Ang. "Jag blir så less"

Som svar på Brewitzas kommentar: Jag är ganska säker på att det inte finns några direkta regler för hur man ska gå på en gångväg, men det känns väl ändå mest naturligt att gå på höger sida om man nu faktiskt kör på höger sida? Något som jag vet är att "de som vet" rekommenderar att man ska gå på VÄNSTER sida - alltså mot trafiken - om man promenerar på den riktiga vägen. Hur de har resonerat är jag ännu lite på det oklara med, men det har antagligen att göra med att man ska kunna ha ögonkontakt med förarna så att de kan se vad man har tänkt hitta på, innan man eventuellt dyker rakt ut i vägbanan.

Kul förresten att du gillar min blogg, somehow kan jag dock inte riktigt se på vilket sätt det skulle vara tydligt "norrortsbloggande"!

Angående dansandet på högtalarna så finns det en bra lösning: mer dricka. På så vis kan man lösa vissa "problem" som i normala fall fungerar restriktivt. Vi får prova nån gång.

Jag blir så less

Idag har jag ingen klar bild över hur jag ska lägga upp detta inlägg. Jag försöker komma på något sätt att sätta ihop det så att det inte blir för hafsigt under tiden jag skriver. Går det så går det, annars är det inte mer med det.

I fredags fick jag en intressant kommentar på mitt inlägg om folk som går med byxorna alldeles för långt neddragna. Kommentaren berörde min fiktiva konversation med en fjortis, och löd
"OKEY GRANNIE!!!!! SCENARIOT LÅTER VERKLIGEN TROLIGT..... NOT!" I mitt stilla sinne undrar jag lite grann vem som skrev det, och vad personen ifråga menar med "grannie". Ska jag ta det som en förolämpning, en kommentar som anspelar på att jag skulle verka gammal? Med mina blott 20 år tycker jag inte att så är fallet. Vill du, Anonym, tycka att jag är gammal så är det fritt fram eftersom det är ett fritt land. I sure do not blame you.

Nu lämnar vi det och går raskt på nästa ämne. Jag fick för mig att jag skulle springa idag, så jag tog mod till mig och drog på mig de gamla joggingkläderna och begav mig mot Ensta. Nu kommer den intressanta biten, jag återkommer till själva löpningen en bit längre ner.

På väg till Ensta möter jag en "dam", som naturligtvis går på VÄNSTER sida - alltså rakt emot mig som faktiskt går på rätt sida gångvägen. Jag går så nära gräskanten jag kan och jag ser att "damen" inte tänker vika av sin noga planerade kurs. Jag bestämmer mig för att den här gången ska jag inte besegras av en envis bakåtsträvare, utan går med bestämda steg längs gräset på HÖGER sida.

Precis innan vi skulle frontalkrocka viker hon av de där precis nödvändiga två centimeterna för att hon precis ska gå in i mig och ändå kunna fortsätta utan att 1) avvika för mycket från kursen, och 2) utan att tappa allt för mycket fart. När hon precis har passerat mig hör jag att hon mumlar något som inte lät så värst snällt. Then I snapped. Jag vände mig om och tog några steg baklänges samtidigt som jag med precis lagom hög röst sade: "Det är högertrafik här". Jag fick inte mycket till respons, så jag vet inte om hon på grund av åldern inte hörde eller om hon helt enkelt valde att inte lyssna för hon tyckte att hon hade blivit förolämpad.

Jag har velat göra det så länge, säga just de orden. Det kändes nästan absurt bra att äntligen säga det. Det kändes som en lättnad att få det ur sig. Jag är nästan säker på att hon hörde, det krävs en stark vilja eller extremt dålig hörsel för att inte ha hört det.

Under min promenad till och från Ensta blev jag upprörd. Inte endast tack vare "damen" som krockade med mig, utan för det ofattbart sjuka faktum att alla uppskattningsvis 15 pensionärer jag såg gick på VÄNSTER sida på gångvägen! Jag kunde nästan inte tro att det var sant när jag såg det, gång på gång på gång. Jag var chockad. Det styrker min teori ytterligare, om ni minns den. Stuck in the past... poor people.

För att återgå till min joggingtur kanske... När jag började springa kändes det nästan läskigt bra. Jag tänkte ungefär: "Fan vad skönt, de gamla takterna sitter i fortfarande". Efter ungefär två, två och en halv kilometer blev jag bryskt motbevisad. Det var som att spurta rakt in i en betongvägg. Jag blev jättetrött och det gick jättesegt. Jag gav mig fan på att jag inte skulle stanna eller gå, utan fortsätta springa hela vägen. Envisheten vann och jag "sprang" de drygt fem kilometerna på ganska exakt 30 minuter. Det är långt ifrån mitt personbästa, nästan sex minuter sämre, men det är inte så konstigt med tanke på att man inte har sprungit sedan början på oktober.


Rekord

I söndags hade min blogg rekordmånga sidöppningar. Någon måste ha fått något tokryck och öppnat, stängt, öppnat, stängt osv osv. Jag hade sju olika personer som hade öppnat sidan totalt 50 gånger tillsammans. Insane. Jag fattar inte vem eller varför. Just keep it up!

I'm back

Nu är helgen snart förbi och jag är åter tillbaka i Norrort. Det känns på sätt och vis skönt att vara hemma, samtidigt som man kände ett visst vemod över att sticka ifrån folk igen. Vi kom till Örebro vid 19.30-tiden i fredags. Kom dit vi tydligen skulle sova vid 20 eller så. Därefter var det party-on. För somliga mer än andra.

Vi gick ut vid halv 12 eller så, och jag konstaterade efter en timme ute ungefär att musiken var askass och alldeles för hög, typiskt uteställen. Det finns dock undantag. Jag konstaterade också att jag inte hade så fruktansvärt jättekul, sådana ställen är inte riktigt min stil. Dock var det kul att umgås med sina gamla kamrater.

Vid 02 stängde stället och det var dags att knata hemåt. Säg att vi var tillbaka vid kvart i, då fortsatte festen. Jag räknar med att vi kom isäng klockan 06 ungefär. Jag lade mig i soffan och slappade, men utan att somna förrän allt hade tystnat en stund efter 06.

Igår lördag gick vi upp runt 12, drog en kebabtallrik på pizzerian runt hörnet och alla var skitsega hela dagen. På seneftermiddagen kom någon på att det var dags att börja dricka igen. So they did. Efter ett tag var det dags för ölspelet och efter ett tag med det blev det helt enkelt "sanning och konsekvens". Efter en inte allt för lång tid med det beslutade vi enhälligt att vi skulle gå till ett lugnare ställe med billigare dricka. Där trivdes jag mycket bättre och hade mycket roligare än på fredagsstället.

Det bevisade något för mig. Jag kan gärna gå ut med kompisar och sitta på ett lugnt ställe och bara snacka och ha kul, jag är inte den där partyprissen som ska upp och dansa och ha sig. That's just not me. En lugn krog eller krypin duger gott åt mig.

Kom isäng vid 06 imorse igen. Upp vid halv 11. Jag och två andra tog bussen som gick 12. And now I'm here. Jag känner mig lite trött, men inte på något anmärkningsvärt sätt bakfull med tanke på den rätt försiktiga mängd jag fick i mig. Det var helt lagom, precis sådär så att man bara mår bra och har kul, istället för att man börjar sluddra och raggla omkring.

Det som slog mig när jag träffade mina lumparpolare igen var hur naturligt det kändes. Det var inte alls som jag hade trott. Vissa hade jag inte träffat på fyra månader snart, och det var som efter en helg ungefär. Allting fanns kvar. Sättet man var mot varandra, hur man pratade osv. Allt var kvar. Ganska snabbt kom snacket om minnen, och vi konstaterade att vi aldrig någonsin kommer kunna ha en "get together" utan att minnena kommer som samtalsämne eftersom det är det enda vi verkligen har gemensamt. Det kändes vemodigt, som sagt, att sticka ifrån alla igen, men jag känner mig tryggare nu när jag vet hur känslan var efter den här tiden. Nästa gång kommer det nog vara ungefär likadant. Or so I hope.

Kort och gott hade jag jäkligt kul. Man insåg hur djupt vänskapen faktiskt sitter. Det är en speciell känsla. Helt klart.

Rastlös

Helgen närmar sig och jag känner mig rastlös. Så in i helvete rastlös. Jag går runt på dagarna och undrar vad jag ska hitta på för att fördriva tiden. It's insane, insane I tell you! Så vad gör jag på dagarna? Jag kan sammanställa en helt vanlig dag i några punkter för att göra översikten lättare.

06.40 - Väckarklockan ringer, jag sätter den på snooze.

06.49 - Väckarklockan ringer igen, är det en träningsdag går jag upp nu, annars sätter jag klockan på senare
              ringning.

06.55 - Efter morgonbestyren som naturen har tvingat på mig gör jag iordning frukost. Oftast bara en tallrik flingor
              med mjölk.

07.28 - Jag har fyllt på vattenflaskan och sätter på mig skorna för att gå iväg och möta Wille för dagens gymmande,
              om det är en träningsdag. I fortsättningen utgår jag från att det är en träningsdag, för enkelhetens skull.

09.30 - Jag tittar på klockan och konstaterar för Wille att vi än en gång inte har lyckats hålla oss till vår dead line.

10.42 - I de allra flesta fall har vi kommit iväg från gymmet vid den här tiden. Dagar förekommer då jag redan är
              hemma nu. Om jag är hemma så tar jag min proteinshake och slöar i soffan. Efter ett tag fixar jag lunch åt
              mig.

12.00 - Vid den här tiden brukar jag har ätit klart och bör förbereda mig för duschen.

12.30 - Duschen avklarad och för resten av dagen finns inga planer.

12.30 - 0.00 - Fördriver tiden med att söka aktiviteter att fördriva tiden med. Ibland kommer jag på något. Ibland går 
              jag ut. Ibland har jag bara fasligt tråkigt.

Som ovan kan en dag se ut, med reservation för omkastningar i tiderna. När jag inte jobbar blir det konstigt. När jag jobbar blir det ännu konstigare. There's no sence in it. Jag vill så mycket mer än jag gör. Jag slöar till mig. Jag har inte konditionstränat på snart tre månader, bara gymmat. Måste få arslet ur vaknen och springa en vända.
Jag märker att jag blir starkare, men jag ser inga resultat ur det visuella aspektet. Jag antar att det kommer med tiden, jag är nöjd så länge jag märker resultat-resultat. Däremot skulle jag bli mer nöjd om jag såg något också.

Enough about that. Snart är det helg. Imorgon hägrar Örebro. Fest med lite lumparpolare. Får se hur många som ansluter. Jag ser fram emot det. Ska bli kul att träffa folk igen, även om det inte var längre sen än 4. december. But still, det är fortfarande kul att träffa folket igen.

Det slog mig för en tid sedan att jag inte har skrivit shit ur min loggbok på ett bra tag nu. Skrev för ett tag sedan att jag skulle ta tag i det snarast. Well, here I am utan resultat. Det var ju dåligt av mig att påstå att jag skulle fixa det om jag inte har gjort det nu. Jag säger såhär för att gardera mig: någon gång kommer jag skriva. Jag vet inte ens om intresse finns. Hell, jag vet inte om det finns något intresse för bloggen överhuvudtaget. Jag kan bara gissa och se på statistiken som ligger som en rät linje från dag till dag, ett kontinuerligt återkommande frekvensmönster av besökare. Max fem sex per dag. Ibland en. Jag vet inte om någon läser, men någon gång ibland får jag en kommentar ut vilken man kan utläsa att personen ifråga har läst. You make my day!

Trevlig helg på er.


Existens

Jag grubblar över ett existensiellt problem. Jag har försökt att förstå, jag har vänt på det så mycket det går och försökt ändra infallsvinkel, men utan resultat.

Frågan lyder: Hur fan kan ett borststrå på diskborsten helt plötsligt bli dubbelt så långt som de andra borststråna på diskborsten?

Från början är de inte dubbelvikta, så det har inte bara släppt i ena änden. De sitter inte så långt nerkörda i diskborsten att det ryms hela strålängden i borsten. Det sitter inte löst. Jag förstår inte. Det kan ju inte bara börja växa hur som helst. Det är ju plast, eller syntet, det finns inte att det ska börja växa.

Sitter någon av er på svaret så feel free to tell me. I'm dying to know.

Nytt störningsmoment

Av namnet på adressen till bloggen kan utläsas att jag var irriterad mycket när jag skapade den. Det var många saker som störde mig. Som tur är verkar inte dessa irritationsmoment sina, utan snarare frodas de i min omgivning och bombarderar mig när jag är i närheten. Jag ska ta upp ett eller två sådana nu i början av inläggen, senare kommer lite mer positivt inriktat på något helt annat.

Störningsmoment 1:
Jag och Wille var på väg hem från träningen - kommer till det senare - och vi kom in på folk som har byxorna neddragna så minst halva arslet hänger ut på dem. Så vi diskuterade lite huruvida det faktiskt är snyggt. Vi kom fram till att det inte är det. Mitt resonemang löd ungefär: "Varför vill man gå runt och se dum ut, som att man inte kan klä sig ordentligt?" Jag kan fortfarande inte svara på den frågeställningen.

Jag lade upp ett intressant scenario som troligen skulle utspela sig om man konfronterade en fjortiskille som har megahäng på helt vanliga byxor. Jag kommer nu skriva som jag tror att fjortisen skulle svara, vilket bär mig emot något enormt, rent språkligt är det grov misshandel alternativt mord.

Jag: Du, ursäkta... en fråga bara: varför kan du inte dra upp byxorna, det ser för taskigt ut?
Fjortis: Öh, vaddå taskigt? Va snacka'ru om? De här e va som e inne nu jue!
Jag: Vad då, så du menar att det är inne att se dum och slikskig ut?
Fjortis: Ey, vaddå, kalla'ru mej dum eller? Kolla på'rej själv rå.
Jag: Jag ser normal ut, har byxorna där man ska ha dem och har kläder som passar.
Fjortis: Nä'ru, de där e fett ute fatta'ru vell, du kan jue inte knalla runt och se ut sådär.
Jag: Så du menar alltså att det är ute att se normal ut och inne att se dum ut, och låta arslet hänga ut?
Fjortis: Öh.. vaddå alla ser ut såhär jue, de e va som e inne jue!
Fjortisen tappar tålamodet och känner sig obekväm i situationen. Han går därifrån.

(Ovanstående konversation är helt fiktionell och saknar helt verklighetsbasering)

Det ser inte bra ut att gå runt med byxorna så. Det stör mig något grymt. Jag har skapat en grupp på Facebook där ni kan gå med och stödja mig i kampen mot fultrenden.

Störningsmoment 2:
Tuggljud. Du vet det där lite smaskande och slafsande ljudet som man helt enkelt inte kan göra sig av med som bildas när man tuggar? Jag hatar det. Vissa människor ger ifrån sig mer av det än andra, och ändå är det inte att smaska. Det bara blir när man tuggar, helt oundvikligt eftersom man har saliv i munnen och det blir lite slafsigt. Jag kan bara inte hjälpa att jag HATAR det ljudet och försöker tugga så "tyst" jag bara kan för att inte störa mig själv. Kanske ett tvångsbeteende, vem vet. Jag gillar det bara inte.

Folk som smackar när de tuggar t.ex. tuggummi stör mig också enormt. Det är inte svårt att bara tugga normalt med munnen stängd, men ändå ska de envisas med att visa omgivningen vilken färg och form det som tuggas har. STÄNG MUNNEN, TUGGA NORMALT!

D\Den här datorn\Temp\blogg.se=memo?a1\mickesirritationsmoment.blogg.se\Störningsmoment_avverkade.htm

Yes, yes, då över till lite gladare ting. Igår måndag hade jag den bästa träningsdagen på extremt länge. Allting kändes jättebra på gymmet och jag höjde mig i alla övningar utom en. Det kändes riktigt bra och jag presterade därefter. Överträffade mig själv och mådde kort och gott bra. Jag hoppas på en likadan dag imorgon.

Wille och jag gick på kickboxning idag. Nybörjarnas träning sådär på terminens andra dag, första passet för kickboxarna. Det var skönt att komma tillbaka och träna, men mycket jobbigare än jag ville minnas att det skulle vara. Jag har mig själv att skylla, bara gymmat och kört noll kondition sedan muck för snart fyra månader sedan. Jag vill komma igång igen. Verkligen. Hoppas på det snart.

Påminnelse

Jag skrev om det igår, att tiden flyger förbi nästan helt obemärkt. Idag fick jag en påminnelse, det var som ett tecken. Jag såg en dokumentär på TV4 Fakta om den ryska atomubåten Kursk. När de sa datumet Kursk sjönk blev jag nästan chockad. 12/8-00. Mer än sju år sedan. Det känns inte som sju år. Vart tog den tiden vägen? Helt stört. Snart sitter man och ser en dokumentär på tv om, jag vet inte vad... tredje världskriget på 20-årsdagen för krigsslutet. Tiden står inte still.

Nu börjar presidentvalskampanjen dra igång på allvar borta i Staterna. Svårt att tro att det är åtta år sedan Bush blev president. Tiden står inte still.

Juldagen -07 var det tre år sedan tsunamikatastrofen i Sydostasien. Det är svårt att tro, jag minns det så väl när man hörde om det på radion och såg bilderna på tv och i tidningarna. Tiden står inte still.

Nytt år

Ytterligare ett år har gått. Jag har svårt att tro det när jag tänker tillbaka på allt som har hänt sedan nyårsafton 06/07. Så mycket har passerat och gått så snabbt att man i efterhand undrar hur det kan vara möjligt. Hur kan en del av livet gå så snabbt? Det är sådant som får mig att fundera över livet.

Ponera att du har planet för framtiden. Du vet precis vad du skulle vilja göra. Du skaffar jobb. Du kanske har flick-/pojkvän och bildar familj. Ni flyttar till ett hus istället för den där trånga 2:an. Ni ser barnet växa upp och känner att det skulle vara rätt med ett barn till. Storken kommer.

Inte långt därefter är det yngsta barnet myndigt och det äldsta har precis flyttat hemifrån. Du sätter dig ner och funderar en kväll: "vart tar tiden vägen?" Nästa barn flyttar ut. Ni har nu blivit morföräldrar och har ett nyfött barnbarn. Ungefär halva ditt liv har passerat. När du tittar tillbaka på det känns det som ett ögonblick.

Det är den känslan jag har. Inte för att jag har levt halva mitt liv, är morfar och gammal, utan... det går bara så fort. Jag ser tillbaka på mitt liv och konstaterar det uppenbara; jag har inte haft tid att göra någonting. Skolan tog upp merparten av mitt liv, tolv år närmare bestämt. Direkt efter skolan kom lumpen, vilket är bland det största som hänt i mitt liv. Direkt efter lumpen kom jobb. Här är jag nu. Jag ska jobba torsdag-söndag.

Vad kan man åstadkomma under en livstid? Vissa utför storverk. Andra åstadkommer ingenting. Jag vill tro att jag kommer göra någonting bra, någon värdefull insats. Jag ska försöka leva upp till det, försöka leva gott och vara en bra människa. Jag tycker inte att det har gått hemskt snett hittills i alla fall?

Vad än det nya året har för planer för er, ta vara på de stunder som ges. Lägg energi på rätt saker. Var redo, det ska jag försöka vara för det som väntas mig.

Bloggdesign|Dessan