Svar

Jag fick en intressant kommentar på gårdagens inlägg:

"Att förvänta sig att alla arbeten har femveckorsemester är väl ändå att tänka lite trångsynt? Kasta inte sten... ;)"

Jag har för avsikt att svara.

Sofia, fem veckors semester är lagstadgad. Punkt. Dock är det inte sagt att man ska ha det i sträck. Tror inte att någon arbetsgivare vill ge fem veckors semester på en gång.

Student och "varför?"

Nu är det åter studenttider och i år, liksom många gånger tidigare, ställer jag mig frågan "varför?". "Varför" är ett bra ord, det kan inte användas till mycket med det kan användas till att sammanfatta en grupp frågor, kort och gott "Varför?-frågor".


Varför firar man att man går ut skolan? Varför kan folk inte låta bli att slänga sitt skräp på marken istället för i närbelägna soptunnor? Varför skriker vissa människor när andra måste tvingas till att skrika?


Jag vet inte om jag kan besvara frågorna, men jag vet att jag kan belysa frågeställningen genom att utförligt beskriva, och ifrågasätta ännu mer, vart och ett av "problemen". För enkelhetens skull tänkte jag ta det i den ordning de står, så slipper läsaren känna sig förvirrad av den omkastning som skulle bli annars.


Studenten, en härlig tid tycker många. Jag tyckte också att det var en härlig tid, till dess att jag insåg vad det egentligen betydde. Att man blir skoltrött av mycket plugg det kan vem som helst identifiera sig med, vilket betyder att jag har förståelse för glädjen. Att det sedan inte är speciellt mycket plugg när det närmar sig studenten är en annan femma.


Men varför fira att den, för många och även för mig (efter lumpen), bästa tiden i ens liv är förbi? Skolan innebär en massa ansvarstagande, i alla fall på gymnasiet. Pressen är stor på dem som vill prestera och folk drabbas av ångest och depressioner. Självklart förstår jag att det är skönt att sluta skolan då. Men det kan omöjligt vara så att arbetslivet blir bättre än skolan, ur prestationssynpunkt. Ansvarstagande är jobbigt, skolan kan man skolka ifrån utan egentliga repressalier. Riktigt nice, tänker den som känner att huvudvärken kanske ändå finns där någonstans.


Fem veckor semester på ett år. Det är vad man får i arbetslivet. Fem veckor. Då ska vi se här... skolan har, få se nu: sportlov - en vecka. Påsklov - en vecka till. Sommarlov - TIO veckor. Höstlov - en vecka. Jullov - två veckor. Det blir alltså, en plus en, plus tio, plus ett igen, plus två. Det är 15 veckor. Totalt drygt två månader mer ledigt. Dumt att klaga på att skolan är jobbig egentligen. Jag gnällde när jag var mindre, jag tror att det är något som hör till, men det är helt obefogat.


Så, nu när jag har förklarat, you tell me: Varför fira att skolan tar slut? Det borde vara typ en vaka istället.


Slänger folk sitt skräp på marken bara för att de är lata eller är det för att de är allmänt korkade? Jag var på Tibbles studentutsläpp idag och det var som väntat en dryg miljon människor där i sommarvädret. När folkmassan till slut skingrats blottades det väntade, dock alltid lika chockerande. Skräp. Skräp i rikliga mängder.


Anhöriga till studenterna tar med sig både det ena och det andra: Champagneflaskor, ölburkar, flaggor hit och dit, små mjukdjur och blommor. Det som var övervägande majoritet av skräpet var nog ölburkar och pappersskräp. Runt i området finns det åtminstone tre bra soptunnor att kasta skräpet i. Annars är det rätt lätt att ta med sig en påse att kasta sitt skräp i.


Kanske är jag den enda som tänker så, men folk kan inte mena allvar med att bete sig på det sättet? "Marken - soptunnan, marken - soptunnan... jag kastar skräpet på marken där folk kan se vad just jag har kastat!" Vad säger man...?


Sista frågan: varför skriker vissa så mycket, och varför är det framförallt tjejer som skriker? Jag har inte alls förutfattade meningar och jag är inte alls könsdiskriminerande, men det är faktum att tjejer skriker mer än killar. Me wants to know why!


Efter utsläppet såg jag flertalet tjejer stå i grupp, hoppa runt och skrika. Okej att man är glad, men kom igen. Jag är en sådan person, fast den direkta motsatsen. Jag skriker inte om jag inte verkligen måste. Jag var glad på studenten, men jag skrek inte för det. Jag ropade inte en massa heller. Folk må tycka att jag är en stel och tråkig person på grund av det men det bevisar i sådana fall bara hur trångsynta de är. Att döma folk innan man vet något om dem är som att köpa ett par skor för att så fort man lämnat butiken gå in igen och lämna tillbaka dem för att de gav skavsår. Det senare är kanske aningen otippat, men liknelsen är inte helt dum ändå.


Jag undrar varför helt enkelt. Kanske finns det någon som kan ge mig ett svar, kanske inte. "Varför" kommer alltid att vara ett hedrat ord för mig.


Fel är fel, eller?

Hur är det egentligen med att vara straffmyndig? Så vitt jag vet är man straffmyndig vid 15 års ålder och vid 18 "får" man sitta i fängelse.

Tanken med hela systemet är att brott är fel och att brottslingar ska bestraffas. Så långt kan alla vara överens. När brottslingarna sedan blir lite yngre blir gränserna helt plötsligt lite luddiga.

Fel är fel, eller hur? Fel kan aldrig vara rätt, så länge det inte finns ett sublimt "men" med i bilden. Det där "men":et blir väldigt mäktigt när brottslingarna är att betraktas som barn. "Barn är barn" heter det.

Bara för att "barn är barn" betyder inte det att fel inte är fel. Barn är barn, absolut, men fel är lik förbannat fortfarande fel. Har man gjort fel ska man få veta det. Har man begått ett brott ska man straffas för det, inte få se hur sjukt slappt rättsväsendet är.

Att invagga "barnen" i tryggheten att det är lugnt att göra fel eftersom de tillhör undantagskatekorin barn är farligt. Vad kan hända när de växer upp? Worst case:  Kul att ha en hel generation vuxna som springer runt med en brottsmoral likställd med en 12-åring.

Nu och då

Kommer du ihåg hur det var på den gamla goda tiden? Ingen hade dator, folk skröt om sina hypermoderna SEGA och barn var faktiskt ute efter skolan. På den gamla goda tiden var många saker bättre. När gamla människor säger att det var bättre förr låter det lite... vad ska man säga, klichéaktigt. När jag var mindre förstod jag det inte och det skämtades bort som "något som gamla människor säger".


Nu på senare år har jag börjat uppskatta det som var. Det är ett problem; man uppskattar det man har först efter att man antingen har förlorat det eller uppgraderat sig och upptäcker hur driftsäkerheten har ersatts med högkvalitativ finish.


Det känns sjukt att som 20-åring kunna säga att det faktiskt var bättre förr. Kanske är det bara något som jag känner eftersom jag fortfarande har barndomens känslor färskt i minne, eller är det kanske så att det de facto var bättre?


Frågar man 100 olika personer kan man nog få åtminstone 70 olika svar på den frågan. Många skulle säga att det är bättre nu, med motiveringen att saker och ting är enklare. Frågan som dyker upp då är: Är det verkligen bättre med enklare? Somehow... det känns lite både och.


Något som definitivt var bättre förr är hemelektronik och vitvaror. Vi kan ta digital-tv som exempel nummer ett. För inte allt för länge sedan släcktes den "sista" analoga masten och tv-nätet var officiellt uppgraderat till digital-tv. Innan detta genomfördes hade vi blivit fullpumpade med propaganda om hur bra det skulle bli; bättre bildkvalitet, bättre ljud och fler kanaler i basutbudet.


Bättre bild har jag inte märkt något av, inte heller bättre ljud. Fler kanaler har varit rätt svårt att missa, så det är i alla fall en av tre. Något som inte sades från början då vi tvingades att köpa digital-box var att det skulle bli en massa problem med det.


Jag vet inte hur många andra som upplever samma problem, men jag får lov att hoppas, hur dumt det än låter, att det är ganska många så att det inte bara är ett lokalt - jättelokalt - problem. Bilden låser sig, det är störningar i både ljud och bild, kanaler får för sig att helt och hållet försvinna, boxen låser sig så man måste nollställa den och göra om alla kanalinställningar.


Jag frågar er, kära läsare, vad är det som är bättre med dagens tv? Jag ser egentligen ingenting som är bättre. På vissa håll ligger det på en oförändrad nivå medan det på t.ex. programfronten har halkat bakåt i kvalitet mot förr.


Vitvaror och övrig hemelektronik sedan. Saker förr gjordes för att hålla. Idag är det inte riktigt så. Dagens prylars främsta syfte är att se bra ut, för att därefter uppfylla sina uppgifter under en levnadstid som långt understiger "gårdagens" apparater. Jag har ett jättebra exempel. På landet har vi en asgammal tv. Den har säkert 20 år på nacken och den fungerar felfritt. Jag räknar med att den kommer att fungera felfritt åtminstone ett par år till. Även om den skulle dö imorgon så har den mer än väl tjänat sitt syfte.


Köp en platt-tv idag och se hur länge den håller. Den tjänar dig nog ett par år, kanske - om du ser ganska lite på tv - fem, tio år.  Och vad är hela grejen med att ta bort avstängningsknapparna från allt? På gamla prylar fanns det knappar för att stänga av, men inte moderna grejer. Datorskärmar, tv-apparater, dvd-spelare och digitalboxar som står och suger i sig el, helt i onödan. Finns det ens en anledning att inte kunna stänga av sina apparater? Me thinks not.


Eurovision och dålig musik

Som några av er kanske minns så vann finska Lordi Eurovision Song Contest -06. Varför vann de? Min gissning är att det var något nytt, något som revolutionerade musiktävlingen. Självklart är det så att allt uråldrigt behöver inslag av nymodigheter för att hänga med, men till en viss gräns.


Som av en slump såg jag lite av deltävlingarna till Eurovision. Inte bara var det dåligt, det var dessutom ett hån mot allt vad smak heter. Det första jag såg när jag slog över till SVT var Irlands bidrag. Jag rös. "Kalkoner" i irländska flaggans färger som springer runt och sjunger "12 poäng till Irland". Jag ville inget annat än att stänga av och bara glömma att jag hade sett det, men jag kunde inte. Det gick inte. Något fängslade mig.


Till slut gick det upp för mig vad det var som fängslade mig så. Självklart, tänkte jag. Det är ett nytt fenomen på gång. Det allmänna hånet, hånet mot allt som en gång var tabu. Nu går det minsann an att göra vad som helst. För ett eller två årtionden sedan hade det varit helt otänkbart.


Att försöka tillföra något "kul" till Eurovision är väl helt ok, men kom igen, ingen människa kan väl tycka att det var kul? Framförallt frågar jag mig: hur var deras andra bidrag ifall just det valdes att representera Irland? Jag vågar knappt tänka mig det. Eurovision - ett musikaliskt lågvattenmärke.


Halvering av hemvärnet - sluta gnäll

I SvD kunde man idag läsa en ganska omfattande artikel om försvarets budgetbantning. Som första rubrik på framsidan kunde man läsa att hemvärnet ska halveras och att det går massiv kritik av samtliga regeringspartiers försvarsdelegater. Jag kan förstå kritiken, men jag vill först poängtera att det kan vara bra att se på detaljerna innan man börjar gnälla på Överbefälhavare Håkan Syrén.

I Sverige finns idag ca. 40 000 "aktiva" hemvärnssoldater. När man går med i hemvärnet får man skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att genomföra ett visst antal timmars tjänstgöring per år. Jag, till exempel, har skrivit under för 20 timmar per år - vilket ju är i stort sett ingenting. Det finns, vad jag vet, 20, 30, 40, 60 och 100 timmar att kontraktera sig på. Så långt är det inget som är oklart med detaljerna hoppas jag, men nu kommer det intressanta.

Svenska hemvärnet har en ungefärlig kontraktsuppfyllnad som inte ens uppgår till 50 %. Det innebär att vi inte ens är uppe i det antal aktiva soldater som det ska skäras ned till. Jag säger: låt oss göra oss av med de som inte uppfyller sina kontrakt och ha ett aktivt hemvärn istället. Släpp gnället, att halvera hemvärnet skulle inte göra någon skada, hemvärnet har redan halverat sig självt.

Sucks

Att vakna idag sög. Jag var jättetrött och hade ont i fötterna. Att gå upp idag sög ännu mer. Att gå på morgonen sög om möjligt ytterligare. Det hade torkat i mina skavsår så huden stramade som fan när jag gick, vilket resulterade i enorm smärta. Jag kunde knappt gå.

Såret på knät såsar en massa fortfarande... orka gå runt med kompress på hela tiden för att inte kladda ner kläderna. Orka gå runt med M/90-kängor en hel helg med massiva skavsår. Orka.


Jag kollade på min statestik för igår också. Den såg rätt så dyster ut. Två besökare. Att jag sitter och skriver vad jag tycker och tänker må fungera ventilerande för min del, men det känns inte som att det är värt det när det nästan inte är någon som läser. Jag känner att det är nästan helt värdelöst.


Jag kommer att fortsätta skriva, men det blir naturligtvis inte lika inlevelsefulla inlägg om jag inte känner att det når någon. Jag älskar att skriva och det har jag alltid gjort. Jag hoppas att jag fortsätter älska skrivandet. Har ni några ni känner att ni vill tipsa om bloggen så får ni gärna göra det, det vore kul att få upp besökssnittet över tre.


Jag tar en paus till nu ett tag... i alla fall över helgen och kanske början av nästa vecka. Händer något intressant kanske jag lägger upp det. Vi får se.


Olika sorters försvar

Vi lirade vår version av street hockey med gänget, plus ett annat gäng, idag. Jag kan säga att det gick bättre än i måndags, ringrostigheten är nästan helt bortblåst och det går ganska bra att utföra de där våghalsiga manövrarna. Däremot kan jag också säga att det är illa att åka inlines med skavsår. Det är som gjort för att man ska få ännu större skavsår.

Att glida runt och vara försvarare och röra sig mycket i sidled är slitsamt på hälarna när det har börjat skava där. Att försöka leka forward och komma upp i fart och dra motståndarna och göra mål är slitsamt. Allt är slitsamt på hälarna, till och med att bara stå.

När jag drog på mig grillorna hade jag varit förutseende och satt på tejp. Erfarenhet sade mig dock att den inte skulle sitta kvar mer än i ett par minuter. Antagligen hade jag rätt, jag hittade i alla fall tejpen fastklistrad i strumporna när dessa åkte av. Jag har i stort sett ingen hud kvar på hälarna, de är skinnflådda och svider enormt mycket. Det gör ont att gå för då stramar huden och drar i sårkanterna. Så kul det kommer att bli att gå runt med M/90-kängor hela helgen i Kungsängen på introduktionsutbildningen då. Yay, mer skavsår.

Inte räcker det med att man drar på typ Elastoplast eller Compeed, trycket gör ont ändå. Dessutom så åker skiten av efter att man har hasat runt foten i skon tillräckligt mycket. Därefter får man få med smärtor. Kanske vore det skönt att köra lokalbedövning i fötterna? Det skulle kännas som att sväva. Jag får ta och prova det någon gång.

Off to another subject. På nyheterna ikväll kunde man se ett inslag om försvaret och de planerade nedskärningarna. ÖB Håkan Syrén hade ett litet tal och menade att Sverige inte kommer att kunna försvara sig om nedskärningarna går igenom.

Är det bara jag som reagerar på det? Som jag ser det kan inte Sverige försvara sig som det är nu heller. Vi har ett försvar som bygger på värnpliktiga. Nu skärs det ner och allt färre gör lumpen. Vad blir resultatet av det? Jo, att vi får färre soldater som kan försvara oss. Och hemvärnet sedan... ett gäng medelålders män som tycker om att springa runt i skogen och skjuta. (Det bör tilläggas att jag är hemvärnsman och jag är då inte medelålders, men tycker om att springa runt i skogen och skjuta ändå.)

Kort och gott, ser man på våra potentiella fienders styrka har vi en ganska blek chans till försvar. Det känns lite som att politikerna förlitar sig på andra nationer, och framför allt EU, att de ska komma till vår undsättning. Tja... det känns som ett naturligt steg att bistå sina "allierade" med hjälp i en krigssituation, men Sverige som är "alliansfritt" har ju inga allierade då. Then who's gonna help us?

EU, den rackarn'

Jag tror, och hoppas, att ingen har missat att Sverige är medlem i EU. Om så är fallet kan du sluta läsa redan här. Ni andra som antagligen vet om detta får gärna fortsätta läsa, annars kan jag sluta skriva redan här.

Som ni då vet innebär medlemskapet i EU att massor styrs EU-centralt. Vissa brottsmål kan tas till EU-domstolen och så vidare. Det senaste som ligger för dörren är att införa en EU-standard för "lätthanterliga" produkter i form av burkar, flaskor, tetror och liknande.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt positivt inställt till att EU styr så mycket av det jag anser att staterna ska styra individuellt, och detta är bara ytterligare ett steg i fel riktning. Om det ska införas en standard så borde det vara upp till den enskilda staten och inte vara något som kan påtvingas.

Förvisso innebär en EU-standard att folk med t.ex. jättesmå händer, eller kanske bara en hand, kan åka vart som helst inom EU och fortfarande veta att samma mått existerar i hela unionen. Å andra sidan anser jag att det är ett slöseri med tid och pengar att sitta och diskutera huruvida standarsmått skall införas, och i sådana fall vad måtten ska vara.

Onödigt säger jag, lägg tiden och pengarna på något vettigt istället. Eller lägg dessa pengar på något vettigt som redan är i görningen. Det verkar lite dumt att starta befängda och fullständigt vansinniga utredningar "bara för att".

Urbana äventyr

Jag var inne i stan idag för att uträtta lite ärenden. På väg ner i tunnelbanan vid Tekniska ser jag en kille framför mig i rulltrappan som jag tycker mig känna igen. Jag funderar några sekunder och sedan kommer jag på det. Det är samma kille som jag mötte på Hemköp i Täby Centrum för några veckor sedan.

Då såg han inte riktigt likadan ut, han hade snyggat till sig lite. När jag mötte honom på Hemköp störtade han fram genom butiken, liksom stapplandes men målmedvetet, hade en "attackblick", sa "ööööööh hu hööö ääähhh" och väjde inte för någon. Till det så luktade han mysko.

Nu var det en annan person, kanske var det hans tvilling. Det slog mig bara hur mycket första intrycket gör. Man får en uppfattning om hela individen genom att bara observera ett par sekunder.

Dessutom, när jag var i stan, så myllrade det av de där jobbiga, påträngande ungarna som ska samla in pengar till något. Om jag inte minns fel så var det till barnen i Bolivia nu. Vad svarar man på frågan "Vill du skänka en slant till 'blablabla'?"? Säger man nej får man den där blicken. Du vet, den där du är inte värd ett skit och du är en dålig människa-blicken. Under min vistelse i stan blev jag tillfrågad av en massa söta småtjejer på 15 16 år som gick runt med sina koppar. Jag svarade "Jag har inga pengar på mig". Man kan kalla det en halvlögn. Teoretiskt sett hade jag pengar, på kortet. Men jag såg inte att de bar med sig några kortterminaler så jag vidhöll det argumentet.

När jag sedan satte mig på tunnelbanan för att åka hem så såg jag ett troll. Nej, kanske inte riktigt - jag ska inte vara onödigt elak, men jag såg Skäggiga Damen.  På riktigt. Hon hade långa, och många, hårstrån både på hakan och överläppen. Nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte svära på att det var en dam,,, jag var faktiskt aningen osäker där jag satt snett mitt emot. I efterhand är jag än mer osäker. Kanske var det en gubbe då. Jag låter det vara osagt tills vidare, kanske för alltid. Antagligen för alltid, om jag känner mitt minne rätt.

Back in business

Idag återinvigdes den gamla traditionen som har legat i ide ett par år nu. Jag talar naturligtvis om inlinesåkningen med "gänget". Tyvärr så kan inte alla i det gamla gänget vara med, Eddie bor ju i Staterna nu. Skulle vara idealiskt med alla originalmedlemmar. Men vi var i alla fall fyra stycken som lirade idag.

Det kändes lite ringrostigt i början, så klart, men efter ett tag kom man in i det och det kändes riktigt bra. Spelet flöt på och hybrisen började smyga sig på. Man försöker sig på mer våghalsiga manövrar, som man vet att man egentligen borde låta bli såhär på första försöket på flera år. Men, som jag skrev, hybrisen kom och växte till sig.

Jag tänkte "Det här går ju skitbra, jag behöver inga knäskydd!". Så var situationen ett tag. När jag sedan hamnade i närkontakt med en av fienderna åkte vi omkull och jag skrapade knät. "Ääääh", tänkte jag och fortsatte - det är bara ett köttsår. Lite senare drog jag i backen en gång till och skrapade samma knä, lite mer och lite djupare och större. "Knäskydd på", tänkte jag.

Efter det beslutet drog jag omkull ytterligare ett par gånger, men jag bar de underbart fula knäskydden som skyddade mig mot den ondskefulla och oförlåtande asfaltens intentioner.

Summa sumarum säger att det var äckligt kul att vara tillbaka igen, och att vi kommer lira fler gånger - helst under hela sommaren. Hur det de facto blir får tiden utvisa, planer är ju trots allt bara just planer.

Vad händer sen?

Alla religioner har en viss uppfattning om vad som händer efter att vi dör. Vi kan ta kristendomen som exempel först; Himlen eller helvetet med skärselden in between (rätta mig om jag har fel). Hinduismen har sin tro på ständig reinkarnation, återfödelse. You do good, you get better. Karman följer med dem hela tiden, gör de bra ifrån sig i sitt liv så kommer de få ett bättre nästa liv - och så vidare, och så vidare. Till slut har de gjort så mycket bra och levt så rättfärdigt att de når moksha som också är enighet med "alltet".


Är inte dessa åskådningar lättare att tro på, mer tillfredsställande att tro på än det som jag tror; att allt bara försvinner? När man dör så är allt slut, punkt.


Jag har full förståelse för troendes syn på "the afterlife", men jag kan inte på något sätt ta till mig det. Att lägga tron på något som känns värt att eftersträva är naturligtvis lättare än att bara tro att allt upphör, men - med risk för att bli hatad av alla religiösa - det känns lite som en lättare utväg för svaga sinnen. Att lägga över allt ansvar på saker som händer på ett "överväsen" känns som fusk på något sätt. Alla som har läst min blogg och som känner mig vet precis var jag står i fråga om religion, och jag hoppas att jag inte trampar på några tår.


Skulle jag ändå trampa någon på tårna så kan jag inte mer än att säga att "Gud ville...". Det verkar, eftersom jag inte har någon religiös erfarenhet, som att troende menar att allt har en mening. Jag kunde skriva i timmar, men försöker hålla mig kort.


Ett barn dör. Icketroende frågar sig varför och varför igen, utan att få något svar. En troende frågar sig varför, varpå svaret kommer till dem som en trogen hund: Gud ville. Det var barnets tur. Finns inget mer att diskutera.


Frågan jag ställer mig är hur tanken med den allsmäktige, goda guden är: varför så mycket lidande? Visst, människan har ställt till det ganska ordentligt för sig själv - vi är korkade helt enkelt, världens mest onödiga och destruktiva art. Men, kom igen, om det fanns en gud och han/hon/den/det lyssnade på böner och utförde dem, så skulle väl åtminstone en del av lidandet upphöra? Eller är det kanske just det som händer? Istället för "fight fire with fire", så är det "fight suffering with suffering". Att genom sjukdomar avsluta människors lidande. Decimera befolkningen så att det inte finns lika många som kan lida, and presto: lidandet har minskat. Check.


Dagens

Som alla trogna läsare vet så hatar jag när folk skriver om vad de har haft på sig under dagen, och än mer hatar jag när folk skriver vad de har haft på sig när de tränat. Därför, i ren protest, tänker jag göra detsamma. Några saker som är viktiga att ha i åtanke, dock, när du läser detta är:

 - Jag är inte seriös... det skulle aldrig falla mig in att göra något liknande på ett seriöst sätt.
 - Jag tar stort avstånd från allt som har att göra med modebloggande

Så... då får jag stolt, för första och sista gången, presentera dagens träningsoutfit(s).




På dagens första träningspass bar jag dessa underbara plagg. Kronans alleles klanderfria, gröna korttröja - som dessutom är för liten. Till det, ett par svarta träningsbyxor i nylon från Stadium. Vad de kostade har jag ingen aning om, och helt ärligt bryr jag mig inte. Jag har dem och that's it. Utöver det som framkommer på bilden bar jag även ett par svarta strumpor, okänt varifrån de kommer, och ett par joggingskor. Jättebra skor, verkligen... jag älskar dem. De köptes i Östhammar, om någon vet vart det ligger, och kostade en tusenlapp. Skitbra skor. Under allt bar jag till sist ett par blåa kalsonger. So now you know.




På dagens andra träningspass, löpningen, bar jag i stort sett samma sak. Skillnaden ligger i att jag nu bar ett par svarta shorts med silvergrå stripes på sidan. Jättegamla shorts och jag bryr mig inte det minsta om det.

Detta var enda gången någonsin jag kommer lägga upp liknande inlägg. Förmodligen har jag rätt också, så att jag inte bara spyr ut tomma ord på dig. Skulle jag mot all förmodan göra något liknande igen så ursäktar jag mig på förhand. Jag föraktar mig själv för det jag har gjort, jag är en dålig människa, jag förtjänar inte att leva eller att ha det så bra som jag har. Jag förtjänar inte det och inte det eller det... bla bla bla. You get the point.

Så, till sist, har du några synpunkter är du mer än välkommen att framföra dem till mig. Har du något korkat och oigenomtänkt kan du hellre vända dig till någon som ligger på samma intellektuella nivå så jag slipper bry mig. Att vara elak mot mig fungerar inte - det är som att kasta grus på en gorilla: jättedumt. Det slösar på din energi och till skillnad från gorillan har inte jag för avsikt att döda dig. I simply don't care, och risken - om jag skulle bry mig - är att du blir så överkörd att det bara är synd om dig.

Alla ni andra, som är kloka och snälla, ni behöver inte bry er om föregående stycke. Men det förstår ni såklart!


Growing up sucks

Jag sitter framför datorn och dricker ett glas saft. Jag ser ut genom fönstret och ser en mamma med sin lilla dotter. Lite senare ser jag en äldre kvinna med rullator. Hon ser gammal ut, samtidigt som hon ser ut att ha väldigt svårt att ta sig fram. Det går långsamt. Det gör ont i mig att se det så jag går bort ifrån fönstret. Sätter mig åter vid datorn och smuttar på saften. Jag konstaterar att saft är underskattat samtidigt som jag försöker bearbeta alla tankar.


Jag saknar att vara barn. Att bli äldre har sina fördelar, men hela världen som barn var speciell. Alla andra tänkte åt en. Allt som hände i världen var man helt ovetande om. Man såg saker på nyheterna som man inte förstod, saker som inte intresserade en - barnprogrammen var roligare. Disneytimmen, Boolibompa, julkalendern och tecknade filmer. Man kunde vara ute och springa runt och jaga varandra i timmar, utan anledning, bara för att det var så man kände just då.


Jag saknar att bygga kojor. Kojor som kom att utvecklas till klaner med en stark tillhörighet och tilltagande rivalitet kojorna emellan. Jag saknar "befattningarna" man hade. Jag vill vara spaningschef igen. Jag saknar kottkrigen som utbröt emellanåt, och som ofta spårade ur och slutade med att lärarna fick bryta bråken. Jag saknar den oöverträffade kvaliteten på kojorna, man kunde stå och hoppa på taket utan att något hände. Jag saknar att märka virket för att veta vem som snodde från just vår koja.


Jag saknar att spela bandy på lunchrasten och jag saknar "killjagning" och Herre på täppan.  Tiden då man sprang runt och hade vattenkrig eller krig med knallpulvervapen är förbi. Jag saknar bråken om vem som sköt vem. Jag saknar termen "ojämna lag".


Jag saknar de korta skoldagarna. Jag vill kunna klaga på att det var sent att sluta klockan 13 igen. Jag saknar roliga timmen och bullfredag. Faktiskt så saknar jag Babsans reflektioner och jag saknar veckoplaneringen. Jag minns den interna tävlan som pågick i geografin på mellanstadiet. Jag saknar världskarteproven och ambitionen att plugga in så mycket extra det bara var möjligt, endast för att det var roligt och för att tävla med de andra dårarna som gjorde samma sak.


Jag ser ut genom fönstret igen. Jag ser inga människor. Tar och dricker lite saft igen och sjunker in i tankarna än en gång.


Att bli äldre medför vissa fördelar. Man får göra sådant man inte fick när man var liten. Skillnaden är att då hade man inte någon som helst anledning att kunna göra det man nu får. Jag behövde inget körkort när jag var sex sju år, inte heller behövde jag gå på Systemet eller gå ut på krogen.


Man blir visare med åldern. Det har att göra med erfarenhet, inte nödvändigtvis att man de facto blir smartare. Däremot medför visheten funderingar, saker som man aldrig har behövt bekymra sig om; mat, arbete, bostad, framtid, pension, partner, ekonomi. Kanske inte i just den ordningen, men likväl.


Kanske funderar jag alldeles för mycket. Jag kan bara inte tänka mig att släppa funderingarna, det finns inte på min världskarta.


Jag känner mig inte så gammal som för ett tag sedan, men jag saknar att vara barn.


Bloggdesign|Dessan