en toalett äcklig:
- Folk missar skålen. Hur, det förstår jag inte. Antingen är folk bara taskiga på att sikta, eller så kör de "Look ma'; no hands!" Ytterligare en möjlighet är att de går med övertryck i blåsan, så det blir högtryckseffekten, eller Heinz-effekten.
- Folk lämnar sina fartränder i skålen.
- Papper ligger överallt, i handfatet, fastkletat på väggarna, proppat i toaskålen och cisternen och naturligtvis på golvet. Det har hänt att jag har sett papper i taket också.
- Okänt klet och sörja på väggarna, tillsammans med pappret. Jag spekulerar helst inte i vad det är, eller vem som har gjort det och hur, eller varför för den delen.
- Klibbig substans på golvet, det liksom smackar när man lyfter fötterna från golvet, om de lossnar över huvud taget.
- Folk spolar inte, så man kan hitta en massa spännande presenter i skålen.
- Lukten.
- Avsaknaden av en klorinspruta på väggen.
- Avsaknaden av tvål, så folk torkar sig här och där, för att kanske få lite smet på fingrarna. Tvålen finns inte så man kör en raggartvätt av händerna och inbillar sig att bakterierna är borta. Man öppnar dörren, öppnar nästa dörr, tar i en ledstång, kliar sig i näsan, skakar hand med någon, osv.

Detta är ett urval av de saker jag tycker gör en toalett äcklig. Har du fler förslag, eller har du tips om hur man gör den äckligare, eller kanske fräschare, skicka dem till någon som bryr sig. That would be me, by simply commenting on this very post.

Man kan fråga sig varför folk är så äckliga. Är det så att folk tänker "Det är helt OK att göra så, det är ju inte jag eller mamma som städar"? Om så är fallet, då sjunker allmänheten än mer i mina ögon.

Jag vet med säkerhet att inte alla gör så, men jag vet att det är för många som tillfaller den äckliga klassen. Sluta.

"Äckel finns i så många former att det snart kommer vara omöjligt att katalogisera. Allt kommer att falla under kategorin 'äckel' om detta fortsätter."
- Michael Hellgren, 080828 - 21:56

Förlust

Jag får erkänna mig besegrad. De som hostar och nyser rakt ut eller i handen, alltså de som för ett aktivt krig för smittspridning, har kommit ytterligare ett steg närmare sitt mål. Jag är officiellt förkyld. Jag toksnorar och hostar, jag nyser, det svider i halsen och jag är helt slut i kroppen. Jag hoppas verkligen att de är nöjda nu.

Problemet med dessa människor är att de inte ens förstår vad de gör. Det går på reflex, liksom fenomenet att tjejer envisas med att ha munnen öppen när de applicerar mascara. Nu vet jag att inte alla tjejer gör så, men det verkar vara en majoritet som gör det.

Jag hatar att vara sjuk. Jag ska göra allt i min makt för att bli frisk igen.

Inte leka med maten

Jag har på något vänster lyckats få en till peak i besöksantalet. Hur vet jag inte, men hittills ligger det på 28 idag, vilket är fler än normalt. Inte för att jag klagar, och inte för att jag vet om de nytillkomna tycker att det är intressant alls, men det är bara positivt för min del om jag kan behålla folket som hittar hit.

Nog om det, eftersom det ändå inte är viktigt och framförallt inte är något du bryr dig om. Över till något annat, viktigare som du inte bryr dig om.

Jag var på kräftskiva i fredags. Jag tänkte på det då. Jag såg en reklam för Keno idag. Jag tänkte på det då med. Skaldjur i form av kräftor, hummer och räkor. Har du någonsin tänkt på hur det äts på till exempel en kräftskiva? Hur folk sitter och sörplar i sig kräftornas innanmäten, slickar i sig deras hjärnor, bryter sönder dem för att komma åt köttet runt "magen" och krossar klorna för att komma åt den minimala köttslamsa som finns där.

Jag har ett ord för det; motbjudande. Varför är det tradition? Jag äter inte skaldjur, i någon form, av en enda enkel anledning. Det är inte för att jag tycker att de i sig är äckliga djur eller för att jag tycker de luktar illa, utan för att det helt och simpelt smakar as. Jag äter inte mycket som kommer från hav eller sjö, fisk går an, men där går också gränsen.

Jag undrar alltid när jag är på kräftskiva vad de kräftslaktande, sörplande och hungriga primaterna runt mig tänker, hur de ser sig själva, om de inser hur det ser ut och låter.

Folk tänker säkert samma sak om mig, fast i andra sammanhang, men det hör inte hit. På samma sätt som de får tycka vad de vill om mig, tänker kräftätare att jag får tänka vad jag vill om dem. Det är inte hur man äter, eller skriver eller går, som avgör hur man är som person. For all you know så kan jag sitta här och hitta på precis allt jag skriver, bara ta det ur tomma luften. Men, let's face it; hur kul skulle det vara att sitta och ljuga? Det är knappast som att jag försöker glorifiera mitt liv.

Sport

För att inte skapa allt för långa inlägg beslutade jag mig för att göra detta till ett separat inlägg, allt för att gynna dig som läsare. Ditt behag är mitt enda intresse. Det ska vara enkelt uppbyggt, sakenligt och lättsamt och allvarligt på samma gång. Tycker du att det stämmer har jag lyckats.

Alla kanske inte har hört eller vet om det, men det spelades derby på Råsunda ikväll: AIK mot Hammarby. Sport tycker jag är något fantastiskt, något vackert. Det enar folk, det motiverar människor, det kan bli en ultimat prövning för många. Sport kan vara ett samtalsämne som bryter isen i ett samtal mellan två blyga personer. Sport och idrott har så många fördelar. Sport och idrott har dock riktigt mörka nackdelar också.

Supporterkulturen är riktigt fascinerande. Jag har aldrig förstått mig på fenomenet att så in i själen dyrka ett lag, t.ex. Något jag än mindre förstår mig på är de idioter som använder sporten som ursäkt för att slåss och skapa kaos. Huliganer, kallas dem. De förstör, slåss, hotar folk och är allmänt dumma. Att de får en kick av det är inget att diskutera, det är självklart.

Man tycker att det kunde finnas bättre sätt att söka kickar. Det är bara tragiskt att använda sporten som ursäkt för att få kasta fyrverkeripjäser på folk.

Sporten, tillsammans med pengar och religion, tar fram människans sämsta sidor. Till dessa kategorier faller en hel drös underkategorier som du säkert kan klura ut själv. Jag kanske är lite väl rättfram nu, kanske till och med lite trångsynt. Det må så vara, men beakta fakta så är det inte speciellt svårt att dra den slutsatsen. Samtidigt som dessa tre är "världens frälsning" är de också just de tre saker som visar människans sämsta sidor.

Vi är synnerligen primitiva varelser. Somliga mer primitiva än andra, vi är dock alla samma i grund och botten.

Micke sågar...

I enlighet med ett tidigare löfte fortsätter idag gnällserien "Micke sågar...". Jag har så mycket att klaga på, så mycket att jag nästan svämmar över. Det sträcker sig från minsta lilla skitsak till större och mer samhällspåverkande faktorer. Jag har inget upplägg, ingen planerad ordning - precis som vanligt - utan skriver det som dyker upp i huvudet. Enkelt...

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om något jag kallar "den svenska modellen", vilken skulle sammanfatta svenskarnas främlingsfientlighet gentemot okända människor. Idag råkade jag ut för den mest extrema yttringen jag någonsin varit med om på den fronten, riktad rakt mot mig.

Det var när jag skulle sätta mig på tåget för att åka hem efter skolan. Som vanligt en eftermiddag var tåget nästan fullt och man kunde, precis som vanligt, se folks blickar frenetiskt söka igenom varje skrymsle i vagnarna efter lediga platser. Jag var inget undantag utan sökte efter en kvartett med så många lediga platser som möjligt. Jag hittar en kvartett med en person i. Det är en man i 30-årsåldern, ganska kraftig, egentligen en helt vanlig svensk man.

När jag kommer fram till mitt utspanade säte och förbereder mig för att ta plats ser jag i ögonvrån hur han tittar på mig. Jag tittar naturligtvis tillbaka, lite naivt tänkte jag att han kanske skulle vara trevlig och säga "hej" eller något i den stilen. Istället för att vara trevlig följer han mig med blicken, ser mig i ögonen... och suckar. Djupt, till och med jättedjupt. I ungefär en millisekund förstår jag inte vad han sysslar med, men som en naturlig reaktion ger jag honom en mycket vältalande blick, en blick som förmedlade frågan "vad fan håller du på med, är du dum i huvudet eller?". Efter den, kanske rätt så hotfulla, blicken tittade han ut genom fönstret och suckade djupt igen.

Jag hade god lust att säga att "jag inte tycker det är speciellt kul att sätta mig här heller, men tåget är fullt så har du något annat förslag på var jag ska sitta?", men eftersom jag är som jag är så gjorde jag inte det. Jag svalde helt enkelt irritationen och lät det bero. Nu sitter jag här och får utlopp för det som skulle ha avklarats redan då.

Jag ställer mig frågan "varför?". Självklart förstår jag att han kanske hade haft en tuff dag, han kanske var jättetrött eller mådde allmänt skit, men man gör inte på det viset. Det tillhör allmänt folkvett, tycker i alla fall jag. Folk har betett sig ohyfsat mot mig förut, men den här gången tog jag åt mig. Det tillhör verkligen inte vanligheten att jag tar åt mig på det sättet, men det behövs undantag för att bekräfta en regel.

Nytt irritationsmoment att såga.

Jag håller på att bli sjuk. Jag snorar, hostar och nyser. Höstförkylningen är på gång helt enkelt. Vems fel är det? Jag behöver inte skriva det, eftersom jag antar att du som läsare redan har insett vem jag anser är den skyldige. Pöbeln, folket, massan, kalla det vad du vill, det är samma sak. Folk som inte har något vett när det gäller hälsa. Man behöver bara spendera en minut på en buss eller ett tåg för att se varför sjukdomar sprider sig som löpeldar i tätorter.

Jag vet inte vad det beror på, men man kan väl nästan kräva av folk att förstå att en nysning eller hostning sprider oändligt mycket bakterier runt omgivningen, upp till ett par meter rakt fram? Med den vetskapen i bagaget borde det te sig naturligt att på något sätt försöka obstruera bakteriernas framfart. Mångas första tanke är handen. Nej, nej och åter nej; handen är inte ett bra verktyg att stoppa bakterierna med. Vart tar handen vägen? Den vidrör stänger, räcken, knappar och handtag, ställen andra händer kommer i kontakt med. Om det kliar i ögat eller näsan, vad gör man då? En naturlig reaktion är att klia tillbaka. Vad händer med bakterierna då?

Händelseförloppet är så enkelt att till och med ett barn kan förstå det, och ändå beter sig en stor del som att de är fullständigt ovetande. Just detta ovetande och oförstående är något jag ställer mig helt oförstående inför.

Tankelek, eller något i den stilen

I skolan idag lades det fram en intressant teori, nämligen:

Termodynamikens första och andra sats:

- Allt vill spridas
- Ordning är omöjligt

Med detta menas att allting har som mål att sprida sig så mycket som möjligt. Ta färgmolekyler från en pensel som doppas i en spann med vatten. Efter ett kort tag är allt vatten färgat av penseln.

Fullständig ordning kan aldrig uppnås. Genom att undanröja ett problem skapar man andra problem genom de problemlösande åtgärderna för det första problemet.

Allt kan dras till en yttersta gräns, bara man vill. Jag kan dra ett exempel:

Det är dammigt i mitt rum. Det kanske ser för jävligt ut, helt enkelt. Lösningen på det problemet är att t.ex. dammsuga. Gör jag det så löser jag problemet lokalt - det blir rent i mitt rum - men istället är jag med och bidrar till att det bryts mer uran som vi inte vet vad vi ska göra med det efter att det är slutanvänt.

Extremt exempel, men principen är densamma överallt, med allt.

Är det kanske så det är för min del? Är det kanske därför jag tycker att alla idioter samlas kring mig och min omgivning? Notera nu att jag skrev att idioterna samlas i min omgivning, och inte att alla i min omgivning är idioter, skillnaden är enorm.

Genom att idiotin bekämpas någonstans i världen så läggs den på lager på andra ställen, och jag bara råkar befinna mig mitt i en spawn point för idioter? Kul tanke, om man är trött och egentligen borde sova... det ska jag göra nu. Tänkte bara skriva av mig så jag kan sova bättre. Tänk.


Engelsmän... ohh rysningarna...

Mitt generella intryck av engelsmän hittills i livet har varit övervägande dåligt. Jag har inte varit någonstans och träffat en mängd britter som har varit "normala".

Jag vet inte om det är något med den engelska kulturen som gör att folket måste vara högljutt, ohyfsat och drummligt. Jag har träffat engelsmän (och engelskvinnor...) som är "normala", men de faller undan i det stora antalet som tillhör motsatt kategori.

Att efter en tung skoldag sätta sig på tåget och slappna av är enormt skönt. När det rinner in ett gäng högljudda engelsmän och förstör min ro är det inte lika skönt längre. När engelsmännen sedan envisas med att sätta sig bakom mig, dunka i ryggstödet och smacka överdrivet högt, driver det mig till bristningsgränsen. Man kan undra varför de var tvungna att sitta i just den vagn jag satt i.

Som tur var slapp jag sitta och höra deras högljudda prat om svenskar som tack vare "the wonderful thing called 'the Internet'" använde uttryck såsom "lol" och "rofl", en längre tid än kanske sju minuter eftersom tåget sedan åkte och i och med det genererade högre ljud.

Varför drar jag till mig människor som är min direkta motpol? Är det bara jag?

Rondeller, rondeller... alltid dessa rondeller

Jag såg en insändare i lokaltidningen som gjorde mig mycket upprörd. Jag blev fylld av lusten att skriva ett svar, vilket jag gjorde. Först insändaren:

"Rondellerna i Täby är farliga

Svar på insändaren "Rondeller ska vara enkla" den 15 juli:

Signaturen Hed skriver om skymd sikt i rondeller. Jag håller med fullständigt. Man ska inte behöva bli överraskad när man kör in i en rondell. Schakta bort betongklumparna och lägg dem på Ullnabacken. Där gör de i alla fall någon nytta.

Det finns fler idiotiska siktskymmande trafikmiljöer i Täby. Jag tänker på de drygt meterhöga häckarna utmed infarterna till den södra parkeringsplatse vid Täby Centrum.

Likande trafikfarliga häckar finns bland annat på Saluvägen i Arninge och utmed infarterna till parkeringsplatsen vid Coop Forum. Ta bort eländet! Åtminsone tio meter från korsningarna.

Sedan kan jag inte förstå vad det är för irrhjärnor som planerar parkeringsplatser. Det gäller den ovannämnda vid Täby Centrum, där de flesta gående måste korsa utfartsvägen (med häckarna) som också är utryckningsväg för polisen.

Liknande korkade konstruktion finns vid Ica Stop. Alla bilar måste köra ända fram till entrén där alla in- och utpasserande kunder måste korsa bilvägen. Farligt och irriterande för alla. Bygg om!

Pengar finns efter alla kundfientliga parkeringsböter."

Min kommentar på det hela:

"Svar på insändaren "Rondellerna i Täby är farliga" den 19 augusti:

Karin A Grater skriver i sin kommentar att man inte ska behöva bli överraskad när man kör in i en rondell. Det må ligga viss logik i det, men se till följande: En rondell är utformad för att vara hastighetsdämpande, hur ofta kommer bilarna inne i cirkulationen så snabbt att man blir överraskad av dem? Blir man överraskad har man seg reaktionsförmåga.


Resonemanget i sig är helt felaktigt. Signaturen Hed, som Karin A Graater håller med, skrev den 15 juli att det finns för mycket som tar bort uppmärksamheten från trafiken i och kring cirkulationsplatserna. Först och främst, tar obskyr konst mitt i en rondell ens uppmärksamhet från trafiken bör man sitta någon annanstans i bilen. För det andra ser man klart
och tydligt vad som kommer från vänster i rondellen, vilket är det man behöver veta.


Vidare kan jag hålla med Karin A Graater i sitt fortsatta resonemang, det finns många andra trafikfarliga platser i Täby, där häckar och buskar är farligt höga eller breda. Det är något som bör åtgärdas, inte rondellerna. Tänk på hur du kör och på trafiken istället för på alla fina buskar och träd som står längs med vägen så ska det nog gå bra."


Fusk

Jag funderade på olika sorters fusk förut. Alla har väl fuskat i något någon gång, det tillhör på något vis barndomen. Nu menar jag inte att man måste ha fuskat på ett prov i skolan eller så, men att till exempel förfalska en förälders signatur klassas också som fusk.

Vad har man egentligen att vinna på fusk? Ära och berömmelse kanske? Det man vinner på fusk i skolan är att man kanske får bättre betyg. Det förutsätter dock att man inte blir påkommen, då betyget knappast gynnas av att läraren vet att man fuskar.

Att ta en genväg i joggingspåren i skogen klassas också som fusk, varför lärarna alltid placerade ut kontrollanter i form av "krymplingar" överallt där man kunde vinna mest på att gena.

Folk fuskar i spel. Ta vilket FPS-spel som helst. (FPS = First Person Shooter...) Jag tar Counter-Strike som exempel, bara för att alla bör ha hört talas om det. Aim-bot gör så att alla skott blir Head-shots, tror jag. Wall-hack gör att man kan, tror jag, skjuta igenom väggar. Vad vinner man på det? Det är knappast så att de andra spelarna är dumma och tror att fuskaren bara är stört duktig. Man blir klassad som fuskare och så blir man bannad från servern. Finns någon insvuren gamer ibland läsarskaran så får du gärna rätta mig om jag hade fel någonstans.

Idrott fuskas det också i. Doping. På fullt allvar; vem vill fuska på världsnivå när risken att bli påkommen och få benämningen "dopare" på sig? Man blir avstängd, för att när man kommer tillbaka ha allas misstänksamma blickar på sig. Självklart förstår jag att man vill vara med och vinna guld, men kom igen; hur känns det att fuska sig till ett guld? Är det inte mer prestige i att vara riktigt bra utan att fuska? Michael Phelps måste vara ett riktigt typexempel på förebild på den fronten, ja på alla fronter.

Sensmoral: ge fan i att fuska. Ärlighet lönar sig, oftast vinner man på det. En liten vit lögn hit och dit skadar sällan, men det gäller att veta vad man sysslar med.

Besvär

Jag skrev ingenting igår av två anledningar: Jag kände inte för det och för att jag ändå hade tillbringat nästan sex timmar i skolan framför en dator.

That's what datakunskap does to you. Att sitta så länge framför datorn var inget jag hade erfarenhet av sedan tidigare, vilket tog ut sin rätt efter ett tag. När jag gick och la mig såg jag fortfarande konturerna av skärmen när jag blundade. Kan det vara bra?

Skolan tar ut sin rätt på kroppen också. Jag har inte kommit tillbaka till skolrutinerna ännu, så allt sittande gör att jag får ont i ryggen och nacken, för att inte tala om mina egna sittkuddar. Alla stolar i skolorna i detta land är utformade inte för komfort, utan för att motverka den instinktiva reflexen att somna på lektionen.

Jag har suttit och räknat lite matte ett tag nu och jag kan konstatera att jag är tillbaka. Jag är tillbaka i den gamla kämpiga andan där jag fastnar på uppgift efter uppgift. Det gick bra i början, men med alla långa ekvationer som inte går in i mitt huvud är det stopp nu.

Finns där någon som är bra på matte och kan hjälpa till?

Micke sågar...

"Datz some crazy ass lame vid, bro dis sucked like azz you need to chill down bro cuz you nd me r like same we dig de same thang, ya no..."


Jag skojar inte. Jag såg ovanstående någonstans på YouTube för ett tag sedan. Detta kan endast föranleda en sak.


Folks, its Monday night, time for Headlines... ehm... "Micke sågar..."!


Det är inte speciellt svårt att se vad jag tanker såga idag, men faktum är att jag tanker såga två saker. Det ena är Internets inflytande på det fortsatta språkmissbruket, och det andra är en reklamfilm.


Skulle det vara så att du har synpunkter, kanske är det så att du inte håller med mig, sänk dig då inte till "Anonyms" nivå och lämna en kommentar i stil med:


"hahahahahhahah jävla svenne du är!!! hur fan orkar du klaga på andras bloggar. tönt"


Gör dig själv och världen en enorm tjänst; uttryck dig förtjänstfullt eller håll inne med dumma kommentarer.


Inlägget så.


Jag ser allt mer av språkmissbruket. Ett medium där språk i alla dess former framställs är YouTube. Tittar man igenom kommentarerna så ser man en hel del fascinerande skrift. Det inledande citatet är ett exempel på vad man kan vänta sig att se. Det får mig att fundera, fundera på vad som ska vara så svårt.


Engelskan verkar vara det språk som misshandlas mest. Visst ser vi misshandel av svenskan nästan överallt, men engelskan är mer extrem. Tar det exempelvis längre tid att skriva "and" än "nd"? Självklart gör det det, men den tidsvinst man gör är så marginell att man inte märker av det - förutsatt att man inte knappar tangenterna en efter en efter en efter... med ett finger i taget, letandes efter rätt knappar.


Det kan omöjligt vara så svårt att skriva korrekt, inte ens jag som är svensk har några problem med att skriva korrekt engelska. Självklart kan jag lika väl bruka den abstrakta formen av engelska, men det känns inte värdigt. Jag förstår helt enkelt inte meningen med att förvränga språk på det viset.


Jag anser att jag är rätt bra på engelska, men när jag måste läsa en kommentar både två och tre gånger för att förstå vad som står, incoherently, så är det något fel. Detsamma gäller svenskan.


Jag uppmanar till bättring.


Det andra jag vill såga är AMF Pensions reklam. Jag tror i alla fall att det är AMF, skulle det vara så att jag har fel så är det bara att säga till.


Hur som helst så är det den med en tjej som "spelar" gitarr och "sjunger" Cyndi Laupers "Girls Just Wanna Have Fun". I slutet av reklamen, i nedre högra halvan av rutan, är det ett gäng som står och klappar händerna i takt till musiken; inget märkvärdigt än så länge.


Det första jag lade märke till när jag såg det var killen i röd väst som står längst fram. Vad sysslar han med? Han har noll taktkänsla, han är helt ur synk med resten och förstör den redan riktigt dåliga helheten.


Jag dömer inte folk, medvetet, på förhand - han är säkert jättetrevlig och så - men han borde inte få vara med i den reklamen. Faktum är att den reklamen är alldeles för långt under det jag anser vara värdig standard att den inte ens borde få visas alls; tillsammans med de flesta reklamfilmer. Ett annat dåligt exempel är reklamen för Vanish. Lita på rosa, självklart. Dålig reklam lik förbannat.


Man kan undra vilka som sitter och producerar reklamfilmerna. Vad tänker de med? Vad har de för smak egentligen? Var är deras värdighet någonstans?


Kanske är det just därför jag inte kan nämna en enda reklamproducent? De förhåller sig anonyma av säkerhetsskäl.


Följande såg jag också på YouTube. Det kan vara värt att ägna en tanke på det.


"The next time you're having a bad day, imagine this:


You're a Siamese Twin.


Your brother, attached at your shoulder, is gay.


You're not.


He has a date coming over tonight.


You only have one ass."



PS. Jag är inte homofob, så kom inte med några dumma påståenden bara för det sista citatet, så enkelt är det. DS.


(Skriv din rubrik här)

Första skoldagen är förbi och samma rutiner som under gymnasiet infann sig med ens jag kom hem. Inga funderingar behövdes, ingen eftertanke, bara rent och skärt agerande. Rutinerna satt lika fast som jag fortfarande kan postramsan för post två på Stockholms Slott.

Besöka min gamle vän i det lilla rummet med indraget vatten.

Besöka min vite vän i köket.

Besöka min brummande vän som står under bordet i mitt rum. Här är jag nu.

Enda skillnaden är att jag strax ska gå och gymma. Något sådant fanns inte med på min aktivitetslista under gymnasiet; då var det antingen springa eller kickboxning som gällde. Gym var uteslutet - det är det inte nu.

Vad kan man säga om skoldagen då? Ingenting egentligen, vill man läsa om skoldagar så är det samma sak överallt: antingen klagas det på lärarna som ger för mycket läxor eller bara är allmänt dumma i huvudet, eller så klagas det på hur sen bussen var. Jag tänker inte följa samma exempel.

Skoldagen var som vilken annan skoldag som helst. Sitta och vänta, sitta och läsa, skriva och lyssna, gå lite, sitta igen, gå och äta, sitta och vänta, sitta och läsa, skriva och lyssna för att sedan gå hem. Så enkelt kan det vara.

Något som däremot är värt att ta upp är något jag tidigare har nämnt; den svenska modellen. Folk tar, avsiktligt eller ej, avstånd från andra människor. Sätter man sig i bussen bredvid någon när det finns tomma sätespar så får man en konstig blick på sig, som att man inkräktar på någons privata sfär. I mitt tycke beror det lite på hur pass närgången man blir.

Fenomenet är ändå intressant, speciellt med tanke på att folk så långt som möjligt försöker undvika att sätta sig bredvid någon. Ta tåget som exempel: det finns massor med platser lediga, folk sätter sig i en tom kvartett. Allt eftersom tåget fylls börjar människorna söka efter tomma platser. Man ser på vissa hur ögonen sveper över vagnen som en radar, med ett tomt säte som enda milstolpe i livet.

När det inte längre finns några tomma säteskvartetter stannar folk upp när de kommer in i vagnen. Några hastar förbi på utsidan för att kolla vagnen/vagnarna framför. Människor blir besvärade av det faktum att de inte är ensamma att ta ett tåg med sex vagnar hem efter jobbet. De kan inte förstå varför folk ska envisas med att ta samma tåg när det finns så många andra, senare tåg att välja mellan.

Det, min vän, är den svenska modellen.

Drömmar

Har du svårt för sentimentalitet kanske du inte ska läsa följande inlägg... det innehåller en hel del av just det.

Oftast när man drömmer så är man "medveten" om att det bara är en dröm, men ibland har man väldigt trovärdiga drömmar. Jag hade den kanske mest realistiska drömmen i mitt liv i natt. Den gjorde även ett stort intryck på mig och berörde mig djupt.

Jag drömde att jag hade haft jätteont i huvudet ett par veckor. Jag hade gått till läkaren för att kolla upp det och blivit skickad till sjukhus för undersökning. På röntgenbilderna och med provtagning hade de hittat en extremt aggressiv och långt gången elakartad hjärntumör.

Jag minns tydligt hur de sa att jag inte borde leva med tanke på tumörens storlek, och att de inte visste om jag hade timmar, dagar eller veckor kvar att leva.

Nästa sak jag minns ur drömmen är att jag inte kände något alls. Det var tomt. Jag var inte arg, inte ledsen, hade inte ont och kände ingen ånger för något. När jag kom hem i drömmen kom allt på en gång.

Jag ringde de som står mig allra närmast utanför familjen och träffade dem en och en och förklarade vad som skulle hända. Jag kan fortfarande känna den starka ångesten och se mina vänners chockade ansiktsuttryck.

Jag minns att jag skrev ett långt inlägg på bloggen där jag beskrev vad som hade hänt och hur processen skulle gå till fram till min död. Jag skrev som visningsnamn på bloggen "Jag är döende" och hänvisade folk till bloggen eftersom jag inte orkade förklara för alla. Jag förberedde mig.

Jag kommer ihåg att jag ångrade så mycket. Så mycket jag skulle ha sagt till olika personer som aldrig såg dagens ljus. Det var det som smärtade mig mest.

Jag vaknade med tårar i ögonen, något som jag inte kan minnas har hänt sedan jag var en liten skrikande best.

Det är även just det jag fruktar mest, att när det är dags stå där och känna så mycket ånger. Tyvärr är det något som antagligen är ofrånkomligt för min del. Jag har svårt för just den biten, och det stör mig. Att tala om för människor vad jag känner har aldrig varit min starka sida, vilket ofta har lett till att jag har setts som en ensam och känslokall person.

Det är en ond cirkel. Väldigt svårfrånkomlig.

Fel

Jag bara måste. Jag kan inte låta det rinna ut i sanden.




Vad står det och vad har hon på sig? Jag anser att det är fel. Fel, fel fel!

Höga toner

Nu har jag haft en riktig urladdning med massa skrivande och här följer troligen dagens sista inlägg.

Jag såg på Jerry Springer härom dagen. Det handlade om otrohet. Som vanligt med Jerry Springer ska det vara hetskt och hatfyllt, ständigt balanserandes på gränsen till slagsmål medan man hör mer pip än vad som sägs. Svordomar överrepresenteras så till den grad att varje mening måste innehålla minst tio svordomar, även om meningen bara består av ett "Hi".

Det jag tänker på var en man som bedragit sin tjej med en annan. Det ska bli konfrontation, liksom i många talkshows med liknande fokus.

Med risk för att bli hatad fortsätter jag.

Killen sitter i mitten medan tjejerna sitter på varsin sida och skriker åt varandra. Det blir högt. De avbryter allt och alla. Fönstren börjar skallra och jag kan nästan urskilja en spricka på grund av det högfrekventa käbblet.

Det blir alltid så; när tjejer ska tjafsa blir det högfrekvent. När killar käbblar blir det också högt, men inte högfrekvent. Tjejer tenderar att gå upp väldigt i ton när de ska höja rösten. Ja, flickor har annorlunda stämband än vi pojkar, men det gör det inte mindre störande.

Jag generaliserar, I know. Bare with me. Hata mig om du vill.

Jag kanske skulle sluta se på Jerry Springer. Sluta med det innan jag ens har börjat eftersom att "zappa" förbi och fastna några minuter knappast kan anses som "att se på" något. "Att se på något" låter mer frekvent.

OS och Ara

I en stor turnering eller ett stort mästerskap som OS hör det till med diverse skandaler, vad vore det annars? Tidigare i veckan skrev jag om invigningen där flickan som "sjöng" bara mimade eftersom hon som egentligen sjöng var "för ful". Nu tänker jag än en gång gnälla på OS.

Alla som har lyssnat på radionyheter, läst tidningen, sett på tv eller läst på nätet känner till Ara Abrahamian. Känner du till honom vet du kanske även vad det senaste är.

I semifinalen blev han utdömd på mycket tvivelaktiga grunder, vilket har blev mycket arg för. Det förstår jag, troligtvis hade jag reagerat likadant. Motståndaren tilldömdes segern och gick vidare till final, medan Ara gick till bronsmatch. Klagomål lämnades till arrangörerna och till domarna, men domaren bara hånlog Ara rakt upp i ansiktet.

I bronsmatchen gjorde Ara det han behövde för att vinna och på medaljutdelningen kom urladdningen. Han mottog sin medalj, tog i hand med guldmedaljören, gick därifrån och kastade medaljen på golvet. Nu kan IOK ta bronset ifrån honom.

Helt ärligt nu, vem kan inte ställa sig bakom Ara? Hade OS-arrangörerna och domarna spottat mig i ansiktet på det viset hade jag definitivt agerat som han gjorde. SOK motsätter sig Aras agerande på prisutdelningen, men lämnade också klagomål på domslutet.

Alla klagomål avsnoppades och förbisågs med extrem nonchalans. Det gör mig arg att se hur kompiskorruption är så utbredd även inom OS.

Jag säger bara: Stå på dig Ara!

Georgien

Kriget i Georgien med Rysslands Medvedev på ena sidan och Georgiens Saakaschjvili på andra kan få en ganska skrämmande utgång. USA sade tidigare idag att om inte Ryssland drar tillbaka trupperna från landet så kan konsekvenserna bli svåra för Ryssland och att vänskapliga relationer kommer vara vacklande under många år framöver.

Vidare diskuterades det inom WTO (världshandelsorganisationen) om huruvida Ryssland kunde uteslutas som straff. Det har även diskuterats om att avhysa ryssarna ifrån G8-gruppen.

Samtidigt på nyheterna ser man hur ryssar fullständigt struntar i vad västvärlden tycker och tänker, de ser bara georgierna som fienden och boven i det hela.

Själva konflikten mellan Ryssland och Georgien med dess utbrytarrepubliker Sydossetien och Abschazien är i sig väldigt komplex, alldeles för mycket för att jag ska gå in på det.

Hela scenariot ser nästan ut att kunna utvecklas till ett "Kalla Kriget 2". Alla vet att hur fredliga avsikterna än ter sig mellan öst och väst, med Ryssland och USA i respektive tät, så finns den där gnistan där någonstans. Det är något med just Öst och Väst.

Jag har på känn att Rysslands Medvedev är på krigsstigen när det gäller att visa omvärlden var Ryssland står någonstans. De är en stormakt och kan göra vad de vill utan att någon ska kunna tala om för dem vad de ska göra. Lite som USA.

Det "rättaste" jag läst på länge

Jag läste precis en av de mest intressanta debattartiklar jag någonsin läst. Det kändes rakt igenom som att det var jag själv som skrivit den. Det är Alex Schulmans inlägg i Metro, jag vill att du läser det först innan du fortsätter läsa detta inlägg.

Jag håller med så galet mycket att jag bara vill skriva till honom och säga just det. Det är verkligen precis just allt det jag har sagt tidigare.

"Vad är det i denna vardagsgegga som sticker ut så till den grad att 400 000 människor söker sig till den varje vecka?"

Varför har inte jag 400 000 besökare i veckan? Jag vill tro att det jag skriver är mer intressant än att läsa om vad fröken Löwengrip åt till frukost eller hur hennes skoldag var. Självklart ska man få skriva vad man känner för i sin blogg, men det betyder inte att vardagsdravel ska vara sveriges största blogg.

Jag vill, liksom Schulman, inte säga att jag hatar dessa bloggar med mode och "vardagsgegga", men jag förstår det inte. Jag känner mig också fascinerad av fenomenet och skulle vilja ha en förklaring.

Det roliga är att Blondinbella har så mycket att göra, eftersom hon har blivit någon form av "måste" på events, att hon nu söker en assistent. Är inte det definitionen på att det har gått lite långt? Speciellt med tanke på vad hon skriver. Jag tänker mig följande:

Reklam. Hon har massor med reklam på sin blogg och det är enda anledningen att hon är så stor. Jag tror inte att någon bryr sig om vad hon gör på dagarna, utan folk vill antingen ha tips på make-up eller så vill de bara läsa som ett hån för att känna sig bra själva.

Något som också är kul är detta. Att hon ens orkar.

Dagens första irritation

Inte ens när Centrum är nästan folktomt slipper man dem. Avsaknaden av människor till trots är dessa mänsklighetens undergångs apostlar överallt. De är irriterande. De är oförutsägbara. Jag talar naturligtvis om människorna som envisas med att, helt utan förfarning eller uppenbar anledning, bara stanna eller svänga väldigt tvärt och snabbt.

Jag var nere i Centrum för att kolla efter en bok, som för övrigt inte fanns inne, och tänkte att jag skulle vara ute i god tid innan allt jobbigt folk skulle dit. Jag drog ner vid tiotiden precis när allt har öppnat. Jag kom ner och det var nästan inget folk alls där. De enda som strosade runt var pensionärer, i stort sett.

Den enda person som går framför mig för helt plötsligt för sig att bara stanna. Jag blir alltså också tvungen att stanna och bilr naturligtvis smått irriterad eftersom man inte gör så. Då jag ska gå förbi henne får hon för sig att svänga in precis rakt framför mig så jag återigen måste tvärstanna för att inte mosa henne. Hon såg mig inte ens. Hon märkte inte vad hon sysslade med.

Jag blev äckligt irriterad och knöt nävarna riktigt hårt i ren frustration. Det gick folk bakom mig, så jag undrar vad de tänkte. Inte för att det spelar roll, folk får tycka vad de vill om mig.

Bra sätt att börja dagen på. Verkligen.

Men snälla...

Jag tror att senast det hände så uttryckte jag min åsikt rätt så tydligt angående spammare. Nu har det hänt igen och jag blir bara så uppgiven. Ingen annan jag känner till får spam där det står "big tits for fat asian sex" eller något liknande. Varför ska jag, en medelmåttig bloggare med en väldigt begränsad läsarkrets, bli spammad med sådant skit?

Kolla kommentarerna på "Idrott & Hälsa" så vet du vad jag menar.

Idrott & Hälsa

I dagens tidning står det också att läsa att idrottare lever längre och bättre liv än stillasittare. Jag tycker att det är på tiden att en studie visar detta, enligt den lever främst joggare upp till 17 år längre än kontrollgruppen med inaktiva.

Nu kan jag inte påstå att jag vet "17 år längre än vad?", men 17 år är 17 år. Det ger dessutom mig goda förhoppningar att först bli 100 år, för att sedan bli världens äldsta människa. Jag har ingen koll på vad jag måste slå då, men hur svårt kan det vara?

Okej, jag måste kämpa emot den västerländska kulturens onyttiga levnadssätt och typ flytta ut i skogen eller upp i bergen och dricka litervis med grönt te varje dag... men vad gör det? Grönt te är gott. Tror jag. Jag kanske inte har druckit det ändå... bäst att kolla upp det.

Heja Kina

Återigen har vi fått bevis för att människor som framställs i media ska vara bättre än andra. Det som står att läsa i dagens tidning gör mig inte bara arg, utan mestadels besviken.

På OS-invigningen var det en söt liten flicka vid namn Lin Miaokie som mimade sången "eftersom den verkliga sångerskan, sju-åriga Yang Peiyi, hade ett för 'knubbigt ansikte och ojämna tänder' för att visas upp för tv-tittarna." Kina, den ultrakapitalistiska folkrepubliken som förespråkar alla mänskliga rättigheter och gör allt i sin makt för att vara ledande, visar en riktigt dålig sida. Vad sänder det för signal till barn som har dåligt självförtroende och kanske inte är perfekta?

Det påminner lite om E-Type som inte lät Nana vara med visuellt utan bara lät henne sjunga. Ibland tror jag till och med att hon sjöng backstage medan den sexiga och lättklädda tjejen som dansade mimade. Det är ett sjukt samhälle vi lever i.

Micke sågar... bland annat

Först och främst: tack Bodin för din kommentar på inlägget "Förberedelser". Det liksom värmde i mig. Det känns alltid skönt att veta att man någonstans är omtyckt.

Så, med den sentimentala biten avklarad kan jag nu gå vidare med skrivandet och till slut komma till poängen. Det är i alla fall min goda förhoppning, så jag skall göra mitt allra bästa.

Detta inlägg kommer att innehålla fragment som skulle kunna pusslas ihop till ett "Micke sågar..." med lite vilja, men det skulle bli kort. Nog för att det jag tänkte ta upp är ack så viktigt, men det är så tunga grejer jag vill säga att det helt enkelt inte behövs mer än bara ett par meningar - och inga jättemeningar heller.

Som den inbitne läsaren vet var det upprop för min del idag. Klockan 17 var tiden att passa. Ordningssam som jag är såg jag till att vara färdigpackad ett par timmar innan jag skulle åka; alla papper med och så vidare. Vidare, eftersom jag är så ordningssam och rekade igår, visste jag exakt vart det var jag skulle. Det gick som smort att ta sig till skolan.

När jag kom fram till Karolinska Institutet började jag bli nervös. Det är egentligen inte likt mig, jag brukar inte bli nervös, jag var inte ens nervös inför inryck. Kanske var inryck alldeles för stort för att riktigt fatta så att man snarare irrade runt som i chock istället.

Nervositeten släppte dock något när jag anslöt mig till den ringa skara som så tålmodigt stod och väntade utanför huvudentrén. Där på trappan tyckte jag mig se någon jag kände igen, och efter en sekunds funderande kom jag på det; en klasskamrat från högstadiet. Vad är oddsen för det? Efter ett litet tag ser jag en till vilsen stackare jag tydligt känner igen; en av killarna från hemvärnsutbildningen. Vad är oddsen för det kombinerat med föregående? Frågar man mig är oddsen obefintliga, alla omständigheter säger "nej" medan slumpen (eller kanske ödet?) säger "varför inte?".

Vi är i alla fall 40 pers i klassen, bra många fler än vad jag hade väntat mig. Någonstans i min utopiska, imaginära värld hade jag väntat mig en klass på runt 15 - 20 individer. Lite naivt kanske när jag nu sitter med den information jag har. Jag ser hur som helst fram emot kommande två års studier, vilket för min del är huvudsaken. Det verkar finnas hur många möjligheter som helst just nu. Kanske var detta steget som krävdes för att få "rätsida" på mitt liv? Det verkar som att saker och ting vänder om och lägger den "bra" sidan till för en gångs skull. I've had my share of "bad".

Nog om skolan och över till det  jag tänkte gnälla på, utan att egentligen göra annat än att just gnälla och belysa faktumet att det finns ett problem: Stockholms cyklister.

Anledningen till att jag är så specifik med just stockholmscyklister är enkel: jag har bara dem att relatera till. Gillas det inte så är det bara att antingen komma med upplysningar åt mig eller hålla dina vitsiga försök till nedsättande kommentarer för dig själv.

Stockholms cyklister är galna. Man, eller snarare jag, funderar när jag ser dem. Jag funderar på vad de funderar med. De cyklar runt och vinglar, cyklar mot rött, cyklar mot enkelriktat, struntar i "vänstersväng förbjuden"-skyltar och är en stor fara mot allt och alla. De kunde väl åtminstone ha hjälm på sig? Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att cykla utan hjälm på stadens gator. Inte en chans. Förmodligen skulle det krävas någon form av superstarkt, openetrerbart kraftfält för att få ut mig på cykel i stadstrafik. Det och en förnäm hög pengar.

Sensmoral: antingen är cyklister korkade, adrenalinjunkies, eller så vill de bara dö.

Värt att tänka på är att inte alla cyklister kör på utan hjälm, jag såg många med huvudskyddet också. Något jag funderade på utöver cyklisterna själva var en hjälmtvångslag. Det har varit uppe på bordet flera gånger men mötts av ljudliga protester från många håll. Varför? Det var samma liv när man lagstadgade om säkerhetsbälten 1975 och 1986 (fram- respektive baksäte). Om det nu räddar liv, varför är då folk så otroligt fåfänga att de inte tar på sig en ful hatt istället för att smeta ut skallen över asfalten?

Förberedelser

I morgon går en era i graven. På gott och ont. I morgon börjar mitt nya liv, eller är det kanske det gamla som återkommer? Hur man än väljer att se på det så börjar skolan i morgon. Upprop, klockan 17. Vilket smartskaft kom på idén att ha uppropet på kvällen? Inte för att det direkt gör mig något, men det känns ändå dumt.

Jag kan erkänna att jag är lite nervös. Det som blir mest spännande att se är vad för folk det är som jag kommer studera med. När det var dags att börja gymnasiet hade man någorlunda koll på vad det var för folk man skulle gå med, men nu är det helt ovisst. Det kan vara "värsta" blandningen av folk, lite som lumpen. Likheten är att jag inte hade en aning om vad för folk jag skulle tjänstgöra med. Jag hade dock haft mail- och msn-kontakt med några innan inryck, så jag ligger efter här.

Jag lägger sågningen åt sidan, jag har inte någon motivation att skriva elakt just nu, jag känner mig på bra humör idag. Kanske kommer ett försenat "Micke sågar..." i morgon, vem vet. Jag kanske blir galen på människorna i stan eller på de jag ska plugga med. Händer det kommer det upp här, utan tvekan. Förmodligen kommer jag att skriva när jag kommer hem oavsett om det har hänt något som gjort mig upprörd eller ej.

Jag har inget att skriva så nedanstående är resultatet

Svar till kommentarerna på "Vän/kompis":


Som så ofta annars hade jag inget speciellt för mig och satt och tänkte helt enkelt.

Jag tror att jag måste hålla med Madde, kompis är nog något som hör till lägre ålder, men ändå inte på något plan.

Jag håller även med Oskar, vilket blir konstigt, men det kan nog vara så att bästa kompis är någon som man kanske umgås ofta med i skolan eller på arbetet eller whatever, medan den bästa vännen är någon man ofta umgås med "civilt"...

En enkel frågeställning blev helt plötsligt mycket mer komplicerad än jag hade tänkt.

Jag lämnar det och fortsätter med ett nytt ämne.

Jag var in till stan idag för att kolla bussvägen till Nackademin. Dit var väl inga direkta problem, mest det att jag inte riktigt har alla hemma när det gäller vår kära huvudstad. På hemvägen var det värre. Jag satt och väntade i en timme på buss 73 som aldrig kom. Tydligen hade det varit en trafikolycka vid Sveaplan så bussarna kom inte fram. Fan, tänkte jag.

Som av en slump satt jag på bänken bredvid en tjej som var från Täby och som skulle till Roslags-Näsby. Inte för att jag vet hur stora oddsen är, men det var lyckat i alla fall. Vi tog en taxi istället för att sitta och vänta på bussen. Och nej, jag var ingen gentleman och betalade, hon betalade och fick kvitto så jag hoppas att SL ger henne pengarna tillbaka med resegarantin.

På väg hem kom världens regnskur, den värsta jag varit med om på riktigt länge. Satan i gatan vad det regnade, och blåste. Massor, i backarna låg det säkert två tre centimeter vatten och i "dalarna" var det decimeterhögt med vatten. Sällan går det i 50 på 90-vägen om det inte är idioter som inte kan köra eller något annat hinder på vägen.

Jag är nu trött och tänkte såga något lite senare ikväll, just nu är det helt enkelt bara så att jag vill komma iväg till gymmet. Det ska bli så skönt att komma ner dit igen, till den instängda och jättedåliga luften, till de skumma lamporna och framförallt till de skumma människorna. Jag har saknat det. Ryssgymmet har en plats i mitt hjärta.


Vän/kompis

Vad står en närmast; en vän eller en kompis? Jag anser att vän är närmare och betyder mer. Att veta att man är någons vän betyder mer för mig än att veta att jag är någons kompis. Har jag fel?

Kort blir långt, som vanligt

Jag är tillbaka.

Egentligen skulle jag kunna nöja mig med att skriva just det, men det vore ändå inte riktigt jag. Det vore nästan att håna mig själv. Jag känner till få andra som kan göra ett kort budskap lika långt som jag kan. Om inte det är en gåva och talang, then you tell me what it is.

Det har varit fantastiskt väder den senaste veckan, det tackar jag för eftersom jag är en människa som älskar sol. Det har inte gått en enda dag sedan i lördags förra veckan utan regn. Det har regnat nio dagar i streck nu. Om du inte får det till nio dagar föreslår jag dig att rannsaka dig själv och se över din räknekunskap. Räkna med lördagen förra veckan och inkludera även idag. Sätt igång.

Likt bloggarnas Messias stiger jag ned från "nordligare breddgrader" och ställer mig inför den omåttligt svåra, ja näst intill omöjliga, uppgiften att skapa ordning i denna kaosets metropol.

Jag kan förstå att du som läsare har gått med den där "det är så nära men det går inte ändå!" - känslan och att du har uppfyllts av den där kända känslan av tomhet varje gång du tittat in på bloggen och sett att det fortfarande inte kommit något nytt. Det är som att en del av dig har dött varje gång, eller hur?

När du som läsare nu ser detta uppnår du något som kan liknas vid ett klimax, en visshet att skrivandet fortsätter sköljer nästan orgasmiskt igenom din kropp.

För vissa är min återkomst kanske en form av antiklimax, ett satans illdåd, ett apokalyptiskt omen eller varför inte Lucifer själv i skriftlig form.

Kanske överdriver jag, må så vara då. Det jag dock inser är att det börjar låta som att the good old hybris tar överhand här. Det betyder att det är dags att avsluta.

I morgon räknar jag med att återuppta serien "Micke sågar..." och tro mig; det finns en massa jag har lust att såga. Håll till godo så länge.

Skönt att vara tillbaka, hope you feel the same!

Bloggdesign|Dessan