Letting go, bokstavligen

Jag har stora problem att släppa det här, verkar det som. Fast å andra sidan ligger kanske inte problemet hos mig, utan hos det som motiverar mig att skriva... Det är ett par saker nu.

Rix FM måste vara dumma i huvudet. Dels, "bäst musik just nu", och dels deras 45 minuter musik non-stop. Deras "bäst musik just nu" är inte ens vad jag skulle klassa som "bäst anytime".

Att de ens har mage att påstå att de spelar 45 minuter non-stop är ett hån mot intellektet. Följande utspelar sig på gymmet, mer eller mindre:

Radion spelar någon musik som jag inte känner igen. Låten avbryts inte, men när den är slut kommer "Det här är Rix FM och vi är nu mitt i 45 minuter non-stop, varje timme spelar Rix FM elva låtar på raken, non-stop. Du hörde /bla bla bla/ och här kommer /bla bla bla/. Du lyssnar på Rix FM!"

Jag bröt ihop. Jag sjönk ner på knä och skrek i panik. Jag kände dem överallt, de såg mig, övervakade mig, hånade mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag sprang till ett av hörnen och satte mig, höll om benen och gungade snabbt fram och tillbaka för att sedan lägga mig i fosterställning och skaka.

När jag återfått koncentrationen efter mitt inbillade psykbryt läste jag på lappen om doping som sitter på en av pelarna, som en fingervisning att namnet "Ryssgymmet" mer eller mindre skulle vara taget ur luften. Det står att kvinnor drabbas av samma efterverkningar som män, men att de också får bland annat "bas röst och menstruationsrubbningar".

Ja, "bas röst". Jag undrar hur en bas röst låter... och jag undrar hur fan man kan särskriva det när "menstruationsrubbningar" tydligen är självklart att skriva ihop.

När jag såg det fick jag frispel. Jag ställde mig och skrek åt planschen, viftade åt den, sprang runt ett par varv i gymmet och vevade med armarna och slog på alla bänkar, för att sedan sparka omkull träningscyklarna och välta hantelstället med de lätta hantlarna och kasta en av dem på en spegel. Därefter sprang jag ut i pingisrummet och började välta borden, allt medan pingisspelarna stod som vaxdockor och tittade chockartat på mig, för att sedan springa upp för trappan och hem.

Efter detta inbillade neurologiska sammanbrott undrade jag om mänskligheten verkligen inte är ett dåligt skämt, ett experiment som gått hemskt, hemskt fel.

Nu garanterar jag att detta var årets sista inlägg, så grattis på nyårsafton igen och ta föregående inlägg i beaktande när du går ut och smäller av dina massförstörelsevapen!

Grattis

Nu blir det årets sista inlägg. Det känns lite speciellt, nästan högtidsfullt, och jag skulle vilja dra till med ett djupt och betydelsefullt inlägg. Tittar man på klockan visar den i denna stund 07:07. Friskt att sitta uppe nu, en söndag dessutom.

Jag önskar dig en trevlig och säker nyårsafton, ta det för fan lugnt med raketer och hemgjorda smällare, alltid är det folk som skadar sig eller mer därtill. Act with reason.

Grattis på nyårsafton!

Kapitalismens hejdukar

Jag är splittrad, ambivalent om du så vill. Jag är ekonomisk av mig, av naturen. Är jag ute efter något prispressar jag så långt det är möjligt utan att tumma för mycket på vår kära kvalitet. Jag är också av naturen en mjölkälskare. Jag vet vad jag vill ha, Arla ska det va'.

Jag kan min mjölk. Kombinera mitt mjölkkunnande med mitt ekonomiska sinne och detta inlägg är ett faktum.

Matbutikerna stänger 20.00. Jag var ute senare än det, alltså var enda alternativet att gå till Statoil för att fylla på mitt mjölkinventarie. Där är mjölken nästan en femma dyrare än i butiken... vilket är svindleri. I varje fall, jag tar min mjölk, betalar för den och önskar den söta, blonda tjejen i kassan en trevlig kväll och går hemåt. Då ser jag det.

Min mjölk kostade mig tio kronor, 9.90 närmare bestämt. Då jag slänger en blick åt deras stora skyltar ser jag till min fasa att mjölken var dyrare än en liter bensin. Vart är vi på väg? Is there no hope? Vi blir överösta av vansinne.

Mitt mått är rågat när jag är tvungen att betala ett öre mer för en liter mjölk än för en liter 95-oktanig bensin.

Känner kapitalismen inga gränser?

Mellandagsdjävulen

Jag har haft en bra dag. Efter omständigheterna. Träningen började lite sådär men artade sig mot slutet, trots att jag klämde in två träningspass i ett. För övrigt känns det inget annat än fel att stiga upp innan sju en lördagsmorgon för att gå till gymmet, men vad gör man inte? För att bespara dig nöjet kan jag upplysa dig om att jag är väl medveten om att jag är träningsnarkoman.

Efter att ha varit på gymmet från åtta till strax efter elva var jag rätt hungrig. Kommer hem, värmer min goda köttfärssås med makaroner och dricker min kolhydratmix. Allt känns perfekt, solen skiner, himlen är blå och gården är gråbrun, död och tråkig, precis som det ska vara.

Hela gårdagen passerade utan att jag hörde ett ljud från grannarna. Mina förhoppningar steg ytterligare då jag insåg att jag inte heller under frukosten hade hört något. Vid lunch slogs mina förhoppningar i spillror och jag såg framför mig hur mitt humör föll mot golvet i form av ett "okrossbart" glas, ett sådant som när man tappar det pulveriseras till en miljard bitar.

Släpande. Dunkande. Stampande. Bankande i rör. Oändligt spolande med vatten. Mer dunk och denna gång snabba fotsteg direkt efter. Engångsföreteelse? Absolut inte, det är vardag för vår ljuvliga granne ovanför. Vad hon gör egentligen är ett av världens mysterier, ibland undrar jag hur mycket jag skulle ge för att bara få sitta i hennes lägenhet, alternativt våningen ovanför tvärs över gården, och bara betrakta henne och hennes nycker.

Finns bara ett sätt att slippa det här, tänkte jag. Jag kopplade in gitarren, satte på mig lurarna och började försöka lära mig Joe Satrianis Revelation. Det gick förvånansvärt bra och jag kom en ganska bra bit på vägen, jag hör till och med vilken låt det är jag försöker spela.

Efter ett tag var det dags för dusch och återigen kändes allt för bra för att vara jag. Grannen kände sig barmhärtig och hade slutat med vad hon nu höll på med. Allt var bra. Jag fick ett infall. "Jag vet, jag kollar in mellandagsrean i centrum!". Jag vet inte varför, men lite naivt tänkte jag att det inte skulle vara så mycket folk. Detta trots att jag på väg hem från gymmet såg ena parkeringen och konstaterade att det redan stod en miljon bilar där.

Glad i hågen klädde jag på mig och förberedde mig mentalt. Djupt inombords visste jag nog vad som väntade, för magkänslan sa att jag skulle skicka ett farväl-sms innan jag begav mig. Jag gick iväg med inställningen att jag skulle komma hem med ett par nya byxor och en tröja. Jag visste precis vart jag skulle gå och mer eller mindre precis vad jag var ute efter.

På väg ner började jag ana hur det skulle sluta, fullproppade parkeringar, bilar längs trotoaren och människor i massor utanför. I samma sekund jag gick in genom entréns automatiska skjutdörrar i glas gick det upp för mig.

Stockholms inneställen vid stängning en lönehelg, ingenting i jämförelse.

Tunnelbanan i rusningstid, ain't got nothing on this - där är det mer eller mindre struktur eftersom folk har få alternativ vad gäller riktning att gå.

Stockholms Central i traditionsenlig storhelgsrusning, då börjar vi närma oss - det är ganska rörigt då.

Täby Centrum i värsta julruschen, rena barnleken.

Täby Centrum under mellandagsrean är det värsta jag varit med om. Det första jag kände när jag kom in var värmen, riktigt tryckande och kvav. Jag stod i valet och kvalet, skulle jag vända eller skulle jag söka fullfölja mitt uppdrag? Självklart fortsatte jag.

Tänk dig att du åker på motorvägen. Vi kan säga till exempel Essingeleden i någorlunda rusning, det är inte tvärstopp men det är jättemycket bilar. Det går ungefär enligt hastighetsbegränsningen och flyter helt okej. Någon får för sig att prata med bilisten bredvid och båda stannar, helt apropå. Vad händer? Du kan räkna ut det själv. Du kan säkert också räkna ut att det är i stort sett otänkbart att göra detta, däremot är det inte otänkbart att helt sonika stanna mitt i gången och korka igen passagen för att prata med sina kompisar som ska stå i en cirkel där det är som trängst. Folk har en absurd uppfattning att det är okej att göra så... ordning är sannerligen en lögn.

Jag gick trots allt detta dit jag skulle. Hej och hå, var reaktionen när jag kom dit, där gick det inte att komma in. Vidare till nästa ställe. Oj. That's it. Oj. Mellandagsrea verkar locka fram många mörka sidor hos folk.

"Madness is, as you know, like gravity: all it takes is a little push".
- The Joker

All it takes is a little push and you fall for it. Why can it not be the same way with reason?

Trouble letting go

"Du är så arisk Micke, med dina blåa ögon, ditt blonda hår och din ariska kropp." Liknande har jag fått höra ett antal gånger, säkert mycket på skoj. Det hoppas jag i alla fall att det har varit. Arisk... det är ett intressant ord. Ordets ursprung är som beteckning för de indoiranska stammar som mellan 2000 f.Kr och 1500 f.Kr invandrade bland annat till Afghanistan och norra Indien.

Termen "arier" idag är inte riktigt densamma... That Hitler dude must have been blind. Däremot var han en jävel på att propagera, han lyckades trots allt få med sig otaliga massor i "kampen" mot "his own kind"...

Gör som jag säger, inte som jag gör!

Grattis på julafton

I morgon är dagen många väntar på, och även dagen många föraktar. Jag tycker om julen eftersom vi i familjen gör den till något jag trivs med. Däremot tycker jag inte om hela konceptet med jul, att köpa presenter hit och dit "bara för att".

All denna stress, för vad? All ångest över vad man ska köpa till folk, hur många man ska köpa till och för hur mycket, för vad? Varför? Bara sluta.

Njut av god mat, trevligt sällskap, skön skapad stämning med nära och kära istället för att känna tvång att köpa presenter. Det är samhällets fel. Liksom det mesta.

Nu blir det nog tomt här ett tag, troligen ingenting förrän nästa år... så med rätt stor sannolikhet är detta 2008 års sista inlägg. Inget magnifikt direkt... ingen storslagen avslutning, ingen grand final, inget pompa och ståt.

For what it's worth: god jul och gott nytt år, även om du inte tycker om julen. Tack för detta år!

Och varför säger man grattis när det är mors eller fars dag? Grattis på mors/fars dag... det är som att säga grattis på julafton eller nyårsafton...

A slowly growing understanding

Var i kaosets mitt idag. Täby Centrum, två dagar före jul, vid lunch. Katastrof. Jag tog mig friheten att studera människornas sätt att interagera. Slutsats: they don't. Alla verkar gå runt helt isolerade, som att de vore ensamma. Jag förstår det inte. Själv går man som en agilityhund mellan slalompinnar för att inte bli inblandad i en dödsolycka.

Through understanding, the world is free. Den förståelsen måste spridas till alla andra också. Eller är det just bara jag som måste förstå, går alla andra runt och vet redan?

Always these people...

Om du kör med släp, eller kanske kör buss, då är du medveten om att fordonet är större än vanligt och att du därmed måste köra lite annorlunda för att komma fram ordentligt. Du måste till exempel ta ut svängarna lite mer än vanligt och kan kanske inte köra på samma smala gator.

De flesta trafikregler är förnuftiga, they make sense. Inte köra mot rött, inte köra mot enkelriktat, inte svänga vänster eller höger från motsatt körfält. Det är självklara grejer. Varför ska då detta trafikvett, dessa självklara mönster som trafikanterna följer, vara så otroligt svåra att etsa fast i folk som promenerar? Var någonstans försvinner förnuftet? Lämnas det kvar i bilen? Det kanske är något magiskt med sätet, eller kanske den överväldigande maktkänslan när man trycker på gasen.

Folk med paraply är dumma i huvudet. Ja, jag generaliserar. Like it or leave it. Tar du illa upp vet du att du är en av dem jag menar, your choice. Varför kan inte paraplybärarna vara lika medvetna om sitt plötsligt vidgade ytbehov som lastbilschauffören eller släpvagnsföraren? Vad är det som är så svårt?

Blir man petad i ansiktet med piggarna som sticker ut från detta vanskapta tekniska under, vilket jag blivit, vill man bara slita sönder det och kasta det på ägaren.

Tänk på andra för en gångs skull. Och lyft på fötterna för fan, det ser för illa ut att gå och släpa fötterna efter sig.

Ord räcker inte

I några tidigare inlägg har jag lagt in YouTubeklipp i inlägget för att bespara dig ansträngningen att klicka på en länk och vänta på att sidan ska laddas. Jag väljer vad jag lägger upp här, och det finns inte en chans i världen att jag lägger upp den video jag nyss såg på min blogg. Jag kan länka till den, men där går gränsen.

Jag skulle kunna sitta och skriva ett långt inlägg om hur jag känner för detta, men det tänker jag inte göra. Ordspråket går: "En bild säger mer än tusen ord". Denna video säger mer än det. Hur mycket jag än skriver förmedlar hon mitt budskap helt ovetandes om det. She really has no idea, eller så är hon otroligt smart och vet precis hur man får uppmärksamhet. Du väljer.

Hon finns här.

Jag spårar

Här kommer ett klassiskt exempel på vad som händer när jag har för mycket tankeverksamhet på gång.

Långkalsonger. För killar, såklart. För män. Gubbar. Pojkar. Vi har kalsonger, alltså ter sig termen långkalsong naturlig i sin onaturlighet. Med onaturlighet menar jag det faktum att väldigt få bär långkalsonger som understa plagg, varför de egentligen borde heta något annat.

Tjejer har, dock inte alltid, trosor. Varför heter det långkalsonger? I dagens jämställda samhälle verkar det som att denna fråga av yttersta vikt för världspolitiken och den kosmiska ordningen har förbisetts fullständigt. Deppa dock inte, för någon kom på en lösning. Behold: tvådelade underställ!

Nu är problemet på väg att lösas, diskrimineringen på väg att utrotas och mänskligheten på väg att förstå meningen med livet och lösa alla oenigheter och orättvisor!

Genom att använda långkalsonger ställer du dig bakom den patriarkala samhällsstrukturen som är så skadlig för mänskligheten, som vi som tror på en bättre värld så tappert kämpar mot.

Genom avskaffandet av långkalsongen och tvångsassimilering av underställ i världens alla hushåll kommer ordning i kaoset.

Hör mitt stridsvrål ljuda över världen. Jämställdhet åt folket!


I am an imposter

Jag har lyckats med mitt hittills största bedrägeri. Jag skäms inte det minsta och jag kände mig otroligt road efteråt, nästan smickrad.

Jag tog en sväng till centrum för att reka julklappar som primary target, medan jag ifrån min mobila o-plats noga bevakade människorna omkring mig. Jag kan inte konstatera något nytt angående människorna, it's all the same, a never ending story.

Jag förstår mig inte på det, folk går som i en dimma, de verkar inte ha någon som helst uppfattning om att det finns andra omkring dem eller hur man kan tänkas bete sig för att underlätta för andra. Jag känner mig som att jag har superkrafter när jag går ibland dessa zombies, min reaktionsförmåga är vida överlägsen och mitt analytiska sinne är inte ens jämförbart med dessa enkelspåriga, målinriktade robotar.

Jag ska emellertid inte förkasta mänskligheten helt och hållet, eftersom det de facto finns bra folk ibland oss och vi tillhör alla mänskligheten - hur ofrivilligt det än må vara...

Till bedrägeriet. I dessa tider kryllar det av påträngande försäljare som alla försöker övertala en om att just deras produkter är bäst och att man har valt fel operatör eftersom man får en massa bättre förmåner med deras klient.

Jag strosar runt i folkvimlet och får syn på försäljarna längre fram. Jag ser att de är som nervösa amerikanska flygplatskontrollanter och är på alla som går förbi. Jag inser snabbt att det inte finns något sätt att undgå dem, och att jag har passerat min PNR. Med bestämda steg och en en riktig eye of the tiger-blick går jag emot dem, och mycket riktigt blir jag påhoppad.

Denna gång lyssnar jag på den unga tjejen som försöker komma ihåg argumenten hon läst sig till ur manuset några timmar tidigare. Det ligger som en förtrollning i luften mellan våra blickar. Hon är ganska söt i sin osäkerhet, hon flackar lite med blicken och jag ser att hon inte tror på sig själv, att hon inte kommer få något sålt.

Jag tänker att jag ska använda mig av vad jag lärt mig i förhandlingsteknik och frågar om hon kan visa några exempel. Självklart, säger hon och ställer sig bakom sin disk och plockar fram diverse prylar. Jag ändrar min hållning, ändrar mitt ansiktsuttryck, blir mer öppen och utstrålar nyfikenhet - helt medvetet. Hon verkar känna sig tryggare, verkar ha kommit in i rollen och flackar inte längre med blicken. Istället är den fixerad mot min, liksom min mot hennes.

Som en blixt från ovan kommer då kravet: "Du måste vara över 18 år, är du det?" Utan att tveka en enda sekund ändrade jag hela min hållning och utstrålningen sa istället att det hade skitit sig. Jag frågade hur hårt de håller på det, varpå hon svarade att de är hårda med det och frågade hur gammal jag var. Jag utnyttjade situationen och sa att jag fyller 18 om två månader. Nu var hon inte lika självsäker längre.

Med ett leende från hjärtat frågade jag henne hur gammal hon trodde att jag var. 19-20 blev svaret. Min replik blev att jag får höra det ofta. Vi önskade varandra en trevlig dag, god jul och skildes åt för att antagligen inte träffas igen. Förtrollningen var borta, intensiteten som funnits i våra blickar var bruten och jag var tillbaka i min observerande roll.

Jag tänkte använda mig av förhandlingsknep men blev serverad ett oväntat fult knep att slippa förklara att jag inte var intresserad.

I fredags slapp jag visa leg på Biljardpalatset där det är 18-årsgräns. Idag fick jag frågan om jag var över 18 och tjejen tyckte att jag såg ut som 19-20. Det är bra, en rimlig gissning. Däremot var det, ur försäljningssynpunkt, ett ödesdigert misstag att sänka garden med den frågan.

Made my day, though.

My side of the story

Det är skillnad på att dricka och att dricka. Jag dricker inte. Jag är dock inte helnykterist, vilket jag heller aldrig har påstått. Jag tillhör den ringa skara som inte tilltalas av drickandet och dess effekter, och ja; jag har känt av dem. Drickandet har aldrig lockat mig, jag har aldrig känt någon nyfikenhet gentemot det, aldrig lockats av andras berättelser om sina upplevelser.

Kanske är det så att folks berättelser i mitt analyserande sinne blivit något slags skrämselpropaganda. Inom fjortiskulturen är det, och har länge varit, status att supa sig redlös på fester och sedan skryta om hur packad man var för sina polare och för tjejerna, som att det på något plan skulle vara häftigt eller genomtänkt att skryta om hur dålig självbehärskning man har.

Kanske har jag tänkt att jag inte vill beblanda mig med dem, aldrig falla till den nivån, ställa mig över dem. Kanske. Det skulle kunna vara rimligt om det inte vore så att jag är tämligen säker på att jag med min självkännedom och moral skulle klara att hålla mig ifrån den nivån ändå.

Förr om åren, gymnasietiden, var förståelsen obefintlig. Under lumpen var förståelsen något högre, men fortfarande var det inte accepterat. Det är något jag inte förstår.

Estlandsresan med klassen sista terminen i gymnasiet var en upplevelse. Jag drack lite, lite, och tyckte inte att det vare sig var gott eller gav mig något. Jag tror att alla andra drack, mer eller mindre, dock mer än jag gjorde. Stämningen var nästan upprorisk till och från över det faktum att jag inte ville dricka. Jag stod dock på mig.

Självklart kände jag ett utanförskap av aldrig tidigare skådat slag som direkt följd av att jag inte drack. De andras nivå på humorn sjönk till nästan obefintliga gränser, medan min förblev konstant. Folk börjar bli odrägliga, jobbiga och framför allt extremt svårtolkade. Skitkul, tycker de andra packade eleverna, medan jag å andra sidan finner det hela mindre roande. Förmodligen den största nackdelen med att vara nykter i ett sällskap, att ha ett följe som är nästan oförskämt packade är inte roligt.

Under gymnasietiden och under lumpen gick jag inte med ut nämnvärt mycket. Jag kände att jag inte hade något där att göra eftersom jag ändå visste precis hur det skulle sluta. Det var alltid samma visa, först påtryckningar och oförstående inför det faktum att jag inte skulle dricka, och sedan utanförskapen när den kollektiva nivån på humorn dalar. Istället höll jag mig hemma eller på kasern.
 
På skvadronens muckfest dagarna innan muck blev det en del drickande. Det gick bra ett tag, jag kände inte av någonting och det var ganska gott med hemkörda drinkar och grejer som bjöds på förfesten hos en i plutonen. När vi drog vidare mot festen kände jag fortfarande ingenting och väl där blev det mer dricka. Jag blev bjuden på öl hit, cider dit, shots och så vidare. Känner fortfarande ingenting, men börjar samtidigt känna att det är nog. Jag vill inte ha mer. Efter ett tag började jag må dåligt, men fortfarande kände jag mig inte det minsta berusad. Allt var glasklart, jag gick spikrakt, talade utan problem, ingenting var roligare än det egentligen var och jag har precis alla minnen kvar från den kvällen.

Efter den kvällen känner jag ungefär samma sak för alkohol som jag känner för stekt strömming efter att ha blivit itvingad det som liten hos dagmamma. Jag behöver inte dricka, jag kände inte de positiva effekter som folk beskriver och jag ser ingen vinst i det.

Nu för tiden är förståelsen befintlig. Det är skönt att äntligen känna att man har folk omkring en som ligger på samma mentala nivå, att känna att man inte umgås med ett gäng småungar - tolka det hur du vill om du är berörd av det. Jag får ut mer av att gå ut med mina nuvarande klasskamrater eftersom det inte slutar på samma sätt som förut. Det är dock fortfarande så att utanförkänslan dyker upp, men inte lika påtagligt som tidigare. Antagligen kommer den inte att ge med sig, utan det kommer sluta med att jag istället lär mig förbise den - något som jag är på god väg att klara av.

Jag har tagit diskussionen om varför jag inte dricker oändligt många gånger. Även om man var ute med samma människor två gånger kom samma fråga från samma personer båda gångerna. Till slut blir det jobbigt och man värjer sig, slingrar sig ur frågan och leder konversationen dit man vill istället.

Något som blir ännu jobbigare är när den "vänliga samariten" kommer, personen som själv har haft perioder då denne inte druckit. Denne försöker ge en sitt stöd och förklarar att han förstår, och kommer med tips på hur man kan göra för att slippa frågorna: ta ett glas cola med en citronskiva på kanten och säga att det är rom och cola till exempel.

Dels är det att ge sig och dels är det denna person om någon som i sådana fall borde förstå hur jobbigt det är att sitta och föra just den diskussionen. Samtidigt är det inte som att jag själv inte övervägt olika alternativ. Jag kör mitt race, det funkar för mig och kan du inte acceptera det är du inte mycket för mig att ha som vän.

Det är lite tråkigt att samhället är uppbyggt så att folk får uppfattningen att man inte kan ha kul utan alkohol, eftersom det gör just att man inte kan ha kul utan alkohol. Det blir en negativ placeboeffekt som påverkar både fysiskt och psykiskt.

Jag kommer med stor sannolikhet inte ändra mig, det finns ingen anledning, speciellt inte nu när min umgängeskrets ser så pass bra ut.

Jag tycker mig vara en rätt bra människokännare. Förut var jag tråkig och mesig för att jag inte drack. Fortfarande, i vissas mening, är jag tråkig. Okej, de får tycka det om de vill. Antalet personer som säger att jag är tråkig har minskat till att vara lätträknat på fem fingrar, medan de som säger att jag är mesig har försvunnit helt.

Jag väljer vilket folk jag vill umgås med.

Jag har antingen hittat rätt människor, eller så utvecklas folk. Vilket som, än är inte hoppet borta.

Hier kommt die Sonne

Jag minns en svunnen tid då det var snö på vintern. Jag minns en tid då det inte ens var tänkbart att julafton skulle vara utan snö. Jag minns en tid då man kunde åka snow racer och pulka i skidbackarna i mitten av november, utan att snön försvann under en och man gled på lera i slutet av backen. Those were the days.

För första gången på en månad såg jag solen idag. Det kändes upplyftande, äntligen lite blå himmel och en strålande sol. Det höll i sig i några timmar, sedan var molnen tillbaka igen och stängde in himlen som i en liksäck. Den väderansvarige sitter och tänker att "now we're good for another month of darkness".

Jag saknar värmen. Jag har inget direkt emot vintern, när det väl är vinter. Den här perioden är inget annat än värdelös.

My work is far from done

Jag förstår folk som blir arga när man påpekar att de är fula eller ser dumma ut.

Jag förstår folk som blir arga när någon slår dem.

Jag förstår folk som blir arga när någon ställer sig och kissar på deras ben.

Jag förstår folk som blir arga på andra när de har sönder deras grejer.

Jag förstår inte folk som blir arga när man snällt påpekar att de särskriver. Kan de inte se fördelarna med att någon är så vänlig och faktiskt bryr sig? Förstår de inte att jag hjälper dem, får dem att verka mer bildade än de är?

"Men vafan, orka bry sig, jävla språk polis!"...

Ibland tycker jag att det är tråkigt att det anses ofint att klappa till folk.


"Det"

Jag har en talang i livet, en sak jag fått höra att jag är bra på och ska ta vara på, och det är skrivandet. Resten sumpar jag ofta stenhårt, trots att jag sliter som ett djur.

Somliga har "det". I don't, but get along just fine.

Fick en McDonald's-mugg kastad på mig när jag klev av bussen vid Östra Station. Jag vände mig bara om för att se vad det var, konstaterade det uppenbara, suckade och lät hoppet för folk sjunka ytterligare. Kastad på mig av alla människor...

In general, vad gör jag för fel?

Jag älskar skvaller... really...

Vad är det första jag ser när jag går ut på internet? "'Gossip Girl'-drama. Blake hånglade på nattklubb - men inte med Penn..."

Känns skönt att veta att det just nu är det viktigaste eftersom det ligger som nummer ett. MSN är riktigt bra på att förmedla nyheter, känns bra att veta att så fort jag behöver lite kändisskvaller så är det bara att öppna internet och voílà så har vi det där.

Frustration lives on

Det första jag hör när jag kliver innanför dörren är att grannen ovanför har sina barnbarn på besök. Barnbarn modell mindre. De springer runt som fan och skriker och har sig. Min första tanke var: "I really do not need this now".

Frustrationen lever vidare två och en halv timme senare när ungarna fortfarande springer runt och dunkar i golvet med mormor som springer efter i sina träskor till tofflor. Någon enstaka gång kan man acceptera. Jag kan inte acceptera att det är en massa liv varenda dag.

Något är fel på människan. Det dunkar som att hon tappar riktigt tunga grejer stup i ett, hon släpar möbler hit och dit och har städnoja och börjar ibland slammra i rören vid halv åtta på morgonen och ibland vid tio, halv elva på kvällen... det ska bli så skönt att flytta.

Jag längtar.

De samlas på Östermalm

Today has been yet another one of those days where slightest false move in my proximity could send you black-eyed to the ground, med andra ord inte en bra dag att vara ute bland folk.

Det har känts som att något extremt illvilligt har använt all sin energi till att uppbåda varenda sociala missfoster som finns i det här landet, och samlat dem på Östermalm. Helt ofattbart. Det är en riktigt ond cirkel också, är man på minsta dåliga humör reagerar man på mer saker än vanligt - vilket i mitt fall knappt är möjligt - och det leder till att man blir mer irriterad, och förloppet är igång.

Somliga människor är verkligen löjligt korkade, ofattbart korkade. Kanske inte intelligensmässigt i konventionell mening, men i min mening går avsaknaden av folkvett och att vara intelligensbefriad hand i hand när jag är ute.

Är det stora saker folk gör, typ att ta genvägar över bilar som står parkerade, är det inget jag blir speciellt irriterad över; snarare ställer det mig och tar mitt fokus från småsakerna. Det är när det är småsaker folk gör som jag blir irriterad, små enkla saker som vilken människa som helst egentligen borde se som självklara. Den människa som, i ett mer eller mindre civilicerat land som Sverige, på fullaste allvar tycker att det är helt normalt att använda hela gångbrons bredd till sitt förfogande i sin egen löjligt långsamma takt borde skjutas.

Samma åsikt hyser jag åt gamla människor som tror att de äger världen. Jag hör ofta gamla sitta och förbanna sig över hur respektlösa de yngre generationerna är, medan det är helt okej för dem att ge blanka fan i hur de beter sig eftersom de är gamla och vi ska respektera dem. Tänk för fan på att vi ska ta hand om er. Jag ger dem respekt som respekterar mig, ingen annan.

På en busshållplats borde man inte kunna bete sig på fel sätt. Det ter sig ganska enkelt hur man normenligt ska göra när man kommer dit. Där står jag, och jag är inte osynlig, jag är till och med längst av dem som står där. En kvinna kommer och ställer sig dryga metern ifrån mig. Jag har ryggsäcken på mig och står med den mot stommen på busskuren. Våra blickar möts under en mikrosekund, hon har alltså noterat min närvaro. Halvminuten senare ska detta hån mot mänskligheten in i busskuren och självklart ska hon gena bakom mig, vilket inte går eftersom det är en stolpe och glasvägg där.

Hon går in i mig, stannar upp, liksom stryker sig runt mig utan någon som helst hänsyn och ställer sig i kuren. Jag kokar. Jag står och funderar på om alla som ifrågasätter mitt observerande sinne skulle stå och tycka att detta var helt okej. Antingen dras alla dessa avarter till mig med sina förkastliga beteenden och håller sig borta från de flesta andra, eller så är detta fullständigt normala beteenden i de ofrälstas ögon.

Dagar som denna tappar jag hoppet för mänskligheten. Att vara så ofantligt enfaldig borde vara straffbart.

Inlägget som får Stålmannen att vekna

Jag är inte känd för att planera mitt skrivande. Jag har inte för vana att sitta och tänka ut vad jag ska skriva eftersom jag går efter principen att spontanitet blir som mest ärligt, det blir ab imo pectore.

För att vara något av en rebell och utbrytare från mina egna standarder ska jag, genom att följa somligas mönster, bryta mitt eget. I ett par dagar har jag funderat på ett jätteinlägg. Jag har ingen koll på strukturen i dagsläget, men känner jag mig själv tillräckligt bra så utgår jag från att spontaniteten gör sitt jobb på den fronten.

Troligen kommer inlägget handla om alkohol, främst med tanke på att det har varit ett ganska frekvent samtalsämne runt mig de senaste två veckorna. Nej, jag har inte gjort något olikt mig. Tvärt om.

Bare with me ett tag nu medan jag planerar och tentar av de två sista ämnena. Efter det kör vi på med superinlägget.


Uppdatera kanske?

All roads lead to Rome. My ass. Jag vet med säkerhet ett par vägar som absolut inte leder dit. Min empiriska sida erfor det för inte så länge sedan. Jag gick längs Marknadsvägen och helt plötsligt var vägen slut och övergick i ett annat namn.
Damn, tänkte jag, nu kommer jag inte till Rom...

Somliga talesätt kanske borde revideras?

Don't give a fuck? How?


Cred till Emily.

In the shadows they lurk

När månen lyser genom molnen, när mörkret tränger sig på, när de vanliga människorna drar sig hemåt, när temperaturen faller och torgen blir öde; när det blir söndag seneftermiddag, då kommer de fram. De ser ut som vem som helst. Man kan inte urskilja dem i en folkmassa bara genom att titta på dem om alla står still. Deras kamouflage är oöverträffat, ingen annan varelse på denna planet smälter in i sin omgivning lika väl som denna. Vandrande pinnar och kameleonter kan gå och hänga sig.

Deras främsta vapen är förmågan att attackera utan förvarning. Tack vare att de smälter in i sin omgivning på ett fenomenalt sätt kan de ta sina offer med oöverträffad precision. Den är även extremt smidig, den kan blixtsnabbt röra sig från höger till vänster, och den har förmågan att kunna stanna och vända på en 1-öring. Utöver detta har den även väldigt lätt för sig att röra sig så långsamt som situationen kräver, och ibland långsammare.

Det som kan vara förbryllande med dessa varelser är att de inte är ute efter att döda sina offer. De livnär sig på irritations- och frustrationsenergi som offren utsöndrar under attackerna.

Akta dig för denna varelse. Utsätts du för en attack, ge inte efter och blidka inte varelsen. Bli inte frustrerad, varelsen kommer snabbt inse att det är lönlöst och ge sig på nästa offer istället.

Dagens fråga

Don't you just hate wanting something so bad it hurts, not knowing how to get it?

Visst är vi djur...

På tåget in till stan var det samma gamla visa. Det spelar tydligen ingen roll vilken tid man åker, eller ens hur mycket folk det är i vagnen - det ska lik förbannat sitta någon som hostar och agerar bakteriefontän i närheten varenda gång man åker. Murphy.

Idag satt jag och funderade på denna människa. Hostar. Nyser. Snorar. Allt bokstavligt talat rakt ut. Högljutt och oförskämt.

Jag tänkte för mig själv: "Snälla människa, du låter som en kombination av en bulldog som har mer andnöd än vanligt och en katt som ska spy upp en hårboll".

Anser jag att det är mig värdigt att sätta mig i dennes säte, att agera på samma sätt? Min tankegång är mer än tillräcklig som svar på det.

Precis vad jag tänker

- If I was famous, everyone would be doing this.
- Then you wouldn't be special...
- Then I wouldn't have to be special, then I would have faced success.

Motsatsen till "Bye"

Jag uppskattar hintarna. Det är kul när folk säger att de inte vill att man ska sluta med något, speciellt när man får höra det från så pass många håll. Antingen har man lyckats komma åt den punkt man vill och får faktiskt fram ett budskap, eller så trollbinds läsaren av min otroliga charm kombinerat med de, i dennes ögon, enfaldiga ämnen jag skriver om.

Jag kom inte så långt ner i motivationen att jag faktiskt övervägde att lägga ner helt och hållet. Motivationen var helt borta, det var inte roligt längre, något saknades. Då kan jag inte skriva, oavsett vad det är jag skulle skriva om. Jag motsätter mig att tvinga fram inlägg "bara för att", jag skriver inte för att det förväntas av mig utan för att jag tycker det är kul att formulera mig i skrift - något jag råkar vara bättre på än i tal.

Igår var det återträff med några lumpenvänner. Alltid kul att träffa folk igen, speciellt när det för vissa var ett år sedan och för andra något mer. När jag kom hem hade jag motivation att skriva. Jag ville skriva, jag kände samma känsla igen som för dryga veckan sedan innan jag tappade lusten. I kriget mellan sängen och datorn var det dock slakt, datorn hade inget att sätta emot sängens oöverträffade, nästan oförskämt, starka maskineri.

I förrgår var jag ganska nere. Jag brydde mig inte. Jag var nog mitt vanliga jag i skolan, men när jag gick hem kom en annan sida fram. Mår jag dåligt ska ingen av mina vänner behöva lida för det, jag håller det inom mig. Som Erik Äckelbeck så fint uttrycker det är jag passivt aggressiv.

På väg hem blev jag den där människan jag i vanliga fall föraktar. Jag gick mitt i gångvägen och vek inte en tum för någon, jag trängde mig före i busskön, trängde mig före av bussen, nästan knuffade mig förbi en av de sedvanligt långsamma och velande människorna och uttryckte tydligt mitt revir på tåget. I liked it. Ett tag.

När jag kom hem funderade jag på "vad jag hade gjort". Jag sket fullständigt i att jag hade varit precis som jag vill att folk inte ska vara, jag bröt mitt mönster genom att följa andras mönster.

Jag känner mig mer motiverad nu, men du vet vad de säger om att inte ropa hej. Vet du inte det tycker jag att du antingen tar tid fem minuter och kollar upp det, eller så är du välkommen hit som ignoransens fullmaktshavare. Lägg in ditt veto, vettja.

Falling down...

"Jag föll ner från klippan där borta". Jag frågar mig: kan man falla upp någonstans? Begreppet "falla" innebär trots allt att rörelsen går mot jorden... "Backa bak en bit är du snäll". Jag frågar mig: kan man backa framåt? Begreppet "backa" innebär trots allt att rörelsen ur objektets perspektiv är bakåt...

Jag bryr mig inte längre. Folk beter sig som arslen, gör allt möjligt konstigt, saker som frestar på mitt sinne och jag känner ingenting. Gnistan är borta. Jag är på väg att bli som de andra. Skillnaden är att jag är medveten om det. Med den energi jag har kvar ska jag kämpa för att inte tillfalla den grå massan. Det är inte jag, det är inte värdigt.

Det blir forcerat. Framtvingat. Kvaliteten är obefintlig, kvantiteten likaså. Jag behöver reflektera, se över mina värderingar och prioriteringar, få tillbaka gnistan. Frågan är hur...

Jag känner att något saknas. Ge mig tid.

Bye

Det jag lite naivt intalat mig aldrig skulle hända har hänt...

I ett par dagar nu har jag övervägt att lägga ner verksamheten. Jag har inte haft någon som helst motivation att skriva, inte något direkt att skriva om och heller inte speciellt mycket tid att skriva. Det är inte kul längre. Utöver det har jag slagit bottenrekord inte bara en utan flera gånger. Jag tappar intresse, du tappar intresse, ingen nöjd, mig glömd.

Har du någonsin tvivlat på dig själv? Då gör något, är stensäker på att det är rätt, det verkar stämma när du kollar igenom det gång på gång, för att sedan få pungsparken när du inser att du gjort totalt jävla fel? Eller, du åtar dig att göra något, för att minuten senare glömma bort det helt och fullt, för att när personen ifråga kommer och frågar dig hur det går dras in i en diskussion om huruvida avtalet slutits eller ej.

Jag har börjat tvivla mer och mer på mig själv den senaste tiden. Jag tvivlar inte bara på mitt minne, där finns dessutom inga tvivel - det är som det är. Jag tvivlar på det mesta nu.

När jag hittar mig själv igen kommer jag tillbaka hit.

Bloggdesign|Dessan