Drömmar

Jag har hört en teori om att drömmar är en portal till hjärnans oanade kreativitet. När vi drömmer kopplas vårt logiska centra i hjärnan bort, vilket lämnar utrymme för de vildaste tolkningar. Att kunna styra sina drömmar kan alltså vara källan till oändlig kreativitet. Är detta vad jag ska försöka lyckas med? Jag ska försöka ta kontroll över drömmarna, kanske utveckla ytterligare en sida. Inte bara skriva om korkade beteenden, utan bli mer allsidig. Något som kanske tilltalar en större publik, medan den allvarsamma sidan fortfarande ligger kvar och bombar med sina stenhårda budskap.

Did you know that the holes' only natural enemy is the pile?

Två år

Måndag morgon. Klockan ringer, det är dags att stiga upp. På fredagen var det bowling för de som ville. Jag tog avsked av mina vänner och det kändes som att jag skulle åka långt bort.

Frukosten smakar ingenting, jag har bara fokus på en sak. Nyheterna passerar utan att jag hör något, jag ser att bilden rör sig men jag uppfattar inget ljud. Klockan närmar sig. Jag klär på mig, packar ner det sista och går mot bilen.

Övningskörningsskylten behövs inte längre, jag har dock fortfarande den lilla pappersremsan som körkortsbevis. Den är bara fem dagar gammal. Jag backar ut ur garaget och vi åker iväg. Det sägs inte mycket i bilen, jag har mitt fokus på något helt annat än bilkörningen.

Efter drygt en halvtimme är vi framme. Jag är nervös. Vi sitter i bilen ett tag, tysta, väntar. Jag konstaterar att klockan är runt tio. Det finns ingen ro att sitta kvar i bilen och vänta. Vi kliver ur, jag tar mina grejer, kramar om mamma och går mot vakten.

Jag kommer fram och fumlar med inkallelsen. Vakten dirigerar mig i rätt riktning: "Följ snitslarna". Jag frågar mig vad en snitsel är men följer efter klungan civilklädda längre fram. Jag tänker ingenting, allt är främmande. Området är större än jag hade trott och det rör sig en massa soldater där. Jag ser deras blickar, jag förstår att jag är inkastad i en jargong som är tydligare än ute i det civila mörkret. Jag är ingenting längre.

Efter en stunds promenerande kommer jag fram till kasern 214. Skyltar pekar upp på övervåningen, varpå jag går upp. Det är en massa folk i rörelse där, soldater och civila. Jag känner mig genast vilsen. Jag fick min namnbricka och prickades av på "ankommenlistan". Jag hör fortfarande orden klart och tydligt: "Tappa inte bort den".

In i salen för inskrivning, förbandstillhörighet, närmast anhörig och personouppgifter. När det var klart fick man stå och vänta. Ett befäl kommer och säger att vi ska till förrådet. Det är tyst och man kan se förvirringen i de nya soldaternas ögon.

Förrådet är stort, mycket större än jag hade trott när jag såg fasaden. Vi plockar på oss pryl efter pryl, efter ett tag kommer tankarna och funderingarna om vi någonsin kommer använda alla grejer. I efterhand var det bara en enda sak jag aldrig använde, värmebyxan. Packningen är extremt dålig, grejer hänger utanför, stövlarna får hängas runt nacken och hjälmen får sitta på huvudet.

De som är klara får stå ute och vänta. Det duggregnar, himlen är helgrå och det snålblåser. Vi som väntar står och fryser medan ett av befälen står och tittar på oss. När alla är klara går vi mot kasernen. Packningen är tung och otymplig, det är många som stånkar och kämpar. Vi kommer till kasernen och befälen börjar dela in oss i våra logement. Efter ett tag hittar jag rätt logement.

Då jag öppnar dörren är jag nervös, jag har ingen aning om vilka människor jag ska möta. Jag kommer in och möter tystnad. Det är inte många i rummet, men deras blickar är lika glansiga som min. Ett "hej" eller "tja" hörs. Jag går till min säng och sätter mig, tittar på de andra och konstaterar att det är vilt främmande människor.

Jag minns att Berglund bryter tystnaden. Jag minns inte vad som sades, men jag minns känslan extremt tydligt. Klockan börjar närma sig lunch, en efter en trillar in i logementet. Det är dags för lunch. Fältmössa på när man går ut. Många glömmer det och befälen är stenhårda. Uppställning på fyra kolonner i soldatnummerordning. Röran är extrem och folk har fel kläder på sig eller har glömt handskar eller mössa. Efter en del ändrande är vi redo att gå till matsalen.

Allt är stort på det stället. Matsalen är också stor. Där sitter redan en massa soldater. Vi sätter oss och äter, det är tyst och försiktigt från vår sida. Då börjar det. Bank, bank, bank. Soldaterna från ett annat kompani bankar i borden. Snabbare. "15 pinnar, MUCK" ropas. Vi är direkt underlägsna. Någon säger "330 pinnar muck". Några skrattar försiktigt, några ler, andra visar inget alls.

Vi lär oss grunderna i att stå, gå och tala. Speciellt en soldat lär sig skillnaden mellan löjtnant och alla andra grader. Jakovljevic sätter oss i respekt från första sekunden.

Skåpsinrättning börjar. Klockan hinner bli mycket innan höger vänster om. Det var nog många som sov tungt den natten.

Idag är det två år sedan inryck. Jag saknar det oerhört, jag skulle utan att tveka göra om värnplikten. Kanske inte för vad man fick göra, utan snarare för allt man fick vara med om och alla människor man lärde sig älska på ett sätt man aldrig varit med om förut.

Årsdagar är speciella. De får oss att inse hur fort tiden går. Jag har fortfarande inte insett hur fort tiden passerar.

Två år. Jag minns det som igår.


Träning i självbehärskning

Jag har haft ett par dagar utan större irritation. Allt har flutit på, det har känts bra, jag har mått bra och mitt humör har formats därefter. Jag trivs med min omgivning, med mina klasskamrater, med min situation, jag hatar min dator och jag är inte nöjd med möblemanget i mitt rum. Kort och gott har det varit ganska bra.

Idag kom den aldrig överraskande dalgången. När det blir vintertid är det samma sak varje år, folk överraskas alltid av att det blir halt. Jag förstår det inte, regn och minusgrader under natten kan bara innebära halka på morgonen. Vad väntar sig folk, 20 graders värme och vajande palmer?

När ekonomin helt plötsligt får för sig att störtdyka blir folk förvånade. Att överkonsumtion och hybris hos börsmäklare skulle leda till en bubbla är det ingen som tänker på. Alla investeringar har lappar det står "framåt" på. Full fart framåt, släpp loss bakåt. Sen tvärvänder det, ekonomin dyker som ett Stukaplan och rasar i rekordfart mot historiskt låga nivåer. Spekulanter, börsmäklare, företag och privata investerare står som fågelholkar. Ugglor och havsörn, ja till och med albatrossen kan bygga bo i deras munnar.

Mina svackor är raka motsatsen till överraskande. När jag har en period under vilken det känns bra, går jag och väntar på att det ska gå åt andra hållet. Jag vet att det kommer och lägger därför inte ner någon märkbar energi på att oroa mig för den, jag är bara medveten om att det kommer att vända. När det då gör det kan jag vara fullt förberedd. Idag kom vändningen.

Återigen är det människor som gör att jag blir irriterad. Någon frågade mig hur jag kan orka bry mig om så mycket hela tiden. Jag frågar mig hur så många kan orka att inte bry sig. Problemet jag upplever är att jag inte ser någon möjlighet att konfrontera problemet, det här är istället vad jag gör. Jag har 20-30 personer som läser vad jag tycker, och hälften sitter och tänker att det är en vansinnigt dryg människa som ens orkar bry sig.

Jag når inte ut, jag vet inte hur jag ska nå ut. Det är inte rimligt att gå till tidningar, frågan är vad man skulle säga till dem. Media rent generellt är borträknat. Jag förlitar mig på bloggen och håller kvar vid tanken att det en dag kommer vara jag som har Sveriges största blogg, att folk kommer se på mig som mänsklighetens befriare, infriare av hopp.

Den dagen kanske aldrig kommer, men så länge jag strävar efter det är inte hoppet borta.

På väg till tåget från bussen mötte jag i stort sett endast människor som trodde att de var gladiatorer i ett gatlopp. En efter en obstruerade min framfart och jag var tvungen att likt en irrationell pensionär snirkla mig emellan hindren. En av människorna var riktigt fiffig, hon fick mig att tro att hon skulle gå åt höger, men snabbt som blixten svängde hon rullatorn åt vänster rakt framför mig. Hon såg chockartat på mig med stora, arga ögon. Jag blängde på henne och gav henne en blick som kunde övertyga världen om att en hundvalp var orsaken till dinosauriernas utdöende.

När jag satte mig på tåget överöstes jag av lugn. I ungefär en halv minut kände jag total inre frid. Då hörde jag det. Smack. Smack. Smack. Smackandet fortsatte, och fortsatte och vägrade sluta. Jag försökte ignorera det och såg ut genom fönstret. Avgång om fem minuter. Jag känner mina fingrar gräva sig in i mina ben och det liksom kryper i nacken på mig.

Jag vänder mig om. Bakom mig sitter en äldre herre och tittar ut genom fönstret. Han möter min blick och slutar smacka. Vi blänger på varandra ett tag, och han fortsätter med smackandet. Då kommer den. Blicken från helvetet med världens alla omöjligheter i sig. Kunde en blick döda hade gubben dött många gånger om. Jag kände som att ögonen brann, jag ville skjuta min dödslaser på honom. Min poäng gick fram.

Han fortsatte att titta ut genom fönstret och jag vände mig om. Frustrationen var som aldrig förr. Smackande hade slutat och jag började återgå till lugnet. Då satte det igång igen. Lika lugnt, lika högt och lika ohyfsat. Det började krypa i mig igen. Tåget avgick från perrongen och smackandet fortsatte.

Jag tog upp mobilen och skickade ett sms till en klasskamrat. Jag förberedde henne på att jag förmodligen skulle dö på tåget. Någon skulle dö på tåget. Vad jag vet dog ingen på tåget. Efter halva tågresan, alltså totalt ungefär 15 minuter smackande, upphörde det. Världens alla tyngder lyftes från mina axlar och jag kunde sansa mig igen.

"Don't gain the world and lose your soul, wisdom is better than silver or gold"
- Bob Marley


Veckans blogg, here I come

Jag vet nu hur lång tid det tar för mig att se ett avsnitt av Rapport. En "30-minuterssändning" tar för mig ungefär 4,5 timmar.

Läraren sa att de här 100 sidorna skulle gå lika snabbt att läsa som det gör att se ett avsnitt Rapport. Antingen menade han att det var tråkigt, eller att boken gick snabbt att läsa. Jag vet inte, men enligt mig är båda fel.

Jag är ändå stolt över mig själv att jag tuggade mig igenom 100 sidor, vilket är långt mer än jag har läst på så kort tid förut.

Jag kan skriva förhållandevis fort, men jag läser inte snabbt alls. Liksom det mesta är läshastigheten något man kan träna upp. För att åstadkomma detta underlättar det om man läser mycket. Det gör inte jag. Inte böcker i alla fall, men jag läser mycket text på nätet. Att läsa från skärm är betydligt jobbigare än att läsa i en bok och det går långsammare. Huvudsaken, som jag ser det, är att man läser något överhuvudtaget.

För att spä på utfyllnaden ytterligare kan jag säga att det är kul när folk man inte har sett något av förut lämnar kommentarer. Även om de inte blir permanenta läsare betyder det att de ändå har läst vad man har skrivit. Vad de än tycker så har jag vunnit.

Jag har blivit dissad också. Jag skrev en väldigt, enligt mig, bra kommentar på en blogg. Den var inte elak alls, utan den ifrågasatte bara ett ställningstagande som jag inte höll med om. Jag utvecklade mig och använde inget som ens det ringaste antydde att jag gjorde anspråk på hennes integritet. Lik förbannat publicerar hon inte min kommentar och svarar inte ens till mig.

Mogen nivå att lägga sig på, verkligen moget. Är det kanske dags att växa lite mentalt snart?

Kompensation

Jag har kollat på Blondinbellas blogg precis, och det fick mig att bli spyfärdig. Det äcklar mig hur något så obetydligt kan vara så populärt. Det hon skriver är av absolut noll allmänintresse, enda rimliga jag kan tänka mig som svar på varför folk läser henne är att hennes vänner läser och att folk vill se reklam.

Är någon faktiskt intresserad av att hon låg och sov för länge imorse? Jag läser de stora, föraktfulla bloggarna för att försöka förstå. Jag vill förstå vad som gör dem så stora. Vad driver Metro till att skriva en stor artikel om Isabella Löwengrip, hon är inte någon betydande person.

Jag kan absolut förstå om t.ex. en samhällskritisk blogg kom ut i rampljuset, eller en konstnärlig blogg - typ en författarblogg. Jag förstår politikerbloggar och deras syfte, men jag förstår inte hur blondinbella.se kan ha blivit så stort. Det är ett sjukt fenomen som gör att det vrider sig i magen på mig.

Hon nämnde nägon gång förut att hon ville återspegla en normal tonårings vardag. Hur normalt är det att håva in pengar på en blogg, att gå på diverse mediala tillställningar, hamna i tidningen stup i ett, vara med i radio och tv och gå på kändisfester?

Skulle Isabella Löwengrip få för sig att läsa vad jag, en del av fotfolket, skriver vill jag bara säga följande:

Du äcklar mig.

Jag hatar mig själv

Det var som fan. Jag har blivit utmanad. Nisse, jag satt länge och väl innan jag bestämde mig. Jag bryter mitt mönster och istället för att läsa 100 sidor fastighetsjuridik till i morgon antar jag utmaningen.

Reglerna är följande:

*Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.

*Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.

* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Då så. Vi kör.

1. Jag fullständigt, innerligt, av hela mitt hjärta hatar denna typ av utmaningar eller kedjebrev. Jag ligger farligt nära gränsen till självförakt bara genom att gå med på att skriva, så jag är inte säker på att jag kommer igenom.

2. När jag var liten hade jag långt hår, läs "hockeyfrilla", och stora glasögon. Då jag skriver liten menar jag verkligen liten.

3. När jag blogginlägg börjar gro i mitt huvud har jag bara en ursprunglig känsla och arbetar mig därifrån. Ofta styr mina fingrar tankarna istället för tvärt om.

4. När jag gick i lågstadiet blev jag jagad av en hund. Fanskapet hade käftar som en krokodil, var snabb som en jepard och stor som ett hus. Jag vann dock kapplöpningen och hann in i porten medan urtidshunden fick stå och grina mot glasrutan, samtidigt som jag ville stå och grina på insidan.

5. Jag har aldrig skolkat och i gymnasiet hade jag två frånvarodagar varav den ena var mönstringen.

6. Jag har alltid varit en av dem i klassen som pluggar minst till prov men ändå legat i toppskiktet. Alltså har jag alltid blivit kallad pluggis.

7. Jag hatar att ljuga.

Vilka ska jag utmana... jag vette fasen. Jag hatar att lämna den sortens kommentar på någon blogg. Jag gör såhär istället:

DU ÄR UTMANAD. Har du redan svarat, ja men svara inte då. Känner du inte för att svara, ja men svara inte då. Tycker du att jag är dum som har svarat, ja men säg det då men håll det på en mogen nivå.

Jag hade en riktigt tung idé innan jag började skriva. Den har gått och gömt sig nu. Eventuellt kommer den fram självmant eller så drar jag fram den med våld. Håll utkik.

Det är jakt

Det är höst. Solen är på väg ner och kastar långa skuggor på marken. Det är vindstilla och helt tyst. Stämningen är lugnet personifierat. Solen är illande orange och ser fasligt stor ut där den ser ner på sina undersåtar. Den sjunker sakta och lämnar en känsla av att vara vågmästare över liv och död kvar. Sakta, sakta sjunker solen.

Jag hukar mig bakom mitt skydd. Hörsel, lukt, syn och känsel är på helspänn. Det är jakt. Jag kikar ut bakom skyddet och förvissar mig om att kusten är klar. Jag har monterat videokameran på huvudet för att dokumentera jakten. Jag smyger försiktigt till nästa skydd. Solen avbildar mig tiotalet gånger längre och jag glider in bakom nästa skydd. Skuggan smälter in i skuggan av skyddet.

Någonting rasslar till. Det är något som krafsar alldeles i närheten. Pulsen går upp och jag känner att adrenalinet börjar svalla. Jag fattar tag om mitt vapen och osäkrar. Nu är det dags. Jag kikar försiktigt förbi skyddet. Där står det. Tingesten är helt stilla, det är som om den väntar på mig. Jag börjar andas kraftigare nu.

Just när jag flyttar mig ut från skyddet rör sig besten. Jag kastar mig i skydd och känner pulsen rusa. Hade den sett mig? Jag håller mig så lågt jag kan och håller andan. Något prasslar precis bakom skyddet. Besten rör på sig och är på väg runt skyddet. Jag rör mig i samma riktning och ser precis bakänden på den när den svänger runt mitt skydd.

Jag sväljer hårt, tar ett djupt andetag och slänger mig efter det. Jag avger ett avgrundsvrål och stormar med vapnet i högsta hugg.

I tumultet tvärvänder besten och hoppar på mig. Jag värjer mig så gott jag kan men besten är överallt. Vi tumlar runt och jag försöker få fram vapnet i anläggning.

Jag får tag om halsen på besten och sätter pipan mot dess huvud. Jag avlossar vapnet.

Efter ett tag reser jag mig upp. Jag andas ut och konstaterar att jag vunnit. Det är säkert att röra sig nu, inget kommer anfalla en. Jag sätter mig i soffan och kopplar av.

Dammråttan är död.

Allt är relativt

Jag vill inte trampa någon på tårna nu, men ibland undrar jag hur folk bedömer saker egentligen. Jag har kollat runt lite, gjort lite okulärbesiktningar av diverse bloggar. Jag lade märkte till "Veckans blogg" för ett tag sedan och har kollat där ett tag. Jag är föga imponerad. Jag mailade till blogg.se:s support och frågade vad kriterierna för att bli vald som veckans blogg var.

"Veckans blogg blir bloggare som jag verkligen tycker förtjänar en stund i rampljuset. En bloggare som under längre tid lagt ner mycket tid på sin blogg och dessutom gör ett bra jobb. En blogg som inte bara är snygg att titta på utan också är genomtänkt, aktiv och innehåller ett innehåll av god kvalitet."

Just det, genomtänkt och innehåller något av god kvalitet. Allt är relativt vill jag mena.

Mer eller mindre utfyllnad

Jag borde använda all tillgänglig tid till att plugga nu, men för tillfället är det inlägningsstopp i skallen. För länge sedan sa någon att man inte lär sig särskilt effektivt sista dygnet innan prov. Jag känner att under dagen har jag lärt mig massor, men nu börjar kurvan gå mot de riktigt världsliga djupen.

Jag ska se över några saker till innan det är dags att avsluta och förbereda för morgondagens tenta. Jag har haft min taktik de senaste åren och den har fungerat tillfredsställande, så jag ser ingen anledning att byta taktik.

Jag såg en soldat idag. Han hade uniform och basker på sig. Det som slog mig när jag såg honom var att han såg så ung ut. Efter det märkte jag vilken utstrålning han hade, den var inte speciellt övertygande. Jag kände mig inte speciellt trygg vid tanken att den människan tillsammans med en massa likadana springer runt med vapen och skjuter i skogen.

Skämt åsido, jag tänker på hållningen. Framrullade axlar, sänkt huvud och låg blick med en allmänt osäker uppsyn. Vi fick minsann inte lära oss det, vi skulle dra bak axlarna, upp med hakan och värdig blick. Jag följer fortfarande det exemplet när jag går och står. Det utstrålar pondus. Pondus är bra när man ska göra affärer, pondus och ett stadigt handslag. Ingen vill skaka hand med en död fisk. Samtidigt är det svårt eftersom en fisk generellt sett inte har några händer...

Jag väntar på ditt spännande ämne att göra research om.

Riktigt djupa metaforer

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag har velat och jag vet hur det har gått. Jag vet vad jag kan göra, vad jag borde göra och vad jag kommer att göra. Jag vet inte, men har en stark känsla att det kommer att bli som tidigare gånger. Man lär av sina misstag. Bränt barn skyr elden. Bränt barn luktar illa också, för den delen. Bränt barn skriker och gråter en massa... men det var ett sidospår.

Bränt barn skyr elden. Blir man bränd för många gånger skyr man till slut glödlampor och eldflugor. Går det tillräckligt långt slutar man med det, säger upp sin kontakt med eldflugorna.

Eldflugorna har bränt mig förut, jag har låtit mig luras av dem. Det har lämnat en vaksamhet. Jag kommer att besegra mina eldflugor.

Livets poesi

Jag såg det igår. Jag tänkte inte på det då, utan det slog mig alldeles nyss. Vett och reson är en bristvara i världen, det är ingen nyhet. Jag har läst lite Dante och idag slog det mig. Av det jag läste skaffade jag mig en egen uppfattning, skapade mig egen lyrik. Den kommer sist.

Jag vill inte påstå att det är vad som verkar gälla, men en mildare version gör sig gällande i min omgivning. Folk verkar ha tappat hoppet och gått över till andra sidan.

"All hope abandon ye who enter here"
- Dante


All hope abandon ye who succumb to insanity,
Hope is left in the hands of few,
United by the craving for knowledge,
Let us stand tall,
We few,
We band of brothers
May hope through us,
The Knights of Reason
Stand victoriuos until the end of time
Through us,
The war will never be lost

Jag rekommenderar

Jag har fastnat för en låt. Den har känsla, ett budskap och den går hem hos mig. Den är varm och den får mig att tänka. Youtube kan få en att upptäcka saker. Man är aldrig fullärd.

Joe Satriani - Revelation




Lördag och idioter

Lördag. Jag känner folk som använder dagen till helt andra saker än vad jag själv har fördrivit den med. Man kan inte direkt säga att det har varit en anmärkningsvärt spännande dag, mer än att jag besökte världens ände på södersidan om stan. Dödsångesten infann sig när vi insåg att vi inte längre hade en blekaste om var, vart eller hur.

Det hela löste sig och det blev bra till slut. Alla glada, alla nöjda, ingen dog, ingen började gråta, även om det var nära när påhoppen hopade sig och den ena käftsmällen efter den andra levererades. All in all, alla glada ändå.

För att ta mig till södersidan om stan tog jag mig först in till stan. Jag blev förvånad över hur mycket folk som faktiskt åker in tidigt på morgonen. Niotåget var fullt, en lördagmorgon. Jag vet inte om det var något speciellt med just denna lördag eller vad det rörde sig om, men jag tycker att folk generellt borde ha bättre saker för sig då, sova till exempel.

Själva tågresan kan jag inte klaga på, den var hur smidig som helst. Ingen som störde mig med tvivelaktigt beteende och ingenting som krånglade. Väl inne i stan insåg jag att det inte skulle gå att klara sig undan de sporadiska och allt mer frekvent förekommande tecknen på världens sönderfall. 

De flesta arbeten kräver helgarbetare, allt kan trots allt inte bara stanna upp på helgerna. Idag slog det mig att även idioter har folk som utför sin syssla på helger. Folk som inte kan gå rakt, folk som är högljudda, folk som har kläder som inte uppfyller sitt syfte och folk som envisas med att stå nästan på en trots att hela världen verkar tom.

Jag har inga problem, längre, med folk som sätter sig bredvid mig på buss eller tåg även om det finns några platser lediga. Däremot har jag extremt svårt för folk som ska stå så nära att man känner deras andedräkt, om det inte är så att det är en mysig person man faktiskt vill stå så nära.

Står man på busshållplatsen utan en människa i sikte känner jag mig lite illa till mods om det kommer en äldre herre och ställer sig precis, precis snett bakom mig. Nu tror du säkert att jag stod kvar, men icke; jag flyttade på mig och ställde mig på andra sidan busskuren. Situationen var alldeles för konstig för att ord skulle yttras. Jag kände en välbekant känsla i magen, den där motbjudande känslan.

Senare, på bussen, satt jag och lyssnade på två, vad jag tolkade som lodisar, som pratade om kvinnor. Jag tänker inte gå in på vad de sa, det jag kan säga är att det var otroligt intressant att lyssna på deras kvinnosyn. De satt och pratade väldigt högljutt om hur kvinnor ska se ut, hur de smakar och hur de ska tas för att de ska förnedras så mycket som de förtjänar. Personligen tycker jag mig se en liten avvikelse där, men vill de tycka så är det inget som stoppar dem. Som sagt tyckte jag det var intressant, inte höll jag med, men intressant var det.

Efter att jag kommit till Gullmarsplan strömmade idioterna in och ut ur tunnelbanan. Jag står helt still och ändå, som en jävla Sidewinder-raket kommer idioterna och går in i mig. Läs min irritation när jag möter personens blick och denne ser ut som att det är mitt fel. Fast det är klart, jag stod ju mitt i personens väg. Vems skulle felet annars vara? Att se sig för när man går är ju som att torka sig i arslet innan man skiter.

Kan inte idioter också ta helgledigt?

Vad är tyngden?

Jag tror att jag såg världens fånigaste grej i går. Det var på väg hem jag såg det. Lustigt nog verkar det alltid vara på väg hem jag märker saker, till skolan går man som i en dimma, en dimma även känd som morgonrutin. Jag tänkte inte skriva om det, vilken är anledningen att jag skriver om det idag istället, jag satt och tänkte på det och kunde inte sluta skratta inombords.

Jag har skrivit om liknande fenomen tidigare och tydligt klargjort var i frågan jag står. Det handlar om klädstil. Jag är naturligtvis öppen för att folk ska få klä sig lite hur de vill, det bryr jag mig inte om eftersom det ger mig mer att se en massa olika, egna människor än att se ett enda hav av människor som ser likadana ut.

Denna människa stack ut, inte på grund av stickande färgkombinationer eller märkliga ateraljer, utan det var byxorna som drog min uppmärksamhet. Nu för tiden är det normalt och till och med mode att man ska flasha kalsongerna, speciellt om man råkar ha Björn Borg eller andra märkeskalsonger. Själva idén är korkad, tanken bakom idén är korkad och hela grejen med det är korkat.

En del ser ut som de har alldeles för stora byxor som de har häng på. Det är ok, jag hade själv "hängbyxor" en gång i tiden. Skillnaden var hur de hängde mot dagens, då var byxorna gjorda med mer gren än normala byxor. Idag är det på modet att ha häng på vanliga byxor. Då kunde man ha galet mycket häng utan att byxorna egentligen visade något av kalsongerna alls, så är inte fallet idag.

Den här killen, vems byxor fångade min uppmärksamhet, såg ut att ha väldigt tunga byxor. Han visade allt. Hela röven var fri. Självklart hade han skärp för att hålla dem på plats, och det liksom spände åt under röven på honom på ett högst absurt sätt. Tröjan hängde ner framtill men hade "hakat upp" sig baktill.

Skäms på människan, hur kan det vara accepterat att se ut som ett jävla mähä? Återgå till det klassiska istället, klänning för kvinnor och frack och hög hatt för män. Det är grejer det.

The end of Reason, the end of Man

Människor är fantastiskt duktiga på att vara fruktansvärt dåliga på att gå rakt. Jag förstår inte problemet, det finns ingen anledning att vingla fram och tillbaka. Jag kunde ta det om det var så att bara fossiler ranglade hit och dit, men när varenda åldersgrupp och samhällskategori har någon form av representant känner jag mig överväldigad. Frågorna är alldeles för många för att ens uppväga en bråkdel av svaren.

Gårdagens promenad gjorde mig riktigt hes med en sveda från helvetet i halsen. Idag var vi ute i ungefär tre timmar, vilket antagligen kommer göra att jag imorgon inte bara känner mig som Lucifer själv i halsen, utan också låter som densamma. Hösten i all sin ståtlighet gör makabra saker med människor. Den inbringar depressioner, ökat antal självmord, den gör folk sjuka och den tar bort all växtlighet som får oss att må bra under två, tre månader om året. Don't you just love fall?

Jag brukar inte vara långsint. Jag har rätt lätt att gå vidare med vissa saker. Flugskitar i universum brukar vara lätta att glömma, men i detta fall vägrar flugskiten glömma mig. Det känns bra när man får två hela inlägg för sig själv där någon som inte känner en talar om för världen vilken trasig och patetisk människa man är.

Jag har alltid fått lära mig att vara källkritisk. Med denna källa i hänseende kan jag bara säga att jag känner mig smickrad. Alla fina ord som används utan att kunskapen för ordens användande, alla konstiga tolkningar och vinklingar... det är kul att se folk försöka.

På väg hem kände jag frid. Jag satt på tåget, det var fullt till bristningsgränsen, folk stod i vagnarna och det var varmt och trångt. Som vanligt hostade folk rakt ut och kräktes upp sina bakterieodlingar i ansiktet på den mitt emot, och som vanligt kände jag en avsky gentemot dessa avarter. Mitt i detta kaos, mitt i detta hav av odräglighet, kom ro. Jag kände mig lugn, sansad, jag mådde bra, förutom helvetets eldar i halsen.

Being a Knight of Reason, I started thinking. Vad var det som gjorde mig rofylld? Vad var det som gjorde att mitt vardagliga hat inte var lika påtagligt? Jag kom inte på något svar till det, men jag kom fram till flera spännande teorier, vilka samtliga förkastades, en efter en. Teorier tänker jag inte gå in på.

Någon frågade mig för ett tag sedan varför jag var så hatisk, varför jag la ner energi på att irritera mig på folk som inte ens är medvetna om vad de gör och glider vidare i livet utan att ägna en tanke på mig. Svaret är enkelt men inte helt okomplicerat att ta till sig, liksom denna mening.

Att folk inte ägnar en tanke betyder att det är allmänt accepterat. Om det är allmänt accepterat att man spolar ner vett och etikett, etik och moral och vanligt hyfs i toaletten innan man går ut, är världen förlorad. Så länge det finns någon som bryr sig finns det hopp.

För länge sedan yppades orden "Hoppet är det sista som lämnar människan". I mitt hat och ständiga frustration finns ett brinnande hopp om att det finns något vett kvar i människor. Jag tänker inte tillfalla den apatiska grå massa som likt maneter följer med strömmen och formas av den, jag tänker inte stå och se på när reson och logik sakta men säkert glider in i glömska.

Den dag mitt hopp släcks innan jag dör, är den dag mänskligheten är förlorad.

Naturens katalysator

Jag bestämde mig för att promenera. Jag hade inga planerade rutter i huvudet, inga tankar om hur långt jag skulle gå eller hur länge, jag skulle bara gå. Först hade jag ärenden i centrum. Som vanligt var det idioter där nere, men koncentrationen var annorlunda idag.

Jag lyckades pricka in lugnet efter lunchrusningen för en gångs skull. De flesta som vistades där var pensionärer, men även en och annan ungdom fanns i omgivningen. Och idioterna bara frodas i denna avsaknad av människor. Likt bakterier tycks de föröka sig exponentiellt hela tiden, görs ingenting kommer Dawn of the Dead inte vara någonting i jämförelse.

Efter att mina ärenden var uträttade bar det av mot skogen. Vinden gjorde som den ville med mig och omgivningen. Den frustade och slet i grenar, kläder och plåttak, stängsel gnisslade och öppna dörrar slog igen. Luvan gjorde sitt jobb och höll den frustande besten borta från nacken på mig, men den var smart och bytte riktning. Den lekte med mig som en katt leker med en mus innan den dödar den. Jag var resolut och lät mig inte kuvas av vinden utan fortsatte mot mitt mål. Lika resolut var vinden för den vägrade ge upp, den kämpade mot mig in i det sista.

Klivet in i skogen var som att kliva igenom en portal till en annan dimension. Vinden var som bortblåst... Frustration och mörka tankar försvann. Lugnet var, efter trafikens susande, det mest påtagliga. Jag kände mig i harmoni med naturen, ingen som gör oväntade saker, inget som strider mot logik, vett eller etikett.

Det är intressant hur tankarna renas, det är som ett mentalt lavemang. När jag gick på stigen i sörjan av multnande löv, grenar och lera började tankar om reinkarnation frodas. Jag funderade ett tag och kom fram till att jag verkligen förstår de som tror på återfödelse. Att tänka sig att man slutar som sörja på en stig är inte speciellt frestande. Tanken att man föds till något bättre och bättre med karma i bagaget känns kanske mer motiverande.

I naturen återföds saker, åtminstone på sätt och vis. Löv som faller och förmultnar blir till näring i jorden som träden tar upp och producerar nya löv av när det är dags igen. Utan näring i jorden, inga löv på träden, förutsatt att det inte är plastträd. Allt i naturen är byggt enligt kretsloppsprinciper. Vi människor borde inte vara något undantag.

Nackdelen är kanske om man kremerar kroppen, fast å andra sidan hamnar man i luften och hamnar till slut i folks eller djurs lungor och tas upp i deras kroppar och fortsätter kretsloppet.

Jag har aldrig sagt att jag inte förstår religiösa människor i deras tro. Däremot förstår jag sällan hur deras tro kan vara så stark. Tro är något fantastiskt, tro kan ta människor långt. Tyvärr kan tro också missbrukas och tro vållar hela tiden många människors liv. Var syftet hos religionernas grundare att krig i guds namn skulle döda tusentals varje år?

Promenaden fortsatte ett par kilometer till jag fick för mig att gå förbi en vacker utkiksplats. Den gamla bunkern fungerade som plattform och som av en slump hittade jag en cykelsadel stående mot en sten. Självklart tog jag den och använde som stol på bunkerns tak medan jag satt och spanade ut över fältet nedanför medan solen långsamt gick ner och färgade naturen i varma höstfärger.

Jag satt där ett tag och lät sinnesintrycken genomsyra mig. Jag lyssnade på skogen. Vinden susade häftigt i trädtopparna men orkade inte tränga ner till mig. Fåglarna kvittrade. Hade det inte varit för kylan och den obarmhärtiga sadeln hade jag kunnat sitta där länge.

Det blev dags att dra sig därifrån. När jag reste mig såg jag solen bredvid några hus. De såg så små och obetydliga ut, medan solen såg större ut än någonsin. Den stunden kände jag att jag ville frysa, låta tillfalla evigheten tillsammans med känslan. Jag förbannade mig att jag inte hade en kamera med mig.

Promenaden tillbaka genom skogen var precis lika lugn. Solen stod lågt och trängde långt in i skogen mellan träden. För det mesta sken den rakt i ansiktet på mig. Jag kände mig som en svamp, en värmesvamp. Jag lapade värmen och energin från solen och njöt, som reptiler på morgnarna.

När jag kom ut ur skogen fann jag att vinden hade väntat på mig. Den började dra i mig, knuffa mig och kasta saker på mig. Luvan gjorde återigen sitt jobb. Vinden gjorde allt för att hitta rätt, men solen som strålade på mig neutraliserade alla dåliga tankar.

Jag vet vad jag vill ha.

Den bäst förberedde

Vissa saker får en att le. Vissa saker får en att skratta. Vissa saker får en att känna ömkan. Vissa saker känner man att man måste ta upp, bara för att. Hade det varit en liten skitsak hade jag fortsatt med det, men när det bara är en flugskit i rymden får det vara där det är. Tolkas detta som en seger hos motparten är det ett bevis på min egen seger.

Jag gick inte till T-Snabben idag heller, särskrivningarna var nedtagna. Jag undrade om det hade synts på mina hotfullt menande blickar vad som var på gång. Det må vara en liten seger, men kriget är långt ifrån vunnet, särskrivningar härjar fritt i riket. Nästa slag hägrar. Segerns sötma, om än svag, driver mig vidare trots motgångar.

I morgon kommer ett inlägg med mening, eller kanske inte mening, men med tänkvärt innehåll. Om det uppskattas eller inte är inget jag bryr mig om egentligen, jag skriver för min egen skull och jag tvingar ingen att läsa.

Och hjälmen stannar kvar, det finns ingen anledning att ta av den. Som Tacticus sa: "Que deciderat paxem para bellum", eller något i den stilen. Den som önskar fred ska förbereda sig för krig. The helmet stays.


Para bellum

Det är nu krig. På riktigt. Det började med en artig fråga, men eftersom personen ifråga är oförmögen att förstå detta slog hon ifrån sig, precis som jag beskrev i inlägget om kritik för ett tag sedan.

Jag ifrågasatte en enda grej och därifrån gick det bara utför. Först undrade jag vad syftet med en bild var, jag tyckte det var helt onödigt och hon tog det som världens kritik och blev bitchig mot mig. Sedan ifrågasatte hon mitt inlägg "En annan sida" varpå följande kommentarsutbyte skedde, utan redigering:

Linda: "och detta skrev du för att? Förstod inte vart du ville komma även om den var bra."

Jag: "No offence, men med tanke på detta inlägg har du knappast rätt att ifrågasätta varför jag skrev ett annorlunda inlägg. Jag kanske inte hade ett syfte med det jag skrev, förutom att få utlopp för lite kreativitet.

Jag har bara en sak att säga dig: Och DETTA skrev du för att...?" (
Riktat mot hennes inlägg "Nytt inlägg & Nya bilder")


Linda: "Anonym: Jag skrev det för att jag älskar kommentarer som dina.. dumma jävel"

Jag: "Du är en tragisk människa som svarar mig på det sättet, du klarar inte ens att hålla en normal konversation utan att gå till personangrepp. Gå och väx upp."

Jag tror inte jag behöver säga mer. Lllllinda, du är ett oerhört slöseri med mänskliga delar. Bättring.


Blir jag förvånad?

Man behöver bara vara ute på nätet några minuter för att hitta sjuka saker. Nu har jag hittat det skummaste påfundet på bra länge. Det rör sig om en stringtrosa, men inte vilken stringtrosa som helst. Denna tingest är designad för att lyfta rumpan, hålla in magen och slanka till låren. Vansinne. Inte nog med att det är en galen idé, självklart är den amerikansk och självklart ska det vara väldigt dyrt: typ 465 kronor-dyrt.

Vad hände med den ofelande metoden att träna? Nu ska man ha vibrationsbälten som förbränner fett åt en, muskelstimulerande bälten som bygger magmuskler utan att man gör något, ellipsmaskiner för stillastående jogging och träningscyklar för stillastående cykling.

Snart kommer man kunna träna genom att koppla upp sig mot ett Matrixliknande program. Bara att välja vad man vill träna och sen kör man på som fan i det undermedvetna medan kroppen slappar i en skön badenbadenstol.

Gå tillbaka till den gamla goda träningen istället för att kasta ut nästan 500 spänn på ett par trosor som ändå bara fuskar till det. Är det inte bättre med äkta vara?

En annan sida

Det är mörkt. Jag försöker röra mig men finner att jag sitter fast, jag är fjättrad eller förlamad. Jag kan inte röra mig, muskelimpulserna når inte fram. Jag börjar undra. Är jag död? Drömmer jag? Vad är det som har hänt?

Jag ser en ljusstrimma spela över golvet, väggen och taket. Dammet svävar oventandes om allt, bekymmerslöst. Det leker i ljuset, virvlar runt i den svaga vindpust som drar igenom rummet. På väggen mitt emot ser jag en skepnad, en skugga. En smäll hörs. Ljudet är dovt och dämpas snabbt av omgivningen. Mörkret lägger sig åter över rummet. Jag kan fortfarande inte röra mig.

Jag känner en smekning. Fjäderlätt, likt siden, rör det sig över min arm upp över ansiktet. Jag ryser, får gåshud. Vem där, hör jag mig själv säga. Rösten är raspig, som att jag inte har druckit på länge. Vatten, ber jag.

Jag känner någons andedräkt mot min kind. Jag känner läppar som snuddar vid mina, läppar som doftar en blandning av åtrå och mint. (Fråga inte.) Jag ber återigen om vatten. Fotsteg hörs, något dras längs något. Ljudet är metalliskt och avtar snabbt. Fotsteg igen.

Ett sugrör nuddar vid mina läppar. Jag tar det i munnen och dricker. Jag får ur mig ett "tack". Fotsteg hörs igen och det låter som att ett glas ställs ner på ett metallbord. Oavsiktligt får jag ur mig "vad är det här, vem är du?"

En välbekant kvinnoröst röst hörs. Hon skrattar, hånar mig och min hjälplöshet. Jag känner ett hårt grepp om mitt ansikte. Hennes naglar gräver sig in i mina kinder. Jag känner hur nära hennes ansikte är. Hon skrattar, lagom ondskefullt.

Jag ser en ljusstrimma igen. För en kort stund ser jag kvinnan, men det är inte tillräckligt, jag ser inte ansiktet. Ytterligare en smäll hörs. Mörkret faller igen. Jag hör viskningar som mynnar ut i tassande fotsteg. Jag börjar bli rädd. Någonting droppar på bordet som jag ligger på. Något rinner längs mina kinder. Jag känner lukten och inser att jag blöder.

Ett skarpt släpande ljud hörs. Det låter som en kniv mot ett brynstål. Jag känner svetten som rinner över mig. En annan kvinnas röst ljuder, en röst jag också känner igen. Skratt hörs.

Det sticker till. Det blir varmt över bröstet och jag känner hur det rinner. Jag hör viskningar. Någonting rör om i min bröstkorg, gräver och känner sig runt. Det upphör. En stark lampa tänds ovanför mig, jag känner värmen från den. Det är behagligt, känslan är som att ligga på stranden.

Jag tittar åt sidan och ser två kvinnor men inte deras ansikten, trots att de är väl upplysta. En av dem håller i något. Jag tittar ner på min bröstkorg och ser ett hål. Jag får panik.

Jag hör en av kvinnorna säga: "om du inte vet vem detta tillhör ska ingen ha det". En lucka öppnas. Jag ser lågor. De dansar på väggen och värmen strålar än starkare än förut. Kvinnan kastar in föremålet i elden och luckan stängs.

Lampan släcks. Jag hör fotsteg. Något gnisslar. Dörren öppnas. Jag ser en ljusstrimma spela över golvet, väggen och taket. Dammet svävar fortfarande oventandes om allt, bekymmerslöst. Det leker i ljuset, virvlar runt i den svaga vindpust som drar igenom rummet.

En smäll hörs. Det blir mörkt igen.

Varför är barn?

Varför kan inte barn bara låta bli att störa? Varför kan inte vuxna människor låta bli att försvara barn? I veckan stod det i tidningen om en 15-åring som suttit "häktad" för ett våldsbrott men som blev släppt utan vidare. Väl på fri fot bestämmer han sig för att vara delaktig i en våldtäkt. Vad blir konsekvensen? Antagligen får han bassning och sen är det bra.

Vad säger jag om det? Fängelse, för fan. Vad är vitsen med att vara straffmyndig om man ändå inte blir straffad ordentligt? "Barn är barn och ska behandlas som sådana". Mitt svar på det är "ta dig i röven, brottslingar är brottslingar och ska behandlas som sådana".

På väg hem efter en riktigt bra dag sitter en unge med sin mamma bakom mig på tåget. Ungen sitter och liksom en tryckluftsborr dunkar i sätet och smackar sitt förbannade tuggummi. Jag höll på att gå igenom taket och jag vet att några såg min påtagliga frustration. Så fort de klev av tåget blev allt bra igen.

Jag struntade i att gå in till T-Snabben, fredag eftermiddag har jag annat i tankarna. Nu ska jag frigöra mig från hat och irritation och njuta av stillsamheten på landet. Kanske ta en skogspromenad i det strålande höstväder som ska vara i helgen, bara vara en allmänt tråkig person.

Det känns bra nu

Jag skriver i ren frustration.

Jag har extremt svårt för folk som använder ett generellt språk eller ord de inte behärskar. Det känns extremt framtvingat när man läser en bristfällig text där fina ord inkorporeras, både på fel ställen och felstavade eftersom personen ifråga inte vet vad ordet betyder eller används i för sammanhang.

Jag har svårt för folk som överanvänder "ifrån" och "utav". Vet man inte när man ska använda något av dem låter man bli om man inte vill att texten ska bli konstig. Att använda sig av facktermer i en vardaglig text med stavfel och grammatisk obefintlighet är en dödssynd.

Jag har svårt för folk som envisas med att stava fel och begå allvarliga grammatiska brott trots att de skriver i ordbehandlingsprogram såsom Word, där programmet markerar vad som är felstavat. Kan man inte ta sig tiden att ändra det som är understruket med rött så det blir rätt? Ser inte folk att det är fel? Helt ärligt, vad fan är problemet?

Jag går förbi T-Snabben i tunnelbanan vid Tekniska Högskolan nästan varenda dag. På deras reklamblad utanför butiken är det särskrivning efter särskrivning. Imorgon eller på måndag tänker jag gå in till dem och be att få prata med butikschefen. Jag blir vansinnig på särskrivningar.

Jag har svårt för folk som inte kan ta kritik. Själv har jag svårt att ta beröm, och det är säkert många i denna värld som vill skjuta mig för det, men folk som inte kan ta kritik utan genast slår till defensiven och börjar gå till personangrepp eller i försvarsställning utan att lyssna klarar jag inte av. Kritik är bland det bästa jag vet, kanske är det därför jag konstant envisas med att vara överdrivet kritisk mot mig själv. Det hjälper mig att utvecklas och att sätta nya mål.

Beröm känns naturligtvis bra, speciellt när man får det från flera håll om samma sak. Det känns extra bra att verkligen veta att man har gjort något bra, skrivit något bra eller sagt något bra, men jag känner att jag inte vet vad jag ska göra. Jag blir faktiskt osäker samtidigt som jag känner mig nöjd. Märklig kombination, men så är det.

Jag tog till mig Bodins ord i morse på väg till skolan. Det ösregnade, folk sprang, bilarna åkte förbi på gatan och stänkte på mig. För några månader sedan skulle jag bli vansinnig på det. I morse följde jag Bodins exempel: jag såg mot himlen, lät regnet stänka mot ansiktet, log och gick i lagom takt till skolan.

Den senaste tiden har jag mått bra, till och med riktigt bra till och från. Beror det på något speciellt? Kanske någon speciell? Jag vet inte. Det som betyder något är att det känns bra nu.


Nattmössa

Jag har inte konstruerat något kreativt inlägg på hela veckan och det ser inte ut som att det kommer att bli något at förrän tidigast på söndag kväll. Jag tänker lägga den tid jag behöver på skolan och det som hör till, min framtid hänger på det.

Det kan tyckas aningen klyschigt med tanke på att låg-, mellan-, högstadie, gymnasium och postgymnasiala utbildningsformer alla basunerar ut att din framtid hänger på just dem. Efter utbildningen hänger din framtid på att du sköter dig på jobbet, att du inte blir ovän med fel folk, att du träffar rätt person att stadga dig med, att du köper in dig i rätt företag, placerar pengarna i rätt pensionsfonder, säljer huset vid rätt tidpunkt, köper en alldeles för dyr Rolexkopia vid rätt tidpunkt och så vidare.

Vad grundar sig framtiden på? Precis allt vi gör. Fel. Inte precis allt. Att jag skriver detta istället för att sova, vilket jag verkligen borde, tror jag knappast påverkar framtiden. Ska jag ändå spekulera i en eventuell framtidspåverkan kan det kanske vara följande: läsarna tappar suget och precis då lyckas jag fånga upp det igen. Jag får fler läsare och som av en slump läser en redaktör det jag skriver och kontaktar mig angående ett krönikörsjobb.

Följdfråga på detta: vad är det som säger att det inte hade hänt ändå? Hur fasen ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta att om jag fortfarande har ont i huvudet efter en värktablett, att jag kanske skulle haft ännu ondare om jag inte tagit den? Spekulationer, värdelösa spekulationer.

Spontant känner jag att det här blev en massa pladder utan mening, jag överväger att inte ens posta det... men som någon för länge sedan sa: lite läsning är bättre än ingen läsning. Om det är sant eller inte, det låter jag vara osagt.

Boskap

Efter mitt 300e inlägg skrev jag att jag skulle slå till med något stort till 400. Igår skrev jag mitt 400e inlägg, och utan att vara för självkritisk kan jag säga att det inte var mycket för världen. Det får bli till det 500e inlägget jag gör något riktigt bra. Frågan är bara vad som ska få äran att ligga till grund för ett jubileumsinlägg, det är rätt stort.

Nog om vansinnigt oväsentliga fakta, över till verkligheten. Den observante har säkert märkt att inläggsserien "Micke sågar..." har gått och dött. Det finns en enda anledning till det, och det är väldigt enkelt: jag sågar i stort sett allt, alltid, så varför ha en serie som heter "Micke sågar..."? Det kändes värdelöst så jag beslöt mig, utan att ens fundera, för att lägga ner.

Något annat jag tänker lägga ner är den andra bloggdesignen. Jag har fått väldigt varierande respons och har själv tänkt över det hela noga. Jag tycker nog att det är lättare att läsa mot en vit bakgrund, men det kanske inte alla håller med om. Jag antar att de som läser inte känner att det gör allt för mycket med den ganska stilrena, eller sterila, designen som för tillfället pryder min själsliga ventil.

Nog om vansinnigt oväsentligt pladder, över till den verkliga verkligheten. Återigen är det människor som är ämnet. I skolan pratade vi kort om att irritation kommer sig av att man bryr sig. Jag tror att Bodin och jag har haft samma diskussion. Det fick mig att fundera lite. Varför bryr jag mig? Varför lägger jag ner energi och tid på att gå och bry mig om vad andra sysslar med?

Faktum är att jag inte bryr mig det minsta om vad folk sysslar med, det är först när deras beteende påverkar det jag gör som jag börjar bry mig. Boskapen som stod ivägen för mig på bussen för några veckor sedan är bra exempel på beteenden som direkt obstruerar min önskan att bara vara ifred. Vill folk stressa till tåget varenda morgon får de väl göra det, jag bryr mig inte om det på det sättet, jag undrar bara vad det beror på. Trampar folk mig på hälarna bryr jag mig, eftersom jag själv inte trampar andra på hälarna. Jag menar att andra bör kunna bete sig som jag gör.

Jag säger inte att jag inte irriterar folk, jag uppfattas säkert som besvärlig av vissa. Kanske är jag besvärlig, kanske har jag i min världsbild blivit blind och förbiser mitt eget beteende. Jag tror inte det, eftersom jag vet hur jag själv beter mig, det är jag väldigt väl medveten om.

Jag är sådär lagom tråkig som person, strävar efter enkla lösningar på saker. Ett exempel på enkel lösning vore om alla gick på höger sida om gångvägen, som en följd av att det de facto är högertrafik i detta land. (Utom på järnvägarna) Ett annat exempel på enkel lösning är att folk tänker innan de agerar, att de kanske ägnar en mikrosekund åt att försöka förstå konsekvensen av att tvärstanna mitt i boskapsledet eller helt plötsligt byta riktning. Det är inte svårt, så varför ska det vara så svårt?

Mår du bra? Mår jag bra? Vad är att må bra? Trivs jag i min livssituation? Till viss del, ja. Är det att må bra? Är "att må bra" att ha allt man önskar? Får jag frågan om jag mår bra svarar jag nästan alltid att "det är lugnt" eller "helt ok". Jag minns inte senast jag svarade "bra". Bloggen hjälper mig till självinsikt. Under dessa drygt två års skrivande har jag utvecklats massor, inte bara i mitt skrivande utan även psykiskt. Jag inser ju mer jag skriver att jag mår bra av att ha något att skriva om. Alltså, har jag inget att "gnälla" på så har jag inget roligt att skriva om, och därmed skulle jag må sämre. Mår jag bra?

The Swords of Reason

Jag gick till centrum för att köpa mig en kalender. Innerst inne gav jag upp i samma sekund jag gick in och hörde att någon sjöng. Att någon sjunger innebär oftast att det är mycket folk. Mycket folk var det. Du vet hur jag känner för folk i massor, jag kan komma på flera saker jag tycker bättre om. Jag tycker bland annat bättre om att peta mig i näsan än att gå i folkmassor, vilket kan ge en ungefärlig uppfattning om hur jag känner.

Jag vet inte om människor är blinda eller vad problemet är, men man tycker att det tillhör folkvett att inte försöka gå igenom folk som går emot en. Fast å andra sidan är jag ju ganska liten så det kanske är så att folk inte ser mig? Lilla jag sträcker mig bara 185 centimeter uppåt vilket betyder att jag är kortare än alla andra. På övningen igår blev jag tillfrågad om jag hade kroppsskyddet på mig under uniformen, för att jag såg så bredaxlad ut. Det hade jag inte. Detta betyder att jag kan klämma mig igenom stängerna i staket utan problem. På bredden.

Jag skulle vilja uppleva scenariot "svärdet i stenen" där jag drar ut två stycken Swords of Reason och tillsammans med Bodin går bärsärkagång och hugger in lite vett i folk. Vi tillsammans skulle bedriva ett korståg i folkvettets namn och agera likt kristendomen: go sane or die under the Sword of Reason!

Något annat som tillfaller kategorin vett är Blondinbella. Fast hon tillhör såklart den andra sidan av vettet, den vettlösa sidan. Jag kollade på bloggtoppen.se och såg hennes notering: 846 888 besökare denna vecka. Nu ska jag bara göra klart för dig, om du inte redan visste, att bloggtoppens statistik är aningen dum. Den anger dig som unik besökare i 24 timmar från besökstillfället. Efter 24 timmar räknas du in som unik en gång till. Detta betyder alltså att det verkliga besöksantalet ligger långt under 800 000, eller rättare sagt så hoppas jag det.

Själv ligger jag på en 4 113:e plats med 195 besök denna vecka. Märk väl det jag nämnde för en stund sedan, det där med statistiken gäller även för mig. Jag har absolut inte haft 195 olika personer som kollat på bloggen denna vecka. Jag undrar vad som drar folk till Blondinbella och från mig. Fel, det undrar jag inte, jag undrar vad som håller folk vid Blondinbella. Jag har inte marknadsfört min blogg, och de gånger jag har gjort det har inte resultatet varit övertygande nog för att få mig att vidga marknadsföringen.

Nu har jag min trogna skara som jag hoppas läser för att det är kul, och inte för att sitta och tänka att jag är en pissigt tråkig typ som inte har något liv utöver att gnälla på saker utan att göra något åt det. Fast det är klart, skulle så vara fallet är det ingen som tvingar till läsning, möjligen bara den personens sjuka behov av att se ner på folk för att må bra själv.

Hit me

Ge mig ett ämne att skriva om så gör jag det. En ny grej att prova på tänkte jag, jag snor Peters idé här men det får han tåla. Ge mig ett ämne att skriva om så ska jag göra mitt bästa för att vara till lags.

Liar

Jag utlovade ett vasst inlägg om Blondinbella igår. Jag tänker bryta det löftet. Varför? För att jag kan och för att jag inte har tid eller ork. Jag är på så förbannat bra humör idag så jag kan vara lite svinig utan att det gör mig något. Nu gäller bara att ställa iordning grejerna inför morgondagens övning. Jag vet inte när jag skriver om Blondinbella, it will be done, men jag vet inte när.

Planering

Peter har fått mig att bli sjukt taggad på att skriva ett riktigt hatiskt inlägg. Jag har mobbat henne förut och jag kommer göra det rejält i morgon någon gång. Se fram emot det.

Vi har pratat ihop oss, Peter och jag, om att kanske skriva ihop något riktigt vasst mot henne. Jag tror att det kan bli riktigt bra, och rekommenderar att du läser honom, en av mina favoritbloggare.

http://petsyh.blogg.se

När du läst vad han har skrivit tror jag du förstår vad jag tänker skriva om. Nu är jag för trött för att skriva.

Ibland hatar jag rubriksättning

Jag har skrivit om dem förut, folk som verkar stressa fullt avsiktligt. Varenda morgon när jag väntar på tåget ser jag samma tjej komma springande. De morgnar när jag tränar ser jag samma tjej springa iväg från gården. Samma tid varje dag. Vore det inte mindre stressframkallande att gå, säg, två minuter tidigare hemifrån?

Jag stressar så gott som aldrig, det krävs massor för att jag ska bli stressad. Har jag lite tid till tåget går, då tar jag längre steg men behåller samma takt. Max. På väg från bussen till tåget i eftermiddags genade jag genom tunneln till tunnelbanan, precis som vanligt. Det som skillde dagen från vilken annan dag som helst innan, var att det kom en hel flock människor från tunnelbanan samtidigt. Alla dessa människor rörde sig mot tåget.

Nu beter sig människorna precis som de alltid gör i flock med ett mål. De går i klunga och de flesta håller samma halvt normala tempo. En del envisas dock med att springa förbi flocken, till och med i rulltrappan upp till tåget. Alla människor ska till samma tåg, vad får de som springer att tro att de måste stressa för att hinna med? Det ska jag avslöja. Det handlar inte om att hinna med, det handlar om att få plats på rätt ställe. Folk är som gamar när de sista ensamma platserna tryter. Själv kliver jag på tåget och sätter mig där det finns en ledig plats. Annars står jag. Inget mer med det, tänker jag och finner mig i situationen.

Folk är lustiga helt enkelt.

Något annat jag hatar nu. Vart. Vad är skillnaden på "var" och "vart"? Jag vet precis, men otroligt många verkar inte veta alls hur man använder endera. Det är precis som "de" och "dem". Istället för att ta reda på hur man vet var vad ska användas, generaliserar man och kompromissar besinningslöst till "dom". Samma sak gäller med "var" och "vart", det blir "vart" vad man än menar när det gälleren fråga.

Rätt eller fel? "Vart gick du?" Rätt. "Vart är du?" Fel. "Vart är det vi ska?" Rätt. "Vart bor du?" Fel. Ser du mönstret? "Vart" anger att frågan söker en riktning, "var" syftar till en plats.

I lumpen försvann språkvettet helt och hållet. När plutonchefen på bred norrländska säger "Vars är Missy?" säger man inte "Löjtnant... det heter 'var' är Missy". Då blir den stenhårda norrlandsjägaren ledsen och går hem och tuggar på sitt armeringsjärn. Allt hette "vart" i lumpen, förutom för löjtnanten, då blev det "vars" istället.

Vad är det som är så svårt? Varför kan inte folk använda språket? Frågan omformulerad: varför kan jag använda språket när så många andra inte kan det? Det är inte svårt att veta när man ska använda "de" eller "dem", "var" eller "vart", det gäller bara att man försöker lära sig det.

Är det svårt att förstå att om man kan byta ut ordet mot "mig" så ska det vara "dem"? Exempel: "Jag slog mig" kan istället bli "Jag slog dem" utan att det blir fel. "Jag slog de" blir fel. Kan man byta ut ordet mot "jag" blir det "de". Ovanstående exempel appliceras även här. "De slog mig" blir "Jag slog mig" utan att det blir fel. "Dem slog mig" blir fel.

Ibland kan det vara svårt och ibland kommer jag på mig själv med att göra fel, men självklart rättar jag då till det. Korrekt språkbruk signalerar karaktär och språket kan berätta så mycket om en person. Det är så lätt att se om någon sitter och inte vet vad de sysslar med när de skriver. Fina ord i en text utan flyt, sammanhang eller korrekt språkbruk blir fabricerat. Kanske har inte du märkt det, men kolla runt så märker du det. Det är inte så svårt.

Vad kan konstateras? Antingen är jag överdrivet noggrann, eller så är många överdrivet slappa.

Tankeställare

"You're born and you take shit. You get out in life and take a little more shit. Until one day, when you're so high in the atmosphere you've forgotten what shit looks like. Welcome to the layer cake, my friend."

Random

Hej Bloggen!

Jag har ett problem. Jag har nyligen träffat nya vänner och jag har haft en hemlighet för dem. Idag när vi var ute glömde jag bort mig och tänkte inte alls på mina vänner. Det flög en helikopter över oss. Jag kände mig så glad och vinkade till den. Mina vänner tittade konstigt på mig. Jag frågade om inte de vinkar till flygplan och helikoptrar. De tittade fortfarande konstigt på mig och sa att jag var knäpp. Är jag onormal?

Är det onormalt att tycka det är skönt att vinka åt flygplan och helikoptrar? Vad ska jag göra? Jag kan inte se mig själv i spegeln och jag kan inte prata med mina vänner. Hjälp mig!

Tacksam för svar.

/Orolig



Hej Orolig!

Du är inte alls onormal, det finns många som är precis likadana. Det är helt normalt att vinka åt flygplan och helikoptrar och tycka att det är skönt. Dina vänner var bara inte beredda på det. Det viktiga är att du pratar med dina vänner och talar om för dem att det är så du är och att det inte är något konstigt.

Stå på dig och var dig själv. Finn mod och samla dina vänner. De kommer att förstå i sinom tid. Sann vänskap överkommer ytliga hinder.

Med vänlig hälsning

Mickesirritationsmoment

PS. Ironi. Om du inte vet vad det är föreslår jag att du slår upp det och läser en gång till efter det... DS.

Snömannen

Vad är det för fel på folk? Jag går med jackan och tycker att det är småkallt, medan ungdomarna glider runt utan jacka, i kortbyxor och t-shirt eller liknande. Bara för att temperaturen där solen värmt upp ett fönsterbläck i plåt uppnår 23 grader betyder inte det att det är sommar.

Jag såg samma sak härom veckan när jag gick till tåget. Det kändes riktigt kallt i luften, frosten täckte gräset och andedräkten lekte i vita moln framför ansiktet. På bussterminalen sitter en kille med hoodtröja och kortbyxor. Han ser fullständigt oberörd ut. Jag undrar. När jag står och väntar på tåget kommer en kille ned för trappan. Han är ung, 10-12 år, och har långbyxor, korttröja och en öppen jacka. Jag står med händerna i fickorna, jackan fullt uppdragen och huttrar. Lumpen tog ut sin rätt på min köldtolerans. Vistas jag bland en massa snömän eller vad är det frågan om?

Vill folk bedriva ett självdestruktivt beteendemönster får de väl göra det, men jag tänker inte falla för den trenden. Jag nöjer mig med att tycka att det är småkallt för att alltid ha något att klaga på.

Jag kallar ovanstående beteende galenskap. Kanske kallar jag även mitt eget beteende galenskap. Galet i positiv bemärkning, i sådana fall.

Titta så fort Jerry Springer...

Jag blev tillsagd att skriva ett nytt inlägg. Jag svarade med att jag inte tvingar fram något; mitt skrivande är som en relation. Jag kan inte tvinga fram något, då får inte du något. Du kan inte tvinga fram något, då får inte jag något. Lite komplicerat och kanske aningen långsynt härledning, men det får vara som det är.

I och med att jag inte tänkte tvinga fram något gick jag förbi tv:n. Jerry Springer visas och jag känner hur jag tappar kontrollen över kroppen. Något djupt omedvetet styr mig i riktning mot mitt rum och datorn. Jag kvicknar till när jag sitter och skriver in lösenordet och känner ett tryckande behov av att skriva något, and here I am.

Alla har antingen sett Jerry Springer eller någon av hans motsvarigheter, främst tänker jag på Ricki Lake. Det känns som att har man sett alla "avsnitt " av endera program så har man sett alla. Enligt mig är det samma, samma som upprepas gång på gång. Jerry Springer är extrem på just den punkten, programidén går inte ut på något annat än att provocera och få en massa svordomar och konflikter som eggar upp publiken och slutar med Biff, Oleg, Thor och Jergon som går upp på scen och ser auktoritära ut för att hindra fysiskt bråk.

Jerry Springer is all about cheating couples. Är det inte en man som bedragit en kvinna med en annan kvinna, är det en man som bedragit en kvinna med en annan man. Eller så är det naturligtvis möjligt att det är en kvinna som bedragit en man med en annan man, eller kvinna för den delen. Jag har aldrig sett ett avsnitt av Springer där det handlat om något annat än just otrogna par. Självklart kan jag ha fel och vara missvisande, men betänk det faktum att jag skriver utifrån mitt perspektiv: jag har inte sett så många avsnitt.

En annan aspekt av detta som jag inte förstår är varför de envisas med att censurera. Det är ett vuxenprogram, and let's face it: hur många vuxna har aldrig hört en svordom förut? Jag tror alla kan räkna ut vad som sägs när man hör "Man, you ain't nothing but a b(piip)ch, a fu(piip)ng b(piip)ch!", fast det är klart... jag kan ju ha fel.

Samma gäller när det är dokumentärer och de censurerar bröst. Alla vet väl vad som gömmer sig bakom det suddiga området, vad är poängen med att i sådana fall endast censurera bröstvårtan och inte slänga in en helt blurrad torso istället? Same goes for reproductive organs, däremot är jag något mer förstående då vi nu talar om något där det råder extremt delade meningar om vad som är lämpligt eller ej.

Jag känner att jag kom ifrån ämnet lite, men det skadar föga då jag vet att jag inte har mer att fylla ut med angående Jerry Springer. 'Nuff said.


Jerry Springer in action...

Somehow, I'm not surprized

Datainspektionen, DI, har beslutat att stoppa kameraövervakningen i sju av landets skolor. Anledningen är att det skulle vara integritetskränkande. Detta sades på nyheterna ikväll.

Jag vet inte om jag är ensam om att se det sjuka i det argumentet. Att påstå att det är integritetskränkande är helt sjukt så länge kamerorna inte sitter på toaletter eller i omklädningsrum och duschar.

Påstår man att det är kränkande att ha kameror som spelar in på dagtid i för elever tillgängliga utrymmen, då känner jag mig fruktansvärt kränkt när jag ser att kamerorna på bussarna och i tunnelbanan ser mig. Låter inte det sjukt? Precis lika sjukt låter argumentet för att stoppa övervakningen i skolorna.

Kameror i skolor sitter uppe av samma anledning som kameror på stan. Vad är skillnaden? Det ena rör barn och det andra "the general population". Vad är skillnaden? På vilket sätt skulle det vara kränkande att bli filmad i skolan men inte på bussen? Idiotiskt, tycker jag. Jag tycker nog att datainspektionen skulle kunna göra något mer kreativt.

Undantaget

Jag var nere i centrum i högst tio minuter. Folk är som galna, det finns inget som helst logiskt beteendemönster, allt är spontant och helt oförutsägbart. Folk envisas med att gå på snedden, använda sig av sinusgång (dvs. vingla från höger till vänster och tillbaka), stanna mitt i högst olämpliga passager och tvärvända utan någon som helst förvarning eller rannsakande blick.

Vad är det för fel på folk? Jag blir vansinnig på den sortens beteende och kan inte för mitt liv förmå mig själv att bete mig på samma sätt.

Kanske formulerar jag frågan fel, kanske är frågan istället: "Vad är det för fel på mig som gör att jag sticker ut ur mängden?"

Jag tar det från början. Vad är det för fel på mig som gör att jag blir irriterad av att folk går sinusgång, tvärvänder, stannar och tränger sig? Dessa så vitt förekommande beteenden är så vanliga att det måste vara mig det är fel på. Fast å andra sidan, är man ensam om att tro på en vanföreställning klassas man som galen, blir man tillräckligt många är det religion. Alltså måste jag vara galen medan alla andra vansinniga människor i centrum är någon sorts religiösa fanatiker som utövar sin religion på ett för mig högst märkligt sätt.

Något annat. För ovanlighetens skull tänkte jag lista de bloggar jag läser. Kanske kan jag på så sätt få lite fler läsare som fastnar, kanske inte. Försöker man inte blir man inte besviken men får å andra sidan sitta kvar där man är. Here goes, i bokstavsordning såklart.

http://emmliee.blogg.se
http://gatetretton.blogg.se
http://kias.blogg.se
http://livetsomhenke.blogg.se
http://lupum.blogg.se
http://madelenenilsson.blogg.se
http://misterb87.blogspot.com
http://nadiaahagberg.blogg.se
http://petsyh.blogg.se/
http://speltid.blogg.se/

Kan du tipsa om fler bra bloggar är du välkommen att göra det. För stunden är det dessa som kollas dagligen. Jag ber nu om ursäkt för mitt galna utspel, det är inte min stil, men ibland måste man bryta mönster. Undantaget som bekräftar regeln, kan vi kalla det.

So far so good

De senaste dagarna har inte börjat optimalt. Denna dag började på ett bra sätt. Dels är jag ledig så jag tog mig lite sovmorgon. När jag gått upp och slår upp dagens tidning ser jag något jag känner igen. Jag tittar längre ner och ser mitt namn. "Awright" tänker jag när jag inser att min insändare nått SvDs synpunktssida.

Har du SvD kan du ju titta på insändarna och så garanterar jag att du kommer se mitt namn där. Har du inte SvD kan du gå in på den här länken och klicka på dagens tidning (2 oktober) så har du den.

Dagen började bra. Nu väntar en spännande utveckling.

"Ögonen mörknade och besten inom honom vaknade till liv..."

Jag har otroligt mycket i huvudet som jag vill ventilera bort nu, vilket kan leda till ett långt inlägg. Jag har inget upplägg i huvudet, så det kan bli långt och stundom kanske även osammanhängande. Try to bare with me.

Jag vet inte var jag ska börja. Jag tar något bara. Vi kan ta språk som första genre.

Jag har, och har haft, flera vänner och bekanta som använder, vad ska man säga... konstiga ord. Jag har två väldigt vanliga exempel som tydligen förekommer på oanat bred front i landet. Ta "sitta" till exempel. Sitta, satt, suttit. Många i min närhet har under åren envisats med att använda sig av "setat". Sitta, satt, setat. Jag som är språkfanatiker blir upprörd när jag ser detta. Inte bara för att det låter fel, utan även för att den böjningen inte finns i någon ordbok. Det är helt enkelt fel.

Lika fel är det att säga "tröck" istället för "tryckte". "Jag tröck på knappen" har jag hört oerhört många gånger, och varje gång blir min reaktion densamma: rättning och skenande puls. Om du skulle hitta ordet "tröck" i en ordbok vore jag oerhört tacksam om du kunde maila mig eller lämna en kommentar med en länk så jag kan bli officiellt motbevisad. Intill dess kommer jag fortsätta hävda att jag har rätt och de har fel.

Jag fortsätter inom genren språk, det är intressant och det misshandlas dagligen.

På tåget till stan i dag satt det två tjejer bakom mig. De åkte bara en station men satt på tåget några minuter innan det åkte. Jag svär på allt som är mig kärt att det inte gick en enda mening utan ett "ba". Jag kunde inte tro mina öron, jag visste inte att det var möjligt att bygga upp en mening med så få olika ord. Vissa meningar var oerhört fragmenterade och innehöll både två, tre och fyra "ba".

Är dagens ungdomar så ordfattiga att de måste använda sig av ord som "liksom", "ba", "asså", "typ" och "ju" flera, flera gånger per mening? Det måste vara möjligt även för den mest illiterate människan att sätta ihop en mening med större utbud av ord än dagens standard?

Kanske är jag gammalmodig, språket utvecklas trots allt. Notera att utveckling inte betyder att det går framåt eller i rätt riktning, något kan utvecklas åt det sämre också. Någon sade att språket är till för att utvecklas. Visst är det så, i och med att tekniken går framåt måste nya ord tillkomma, men att i och med utvecklingen decimera antalet olika ord i meningarna känns konstigt. Blir vi enklare människor eller får vi bara svårare att förstå och minnas orden?

Nu är jag klar med språk och går över till mitt vanliga, vardagliga hat.

Jag har hört att det är olagligt att slå barn. Det är synd, för idag hade jag verkligen velat klappa till en unge. På väg till gymmet blev jag omkörd av två unga velocipedryttare. Det hade regnat nästan hela dagen och det var blött och jäkligt. Mitt humör var inte på topp och jag behövde inte en till droppe. Detta höll dock inte ena ungen med om, utan bestämde sig för att köra rakt igenom den stora och ganska djupa vattenpölen som jag instinktivt undvek. Resultatet blev att jag fick en massa vatten på mig och ungen cyklade vidare som om inget hade hänt.

I samma förlopp mötte jag en äldre kvinna. Jag märkte att hon tittade på mig och hon såg nästan skrämd ut. Snabbt förstod jag att det måste bero på att mina ögon svartnade när jag fick vattnet på mig. Jag blev fruktansvärt arg och såg mig själv sätta en fet höger rakt i ansiktet på fanskapet på velocipeden. Jag kände hatet ösa över mig likt grisblodet rinner över Carrie i Stephen Kings roman, som senare filmatiserades.

Jag ville springa efter ungen och trycka ner ansiktet i vattenpölen, kasta ned ungen från bron och pissa på honom. Kanske inte riktigt, men förbannad var jag. Varje dag utsätts jag för fler och fler argument att inte skaffa barn. Jag ser inte mig själv som förälder, kanske främst för att någon att skaffa barn med underlättar en aning. Kanske sitter man där om några år, kanske inte. Händer det så händer det. Den dagen den sorgen, och så vidare.

Just nu är jag fortfarande irriterad, men det släpper när jag har tryckt på "Spara & publicera". Det gör jag nu, hoppas läsningen gav något. Mig gav det bara lugn och inre frid.

Bloggdesign|Dessan