The ends justify the means?

Idag tänker jag behandla ett oerhört känsligt ämne, eller oerhört känsliga ämnen. Det rör sig om ett huvudämne som sedan gör att jag kommer att beröra diverse andra känsliga områden. Trampar jag någon på tårna finns det verkligen ingenting jag kan göra åt det. Tar man åt sig får man nästan skylla sig själv i det här fallet.

Today's major is: tro.

Först vill jag klargöra att jag inte har något emot sedvanligt religiösa människor eller deras religion. Vill man tro på en gud eller flera gudar, återfödelse eller himlen eller att det är en stor kille som bär rubbet på sina axlar är det fritt fram att göra det.

Idag verkar det mesta gå hem så länge det görs "i guds namn". Jag har faktiskt aldrig läst hela bibeln, men det är något jag starkt överväger att göra. Risken, eller chansen, att jag skulle få en religiös uppenbarelse som skulle konvertera mig är obefintligt liten. Krig förs i guds namn. Självmordsbombare har som mål att spränga så många som möjligt i luften för att hamna i paradiset med 40 jungfrur. De gamla korsriddarna var knappast mer barmhärtiga på sin tid: you will join us or die.

USA är ett otroligt bra land att dra som exempel, oavsett vad det gäller så finns det där. Staterna i väst är ett besynnerligt land, konstigt på så många sätt och ändå så otroligt bra på något vis. Jag gissar att du vet att religion är något väldigt högt prisat där borta, och att religionen går upp i statsstyrningen.

USA är som sagt en bra exempelnation. Det finns en församling som kallar sig Westboro Baptist Church. Denna grundades 1955 i Topeka, Kansas. Jag drar ett kort citat från deras beskrivning av dem själva på hemsidan:

"Since 1955, Westboro Baptist Church (WBC) has taken forth the precious from the vile, and is therefore as the mouth of God (Jer. 15:19). In 1991, WBC took her ministry to the streets, conducting over 34,000 peaceful demonstrations (to date) opposing the fag lifestyle of soul-damning, nation-destroying filth. /.../ America crossed the line on June 26, 2003, when the Supreme Court (the conscience of the nation) ruled in Lawrence v. Texas that we must respect sodomy. WBC believes her gospel message to be this world's last hope."

För den som inte känner till det är sodomi per definition "tillfredsställande av könsdriften genom onaturlig otukt /.../ avseende homosexualitet och tidelag" (Wikipedia).

Detta är alltså en kyrklig rörelse som bedriver öppen verksamhet emot homosexuella. De skriver att de utför fredliga demonstrationer och det är ingenting jag misstror. Det skulle inte gynna dem någonstans att hålla våldsamma demonstrationer då det skulle få oönskad uppmärksamhet och antagligen beläggas med någon form av restriktion.

Bilden under talar sitt tydliga språk och gör mig uppriktigt förbannad. Den leder mig osökt in på nästa subkategori.


Jag förstår varför föräldrar vill att barnen ska ta efter dem och uppfylla föräldrarnas ambitioner och följa deras normer och seder. Jag förstår inte hur man kan vara så oerhört korkad att man hjärntvättar barn. Att tvinga på barn, som ändå inte förstår något, åsikter och indoktrinera dem i rörelser de inte förstår vad de är, är inget annat än sjukt. Jag lever med uppfattningen att jag vill kunna välja själv. Jag ser ingenting som skulle kunna få mig att tro på en gud, och det beror inte på att jag inte har troende föräldrar, utan snarare på att jag väljer att tro på det jag tycker låter rimligt. Detta kan såklart diskuteras fram och tillbaka...

WBC håller manifestationer emot homosexuella. De gör detta i guds namn, för att rädda nationen från undergång. De ser sig själva som nutidens Messias. Detta är för dem något helt självklart. Skulle jag säga till dem att de är dumma i huvudet för att de tycker som de gör skulle det bli ett jävla liv hos dem. Varför ska jag få tycka att de är dumma i huvudet? Det är kränkande och jag borde be om förlåtelse. Bite me.

Skulle det vara lika lätt att gå ut med sina åsikter om annat, bara man gjorde det i guds namn?

Det sjuka med hela hatdebatten, oavsett vad hatet gäller, är att det alltid finns en oförståelse hos dem som hatar. De kan bara inte förstå varför de inte får tycka som de gör, och de kan bara inte acceptera att folk hatar dem. Så länge de ensamma innehar äganderätt för hatet är det lugnt. Det gäller alla grupper som hatar. "Jag hatar muslimer" eller "jag hatar kristna" eller "jag hatar djurgårdare" eller "jag hatar svenskar" bemöts med attityden "och fan ta de jävlarna om de hatar mig, de har ingen rätt till det".

Måste folk bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker och känner? Måste folk blanda sig i hela tiden? Kan inte folk bara få vara homosexuella, troende eller otroende och bara sköta sitt? Ska det verkligen vara så svårt?

Kolla gärna på WCBs hemsida. Det är sjukt vilka grejer som finns där... jag förstår det inte...

Jag förstår inte

Är det något fenomen jag har svårt att förstå är det fetma. Igår gick en dokumentär på fyran om feta människor i USA, naturligtvis, varav en kille vägde strax under 500 kilo. Hallå? Somliga kanske hatar mig för detta inlägg, somliga kanske tycker att jag är trångsynt och somliga kanske helt enkelt tycker att jag är dum. Vad ska jag göra åt det? It's a "free" country, fuck face, tyck vad du vill i sådana fall.

Jag har aldrig haft problem med vikten. Fel, förresten... jag har haft motsatt problem med vikten: jag går inte upp även om jag önskar det. Jag kan äta onyttigt, mycket och ofta utan att det märks alls. Min ämnesomsättning är som "the fires of Mount Doom" eller likställd med en oärlig idrottare - antingen förbränns allt otroligt snabbt eller så tar allt en genväg och hoppar över själva matspjälkningen...

Jag har aldrig hackat på någon för personens vikt. I och med att jag har sett elakheter från första parkett har det aldrig varit något jag vill utsätta en annan för. Är en fråga något som har relevans nog att betraktas som ett påhopp? Kanske, beroende på innehållet och formuleringen tillsammans med tonfall och kroppsspråk. Kort och gott är det alltså viktigt att man tänker på hur man ställer frågan. Detta är dock ingenting som är unikt för just denna situation, det gäller rent generellt skulle jag säga.

Tillbaka till ämnet. Jag har viss förståelse för att man kan bli överviktig. Det är egentligen inget konstigt med det. Det jag tycker är konstigt är när det kommer till mentaliteten hos många överviktiga. Tankar och resonemang som "jag hatar att vara fet men det är för jobbigt att göra något åt det" eller "jag mår så dåligt över min vikt så jag tar och äter ett par påsar chips till" förstår jag mig inte på det minsta.

Motion är förmodligen den i särklass enda metoden som verkligen fungerar för viktminskning. Problemet med motion är att det måste svetsas in i ens livsstil. Har man aldrig rört på sig aktivt är det naturligtvis svårt att helt plötsligt börja gå en timme om dagen. Det är rutin som behövs. Rutin och motivation.

Jag tänker inte predika om vikt mer än nödvändigt, jag tror att det jag skrivit hittills ändå på något sätt belyser min frågeställning och ger dig som läsare ett hum om vad jag inte förstår.

Om jag hade en nära som helt plötsligt ökade i volym på samma sätt som kokande mjölk skulle jag reagera. Inte fasen skulle jag må dåligt över att personen mår dåligt över sin vikt, och visa att jag bryr mig genom att ge personen mat. Självklart skulle jag må dåligt över det faktum att personen mår dåligt, men jag skulle nog kunna komma på åtminstone två andra sätt att visa det på.

Folk slänger ansvaret på individen, medan familjen har ett otroligt stort inflytande. Jag skulle aldrig tillåta att min 19-åring vägde runt 300 kilo. Det känns som att en varningsklocka borde utlösts för ungefär 200 kilo sedan.

Den största andelen feta i USA är lågutbildade låg- och medelinkomsttagare. Där borta är snabbmat billigare än riktig mat. Förut tyckte jag att det var vansinne att en McFeast och Co. kostade närmare 60 kronor. Idag ser jag det positiva i det. Jag äter nästan aldrig McDonald's, och jag ser kostnaden som något bra. Det ska inte vara billigt att äta deras skit - vill man bli fet ska man känna av det. Inte riktigt, men det fungerar som avskräckande medel. Man frågar sig om det är värt att köpa något för 60 kronor som man blir äckligt mätt av en stund, för att sedan bli hungrig igen efter en timme när man kan laga iordning något ordentligt istället.

Fetman är en världsomfattande sjukdom. Den utvecklas till det moderna samhällets största bidragande faktor till för tidig död. Man tycker att det inte borde vara så svårt att komma ut och röra lite på sig varje dag, ha mer idrott i skolorna, tillsätta mindre socker i maten och ha bättre utbildning i kostlära och fetmans konsekvenser. Tydligen är det så svårt ändå.

Väder

I fredags började det snöa. I lördags morse när jag skulle gå för att möta min skjuts hade det kommit ungefär en decimeter till. Jag trodde att jag hade något skit i ögonen när jag tittade ut genom fönstret och inte kunde se huset på andra sidan gatan. Den skiten var snön på utsidan...

Det fortsatte att snöa under morgonen på lördagen, medan det under eftermiddagen gick upp till plusgrader i solen så det började smälta. På söndagsmorgonen hade det kommit ytterligare ett par centimeter snö, och i morse var det snöstorm när jag gick ut. För att inte tala om snöstormen när jag gick hem från gymmet.

Jag ska nog sluta önska mig någon form av väderlek. Makthavaren verkar inte riktigt förstå mig. Tänker jag att det kunde vara trevligt med lite snö öser han/hon/den/det på så att det blir kaos. Tänker jag att det vore skönt att slippa snön kommer det lik förbannat att bli kaos eftersom han/hon/den/det inte lyssnar.

Önskar jag mig lite värme på sommaren kommer det jättemycket värme på en gång som förstör säden, främjar skogsbränder och pensionärer dör av värmeslag. Eller så kommer en riktigt sval och tråkig sommar med medeltemperatur runt 12 grader.

Önskar jag mig lite regn får du hålla i dig, antingen kommer syndafloden och dödar en massa människor, djur, hus och mark eller så kommer det inte något regn alls.

Makthavaren verkar inte riktigt förstå. Antingen det, eller så förstår han/hon/den/det precis hur denne ska göra för att folket aldrig ska bli nöjt.

Som avslutning, hur svårt kan det vara att hålla ett jämt gaspådrag när man kör? Inte det minsta, säger jag. I går åkte jag buss och chauffören höll på att göra mig galen. Pumpande accelerationer, pumpande körning på raksträckor, ryckiga inbromsningar för att sedan pumpaccelerera igen. Du kanske tänker något i stil med "hur frustrerande kan det vara, egentligen?". Då säger jag bara att det kan vara väldigt frustrerande.

Still alive

Jag är hemma. Tydligen så lever jag fortfarande. Lyckades klara mig utan att bli skjuten. Det känns som det hade varit tråkigt. Å andra sidan... hade jag blivit ihjälskjuten skulle jag inte ha så mycket att säga till om, eller tycka över huvud taget.

Jag är hemma. Kroppen är här. Tankarna är det inte. De är någon annanstans.

Försäkring

Det blir inget bra inlägg idag. Det blir inga irritationer, inget gnäll och inga djupa tankar.

I morgon är det skarpskjutningsövning. Jag blir alltid fundersam inför skarpskjutning med folk jag inte känner riktigt, och även med folk jag känner. Det är så lätt att något går fel.

Alltså, om något skulle hända, tackar jag er för tiden med mig. Det har varit en intressant resa med behagligt sällskap, och jag hoppas att jag kan fortsätta skriva i morgon efter hemkomst. Jag tror inte det händer något, men man vet aldrig.

Rock on!

Hur har vi lyckats?

Jag blev lite smått irriterad på väg hem idag. "Så ovanligt" eller "men orka bry sig..." tänker du säkert. Låt gå då, tyck det om du vill, men ve dig och värj dig för förbannelsen som ligger över dig.

Den människa som inte blir irriterad över de fenomen som jag ständigt träffar på vet jag inte vad som är fel med. Det är inte mänskligt hur korkade människor är, hur otroligt enfaldiga somliga är och hur fullständigt oförståeligt ologiska de är.

Sträckan mellan bussen och tåget, totalt högst 400 meter, är som skärselden - för att ta till bibliska mått. Satan, säger jag bara. Jag kommer gående. Längre fram står ett litet gäng småungar, 16-17 år. De är högljudda som de flesta andra i den åldern. En av tjejerna tittar upp åt mitt håll och ser mig. Hon fortsätter flabba och fjanta sig med resten av balla gänget. När jag går förbi backar hon några steg så hon hamnar ivägen. Pang. Jag går in i henne med axeln. Jag knyter nävarna, räknar och går vidare.

Inavlade jävla arsel, vad fan är det för fel på människor? Inte en chans i världen att jag betedde mig på det sättet mot folk när jag var i den åldern, vad är det som skiljer mig så förbannat mycket från dem?

Tåget går om fem minuter. Folk springer förbi mig, hetsar som speedade myror för att hinna till samma tåg. Stressar folk för att det är kul, eller vad är det frågan om? Jag går helt lugnt och har oceaner av tid kvar. Skulle den som tränger sig förbi mig och springer sista biten ha mindre tid till tåget går än vad jag har, om vi tar samma tåg? Privat avgång?

Människor är helt otroliga. Ibland undrar jag hur ett släkte med så otrolig spridning i beteende kan ha kommit så långt...

Krönika

Det fanns en väldigt festlig krönika i dagens City. Den behandlade konceptet "praktikant". Jag kan med ett kort citat sammanfatta skribentens allmänna uppfattning om just praktikanter:

"En praktikant är i bästa fall gratis arbetskraft, men mer troligt lite som att passa grannens lätt efterblivna hund i två veckor."

När jag såg rubriken "Min teori om praktikanter" tänkte jag att det var något som kunde beröra mig. Efter att ha läst första stycket fanns det inga tvivel om att det inte berörde mig. Det handlar om prao-elever.

Jag skriver inte mer, jag låter dig läsa krönikan själv och uppskatta den i sin oreviderade form. Jag log gott får mig själv, och kände att det minsann inte var så på min tid.

Ibland känner man sig gammal.

Man vet...

Man vet säkert att man längtar efter ljusare tider när man åker tåg och inte ser någon skillnad när man åker in och ut ur en tunnel... man går efter ljudet för att avgöra var man är.

Man vet säkert att man längtar efter varmare tider när man står och fryser, går och fryser, sitter i skolan och fryser och säsongens första snö börjar falla.

Man vet säkert att man vill ha lite ledigt när man känner hur ulcus kommer till följd av omlagda tentor, oförberedda arbeten som är 100% improvisation från läraren och krångliga uppgifter på hög.

Man vet säkert att man antingen har blivit missuppfattad eller lyckats när man får höra att man är passivt aggressiv och att regeringen borde kartlägga ens blogg. Tack, du min bästa vän och expertsinnade människokännare. Tack Erik. Passa dig nu så jag inte blir aktivt aggressiv... Uttalat hot? Inte det minsta. Är jag aggressiv så vet jag inte hur en som är lugn är... koma kanske...

Jag

Jag tror att jag är inne i en period som kan sammanfattas med ett enda ord: självförståelse. Det känns som att jag får mer och mer insikt i varför jag gör som jag gör, varför jag känner som jag känner och varför jag reagerar som jag gör.

Mår någon i min närhet dåligt på något sätt kommer empatin och gör det hela värre, genom att få mig att må dåligt också. Jag vill inte att mina vänner ska må dåligt på något sätt, och när det ändå är så blir jag medryckt.

Jag tror jag förstår varför jag är så diffus och väldigt undvikande när folk frågar mig hur det är eller hur jag mår. Sällan svarar jag att det är bra, ofta svarar jag att det funkar eller är okej, och aldrig svarar jag att det är dåligt.

I och med att jag är, kanske överdrivet, empatisk väntar jag mig på ett undermedvetet plan att mina vänner är detsamma. Därför finns det en finurlig funktion som styr mig, som gör att jag inte ljuger men modifierar sanningen en aning. Jag far aldrig med lögn om hur jag mår, jag väljer tydligen bara orden på ett sätt som får det att låta bättre, och jag ser inget slut med det.

Det kanske är dumt att invagga folk i en falsk trygghet, men de som känner mig vet när något inte är helt hundra.

Jag hatar att klaga. Här skriver jag nästan alltid om hur irriterad jag blir på människor som är korkade, på dumma uttalanden eller på digital-tv, men nästan aldrig om hur jag mår. Har jag ont eller mår dåligt kanske jag nämner det, men jag klagar inte på det om det inte är extremt - om ens då.

Jag är nog vad många skulle kalla implosiv. Jag är som en svamp. Folk ser ett hårt yttre. Jag har skaffat mig ryktet att det som är riktat mot, och inte till mig, studsar av. Till viss del, jag tar till mig, men inte åt mig.

Ibland känns det som att jag vill för väl och lägger ner mer energi än jag får tillbaka. Måhända är det så, men faktum är väl att det bara är en fråga om att hitta någon som uppskattar det istället för att utnyttja det.

Search light on.


Åsiktsfrihet i all ära...

I eftermiddags gick en intressant programdel i P3 Star om vardagsrasism. Jag tycker det är intressant med rasism, folks åsikter rent generellt är intressanta att lyssna på. I detta program hade de intervjuat flera med invandrarbakgrund som blivit utsatta för någon form av rasism.

En kille hade varit ute med sin syster. De är muslimer och hon hade slöja på sig. De passerade en äldre, svensk dam som sa "påsken är slut nu" till tjejen. Somliga kanske ler åt det här, det låter oförargligt, men det är samtidigt väldigt sorligt. Det kan tyckas vara dumt att religionen "tvingar" kvinnor att bära slöja, men medför den åsikten också rätten att trycka ner någon?

Diskussionen rörde också ordet "neger". Ordet i sitt ursprung kommer från spanskan, portugisiskan och äldre italienska - negro, som i sin tur härstammar från latinets niger. Ordet har från början alltså ingen negativ betydelse, det man dock kan ifrågasätta är varför man ska särskilja folk på grund av hudfärg eller ursprung.

Ordet kom att användas som beteckning för de svarta folkgrupperna i och med slavhandeln, och fram till -70-talet var ordet den dominerande termen för svarta personer. Idag är det, som de flesta känner till, en mycket känslig fråga om det är accepabelt eller ej att använda det.

Utan att fortsätta med språk- och historielektionen spinner jag vidare. Jag har extremt svårt att ta till mig hur man kan hata någon för sitt ursprung. Att vara så enfaldigt trångsynt och otroligt korkad är något som i sig borde antingen belönas med någon form av pris för att det är så otroligt dumt, eller straffas med någon form av blandad intellektuell och fysisk fostran.

Något exempel var en mamma med sin dotter som satt på en snabbmatsrestaurang och åt. Ett gäng svenska killar i 18-årsåldern går förbi och en av dem tappar något, varpå han skriker till mamman och dottern "vafan glor ni på, jävla svartskallar?". Jag har inte sett detta hända, men om jag skulle se det skulle jag bli arg. Arg på riktigt. Det skulle bli bråk, för de som jag skulle käfta med skulle inte kunna orda med mig, utan istället med våld visa sig stora och starka.

Nu är jag krass, men det är helt sant. Det är precis lika illa och precis lika onödigt att kalla någon för "jävla jude" som att slänga ur sig "jävla svenne". Vad är fel med att vara jude? Vad är fel med att vara svensk? Jag har blivit kallad "jävla svenne" och undrade i mitt stilla sinne om det var menat att vara nedsättande. Kommentaren i sig var inte positiv, å andra sidan inte heller speciellt smart utformad.

Det är en debatt som aldrig tar slut, och det är en debatt jag gärna fortsätter att föra. Min åsikt är tydlig, jag står för den.

"Antingen är man en del av lösningen eller en del av problemet"
- E. Cleaver

Jag spinner vidare

Något annat jag såg under helgen, fortfarande med hög frekvens av störningar, var en repris av torsdagens debatt på tvåan. Det handlade om kändisskap och elakhet. Främst i blickfånget låg bloggarna och flera kända bloggare var inbjudna, bland annat Alex Schulman från 1000apor.

Någon sa att det var otroligt stor skillnad på att vara elak mot någon om det var under kategorin litteratur eller om det var skvaller. Ja och nej, säger jag. Litteratur ger ofta utrymme för egna tolkningar, medan det i skvaller är ganska uteslutande vem det handlar om.

Debatten rörde huruvida det var accepterat att vara elak i dagens mediasamhälle. Personligen tycker jag att det är väldigt stor skillnad på personliga påhopp, som många ägnar sig åt, och att vara elak genom nyttjande av sanningen. Att till exempel vara en elak recensent där man säger precis vad man tycker skulle vara mildare än att vara en obefogat otrevlig person som hoppar på allt och alla bara för sakens skull. Samtidigt finns risken att personen som ägnar sig åt påhopp skulle bli mer populär. Varför?

Ta en tidning, en nyhetssändning eller ett varningsrop. Vad får mest gehör, vad säljer bäst, vad tar folk till sig mest av? Elakheter, tragik och ond bråd jävla död. Människan är en skadeglad varelse. Nu är jag lite väl dramatisk i min kommande jämförelse, men den är för sakens skull. Vad läser du helst om?

1) World Trade Center-attentaten 2001, eller
2) Lars-Erik Johansson, 42, som bor på Gotland. Han har jobbat som bonde hela sitt liv, aldrig spelat på lotto, och bestämde sig för att prova en gång. Han lyckades pricka in precis allt rätt och kammade hem 100 mille.

Tragiskt nog vet jag vilket jag skulle välja.

Är det okej att vara elak i bloggar och media? Politiker är elaka mot varandra hela tiden och det är något som "ingår" i det politiska spelet. Att vara elak är okej till en viss gräns. Jag kan acceptera att folk är elaka mot mig, om det finns fog för det. Skulle någon av en slump få för sig att recensera min blogg, och skrev att det var skit och att jag verkar vara en patetisk liten samhällsparasit vore det helt okej för mig. Det är dennes uppfattning och vi har inte åsikts- och tryckfrihet för intet.

Skulle den kritikern sitta och hacka på mig för att jag bor där jag bor, ser ut som jag gör, umgås med de jag gör, bär de kläder jag bär eller tittar på de filmer jag gör, då skulle jag inte acceptera det längre.

I min värld är det acceptabelt att vara elak mot någon någon enstaka gång, så länge det finns fog för det. Förklaring och förtydligande: Mobbning är vedervärdigt, och jag har erfarenhet så det räcker på den fronten. Får man indikationer på att det man säger eller skriver faktiskt gör någon ledsen eller får denne att må dåligt, då är det dags att lägga ner och be om ursäkt.

Jag försöker att aldrig trampa någon på tårna, men de gånger jag gör det är jag helt ärlig och skriver sådant som jag skulle kunna säga till personen ifråga. Det vore inga problem för mig att säga till fröken Löwengrip, face to face, att det hon står för äcklar mig. Hon får tycka precis vad hon vill om mig, och precis hur mycket eller lite som helst. Jag bryr mig inte så länge det håller sig utanför personangrepp.

Slutkläm:

På bloggen, i kommentarer, i mail, i sms, i brev - skriv inte något du inte kan säga öga mot öga. Det är ovärdigt och dessutom fegt.

Respect - a thing of the past?

I helgen har jag både sett och hört en hel del intressant, som naturligtvis föranleder en inre diskussion med mig själv. Eftersom det rör en hel del olika ämnen är det bäst att jag antingen punktar upp det väldigt tydligt, eller kör med separata inlägg. Eftersom det är precis som vanligt, att jag inte har någon aning om hur, så får det bli en överraskning för oss alla.

Digital-tv har inte direkt gjort sig bästis med mig. Jag hatar digital-tv. På den gamla goda tiden fanns det två alternativ: bild och ljud eller ingen bild och inget ljud. På de kodade kanalerna kunde det dock vara annat... Nu för tiden behöver det bara blåsa lite eller vara lite regn i luften för att det ska blippa och ha sig. Bilden låser sig och ljudet hackar som fan. Härligt att se hur staten tvingar på oss skit som inte fungerar i vårt klimat, och dessutom kommer att tvinga på oss mer av den varan när uppdatering nummer två kommer.

Mitt i störningarna sitter jag och bläddrar igenom vårt rika utbud av kanaler. Ettan, går inte att titta på. Tvåan, går inte heller. Fyran, går inte ens in. Sexan, "kanalen är kodad eller på annat sätt oåtkomlig" - och kodad vet jag att den inte är. Jag kör ett varv till mellan kanalerna och lyckas snappa upp lite från skolminister Jan Björklunds tal någonstansifrån, någon gång förut. Det var debatt på kanalen och de tog upp hur Björklund hade lekt med metaforen fotboll när det rörde skolan.

Det hela rörde möjligheten för läraren att liksom fotbollsdomaren kunna utdela gula respektive röda kort. Självklart hade de som gjorde debattprogrammet intervjuat ett gäng skolbarn, bland annat en trettonårig tjej som förklarade att hon "ju är ganska pratglad på lektionerna..." Hon hade aldrig fått ett rött kort, men blivit tilldelad gult kort flertalet gånger. Hon sa att det kändes jobbigt.

Mikrosekunden efter att hon sagt det tänkte jag: Ska det vara så förbannat svårt att hålla käften på lektionen så får hon skylla sig själv. Berörda föräldrar tyckte att lärarna missbrukar den befogenheten. Efter det gick det inte att titta mer, vilket jag verkligen hade velat.

Jag hatar när föräldrar lägger över skulden på läraren när denne får befogenheter att få de små respektlösa sjukdomsfabrikerna att hålla käften. Jag kan inte förstå hur föräldrar som kommer från en mer disciplinerad tid kan sitta och försvara sina barn när de förstör för andra och trycker ner lärarna genom att underminera deras auktoritet. Vi lever i ett sjukt samhälle.

"It's been scientifically proved that you get smarter by eating fish. But the only fish you eat... is the one dumb enough to get caught. I don't see how that makes any sense..."
- Tom Bergeron, AFV

Insikt

Hemfärden från skolan var laddad till tusen. Jag tog tillfället i akt och fortsatte min inre resa, mitt inre fälttåg mot självinsikt. Jag har börjat förstå vad det är som gör att jag irriterar mig på saker till synes lättare än andra.

Igår på väg hem från gymmet mötte jag två kvinnor samtidigt. Den äldre, som jag såg det, av dem höll till sitt höger och den andra gick i mitten, medan jag gick till mitt höger - alltså inga problem. Tjugotalet meter innan vi ska passera varandra börjar den yngre kvinnan glida in på min sida. Det tycks inte störa henne och det ser helt medvetet ut. Hon fortsätter sin kurs rakt emot mig, och jag blir irriterad på att hon är dum i huvudet i den situationen. Jag vägrar att flytta på mig och det slutar med en axelkrock.

Jag knyter nävarna, vänder mig om, skakar på huvudet och fortsätter gå. Den äldre kvinnan såg förstående på mig när jag fortsatte skaka på huvudet.

Jag kan inte förstå hur man inte skulle kunna bli irriterad av detta. Anledningen att jag reagerar, kanske, något starkare kan vara att jag förväntar mig att folk ska förenkla för sig, och inte medvetet göra saker och ting krångligare än nödvändigt.

Jag stör mig på folk som bryter ett logiskt mönster. Det finns ingen logik i att trotsa en hel hög människor som kommer gående på höger sida, alltså irriterar det mig. Det finns ingen logik i att ställa sig tätt bakom mig och flåsa mig i nacken, alltså irriterar det mig. Det finns ingen logik i att springa efter ett tåg som ska gå om tio minuter när alla andra går lugnt och det står klart och tydligt på avgångstavlan, alltså irriterar det mig. Det finns ingen logik i att sitta och smacka jättehögt, det finns ingen logik i att sucka åt mig när jag sätter mig på tåget, ingen logik i att tvärstanna utan vidare eller svänga "vänster från högerfil".

Vardagliga saker som är så otroligt lätta att åtgärda, men som folk konstant envisas med att fortsätta med. Vad är det som är så förbannat svårt?

Språk

I dagens Metro var det en artikel om svenska språket och svenska folkets dalande kunskap i rättstavning. Jag älskar språk och ser inte det svåra i att lägga ner lite energi i att göra läsningen lättare genom att faktiskt stava rätt, eller så rätt det går - vissa ord måste "hittas på" för att beskriva nya saker.

Bland annat hade tre tjejer med invandrarbakgrund intervjuats:

"- Jag tycker att det är jätteviktigt. Jag upplever ibland att jag, som kom till Sverige på 1990-talet, stavar bättre än många svenskar. Det är lite skamligt, säger Ardita Bunjaku, 28, i mitten på bilden. 23-åriga Neda Hashemi, till vänster, tycker inte att stavningen är lika viktig. - Nej, bara man förstår vad det står. Gelara Abbas, till höger: - Det är viktigt att stava rätt när man skriver en uppsats eller en jobbansökan."

Jag tror att dagens språkbruk, eller missbruk, kan härledas till ett flertal faktorer. En avgörande faktor är inställningen som Neda Hashemi uttrycker, att det inte spelar någon större roll så länge man förstår budskapet. Det är en farlig inställning för språket, och det är en inställning som är svår att rubba. Det blir lite som att försöka prata vett i en självförnekande rasist - väldigt svårt.

Dagens teknik möjliggör att skrivande i större utsträckning blir korrigerat. Ordbehandlingsprogram rättar automatiskt till vissa stavfel, medan det påpekar lite allvarligare stavfel och grammatiska missar. Vad ger detta? Det ger upphov till att barnen redan vid tidig ålder blir förslappade när det kommer till stavning. När jag själv gick i grundskolan fanns inte detta, då skrevs det mesta på papper och stavningen var lika viktig som innehållet.

Jag har aldrig påstått att jag brukar språklig perfektion, däremot är det viktigt att påpeka att jag eftersträvar det. När jag skriver här använder jag inte program som Word som visar mig vad felen är, jag väljer att själv hitta, identifiera och korrigera mina fel. Detta gör att det trillar in sporadiska stavfel, missar i hänvisningar och grammatiska tabbar. Jag är bara mänsklig, och det är mänskligt att fela. Alla kan förlåta stavfel, men gränsen går vid upprepade fel.

Man ska inte förringa att det finns knepiga ord, ord som har konstig sammansättning och främmande ord. Flaggstångsknoppspolerarsekreterare är ett ord som är grammatiskt korrekt, däremot är det tveksamt om det faktiskt finns ett sådant yrke. Infrastrukturplaneringsprocess är också ett lite knepigt ord. Gemensamt för dessa är att Word antagligen skulle skrika "fel!" eftersom programmet inte känner igen orden. Här kommer nästa språkliga fel in: särskrivningar. Bryt isär orden var för sig och det kommer att vara frid och fröjd för Word, medan jag grämer mig och får panik över särskrivningen.

Jag håller språket varmt, det ligger nära mitt hjärta och jag tror inte att det någonsin kommer bli annorlunda. En text full med stavfel tar inte bara längre tid att läsa, den ger dessutom ett oseriöst och ganska slappt intryck på läsaren. Textens forum är naturligtvis avgörande, till exempel är inte en blogg lika noga som en jobbansökan.

Jag tänker alltid på mitt språk, jag ser ofta stavfel nästan omgående i en text och jag hatar särskrivningar. Det är inte svårt om man försöker. Somliga har svårt, det accepterar jag, men 40% av en kontrollgrupp ska inte ha dessa svårigheter. Det är antingen ett stort och olyckligt sammanträffande eller så är det katastrofala fakta.

Något jag har ännu svårare för är folk som använder språket på ett för dem för svårt sätt, folk som sätter in fina ord och formuleringar i en i övrigt dålig text. Det spär på intrycket av falskhet, istället för att ha kvar den äkta och ärliga känslan som uppkommer i och med stavfelen.

På bloggen är det bättre att vara ärlig och inte förställa sitt skrivande, i alla fall enligt mig.

Skåpmat?

Vissa beteenden äcklar mig. Vissa beteenden är rent utsagt äckliga på så sätt att de är motbjudande. Det beteende jag syftar till kommer strax att klargöras.

På gymmet är en övervägande majoritet killar. Ungefär hälften av killarna är vandrande testosteronfabriker, en sjättedel är ungar som förstör grejerna och sig själva, en sjättedel är gamla människor och sista sjättedelen är folk som är i min träningsklass. Jag skulle tro att ungefär 98%, kanske närmare 99% av alla som tränar där är killar. Den som har någon form av hjärna kan lätt räkna ut hur mycket som återstår.

Jag vill påstå att det är modigt att komma ner dit som tjej. Jag har sett vissas blickar när det har varit tjejer i acceptabel ålder där. Idag kom det ner två tjejer som gick i nian. Hur gamla det gör dem vet jag inte, men jag tippar 15, 16. För att vara ett gym med den personfloran som "ryssen" är, vill jag mena att de var ganska utmanande klädda. Kort beskrivning: typ hotpants och för stora t-shirts. För att göra beskrivningen lite tydligare lämnade inte "byxorna" mycket åt fantasin...

Jag har sett tjejer klä sig så förut, det är inget speciellt med det så jag ägnade inte någon tanke åt dem. Det jag märkte var de äldre herrarnas trånande blickar. Det gjorde mig illamående att se hur medelålders män dreglade efter två 15-åringar med kläder som citerade Ned Flanders: "Feels like I'm wearing... nothing at all!"

Blickar som är diskreta kan jag tåla, men just det öppna trånandet fick mig att känna avsmak. Jag vet inte... biologin driver dem säkert, jag menar inte att jag aldrig sett åt en tjej... det är bara sättet jag inte gillar.

Kanske är jag gammaldags...

Respekt

Idag kommer ett inlägg med varierat innehåll. Trots att jag inte har någon planerad uppläggning så vet jag att det kommer bli lite hattande fram och tillbaka, men jag ska detta till trots försöka ha struktur. Med andra ord kommer skillnaden mot ett "vanligt" inlägg vara näst intill noll. Vi kan bortse från denna inledande textsnutt eftersom jag i denna sekund inser att det är helt onödigt, men känner samtidigt att jag vill låta den vara kvar för äkthetens skull.

Först tänkte jag skriva lite om respekt. För en tid sedan då jag bad om tips på ämnen att skriva om kom signaturen "Em" med förslaget att skriva om kassapersonal som inte tittar på en när man betalar, vilket skulle vara ohyfsat och respektlöst. Jag tänkte spinna vidare på det.

Den senaste tiden har jag studerat folk i allmänhet. Blir läsarna i min fysiska närhet mer medvetna om vad de gör för att inte hamna i min malström betyder det att jag har lyckats utanför mitt planerade omfång. För detta ber jag absolut inte om ursäkt, jag är ett paket - like it or not.

Jag har studerat folk, framför allt har jag tittat på hur människor bemöter varandra. Det som varit i fokus de senaste dagarna har varit just kassapersonal, konduktörer och busschaufförer. Att kassören eller kassörskan inte tittar på mig när jag köper något har jag aldrig varit med om, och jag är väl inte någon man tittar på för att jag sprider avund hos folk för mitt sköna yttre. Det jag däremot har varit med om, många gånger, är att den som köper inte möter kassapersonalens blick. Det stör mig.

Samma sak är det med konduktörer och busschaufförer. När det blir biljettkontroll flashar folk bara sina kort för konduktören och fortsätter titta genom fönstret eller läsa sin tidning eller bok. För mig känns det väldigt respektlöst, precis lika respektlöst som att inte möta busschaufförens blick när man kliver på. Självklart är det tvärt om också, men jag skriver utifrån mitt perspektiv nu.

Det kan inte vara för mycket begärt att möta en annans blick, det är inte farligt. En unge satt framför mig på tåget och läste, flashade kortet nonchalant och fortsatte läsa. Det störde mig, inte bara för att det är respektlöst, utan mest för att det var en unge.

Kanske är jag gammaldags, kanske är jag "a remnant of an older world", kanske är jag speciell. Jag tycker nog ändå att det är bättre att vara gammaldags, en lämning och speciell om det är på ett sätt som bemöter folk med respekt. Begreppet respekt är misshandlat och missbrukas dagligen. Tag akt.

Jag inser nu att blandningen blir väldigt osammanhängande, och totala längden på inlägget kommer antagligen bli mer än önskvärt. Istället avslutar jag detta inlägg med ett svenskt talesätt, och skriver ett nytt.

"Den som är trevlig mot dig men otrevlig mot servitrisen är ingen bra människa"

Tanken reflekterar inte känslan

Det spelar ingen roll vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Oavsett vilken så tänker jag mycket, enda skillnaden är tankarnas inriktning. Det som är diffust med just det är att tankarna ofta inte har något direkt att göra med själva sinnesstämningen.

Idag har jag känt mig väldigt nere, haft ont i huvudet och inte mått allt för bra. Mina tankar nu på kvällen har rört universum. Jag älskar att utveckla teorier och ställa frågor om just universum, främst med tanke på att svaren är så få och fönstret för spekulation står vidöppet.

Ponera att vi skickar iväg en sond från jorden. Vi säger att den färdas i 70 000 km/h, eller något därikring. Hur lång tid det tar för den att färdas olika långt är inget jag ens tänker ge mig in i, fast jag motsäger mig själv hela tiden så varför inte nu också? Jag är inget mattesnille, så rätta mig om jag har fel nu. Med en konstant hastighet skulle det ta ungefär 5½ timme för sonden att färdas lika långt som månen ligger från jorden (centrum till centrum), och det skulle ta ungefär 89 dagar att färdas lika långt från jorden som solen ligger. Märk väl skillnaden i avstånd här, 5½ timme mot 89 dagar.

Utan att ge mig in i vidare beräkningar fortsätter jag med tesen. Låt oss anta att sonden på något mirakulöst sätt överlever sin färd genom universums extremt fientliga miljö. Den klarar sig undan neutrinstormar, diverse stora stenblock och andra hemskheter såsom svarta hål och utomjordingar.

Sonden fortsätter sin färd utåt universum. Vi antar att den förblir opåverkad av de himlakroppar som faktiskt finns och att den helt sonika fortsätter på en fullständigt rak bana. Sonden har överlevt människan med många tusen år och närmar sig universums kant.

Forskare idag är tämligen överens om att universum expanderar. Något som expanderar bör ha en kant av något slag, ett slut. Det är inte möjligt för en kropp att expandera i sig själv samtidigt som innanmätet skulle vara på utsidan... Vi kan anta att universum, enligt en teori, skulle ha börjat dra ihop sig vid det här laget. Det i sig spelar ingen roll för min frågeställning.

När sonden nu är vid kanten, vad kommer hända? Eftersom universum expanderar måste det betyda att något finns "utanför", och därmed bör det finnas möjligheter att ta sig dit. Somliga hävdar att det som skulle rymmas utanför vårt universum är en fyrdimensionell värld. Detta skulle vara förklaringen till att vi inte kan ta oss utanför universum, eftersom det skulle förgöra oss då vi har 3D-uppfattning.

Vad skulle hända med sonden?


Tänk Beuwolf, I am Gandalf

Jag har kronisk jävla huvudvärk, har haft det i en vecka nu och det driver mig till vansinne. Det är påfrestande och drar mitt humör till väldigt låga nivåer. Av den anledningen är ledigheten skön. Av den anledningen var praktikintervjun igår ett helvete och av samma anledning har skoldagarna med huvudvärk också varit ett helvete.

Jag tror de flesta vet hur det känns att försöka vara trevlig, eller åtminstone låta bli att vara otrevlig, och förhålla sig på ett normalt medmänskligt sätt när man har ont. Det är svårt, för att inte säga nästan omöjligt. Inte konstigt att jag är trött på kvällarna när all energi går åt till att hålla fasaden stående, upprätt och ståtligt.

Huvudvärken kombinerat med att undanstuvade minnen börjar sippra fram försöker dra mig mot botten. Minnen jag helst undgår är till stor del det enda som rör sig i huvudet. Händelser som tryckts ner i minnets avgrund med avsikten att de aldrig skulle komma upp igen. Minnen som jag aldrig har delat med mig av.

Man skulle kunna kalla mig lättirriterad idag, och de senaste sju dagarna. Det betyder att jag blir störd på mer än vanligt. Idag, till exempel, tog jag en promenad. Jag hamnar bakom en dam som självklart ser sig över axeln sådär lagom oroligt när stora, stygga jag kommer frustande bakom henne. Hon går på höger sida gångvägen. Perfekt, tänker jag och håller till vänster för att köra om. I omkörningstillfället får kärringen för sig att gå åt vänster, trots att fanskapet precis tittat över axeln och sett mig.

Jag blir naturligtvis väldigt besvärad men tänker inte mer på det, utan tar snabbt åt höger istället. Du vet nog precis vad som händer nu. Hon svänger av åt höger. Jag höll på att dö, all energi i den sekunden gick åt till att hålla tillbaka och kontrollera mina händer så att de inte fick för sig att göra något jag skulle ångra mer än gitarrspelandet.

Trots stundens höga nivå av stresshormoner och adrenalin orkade jag inte förbli irriterad. Den känslan dog ganska omgående och resten av promenaden var som en dvala. Jag kan inte påminna mig om att jag tänkte något speciellt, utan för en gångs skull var det tyst i huvudet. Undantaget var den djupa, odefinierbara värken som har hånat mig under en veckas tid.

Här är jag personlig, men aldrig privat. Skilj på det.

Nu måste jag ägna lite tid åt att bekämpa minnesdemonerna. Jag ska bli som Gandalf när han slåss mot Balrogen (?). När minnena närmar sig ska jag skrika åt dem: "You shall not pass!" och sen slå i backen med min käpp som jag inte har. Jag ska dock vara smartare än gammelgubben och springa därifrån fort som fan för att inte bli neddragen.

Ånger

I livets slutskede är det sista jag önskar mig att ångra något. Eller kanske inte det sista... alltid kommer det att vara något man ångrar.

Ser jag tillbaka på mitt liv, som jag förhoppningsvis inte är i slutskedet av, finns det så mycket jag skulle vilja göra annorlunda, men med det inte sagt att jag ångrar mig.

Är det något jag innerligt ångrar är det att jag inte började spela gitarr tidigare. Man brukar säga att det är lätt att vara efterklok. Helt sant, säger jag. Nu sitter jag med alldeles för lite tid och försöker lära mig något som kräver så mycket mer. Viljan är helt enkelt inte tillräcklig, musikaliska gener och massor med tid vore ett tacksamt tillskott.

En dag kanske jag känner att jag inte behöver ångra det. En dag kanske jag känner att jag har lärt mig så mycket jag vill kunna. En dag kanske jag sitter och ångrar något annat. En dag... dumt att älta fram och tillbaka. Gjort är gjort, kommer aldrig tillbaka.

Vem kan egentligen säga "Jag ångrar inget"?

Min födelsedag - inside story

Hej bloggen!

Jag firar mig själv genom att städa, tvätta och diska efter träningen. Min födelsedagspresent till mig själv består av självförverkligande, eller åtminstone drömmen om det.

Vädret är långt ifrån okej, det är dåligt. Dåligt är å andra sidan ett relativt mått, vädret kunde varit mycket sämre. Jag hade dock föredragit solsken, och kanske 25 varma, sköna grader.

När jag ser ut genom fönstret möts jag av jämngrå himmel. Tittar jag åt höger ser jag en mycket stilig solnedgång. Regnmolnen gör sig väl i de rosa/orangea nyanserna som spelar på himlen.

Dagen till ära måste jag gnälla på något, något jag har omåttligt svårt för. Att börja ett inlägg med "Hej bloggen" är inte okej. Bara tanken på att man hälsar på ett dött objekt är grotesk. Om hälsningen istället riktade sig direkt till läsaren vore det en annan femma, då hade det varit grönt.

Slutsats: att börja inlägget på tidigare nämnda sätt - inte okej.

Ett år till

Måndag 10 november är ingen vanlig dag, för det är The Knights of Reasons födelsedag. Grattis till oss.

Vad lyckas man hinna på ett år? Fasligt mycket. Vad räknas, vad kommer jag ihåg? Jag började jobba, slutade jobba, gled, började plugga och nu är jag här - ett år i kort summering.

Rökning

Jag har skrivit om det förut, och då fick jag frågan om jag hade något emot dem. Kanske var jag väldigt otydlig, jag fick aldrig veta vem som skrev eller om min förklaring var bra nog. Jag antar att det är lika bra att ta till sig det och helt enkelt vara förbannat jättetydlig i detta och framtida inlägg.

Det handlar om rökare, framförallt unga rökare. För att göra mig fri från oklarheter redan nu är det väldigt viktigt att du läser, och förstår, raden under denna. Läs till du förstår den, annars är det inte värt att fortsätta.

Nej, jag har ingenting emot rökare som personer.

Läser du detta betyder det att du har förstått ovanstående mening, grattis i sådana fall. Har du lik förbannat inte förstått föreslår jag att du tänker över din situation och kanske läser fjortonåriga Marmeladsaras blogg istället.

Jag har alltid undrat varför man vill börja röka. Som det ser ut idag sprider sig förstagångarna längre ner i åldrarna. Nu är det inte alls ovanligt med 13-, 14-åringar som röker. Min fråga är helt enkelt "varför?".

Det finns en del intressanta argument för rökning, som jag tänker ta upp.




* "Det bästa man kan vara när man börjar på ett nytt ställe (om det så är skola eller jobb spelar ingen roll) är rökare."

- Jag ska inte förneka att det är en gemenskapsfaktor att röka, men har man en bra personlighet och ett sätt som folk tycker om så behöver man inte rökningen som ice breaker. Ett argument som det finns belägg för, men som inte håller om man tänker "outside the box".

* "För en rökare är en cigarett välbehag."

- Visst är det så, men är det inte så att välbehaget kommer eftersom man har ett beroende? Jag röker inte, har aldrig gjort, och siktar in mig på att aldrig göra det, så jag frågar bara. Det finns andra, som jag tycker, är bättre välbehagskänslor istället för rökningen.

* "En cigarett ökar blodtrycket som i sin tur leder till tillfälligt ökad inlärningsförmåga och ökade reflexer."

- Jag vet inte om det är sant, men det är inte en relevant anledning att börja röka.

* "Cigaretterna sägs ha positiva effekter på alzheimer-sjuka och dementa och risken för Parkinson halveras."

- Återigen vet jag inte om det är sant - jag vill gärna ha någon form av källa till detta påstående.



Negativa aspekter tänker jag inte ens ta upp, det finns ingen som inte känner till riskerna med rökning. Fel, det finns folk som inte känner till, men jag tror inte att någon som läser detta inte känner till riskerna.

Jag tänker inte ställa mig tvärt emot rökning, vill man röka får man väl göra det. Jag frågar mig helt enkelt bara varför man vill göra det.

Så länge inte rökare påverkar mig bryr jag mig inte. Frisk luft är en rättighet, rökning är så vitt jag vet inte det. Folk brukar stå och röka i trappuppgången vid tåget när jag kommer på morgnarna och eftermiddagarna. Jag har extremt svårt att andas i cigarettrök, vilket gör det mycket jobbigt för mig att gå igenom hela "gångbrotunneln" som är fylld med rök. Att folk inte kan veta att jag har det problemet är jag medveten om, det är snarare avsaknaden av respekt för ickerökare som gör mig förbannad.

I lumpen lyckades jag få mina kamrater att gå åt sidan och röka när jag var närvarande, om det inte var så att jag trillade dit efter att de tänt. Den respekten uppskattar jag.

Varför vill man börja röka?

Påverkan på världen, summering

Jag har inte för avsikt att ta upp fler ämnen som berört människan och världen i deras utveckling, jag tror att det är tillräckligt för ikväll. Dessutom tror jag att jag kan skriva precis hur mycket som helst, och till vilken nytta egentligen? Nog kan du tänka själv, alltid.


Varför är vi där vi är idag? Det är en svår fråga på vilken det inte finns något självklart svar. Att världen ser ut som den gör idag beror på otroligt många faktorer. Alla uppfinningar, genombrott i diverse ämnen och konflikter har format världen, format människan och därigenom skapat vår nutid.


Det finns inget komplett svar på varför världen ser ut som den gör. Många tror att allt händer av en anledning. Jag vill inte tro på det, jag tror att slumpen styr. Detta är en sats som jag ständigt motsäger mig själv med, eftersom jag ofta filosoferar över min situation. Slumpen är intressant, men vissa saker känns som att "it was meant to be".  


Människan skapar, genom sin strävan efter kunskap, framtiden. Skulle alla plötsligt bli fördummade skulle utvecklingen antagligen avta och människan skulle gå mot ett tillstånd som mer och mer skulle komma att påminna om forntida människor.


Vår intelligens driver oss framåt, samtidigt som vår intelligens ger oss förutsättningarna att ha ihjäl varandra på otaliga sätt. Vår intelligens skiljer oss från djuren, samtidigt som vår förmåga att hata och döda för dödandets skull också är en särskiljande faktor.


Är vi bättre?


Påverkan på världen, del 3

En händelse som påverkat människan i otrolig utsträckning är industrialismen. Det i sig är ingen direkt händelse, men det är ett förlopp av händelser och uppfinningar som tillsammans la grunden för dagens industrisamhälle. Jag tvivlar inte en sekund på att industrialiseringen av samhället var något helt oundvikligt, det ligger i människans natur att söka hjälpmedel och undersöka möjligheter. Hade det inte kommit under 1800-talet hade det kommit i ett senare skede, det bara är så.


Försök se dagens samhälle ur ett perspektiv där industrialismen aldrig har skett. Det går inte, eftersom samhället idag är uppbyggt efter industriernas förutsättningar. Ska jag vara kritisk är det inte helt orimligt att säga att industrialiseringen gav människan ett visst mått av hybris. I och med ångmaskinen började en efter en att applicera den på olika delar av samhället. Någon såg fördelen med en motor på ett ekipage med hjul, som sedan blev bilen och lastbilen. Någon såg fördelen med att driva sågverk med ångkraft. Någon såg fördelen att "pumpa" vatten med en motor istället för att hinka för hand.


I dagsläget ser vi, eller de som (tror att de) vet säger att vi ser, effekterna av det övermodet. Global uppvärmning till följd av överkonsumtion av fossila bränslen. Samtidigt finns det de som hävdar att snacket om växthuseffekt är skrämselpropaganda. Självklart håller jag med, men jag vet inte vilket parti jag tar. Det är skrämselpropaganda, men jag vet inte om det är sant eller ej.


I och med industrialismen kom begreppet massproduktion. Har jag inte fel var bilar de första att massproduceras. Rätta mig om det inte stämmer. Allting har underlättats fruktansvärt mycket i och med att industrin fick sina förutsättningar. Samtidigt har det försvårat och tvingat fram nya uppfinningar. Återigen är nöden uppfinningarnas moder. Vi har byggt en maskin som gör si eller så. Då behövs det en maskin som tar emot och/eller för vidare produkten till nästa ställe, eller utför nästa steg i produktionen.


Industrialismen har gett oss förutsättningar för att gå hur långt som helst, samtidigt som vår okunskap om dess effekter har gjort att vi sitter i en liten knipa. Nöden är uppfinningarnas moder.


Påverkan på världen, del 2

Självklart finns det fler saker än hjulet som har påverkat världen. Vi kan ta medicinska genombrott som exempel.


Om jag nämner Alexander Fleming och året 1928 säger det säkert inte speciellt mycket. Nämner jag istället penicillin vet nog alla vad jag menar. Mr. Fleming påträffade penicillin första gången 1928 då han hade slarvat med en stafylokockodling. Mögel (Penicillium) hade kommit in i den och vad jag har förstått av historielektioner hade han för avsikt att förstöra odlingen då han såg att mögelsvampen reducerade stafylokockernas tillväxt.


Under åren som gått har penicillinet utvecklats och det finns idag ett flertal olika varianter. Problemet som uppstått är att övermedicinering istället får omvänd effekt. Bakterier blir resistenta och tvingar forskare att få fram nya antibakteriella substanser.


Utan penicillinet hade världen antagligen sett aningen annorlunda ut. Jag tror dock inte att det skulle vara någon större skillnad, det som skulle vara påtagligt är att dödligheten i, med dagens mått sett, lätta sjukdomar skulle vara betydligt högre. Ett fenomen som tydligt syns längre bak i historien.


Ett stort genombrott är också den idag så självklara rutinen att tvätta sig om händerna. Inom sjukvården är detta av självklara skäl en nödvändighet för att vidmakthålla en hög medicinsk standard. Back in the days var det inte aktuellt att tvätta händerna efter att man varit på toa, förlöst ett barn för att sedan operera någon. Det kan tyckas vara förbannat korkat, men vet man inte att det finns små elaka typer som kallas bakterier är det inte så lätt.


Upptäckten av HIV och AIDS klassas som medicinska genombrott. Varför, kan jag fråga mig, när det inte finns något botemedel? Bara att veta vad man har, vad det gör, vad det beror på och hur man skyddar sig är relevant nog för att klassa det som genombrott. En dödlig sjukdom som kan motverkas genom att använda kondom och inte använda varandras kanyler, självklart är det stort att så enkla medel kan avhjälpa detta.


Ett problem kan dock vara starkt troende, jag tar katoliker som exempel. Jag kanske inte är helt uppdaterad, men senast jag kollade var påven emot preventivmedel och det är inte direkt något som hjälper till i kampen mot HIV och dess slutskede AIDS.


Påverkan på världen, del 1

För en stund sedan skrev jag att jag ville ha förslag på ämnen jag kunde skriva om. Jag vill att du ska veta att jag fortfarande vill ha förslag. Jag har fått ett ämne att skriva om, vilken händelse/person som påverkat oss mest och hur vi kommit dit vi är idag.


Det är ett svårt ämne att skriva om, men jag gör ett försök. Det känns skönt när folk säger att jag är eller verkar smart, då har jag lyckats.


När man pratar om påverkan på världen menar jag att det är väldigt viktigt att ha i åtanke att världen består av ofantligt många olika delar. Inte bara världsdelar och kontinenter, länder och hav och berg - utan, i det här sammanhanget, mer specifikt olika historiska perspektiv. Till exempel är det inte rätt att försöka bestämma vad av industrialismen och medicinska framgångar som påverkat världen mest, då dessa har påverkat otroligt mycket på helt olika sätt.


Med ovanstående anledning som facit tänker jag försöka belysa några av de alldeles för många händelser/personer som påverkat världen. Det finns så mycket att skriva om, och jag vill inte skriva för långt då jag vet att det blir sura miner på grund av längden.


Något som också är viktigt att tänka på är teorin att bara för att något kanske inte hade uppfunnits då det gjorde, betyder inte det att det inte hade uppfunnits i ett senare skede. Däremot kan man mena att det skulle påverka vår tillvaro idag, om till exempel penicillin "uppfunnits" långt senare.


En av människans absolut största erövringar är uppfinnandet av hjulet. I dagsläget kan det tyckas ganska enfaldigt att inte förstå att något som är runt är betydligt lättare att flytta än något som är helt platt. Det krävs inget geni för att veta att en stor kub är svårare att rulla än en sfär. Visste man det på de gamlas tid? Icke, och därför "uppfanns" hjulet. Någon märkte att det gick lättare att dra ett föremål över runda stockar istället för att släpa det över marken.


Den äldsta kända användningen av hjulet som just hjul är ungefär 4 500 år gammal. Självklart är det kineserna som har kommit på även det, tror man. Något som är värt att tänka på är att de första indikationer vi har på människan är ca 100 000 år gamla. Vi levde alltså fullgoda liv i i runda slängar 96 000 år utan behov av hjul. Å andra sidan levde vi inte i samma sorts transportbehov då som nu, vilket kan förklara varför det inte fanns ett behov. Man brukar säga att nöden är uppfinningarnas moder.


Vad har hjulet gett oss för fördelar? Behöver jag ens gå in på det? Snart kan hjulet vara borta från persontrafiken, då är det flygande bilar som gäller. Tänk bara på framtiden och vilka möjligheter den döljer.


Can you resist?

Som ett led i utvecklingen smakar jag nu på känslan "omotiverad". För att utvecklas som person måste man uppleva allt från olika perspektiv, på samma sätt som att man inte är en fullgod ryttare innan man har ramlat av ett dussintal gånger.

Jag har alltså ingen motivation. Eller snarare har jag inget jag känner för att skriva om, motivationen finns men inga idéer.

Jag vet att det finns människor som läser, eller åtminstone öppnar sidan, det har statistikfågeln viskat i mitt öra. Nu är det läge att be om tips. Jag fick tips förut, och ser fram emot fler. Våga dra till lite också, däng till bara.

Det är för min skull, för din skull, för Obamas skull, för Finlads skull, verkligen för Norges skull och för fjortonåriga Marmeladsaras skull.

Världen behöver ett tips från dig.

Can you resist?

Det går bra nu

Vad gör en på träningsmässigt bättre humör än att komma tillbaka efter två veckors uppehåll och känna att man inte har tappat något?

Nu kan det gå som det vill resten av veckan, det började bra och det betyder allt.

Läsvärd

Kollar man runt lite är det lätt att hitta bloggar som recenserar bloggar. Inget som helst fel med det, tvärt om är det något som behövs i dagens bloggsamhälle där det mesta på låg nivå verkar kunna gå till Blog Awards eller Veckans blogg. Bloggkritiska bloggar är ett måste för att inte hela kulturen ska överösas med dåligt innehåll.

Är det något jag kan ställa mig frågande inför är det hur somliga bedömer. Vad har t.ex. ordet "läsvärd" för innebörd egentligen?

Allt är relativt, jag menar inte att jag är mer läsvärd än någon annan. Statistiken talar sitt tydliga språk på den fronten, det lutar mer åt att mitt sätt att skriva och mitt innehåll är mindre intressant än att läsa om Sara, 14, som äter rostat bröd med marmelad till frukost. Allt heter "e", det är "liksom", det är "dom", det är "hihi" och "hehe" och "pussssss på er sötisar!!!!!".

Jag får inget seriöst intryck, och framförallt får jag inte den där känslan av att vilja läsa vidare. Jag vet inte hur folk som tittar in till mig känner, vilket intryck min design förmedlar eller vilket intryck av mig som person texterna framhäver. Allt är upp till var och en att skapa egna tolkningar av.

Jag har fått diverse tips om att jag skulle skriva "mer vardagligt" eller kanske lägga in mer bilder, eller bilder överhuvudtaget. Att släppa mitt språk och falla till den nivå jag själv ständigt kritiserar är absolut inte tänkbart. Som skribent finns det ingen chans att utvecklas om man deklinerar språkmässigt. Visst kan man utvecklas genom att skriva vardagligt, det finns många kända exempel på det, men jag är inte ute efter att skapa ett oseriöst intryck. Å andra sidan är inte mitt mål att skapa ett seriöst intryck heller, jag är inte ute efter att diktera hit och dit vad folk, på ett ungefär, ska tycka om mig.

Läs om det intresserar, annars är det bara att skita i det.

Reflektion

Jag har suttit och läst dikter ett tag nu. Det är inte riktigt likt mig att göra det, men jag kände för det. Dikter som helt vanliga människor har skrivit, inga kändisar, inga märkvärdiga människor. Helt vanliga människor som gör så gott det går i livet.

Många dikter handlar om vänskap och kärlek. Jag funderar alltid, försöker alltid relatera till skrifter av olika slag när jag läser. I dikternas fall är det ingen skillnad, handlar det om vänskap tänker jag på mina vänner, handlar det om kärlek... detsamma.

Många dikter handlar om äkta vänskap eller vänskap som svikit. Det får mig att fundera, liksom allt annat också gör. Jag tänker på mina vänner genom åren. Genom skolan har jag träffat många människor, haft många vänner under den tiden. När skolan tog slut försvann de flesta vännerna. Jag har gjort mitt för att få kontakt med dem, det funkade ett tag och sedan dog den kontakten likt löven på hösten.

Jag har vänner som stått vid min sida i många år, som jag vet att jag alltid kan lita på. Är man vänner i 14 år har man stått ut med en del från varandra, men man har också varit med om mycket positivt. Visst, det går i perioder, men det som till sist räknas är att man fortfarande håller ihop.

Jag vet inte hur många jag kommer ha samma vänskapsband till i framtiden, jag vet bara att just nu är det allt som varit och det som är som spelar roll.

Det finns en blomma vit som snö,

kan ej vissna, kan ej dö.

Dess namn känner du nog igen

trofast vänskap heter den.


Bloggdesign|Dessan