Nu blir det personligt och elakt

Jag läste i Aftonbladet i går att Blondinbella blivit sexuellt trakasserad på en utomlandsresa tillsammans med två väninnor. För detta tänkte hon anmäla eller stämma resebolaget. Jag har för avsikt att vara extremt rak på sak: Blondinbella - du är dum i huvudet. Hur fan kan du tänka dig att du kan anklaga resebolaget för att du blir sexuellt trakasserad?

Jag brukar inte hoppa på folk individuellt, men du förtjänar att bli nedtryckt i leran för den dumma idén. Du är inget annat än korkad om du tror att du kan göra så. Först och främst får du skylla dig själv om du åker utomlands när du är 16 eller hur gammal du nu är. För det andra, är det någon du ska anmäla är det väl de som ofredade dig?

Sluta vara så jävla norm-blond och vakna upp i den verkliga världen. Bara för att du är blond behöver du inte vara korkad, men nu överträffade du korkad med ljusår. Väx upp.

Jag läste på hennes blogg förut att hon blivit påhoppad på stan med glåpord och så vidare. Hon hade blivit chockad och förstod inte alls. Är du dum i hela huvudet? Hur kan man tro att kändisskap endast medför att folk älskar en? Jag kan inte påstå att jag hatar Blondinbella, men jag älskar henne inte heller. Jag hatar bara det hon gör och står för och hur hon agerar.

Blondinbella, läser du detta så är det dags att förstå att människor inte är goda. Mänskligheten är världens största evolutionära misstag.

Opening up

Jag skrev i inlägget innan att det borde vara förbjudet att resa med småbarn. Jag har tänkt om och öppnat upp mitt sinne. Man måste inte förbjuda, jag är öppen för lösningen att införa en barnklass, såsom det finns rökklasser (eller fanns) eller första, andra och affärsklass. Dock skulle det finnas ljudisolerade skiljeväggar så att inte oljuden sprider sig till övriga delar av flygplanet. Frågan är vilket som skulle bli billigast för bolagen; kortsiktigt skulle nog klassindelningen visa sig vara en förlust, men i längden vinner de nog på det eftersom de inte förlorar en kundgrupp.

Hur som haver så bär det iväg imorgon igen. Off to the country side. Det känns som att tiden bara spurtar. Allt går så fort att det inte känns som att jag hänger med. I går var det student, känns det som. Eller snarare i förrgår eftersom i går var det muck. Det känns som att jag har missat så mycket, jag kan knappt förstå att jag är 20 och befinner mig i den situation jag gör.

Det låter fånigt och nästan klichéaktigt men det känns som att jag, rätt vad det är, kommer haja till och inse att tiden har runnit ifrån mig. Jag har haft många år på mig att ta tillvara på tillfällen, tillfällen som gång på gång får samma utgång. Jag ångrar mig alltid lika mycket efteråt, men kan ändå inte förmå mig själv att driva mig till förändring. Det är som en ond cirkel. Jag försöker hålla god min och visa en stark fasad, och jag tror även att jag lyckas ganska bra med det. Ett påhittat starkt självförtroende har givit folk en felaktig bild av mig, en glorifierad bild, den jag egentligen vill vara men inte lever upp till.

Är det något jag alltid har varit bra på så är det självkritik. Under senare år har självkritiken ökat samtidigt som självuppbackningen har börjat dala. Jag älskar att få bekräftelse men är sjukt dålig på att ta positiv feedback. Jag känner att självkritiken ökar i och med att förväntningarna stiger. Det var likadant i skolan, vilket kanske kan förklara varför jag kallades pluggis medan jag själv ansåg att jag var näst intill motsatsen.

Det suger att allt för ofta inte kunna ge sig själv erkännandet att man är duktig på något. Skrivandet är det enda jag har känt att jag verkligen är bra på, jag har försökt en massa olika saker för att söka min talang; jag har provat att rita men det fungerar inte. Jag ser i huvudet hur klart som helst vad jag vill rita men min hand kan inte applicera det på papperet.

Med skrivandet är det däremot inga problem. Orden bara kommer. Vi kan ta detta inlägg som exempel; jag har ägnat ungefär tre eller fyra minuter åt att skriva det ovan. Föregående inlägg tog mig kanske femton minuter att skriva. Det bara kommer.

Ibland med skrivandet kan jag när jag korrekturläser luta mig tillbaka och le för mig själv samtidigt som jag tänker "det där är bra" eller "fan vad jag skriver bra". Problemet är att det inte känns rätt för mig att ge mig själv beröm av det slaget. Jag tycker det känns fånigt att sitta och skriva det, men... jag kände för att öppna mig lite, blotta en sida av mig som sällan ser dagens ljus, än mindre når andras vetskap.

Back - With a Vengeance

Då var man återigen hemma i kylan här I Sverige. Det känns väl lite sådär, jag saknar miljön där samtidigt som det är skönt att vara hemma igen. Tillbaka till det normala; dubbelt, mönstrat, extra mjukt toalettpapper, riktig dusch, normal toalett, skön säng, lågmälda människor och tv-program på engelska istället för spanska.


Jag vill nu så här i inledningen passa på att varna den stressade läsaren för att inlägget förmodligen kommer att bli ganska långt. Jag ska därför försöka att dela upp det på ett tydligt sätt så att det ska bli lättare att hitta tillbaka om du får för dig att sluta läsa mitt i. Fast nu när jag läser vad jag skrev så inser jag hur dumt det är att försöka dela upp det ytterligare, normal styckesindelning är mer än nog.


Under den gångna veckan har jag nog varit fylld av varenda känsla som finns. Jag tror att jag har känt nästan alla känslor man kan. Jag har lärt mig massor. Jag har hatat. Jag har älskat. Jag har kuvat. Jag har gjort en massa helt enkelt.


Jag har lärt mig att i mindre utsträckning döma individer på förhand. Istället för det har jag lärt mig att hata och döma större grupper. Jag kommer till det lite senare.


Jag märkte att allt verkar låta högre där nere. Det slog mig när vi kom till hotellet och klev ut på balkongen, samt när vi kom hem och gick ut på balkongen. Skillnaden var enorm, nästan överväldigande. Det är inte bara så att vissa saker låter mer, allt låter mer; bilarna, bussarna, lastbilarna, motorcyklarna, mopederna, människorna, hundarna, katterna, hästarna, fåglarna, till och med fiskarna låter mer.


Det är sjukt, så fort det kom en bil så lät det mycket mer än det gör här, för att inte tala om bussarna som vrålar på för fullt. Därför var det skönt att komma hem, hem till tystnaden.


Och människorna sedan, dem ska vi inte tala om. Högljudda och korkade. Fenomenet med korkade människor tycks följa mig varthän jag än går. Så uppfattas det dock bara eftersom det är likadant precis överallt. Man undrar vad folk tänker med när de står med en luftmadrass och blockerar hela gångvägen, eller när två unga tjejer, något yngre än jag, går från höger till vänster och tillbaka över gångvägen samtidigt som de går extremt jättesakta.


Jag har så många gånger skrivit om det att det är näst intill oräkneligt; fenomenet korkade människor. Därför är det egentligen ingen större idé att gå in på det djupare i detta inlägg eftersom det blir långt som det är, utan att ha upprepade utspel för hur korkade människor är; det är redan ett bevisat och dessutom ofta påpekat faktum.


Jag har lärt mig att "ketchup" heter "red sauce" för vissa engelsmän. Det får mig att fundera, nog för att det är rött - endast färgblinda kan ha missat det - men kom igen, det står "ketchup" på den! Jag fortsätter på temat engelsmän. Mitt intryck av dem är att de är oförskämda, högljudda och själviska. Jag generaliserar alldeles för mycket för att vara jag i vanliga fall, men jag har sett tillräckligt denna vecka för att ha adekvata belägg för mina uttalanden. Misstycker du så är det ditt problem.


Samma sak är det med danskar. De liksom engelsmännen var grymt överrepresenterade på ön. Det var som att vara på en engelsk-dansk koloni. Märkligt, märkligt kan tyckas, men det får väl vara som det är.


Jag har fortfarande massor som jag vill skriva, men jag kommer att ta upp en hel dags läsning i sådana fall, så jag försöker att hålla mig väldigt kort. Jag gissar att någon som läser detta har börjat tröttna på att läsa just nu, och då är min fråga: "hur länge kan du sitta och läsa i en bok?".


Något som borde vara strängt förbjudet på resor är småbarn. Spädbarn har ingenting på en resa att göra. De är för små för att förstå att de ens är utomlands, de minns ingenting av resan i efterhand, de är jobbiga för föräldrarna, de är jobbiga för alla runt omkring och resan är jobbig för barnen - det blir som värsta traumat. Kort sagt är det bara dåligheter med att ha spädbarn med på resan. Lik förbannat envisas föräldrar att ta med sina småungar som sitter och gapar på planet och sparkar i stolsryggen i tre timmar för att sedan sitta och grina när planet går in för landning för att det slår lock för öronen. Vem blir glad av det?


Under veckan har jag nästan bara sett dåliga sidor av att ha barn, vilket leder mig att bortse från tanken på mig själv som förälder. Visst är det en utmaning utan dess like, men man kanske ändrar sig. Tiden får helt enkelt utvisa.


Avslutningsvis kan jag säga att man träffar så mycket skönt folk på resor. Det som är synd är att man fattar tycke för folk man med stor sannolikhet aldrig någonsin kommer att se igen. Man kommer överens med och pratar med så mycket folk som aldrig kommer att fylla en roll i ens liv igen. Det får en att fundera. Eller åtminstone får det mig att fundera, men så är jag också känd för att tänka alldeles för mycket.


På återhörande inom en snar framtid.


Högst upp på ett berg, måndag förmiddag.


Högst upp på samma berg dagen efter, ensam.


Samma berg men två morgnar efter. Ja, det ser ut som jag gör något annat än klättar berg, men det är morgon.


Samma morgon som ovan, soluppgång klockan 07:53.


One last press

Jag hade tänkt slänga in något riktigt bra som sista inlägg innan resan, men det kommer inte att hända. Jag är alldeles för trött och helt ärligt så är det inte värt att sitta och skriva då. Själviskt? Eat my ass.

Faktum är att jag ändå tänker ge en liten uppmaning.

Betänk följande:

Det är ett bevisat faktum att ju längre upp och ifrån jorden man befinner sig, desto långsammare åldras man. Teoretiskt sett, och det är väldigt teoretiskt, lyder min tes som följer: alla som sett Star Trek eller någon annan futuristisk rymdinriktad serie känner till termerna "Warp" och "Hyper Drive". Ponera att detta fanns. Om man då åkte jätte-jättesnabbt, alltså många många gånger ljushastigheten, ifrån jorden för att sedan lika snabbt åka tillbaka så vore det som att resa framåt i tiden eftersom allt på jorden har åldrats mer än du själv.

Problemet med detta är att det egentligen inte kan klassas som att "resa i tiden" eftersom det mer är att slippa undan åldrandet, det finns trots allt ingen chans att åka tillbaka. Jag vet inte om jag är helt hundra troendes på detta potentiella scenario, men det är intressant att begruna.

Jag vet inte hur det står till med parallella tidslinjer och "universa" och liknande, det är heller inget jag har för avsikt att gå in på nu. Däremot kan jag tipsa om att googla det. Jag har inte provat själv, men jag kan slå vad om att det skulle resultera i många träffar och en hel del (o)intressant läsning.

Slutligen vill jag bara, om det skulle hända något under resans gång, tacka för allt stöd jag har fått under mina två års bloggande. Det har betytt mycket även om det kan tyckas vara obetydligt. Går allt enligt mina planer är jag tillbaka och bloggar igen inom, på söndag, tre veckor. Jag kan i alla fall slänga in ett "hej nu är jag hemma och jag har haft det sjukt skönt i värmen"-inlägg. Alltså något helt taget ur luften.

Sköt om dig.

Snabbt inlägg

Jag har rätt nyligen kommit hem från landet för att ladda upp inför morgondagens flygning. Det känns rent utsagt förbannat skönt att veta att man snart kommer att befinna sig på ett förhoppningsvis varmt och soligt ställe. Jag längtar redan.

Morgondagen inleds redan halv fyra på morgonen med uppstigning och en snabb dusch. Finns det något jag verkligen hatar så är det att duscha på morgonen... det är kallt och man vill bara dö. Det spelar heller ingen roll hur varmt vatten man har, jag fryser lik förbannat. Planet går från Arlanda klockan sju är det sagt, hur det blir med det får vi väl se.

Nu kommer det vara, och jag reserverar mig för att jag har fel, tre veckor utan uppdateringar. Kanske kanske kan jag få tillgång till en dator om jag känner att jag har något intellektuellt att tillföra världen, annars får det vara.

Jag har egentligen ingenting intressant att skriva, men jag fortsätter ändå.

Det kan tilläggas att jag idag öppnade antagningsbeskedet till Nackademin. "Antagen" stod det. Perfekt, min närmaste framtid är bestämd. Två år skola till då, sen bär det av ut i arbetslivet. Hoppas man trivs. Terminsstart är den 12 augusti.

Har du förresten märkt hur minnet ibland sviker en? Jag lider av extrem minnesförlust. Jag glömmer saker hela tiden, håller ingenting kvar i huvudet utan det bara går rakt igenom. Jag förlägger nycklar, plånböcker och mobiler. Det är sjukt störande att glömma vad man bara dagen innan har pratat med någon om. Jag glömmer vad jag ska handla och får skämmas efteråt. Varför blir det så? Är det understimulans?

Avslutning

Föräldrarnas semester analkas och det bär av åt landet om bara några timmar. Jag kommer ta ett uppehåll i skrivandet, kanske så länge som en hel månad. Jag vet inte exakt hur det kommer bli med det, allt hänger på tillgången till dator med hyfsat snabbt internet.

Skulle det vara så att jag inte uppdaterar så vet läsaren varför. Jag har på känn att jag kommer tappa läsare under perioden som kommer, men jag ska göra allt i min makt för att vinna tillbaka er när jag kommer tillbaka. Jag har även snackat lite med Lupum om ett eventuellt projekt, så håll ögonen öppna.

Jag passar på att önska alla en trevlig juli månad och hoppas att vädret är bra här, förutom när jag är på Mallorca - då kan det regna och åska så mycket det vill här.

Ta det lugnt och gör inget dumt. Glöm inte bort mig utan kolla igenom arkivet och se hur mycket pladder jag har hunnit med.

Trevlig sommar!

Kreativiteten sinar

Jag, tidernas förmodligen största badkruka, tog igår årets första dopp - helt på impuls. Det var inte alls planerat utan kom som ett infall då jag hittade en tom brygga i Rönningesjön. Värmen plus att vattnet inte kändes så kallt gjorde att jag övertalade mig själv. När jag väl hasat i var det dock jättekallt. Så det var bara att simma några tag och häva sig upp på bryggan igen och få upp värmen i solen.

Nu kanske det låter lite sent att ta årets första dopp den tionde juli, men se det från detta perspektiv: förra året tog jag årets första dopp i januari, så det kompenseras nu. Isvaken var kallare. Helt klart.

Min känslostämning just nu

Jag blir så less. Jag blir less och jag blir trött. Jag kan inte med ord beskriva hur sjukt förbannat sugen jag är på att bara flytta hemifrån, typ nu eller helst nyss.

Jag får den känslan allt oftare verkar det som. Det suger eftersom alla förutsättningar är helt emot en.

En liten förklaring

Gårdagens ordbajsande i en till synes oändlig inläggskavalkad var slutprodukten av en dag fullproppad med att inte göra någonting alls. Jag fick ingenting kreativt uträttat överhuvudtaget. Det regnade oupphörligen nästan hela dagen och det var allmänt skit.

Mitt sätt att behandla min otroligt enorma rastlöshet var att skriva. Först var det seriöst, men det urartade mot slutet och närmade sig snabbt den typen av inlägg jag så länge föraktat. Förlåt mig, ty jag har syndat.

Det är dock rättfärdigat med tanke på att en timmes styrketräning inte riktigt kompenserar för de kvarstående 23 timmarnas stillasittande... så jag tar tillbaka min ursäkt och skyller helt på vädret istället. Mitt samvete är rent.

Idag har det satts nytt besöksrekord på min lagom okända blogg, hela 29 besökare närmare bestämt. Jag har aldrig tidigare haft så "många" på en och samma dag, vanligtvis rör det sig om 29 besökare totalt på en vecka. I alla fall om man går tillbaka en månad eller två. Nu på senare tid har jag tydligen nått ut till fler, vilket naturligtvis är positivt eftersom det är mitt mål. So I will keep on doing whatever it is I am doing.

I och med den sena timmen och i och med det lätt moraldödande faktum att jag ska ut och springa i morgon förmiddag har jag föga kreativt att tillföra världen i detta nu. Därmed låter jag dessa ord avsluta den åttonde julis sista inlägg.

Bild

Jag har gjort en bild i Paint.Net som jag funderar på att försöka få upp på bloggen. Jag har ingen aning om hur, men det ska nog lösa sig.




What say you?

Helt onödigt inlägg, men ändå

Jag skrev mitt första inlägg den 17 april 2006. Jag har idag varit aktiv i drygt två år. Jag har publicerat exakt 307 inlägg, 308 med detta. Jag hade för avsikt att göra inlägg nummer 300 speciellt, men det blev inte så då jag i min frustration över spammet kastade ur mig inlägg efter inlägg och snabbt steg över 300-gränsen. Istället får jag väl hitta på något extremt jättebra till inlägg nummer 400. Det lär nog ta ett tag innan jag är där, men fortsätter jag i samma takt så blir det innan årsskiftet.

För övrigt kan nämnas att vissa människor är lustiga. I morse när jag satt vid frukostbordet och knaprade på mitt rostade bröd vid halv nio-tiden såg jag en killa på gården. Han var iklädd shorts och t-shirt. Inget märkligt med det, förutom det faktum att det endast var elva grader varmt och dessutom regnade det. Han hade nog helt enkelt bestämt sig för att det var varmt ute. Jag delade dock inte hans uppfattning.

Är det rimligt?

Jag skulle kunna lägga detta inlägg under "Micke sågar..." men det tänker jag inte göra; tre sågande inlägg får räcka för idag. Nu ska jag bara ifrågasätta och såga, men utan att ha med det i rubriken. Enkelt, eller hur?

Är det verkligen rimligt att gul lök ska kosta 13, 14 kronor kilot när den är alldeles mjuk och svampig, halvrutten och allmänt tråkig? Är det rimligt att man ska behöva kasta halva salladshuvudet medan man betalar fullt pris? Är det rimligt att man ska behöva betala fullt kilopris för dålig potatis? Nej, nej och åter nej.

Ändå är detta precis vad man får göra. Det finns ingen logik, enda logiken är det sällsamma faktum att butikerna betalar för samma produkter. Det gör det dock inte mindre orimligt. Man undrar ibland om t.ex. den lokala Ica-handlaren någonsin köper sina egna produkter.

Har du förresten någonsin tänkt på att man kan se en kille komma åkandes på i stort sett vad som helst numera, medan man i 99 % av alla fall endast ser tjejer på scootrar? Jag har länge undrat vad det är som gör att jag aldrig, med reservation för förträngda tillfällen, har sett en tjej på en "riktig" moped. Jag tänker inte ens spekulera, det resulterar säkert bara i hat. Jag överlåter spekulationerna till läsaren. Kör hårt.

Micke sågar... Del 3

I del tre har jag för avsikt att kanske inte såga, utan mer belysa det faktum att börsnoterade företags verkställande direktörer tjänar jättemycket pengar. Nej, jag skojade lite med dig, självklart kommer jag att såga detta också, hur skulle det se ut annars?


I dagens SvD finns ett uppslag om direktörernas lönelyft. SvD Näringsliv har gjort en undersökning bland 261 av ca 270 bolagen noterade på Stockholmsbörsen. För 2007 var löneökningarna stora, mycket stora. Jag citerar:


"Medianersättningen till en börs-vd var 3,3 miljoner kronor. Här ingår grundlön, bonus, övrig ersättning, aktietilldelning med mera men inte pensionsavsättning. Det är en ökning jämfört med 2006 för samma bolag med 20,8 %."


På 261 personer ligger medianlönen på 3,3 miljoner kronor. Massor med pengar. För 2007 ligger topplönen på 25 865 000 kronor. Bonusen i det är bara 10 339 000 kronor. Med denna lön sitter Carl.Henric Svanberg, Ericssons VD. Högst bonus 2007 fick Arne Karlsson, Ratos VD. Han skrapade ihop hela 17 600 000 i bonus. Vad Ratos gör har jag ingen aning om.


Visst utför verkställande direktörer ett stort och viktigt jobb med att driva företag, men det är inte rimligt att de tjänar så stora pengar, inte medan vi andra sliter och får ihop så att det knappt blir något över efter räkningar, hyra och mat.


Under 2007 höjde direktörerna höja sina ersättningar med 21 procent, medan den vanliga löntagaren fick vara nöjd med 3 procent.


Micke sågar... Del 2

I "Micke sågar..." del två tänker jag satsa på att än en gång idag såga riksdagen. Det är ganska kul att hacka på våra makthavare medan man själv sitter i en sits där den enskildes inverkan på makten är liten.


I SvD på söndagen kunde man läsa ett uppslag om Fredrik Reinfeldt och FRA-lagen. Rubriken var "Partimakten är för stor i det här landet". Detta har självaste statsministern yttrat, året var 1997.


Artikeln handlar om Reinfeldts dubbelmoral. Hur han har gjort en "helt om" och frusit fast i den positionen. Ingressen lyder:


"För tio år sedan ansåg Fredrik Reinfeldt att partierna hade alldeles för stor makt och behandlade riksdagsledamöterna som panelhönor. Som statsminister drev han i juni igenom FRA-beslutet, som gav flera borgerliga ledamöter svåra samvetskval."


Man frågar sig varför så många ledamöter och folkvalda lade ner sin röst, kvittade ut sig eller helt enkelt "ändrade sig" och röstade ja. Vad händer på de borgerligas möten egentligen?


Riksdagen röstade den sjunde juni 1994 om registrerat partnerskap för homosexuella. Reinfeldt och en moderat till röstade ja, helt emot partiledningens vilja.


"När jag röstar för partnerskap är det mitt sätt att också markera mitt ställningstagande mot dem där ute som aldrig stannar upp och försöker förstå den som är annorlunda."


       - Fredrik Reinfeldt, efter voteringen.


I FRA-debatten förkastade han de som motsade sig partiledningens vilja. Jag undrar spontant om detta är vad som händer med en person då han får makt. Gör makt detta med en människa så vill jag aldrig ha makt, alternativt bevisa motsatsen.


Micke sågar... Del 1

Under föregående vecka har jag av och till funderat på vad jag i denna veckas temainlägg ska hacka på. Lika sporadiska som tillfällena jag har funderat på det har även ämnena varit. Jag har till och med av och till övervägt att helt och fullt strunta i min följetång, att bara överge den och låta den vandra ensam in i glömskans dunkla skogstrakter.


Ämnena har varit många, från obetydliga saker till större och viktigare saker. När man läser tidningen fullkomligt rasar det in ämnen att såga. Det finns så otroligt mycket tveksamt där ute. Det är sjukt, helt enkelt.


I dagens "Micke sågar..." har jag så mycket jag vill ta upp att jag inte alls vet hur jag ska lägga upp det. Jag fungerar, som bekant för mina trogna, på så vis att jag inte planerar innan jag skriver; jag skriver bara. Jag tror dock att det blir ett uppdelat inlägg. Detta blir således del ett. Så får det bli, del ett.


I denna del ett tänker jag såga regeringen och drivmedelsfrågan. Som ingen kan ha undgått att märka har priset på drivmedel stigit mycket snabbt. Lite beroende på var man tankar någonstans får man betala strax under 14 kronor för en liter 95-oktanig bensin, medan en liter diesel kostar närmare 15 kronor. Snittpriser räknat på bensin ligger dock på 13,35 kronor (maj -08). Rätta mig gärna om jag har fel angående det.


I lördagens utgåva av SvD kunde man läsa att staten tjänar storkovan på de ökande priserna. Inte konstigt, tänker nog många, eftersom skatteintäkterna måste vara enorma. Enligt SPI, Svenska Petroleuminstitutet, är 57,7 % av bensinpriset och 51,5 % av dieselpriset skatt. Räkna gärna på det, hur mycket är skatt? Produktionskostnaden står för 36,1 % av bensinpriset och 45,4 % av dieselpriset.


Under de fem första månaderna i år fick staten in, i runda slängar, 230 miljoner kronor mer än samma period ifjol, endast i drivmedelsintäkter. Samtidigt finns inte en tanke i riksdagen på att sänka bensinskatten. Icke sa Nicke.


Den tanken kan jag, med lite vilja, förstå. Självklart är det även en fråga om klimatet. Att sänka bensinpriset vore att sända signalen att det inte är så farligt för miljön att köra bil. Dessutom skulle inte klimatmålen uppnås, vilket de knappast ser ut att göra ändå.


Riksdagens mål till 2010 är att trafikutsläppen ska ligga på 1990 års nivå, en nivå vi faktiskt närmar oss. Ett annat mål, som fortfarande ligger uppe för diskussion, är att till år 2020 ha minskat trafikutsläppen 20 % under 1990 års nivåer. Enligt Sika, Statens institut för kommunikationsanalys, krävs ett ungefärligt bensinpris på 25,50 kronor per liter. Detta från och med idag. Det är väl knappast något problem?


Problemet med hela situationen är att det näst intill endast drabbar de vanliga knegarna, vi som inte har så mycket. De rika snofsarna fortsätter glida runt i sina SUV:ar som drar över litern milen. Låginkomsttagaren som bor på landet får det riktigt kärvt eftersom pengarna tryter i kassan, medan de frodas i statens djupa fickor.


Reflektion?

Idag är ytterligare en sådan dag; en vansinnigt tråkig dag. Det regnar och det gör mig isolerad. Jag kan inte "fly" undan familjen som är hemma. Jag söker min fristad i mitt rum så gott det går, men känner inte direkt för att sitta instängd här hela dagen.

Jag hade planer för dagen, planer som nu är omintetgjorda. Regnet öser ner, det smattrar mot fönstret. Tid för reflektion finns det oändligt med. En regnig dag är optimal för tankar. Jag orkar dock inte tänka speciellt mycket idag, det känns bara tungt just nu.

I morse ögnade jag igenom morgontidningen och bara skakade på huvudet. Jag hade inte ens ork att läsa igenom den utan bläddrade mig fram till insändarna. Det var en kille/man som skrev att han ville att politikerna skulle förbjuda tv-misshandeln. Det han menade var sporter som UFC (Ultimate Fighting Championship) där man slåss med ultratunna eller inga handskar alls och nästan allt är tillåtet.

Orka, tänkte jag. Orka vänta sig att regeringen ska ta tag i det när de inte tänker ta tag i så mycket annat. Småföretagarnas förtroende för regeringen har sjunkit till 40 % har jag för mig att det sades på nyheterna igår. Man undrar vad regeringen egentligen sysslar med. Inte verkar det vara positiv PR i alla fall.

Förbjud mobilprat

Jag såg på nyheterna ikväll att en dansk (?) undersökning hade visat att det är värre att köra bil och prata i mobilen med hands-free än att köra med 0,5 promille i blodet. Att prata i telefon är alltså, kort sagt, farligare för en själv och andra än att köra packad.

Detta väcker en del funderingar, och Miljöpartiet var inte långsamma i svängarna när det gällde att lägga fram ett förslag: begränsa vad som är tillåtet. Ett stort antal EU-länder har lagstadgat att det är otillåtet att prata i mobilen utan hands-free när man kör. Regeringen vill inte införa något nytt förbud, utan säger att de tycker att folk borde tänka på hur man ska bete sig.

"Folk borde tänka på hur de ska bete sig, vad som är lämpligt." Känns det igen kanske? Verkar det som att det har fungerat på andra punkter? Icke.

Jag var inne på samma ämne för ett tag sedan, då det var aktuellt med att prata i mobilen utan hands-free, vilket var extremt farligt. Man ska inte bagatellisera ämnet, faktum är att det är ett problem. Jag har sett riktiga skräckexempel på vad folk sysslar med när de kör.

Dessutom i inslaget sades det att 1/4 unga skriver sms när de kör. Är dessa unga helt dumma i huvudet? Antagligen. Det skulle aldrig falla mig in att skriva ett sms samtidigt som jag kör. Man kan i bästa fall skriva då man står still vid ett trafikljus.

Att lägga över ansvaret på den enskilda individen är ett jättekorkat och inte alls hållbart. Enda anledningen att regeringen inte inför förbudet är för att det ska se bra ut. Få är de som skulle sympatisera med en regering som förbjuder folk att prata i hands-free i bilen. En potentiell följd skulle kanske vara att man även förbjuder medresenärer att konversera i bilen; det är en fara för alla eftersom det är värre än att köra när man inte har sovit på ett dygn.

Dumjävlar!

FYRA MINUTER HAR GÅTT SEDAN SENASTE INLÄGGET OCH SPAM HAR KOMMIT IGEN. NÅGON TYCKER DET ÄR KUL ATT JÄVLAS. JAG TÄNKER INTE UPPMÄRKSAMMA DIG MER, VEM FAN DU NU ÄN ÄR. JAG TYCKER BARA ATT DU HELT ENKELT KAN GÅ OCH HÄNGA DIG. DET ÄR ETT FRITT LAND OCH JAG FÅR HA MIN ÅSIKT. SLUTA SPAMMA MIG. TACK.

Orka

Det är rätt kul; jag fick spam igen, på just inlägget "Spam (igen)". Exakt samma källa, men lite annorlunda spam än den som jag tog med i det inlägget. Nu får folk fan ta och ge sig. Jag tänker inte köpa ert jävla antivirus-program. Sluta. Det är inte så svårt.

Spam (igen)

Jag blir så less. Nu har jag fått spam igen. Kom igen, jag sa åt er att gå och dö förra gången! Jag orkar inte ens bli arg, det är till och med från samma IP-adress. Vad är det om inte humor?

"Are you sure that your PC not spyware and other *hit?Are you protected from spyware?SCAN YOUR PC HERE AT OUR SITE!
>>> [url=http://www.telecentre.org/index.cfm?event=user.detail&id=14601]virus removers to download for free[/url]

online
"

Strejk

Det här med bussförarstrejken börjar gå lite för långt. Jag förstår självklart att det är tuffa förhållanden för en bussförare; långa arbetspass och dålig till ingen tillgång på toaletter. Inte direkt en drömbild man har om sitt arbete.

Det som dock börjat störa mig är det faktum att ingen av parterna i tvisten verkar vilja att det löser sig. Det står helt still och i eftermiddags hade inga förhandlingar kommit någonstans.

Till detta verkar det inte ens som att alla bussförare strejkar för samma sak. En del vill ha kortare arbetstider. En del vill ha högre lön. En del vill ha högre lön och kortare arbetstider. En del vill ha längre minimumvila mellan arbetspassen. Borde inte en strejk vara något som har ett och samma mål för alla strejkande? Det hela verkar ganska ogenomtänkt.

Kanske dags för båda partier att inse att det här bara kommer att leda till en förlust för båda sidor och gå tillbaka till jobbet.

Förändring

Jag var ute och sprang idag. Jag fick ett ryck och sprang 15 kilometer, bara sådär. Det kan vara skönt ibland. När man springer så länge har man ganska mycket tid att tänka. Jag utnyttjar det dock inte, utan använder istället den tiden till att frigöra mig från alla tankar. Jag går runt med så många tankar i huvudet annars, så det är skönt att bara fokusera på andningen ett tag. Jag kanske skulle fundera mindre? Men det går inte, för se hur det blev nu på en gång; jag kom in i funderingar igen.

Något som jag däremot ofta funderar på är att flytta hemifrån. Ibland får jag en galet stark längtan att bara slippa att bo hemma, känna sig fri. Ibland är det som att minsta lilla från familjen känns påträngande. Jag kan inte vara ifred någonstans, min tillflyktsort är utomhus. Jag tillbringar mycket tid promenerandes dels för att det är skönt och för att fördriva tiden, men också dels för att slippa känna mig instängd.

Jag ser ingen möjlighet att flytta inom en överskådlig framtid; det finns inga finanser som det är. Bostad är dyrt, och att ta ett lån nu när konjunkturen är på väg ner är allt annat än smart.

När jag hör att vänner, bekanta och okända i min ålder skaffat eget, fått flick/pojkvän och flyttat ihop med osv, självklart blir jag avundsjuk. Vem blir inte det? Jag menar inte att jag inte trivs hemma, och älskar min familj för det de gör för mig. Jag menar bara att det känns mer och mer instängt.

Nu kanske jag låter otacksam; ät min röv om du nu tycker det. Jag vet var jag står någonstans, det är det enda viktiga. Att skaffa eget känns som ett naturligt steg, helt enkelt. Jag vill så gärna ta det steget, men situationen hindrar mig hela tiden. Det suger.

Fåglar

Djur kan låta konstigt, vackert, eller hemskt. Det finns få fåglar jag hatar, men de finns. Jag hatar fiskmåsar. De låter sjukt illa och gapar och skriker hela dagarna. De sitter i grupp på hustaken och skriker på varandra. Man vill bara att de ska hålla tyst.

Till det så ska de envisas med att skita överallt. Har man otur får man en bomb på sig. Jag vill ha antingen tysta fiskmåsar, att de sticker härifrån till där det finns vatten, eller att de som är i området här bara går och dör. Det mest sympatiska är väl alternativ ett, att de bara är tysta. Tyvärr är det också det minst troliga.

Att vara människa

Igår började jag på en ny inläggsserie. Det känns som att jag tänker göra den mer intressant genom att föra den veckovis. Alltså kan jag säga att det kommer bli som en måndagsföljetång. Så, då var det sagt.


Ibland hatar jag att vara människa. Ibland älskar jag att vara människa. Det finns en hel del saker som kan sägas vara positivt och såklart även negativt med att vara mänsklig.


Man ser rätt ofta på tv och i verkligheten hur folk är elaka mot varandra. De kallar varandra fula saker och utför elaka handlingar. Ofta är det också så att man inte ser något som helst samvete hos den som har varit elak. Ofta får det bara vara gjort.


Den sidan finns inte hos mig. När jag har sårat någon, fysiskt eller emotionellt, avsiktligt eller oavsiktligt, så får jag dåligt samvete. Jag får ofta riktigt dåligt samvete om jag inte ber om ursäkt eller på något annat sätt ursäktar mig.


Detta medför att jag inte kan vara elak. Jag har svårt att vara elak ens på skoj. Ska man skoja ska det vara tydligt att det är skämt, ligger man på gränsen känner jag mig illa till mods.


Många har kallat mig mesig, töntig, blödig och framförallt tråkig för denna egenskap. Ska jag behöva be om ursäkt för att jag är en snäll person? Jag säger till när jag tycker att någons skämt börjar gå för långt och får i många fall frågande blickar och/eller svar tillbaka.


Jag kan vara elak, men det kräver att någon är elak mot mig och förtjänar att jag blir elak. För när jag blir arg då kan jag bli riktigt elak. Som tur är så har jag inte blivit tvungen att visa denna sida mer än någon enstaka gång. Det är bäst så.


Vad är mänsklighet för dig?


Bloggdesign|Dessan