Trilla av stolen?

När jag såg nyheterna i morse höll jag på att få tokspel. Klockan sju på morgonen är det vanligtvis inte läge att bli förbannad, men i dag var just ett sådant läge. Dagen var räddad, nu visste jag att jag skulle gå runt med fortsatt hat inom mig.

Har du träffat Här Gårman? Självklart har du det, han står vid nästan vartenda övergångsställe i landet och visar oss rätt när vi ska korsa de motordrivna fortskaffningsmedlens farleder. Du kanske också har hört just "Här Gårman" förut? Har du det är jag säker på att du är medveten om att det hela är en ordlek.

Nu ska han få en tjej. Jag vet inte vem som beslutade om det, jag var alldeles för trött och i chock så jag lade det inte på minnet. En "Fru Gårman"-skylt ska sättas upp. Är beslutsfattarna helt dumma i huvudet? Intelligensbefriade dumskallar, vad är meningen med detta? Ska vi dra in en ordlek i jämställdhetsdebatten?

Hela grejen med jämställdhet har gått så otroligt långt, så många har gått och tagit till religiösa mått över det. Jag kan inte förstå hur debatten kan ha gått så långt, varför är det så svårt att inse att det enklase sättet att lösa hela skiten på är att se till att lika lön för lika arbete tillämpas? Appliceras detta på näringslivet kommer det inte längre att finnas argument baserade på inkomstskillnader i föräldraledighetsdebatten. Det som kommer regera då är konservativa argument som att det alltid har varit si eller så. Ifrågasätt i sådana fall. "Hur ofta/länge är alltid?"

Lämna nationalsymbolen Här Gårman ifred, ge fan i att dra in honom i jämställdhetsdebatten. Det är ett onödigt drag som både är dumdristigt och urbota korkat, samtidigt som det sprider en känsla av framfusighet och ignorans. Just drop it!

Fortsatta beteenden

Har du någonsin upplevt extrema humörsvängningar? Självklart har du det, oavsett vad du tänkte, det har vi alla. Man känner sig på topp, man har haft en bra dag och som en blixt från en klar himmel, eller den där obefogade pungsparken, kommer något som förstör allt. Precis allt. Idag var en sådan dag.

Allt var bra fram till lunch. Den var inte värd de 70 kronorna jag lade ut på den, snarare 16 kronor. Torra falafel med torrt, kallt ris och smaklös youghurtsås. Menlös mat. Det borde vara straffbart att servera sådant.

Efter lunch steg humöret igen, nytt ämne, ny lärare som visade sig vara skön. Jag mådde ganska bra, vi fick sluta tidigare och jag gled iväg till bussen. När jag kommer till busshållplatsen ser jag bussen åka. Tydligen var det 34 och inte 43 den gick. Nåväl, nästa gick 44 så jag slapp vänta speciellt länge.

Allt är frid och fröjd fram till det att jag ska kliva av bussen. Då kommer människorna som äger allt. De som tror att de kan göra vad som helst utan att andra kan göra något åt det. Folk ställer sig i vägen. Jag säger: "Ursäkta" sådär lagom vänligt men bestämt. Ingenting händer. Jag är en millisekund från snedtändning, sträcker armarna rakt ut mellan puckona framför mig, föser dem åt sidan och kliver av bussen. Jag bryr mig inte det minsta om de blev irriterade eller om jag gjorde illa någon av dem, jag skulle av bussen och då ställer man sig inte i vägen och vägrar flytta på sig.

Jag ser en bekant tjej gå väldigt snabbt. Jag ser henne på tåget nästan varje morgon och hon tar samma buss som jag, så jag antog att tåget snart skulle gå. Jag tänkte inte mer på det utan pinnade på som vanligt, för att se att avgångsskylten blinkar när jag kommer till perrongen. No rush, jag hann precis lika mycket som de som paniksprang förbi mig. Folk som envisas med att putta till en för att de bara absolut måste springa till tåget. Jag förstår inte hur de orkar.

Samma visa som på bussen utspelar sig när jag ska gå av tåget. Vanligt folkvett säger att de som ska av släpps förbi först, men någon hade bestämt sig för att göra tvärt emot idag. När jag öppnar dörren liksom väller det in ungdomar, små skitungar i 14-årsåldern. (Tro inte att jag menar att du är en skitunge nu Nadia, du ska inte få en hållhake på mig denna gång)

Vad gör man när detta händer? Jag blir först paff, för att sedan komma ännu närmare den där snedtändningen. Innerst inne kokar jag, jag är vansinnig, ungefär lika vansinnig som när jag fick sopa äppelmos från väggar och tak i Kungsängen för att katapulten visade sig vara mer effektiv än väntat. En parentes, helt ovidkommande. Jag pressar mig helt enkelt ut mot strömmen av puckon. Säkerligen förargar jag mer än hälften av dem, men varenda en av dem förargade mig så deras statistik är bättre än min.

Jag härleder till beteendesnacket tidigare idag. Varför är folk som de är?

Beteenden

Beteenden. Mänskliga beteenden. De upphör aldrig att fascinera och de upphör aldrig att testa gränserna. Vi pratade om beteenden i skolan. Diskussionen fick mig att fundera på väg hem. Funderingarna uppgick snabbt i hat igen. Det spelar ingen roll varför folk gör som de gör, för min del rättfärdigar det ingenting.

Frågan om huruvida man tror att man själv har uppfattats som en besvärlig människa är intressant. Jag tror, eller jag vet, att jag kan uppfattas som besvärlig ibland. Det kan härledas till min medfödda envishet, men detta gör det inte mindre störande för folk runt mig. Att försöka försvara dumma beteenden med förklaringar om orsak är dumt, bara för att det finns en förklaring betyder inte det att dumheten försvinner.

Jag vill tro att jag är flexibel när jag går bland folk. Jag trampar inte folk på hälarna när jag går från tåget till bussen i strömmen som liknar en flock kor som följer sin ledare. Jag blev trampad på hälen istället. Jag prejar inte folk om det inte är befogat. Jag blir prejad ständigt i stan. Människan som flockdjur är helt ofattbar.

Jag skrev det förut, jag skriver det igen: Jag hatar inte individer, jag hatar folkmassor.

Jag hatar också folk som går långsamt och envisas med att gira fram och tillbaka och därmed omöjliggör en förbipassering. Jag blir otroligt stressad av att gå bakom långsamma människor. Jag hatar det.


Nattligt djupgående

Nyligen hemkommen från insparken med klassen. Du behöver dock inte oroa dig, jag var städad precis som alla andra gånger. Vissa verkar ha rätt svårt att kontrollera mängden dricka. Jag ser inget kul i att vara så påverkad att man raglar omkring och snubblar på sina egna fötter, att inte kunna prata eller förstå vad folk säger, än mindre att inte minnas vad som har hänt. Jag kanske är stel, men säg mig vad tjusningen med det hela är? Har man verkligen roligt om man inte minns det efteråt?

På väg till biljarden upptäckte jag att jag inte är ensam om att hata att folk går som projektiler. En mamma med dotter i 18-årsåldern blev prejade av en kille som promt skulle gå rakt fram. "Vafan" säger dottern. "Jävla horkuk!" säger mamman ganska högt. En parentes kan vara att "horkuk" är ett udda uttryck, säger någon "hora" är inte min första association någon som har en ovanstående.

Jag vände mig i alla fall om för att se vem som sa det. Jag möter hennes blick och hon säger: "Ja, jävla horkuk sa jag. Jag blir så förbannat arg!" Det slutade med att vi gick och diskuterade korkade människor ett litet tag. Det var helt stört, först visste jag inte om hon var någon sorts pundare eller så, för att vara lite elak kunde man faktiskt tro det. Hur som haver är det skönt att veta att jag inte är ensam. Att jag sedan inte uttrycker mig riktigt så starkt är en annan femma, jag tenderar att knyta nävarna när jag blir förbannad på folk, vilket syns för bakomvarande och sällan för den framför som irriterar mig.

De andra är nog ute och super nu. Super och kanske dansar. Dans är inget för mig, dels för att jag spontant känner motvilja till det, och dels för att jag känner mig malplacerad. Biljarden var helt okej, där fanns det dricka men även annat att göra. Att lira biljard är riktigt kul, det gör jag gärna, men när det begav sig till supstället då kände jag att det fick räcka. Där skulle jag bara känna mig utanför med ingen annan aktivitet. Ibland funderar jag på fördelar med att dricka. Gemenskapen vore väl en av dessa fördelar. Jag ser dock fler negativa sidor med drickandet än positiva så jag håller mig på min kurs tills jag blir senil och glömmer bort mina ideal.

The days of ambition are long gone, left is only the scent of hope and dreams; for when you stumble and fall, looking around for someone to lend you that helping hand, the feeling of emptiness grows endlessly. Emptiness is replaced with something else, the feeling of falling. I am falling faster and deeper than ever before. Let us hope there is someone there to hold my hand at the end.

Höger eller vänster?

På väg hem från gymmet gick jag förbi ett stillastående äldre par som tittade på solnedgången. Jag lyckades höra lite av deras konversation.

Hon: "Solen går ned i väster, så det där måste vara väster ut då."
Han: "Nej, solen går inte ned i väster?"
Hon: "Jo, det gör den väl?"
Han: "Nej, inte här väl?"

När jag hörde det funderade jag lite. Om solen inte går ned i väster här, var går den då ned i väster? Svenska väderstreck skiljer sig förhoppningsvis inte från övriga världens. Om så vore fallet ser jag en del navigationsproblematik i det hela. Ett svenskt fartyg som kommer på "sydlig" kurs kommer in på internationellt vatten och helt plötsligt pekar nålen mot nordost. Förvirring i oändlighet.

Någon i grundskolan försökte komma med en smart idé: man kunde alltid använda sig av händerna för att hitta väderstrecken. Det enda som krävs är att man kan skilja på höger och vänster. Höger hand är på östra sidan, vänster på västra. Enkelt om man står vänd mot norr, desto mer problematiskt om man står vänd åt vilket annat håll som helst.

En liten lärdom kanske, tänk på det i skogen. Titta istället var lavarna växer och på vilken sida träden grenarna är längst, eller vilken sida myrstackarna ligger.

Nära döden

Det här är inte likt mig, men jag måste tipsa. Jag höll på att dö mot slutet, jag älskar den typen av video. Underbart helt enkelt. Min världsbild kanske kommer någorlunda på rätt köl när jag förstår vad de sjunger. Man kan fråga sig varför det blir sådana hits?

YouTube

Jag vet inte vad jag ska tro

Min världsbild är förstörd.

Tomten finns inte. Påskharen är inte heller sann. De ljuger på tv. Allt som står i tidningar är inte sant. Häxorna som flyger till Blåkulla är en myt. Djur kan inte prata som i fabler. Red Bull ger dig inga vingar. Troll är ett påhitt. Strumporna pratar och rör sig inte, det var handen i som gjorde rörelserna. Dockor kan inte prata, personen som sitter bredvid pratar med munnen bara lite öppen. Finland har vunnit Eurovision. Forskare säger att växthuseffekten är överreklamerad. Spöken finns. Spöken finns inte. Rymden innehåller massor med materia vi "inte kan se".

Vem kan man lita på?

Min världsbild har gått i kras. Vad väntar härnäst? Världspolitiken styrs av kråkor?

Liten fortsättning...

Jag tänker fortsätta på samma spår som i inlägget innan, jag ville bara bryta av för att det inte skulle bli för långt. I aim to please.

Man säger att djur är primitiva. Det kanske de är, men människan är nog än mer primitiv när det gäller "rusning". Djur är strukturerade och följer ledaren. Kolla på ett makrillsstim, där är det helt otrolig organisation även när det är kaos runtomkring. Vi människor springer åt alla möjliga håll och trampar ner varandra. Blir vi arga springer vi runt och slår sönder saker på stan; skyltfönster, bilar, skyltar, parkbänkar, andra människor osv. Jag vill påstå att vi är väldigt primitiva när det kommer till urinstinkter. Där skiljer vi oss marginellt ifrån djuren, som vi så starkt avskiljer oss själva ifrån.

Tänk om vi var lika organiserade som myror, getingar eller bin?

Jag vill bara säga att jag inte hatar människor. Jag hatar massan, individer älskar jag av olika anledningar beroende på relation. Jag tycker alltså om individer, men inte massor. Enkelt. Drop it.

Primala beteenden

Det verkar råda delade meningar om vad jag ska göra, om jag ska övergå till den nya designen eller stanna kvar vid den jag har. Den nya är inte helt färdig ännu, men jag arbetar på den. Jag vill höra fler åsikter, så jag uppmanar än en gång att slänga ett öga på den och säga vad du tycker. En handfull kommentarer gör inte så mycket i mängden läsare. Det är för din egen skull. Kolla här.

På begäran ska jag nu beskriva gårdagens uppladdning inför dagens mattetenta.

Dagen inleds med ett gympass på överdrivna två timmar och 45 minuter. Efter det kommer lunch och tankarna att man kanske skulle plugga lite. Jag sätter mig och plockar fram företagsekonomin eftersom det ändå inte är någon idé att plugga dagen innan.

Jag ledsnar på företagsekonomin och övergår till matten ändå. Jag tittar igenom boken och avsnittet geometri och likformighet. Det verkar sitta rätt bra så jag tar fram stencilen med trigonometrin och provar på lite blandade uppgifter. Kort därefter får boken känna på hur det är att accellerera väldigt snabbt, flyga, för att sedan descellerera väldigt snabbt vid kontakt med väggen, för att sedan accellerera nedåt och descellerera mot golvet. Kort sagt, boken flög. Jag tänkte "jag skiter i det här, jag kastar boken åt hel*ete!" och agerade ut mina tankar.

Den sekunden kändes det så bra. Att slänga iväg boken och väsa åt den lättade lite på trycket. Tyvärr kom insikten sekunden efter. Provet flyttar sig inte, eller upphör att existera, bara för att boken får agera testdocka. Så jag tog mig samman och hämtade boken och la den på skrivbordet. Jag kunde konstatera att den inte fått ett märke, förutom några sidor som vikt sig. Den låg på skrivbordet och skrattade åt mig, hånlog mot mig och tauntade mig med ljud. Jag la ner den i ryggsäcken och har inte tagit upp den än.

Provet då? Godkänt: 11 poäng av 21 tror jag. Inga problem, tänkte jag. När jag ser uppgifterna sänks jag som av en högerkrok på hakspetsen. Men jag klarade nog godkänt ändå. Annars är det illa.

Hur som helst, nu är det dags att gå över till det riktiga inlägget. Det ska handla om människor, för ovanlighetens skull. Människor är fascinerande. De kommer i alla möjliga former och färger. Framförallt kommer de i alla möjliga sinnesstämningar och med alla möjliga åsikter och beteenden. Somliga är rationella, somliga är helt borta.

Människor i massa är kaos. Definitionen på kaos är människor i panik. Nu var inte jag inblandad i panik idag, men tillräckligt nära för att det ska klassas som kaos. Folk springer som i panik till tåg, tunnelbana och buss. Samma sak, varenda dag. Man ser samma stressade människor varje morgon och varje eftermiddag. Jag hetsar aldrig till vare sig tåg eller buss. Ser jag att det är på gränsen springer jag inte, jag går i min vanliga takt. Kanske ökar jag på steglängden lite grann, men jag hetsar aldrig. Hinner jag så hinner jag, missar jag tåget/bussen så kommer det snart en/ett ny/nytt.

Folk som hetsar får tunnelseende. "Jag går före allt" är parollen som verkar gälla. Det finns inget som heter vett och reson, högertrafik och medmänsklighet är som bortblåst. Folk går där det passar dem, kunde de skulle de gå på väggarna och i taket.

Jag har någon form av hatkärlek gentemot människor som massa. Jag hatar att älska dem och jag älskar att hata dem. De ger mig så mycket; en massa inspiration att skriva, lärdom om hur korkad människan är, känslan av att vara bättre och mer strukturerad. De ger mig även irritation. I massor. Min irritation flödar ut i inspiration och jag får utlopp för det här. Bloggen är min psykolog, only better and free. Du är också min psykolog, på sätt och vis. Eller du är kamratstödjare på det sätt att du läser som en sådan ska lyssna.

Ny design?

Jag håller på med en ny design till bloggen och tänker därmed fråga läsarna vad de tycker. Anledningen är enkel; jag vill inte att någon ska känna att det blir svårt att läsa eller så. Alla åsikter uppskattas, det är för din skull jag ber om åsikt, läsningen ska vara så behaglig som möjligt.

http://mickesirritationsmoment.blogg.se/testblogg är adressen.

Lugn och sansad

Jag har skrivit om det förut och jag tror att jag förmedlade samma känslor då som jag kommer att förmedla nu. Varenda gång jag hör om det blir jag förbannad. Skulle jag få tag på någon som gjorde detta vågar jag inte spekulera i vad som skulle hända. Någon skulle bli allvarligt skadad och det skulle inte vara jag.

På nyheterna ikväll sades det att bussar i Uppsala utsatts för stenkastning. Även en utryckande ambulans hade fått stenar kastade på sig av ungdomar. Det är dessa ungdomar som går runt och pangar busshållplatser och skyltfönster, sätter skräck i pensionärer, unga och tjejer. Det är dessa ungdomar som gör att jag och många andra oskyldiga behandlas som kriminella av folk jag möter på kvällarna. Skeptiska blickar, förföljelsemaniska blickar över axeln och så vidare.

Jag ställer mig frågan, eller frågorna, vad, varför och vilka. Vad är målet med detta beteende? Vad vinner man på att tvinga brandbilar och ambulanser åka med poliseskort för att slippa bli hotade? Vad för social status har man om man lägger sig på den nivån? Eller snarare, vilken mental status har man? Är man så fullständigt förbannat dum i huvudet spelar det ingen roll vad man har för personlighet i övrigt; man förtjänar inte att vara fri. Att önska livet ur dessa  är lite överdrivet, men det skulle kännas skönt.

Varför finns det inget i dessa dumhuvudens tankegångar som säger att det kanske är dumt att slänga sten på de som faktiskt finns till för att hjälpa dessa skithuvuden? Om jag när jag ska hjälpa någon får en smäll för att personen tycker att det är häftigt eller kul, då kan jag garantera att jag antingen slår tillbaks hårdare och/eller slutar helt med att någonsin ens tänka tanken att hjälpa personen igen.

Vilka är dessa människor? Ungdomar, det är bekräftat, men vad har de för bakgrund? Är de killar med fattiga föräldrar, är det stureplansbrats, ungar med invandrarbakgrund, ungar med trasslig hemmasituation? Jag har ingen aning, men vilka de än är så finns det ingen ursäkt för agerandet.

Jag vill så gärna ta till fula förstärkningsord, men jag ska inte sänka mig till den nivån. Jag vill svära för att uttrycka mitt hat gentemot dessa samhällsparasiter. Jag försöker hitta bättre ord, och tycker mig ha lyckats ganska bra. Skulle det hända att någon med denna hobby läser detta är jag mer nöjd om jag sätter denne på plats med ett språk som är för svårt, än att använda en massa ord som samhället ändå använder helt slösaktigt så att de tappar allt sitt värde.

Ni är samhällets avskum, ni förtjänar inget gott och jag bävar för den dag jag får tag på någon av er.

And then it hit me...

I mitt frenetiska och frustrerande pluggande har jag helt missat att det idag är ett år sedan muck. Om en månad och nio dagar är det två år sedan inryck. Det är nästan osannolikt hur fort tiden går. Jag minns både inryck och muck hur tydligt som helst.

Vad har man hunnit med på ett år? Tänker man efter så är det skrämmande lite. Så mycket tid som är för evigt förlorad. Tillfällena som är värda att minnas går naturligtvis inte under kategorin "förlorat" men resten, all tid väntandes och sovandes. Det halvår från mars till augusti som jag gick arbetslös och bara gled räknar jag som helt förlorad tid. Under den perioden åstadkom jag absolut ingenting.

Jag blir nästan rädd när jag inser hur fort det går. Innan jag vet ordet av har jag gått i skolan ett år och dagen efter det är det examen. Det går så fort att det är sjukt. Ibland önskar jag att man kunde sakta ner tiden lite, för att bevara och njuta lite extra av de där speciella tillfällena.

Har man inte så många speciella tillfällen är det extra önskvärt. För någon som ständigt upplever speciella händelser är det kanske försumbart att springa förbi några stycken. Jag önskar att jag var bättre på att ta till vara på min tid.

Ovanlig bitterhet

Det är lite tidigt. Jag brukar inte vara vaken vid den här tiden på en söndag, eller på någon annan dag heller för den delen. Jag var tvungen att gå upp för att se om jag hade fått svar på mitt mail under natten, vilket visade sig vara ett önsketänkande. Jag är fortfarande vred. Och jättetrött. Enda fördelen är väl just det, att jag kan sova vidare nu istället för att dra på mig uniformen och allt det.

Jag är bitter. För ovanlighetens skull.

Vad jag än kom fram till så betyder det ingenting

Jag har kollat runt lite, mest för att jag har haft fruktansvärt tråkigt, och sett följande: folk vill ha bilder i bloggarna. Jag fick det som kommentar någon gång förut, att jag skrev för långt och att jag skulle lägga in bilder också. Jag undrar.

På vilket sätt kan bilder förstärka mitt redan grammatiskt förstärkta hat mot det jag hatar? Om jag lägger upp en bild på en trafikskylt, eller ett trafikljus, och skriver om folk som beter sig dumt och/eller går mot röd gubbe; gör bilden budskapet klarare? Eller är det bara för att vissa är småsinniga och tittar på bilden för att avgöra om innehållet är intressant? Det är per definition lathet och inget annat.

Jag använder bilder ibland, men det ska vara något "speciellt" i sådana fall. Jag använder aldrig bilder på mig själv i syfte att på något vis främja mig själv eller få ut ett seriöst budskap om något som handlar om vad jag har haft på mig.

När jag hade min "nära döden"-upplevelse lade jag upp bilder på resultatet; skrapsåren på ryggen och ena armen, men det var inte för att jag nödvändigtvis ville att folk skulle se vilken snygg färg på blodet jag har, eller vilken snygg form på såren jag lyckades skrapa till. Det var definitivt inte för att folk skulle tycka synd om mig heller.

Jag hatar att folk ska tycka synd om mig. Jag tycker inte synd om mig själv utan finner mig i given situation även om jag kan tycka att det är lite orättvist ibland. För det mesta. Nästan alltid... Det känns nedvärderande att folk tycker synd om en. Om jag satt i rullstol utan armar och ben skulle jag inte heller vilja att folk tyckte synd om mig.

Några säger att allt händer som en del av en plan, att allt har ett syfte. Somliga säger att folk får vad de fötjänar. Jag anser att jag är ett levande bevis på att det inte stämmer. Jag tycker nog att jag har förtjänat mer med tanke på hur mitt liv har sett ut i jämförelse med vissa andra som har levt på ett sämre sätt men fått så mycket mer.

Å andra sidan kanske jag fötjänar det jag får. Jag vet inte, jag tror inte på ödet så hur ska jag kunna tro på sådana teorier? Det enda öde vi är beseglade vid är döden och den undkommer man inte hur gärna man än vill. Jag tror att slumpen styr allt, utom evolutionen.

Problemet är att slumpen och "tur" står stick i stäv med varandra. Slumpen ska inte slå till på samma person flera gånger medan andra försummas. Sannolikheten är alldeles för låg för det.

Så vad är förklaringen? Jag vet inte... jag får sova på saken.

Lyckad helg

Jag är sur. Detta inlägg kommer inte handla om någonting annat än mig. Absolut ingenting, inga tankar kretsandes kring dumma människor eller något i den stilen. Me, I, ich, jag, ego.

I morgon skulle vi ha övning med hemvärnet. I morgon ÄR det övning med hemvärnet. Jag hade tänkt att jag skulle snåla och få skjuts med en gammal klasskamrat som är i samma kompani. Det sket sig i veckan när han fick reda på att han skulle jobba. Därmed rök min skjuts.

Jag har letat frenetiskt efter en ny, jag har mailat kompanichefen och fick telefonnummer. "Numret har ingen abonnent", känns det igen? Jag fick en mailadress, inget svar. Så istället för att vara på övning i morgon får jag sitta med mina böcker. Matte. Trigonometri. Företagsekonomi och en massa termer som jag inte har koll på. Lyckad helg.

Man kan säga att jag är aningen grinig just nu. Antagligen kommer jag att vilja döda de som gör mig irriterad under den närmaste tiden. Jag vet inte hur lång tid det tar för irritationen att lägga sig. Det får visa sig. När jag börjar bli harmonisk igen får någon göra mig irriterad så att läsningen blir bra igen.

Jag ber om ursäkt. Detta är inte likt mig.

Upprättelse eller förnedring?

Jag hatar, verkligen innerligt hatar, känslan av dumhet när man hittar grejen som varit försvunnen helt spårlöst i flera månader. Det som gör att jag hatar det mer än det är möjligt är när orsaken till tingestens frånvaro är så uppenbar.

Letar man efter en kabelskarvdosa är det kanske rimligt att söka där man har kablar? Det kan tyckas vettigt, men istället har jag gått och letat i vartenda skåp, varenda låda och i varje skrymsle och vrå i lägenheten och blivit galen och vansinnig på vägen. Till detta kom frustrationen när jag kom på mig själv med att titta på samma ställe för fjärde gången på en kvart.

När man ger upp försöket att hitta skarvdosan och istället ger sig in på uppdraget att koppla in en längre sladd i ett mer otillgängligt uttag, för att då se skarvdosan ligga under bokhyllan och håna en i ormboet av kablar, blir man less. Uppgiven. Arg. Orättvisan mot mig själv sköljer över mig. Hur skulle jag kunna veta? Motfråga: varför tittade jag inte där från början? Upplever jag nu upprättelse över att ha hittat den, eller förnedring över det faktum att gömstället var pinsamt uppenbart?

Discovery Science säger: "In the name of science; question everything!" Jag frågar mig om det verkligen är bra. Varför tittade jag inte där från början? Inte fan vet jag, kommer vetenskapen kunna tala om det för mig? Antagligen, och antagligen blir svaret att man var för naiv och tänkte att det var alldeles för uppenbart. Nature's messing with me at an increasing level for each day that passes... some day, surely I will have my vengeance.


Avvägning

Jag hatar, verkligen innerligt hatar, när saker försvinner helt spårlöst. Man har någonting man letar efter, man vet precis var man såg den senast, ingen har rört den, men lik förbannat finns den inte någonstans.

Man frågar, ingen har rört den, alla har sett den på samma ställe senast. Saker kan inte försvinna. Den finns någonstans i lägenheten, men den går inte att hitta.

Att det dessutom är en liten grej jag letar efter gör inte det saken bättre. Det verkar som att den har fått ben och gått iväg. Man ska inte kunna leta igenom hela lägenheten gång på gång utan resultat.

Jag blir galen. Då blir det i och för sig bra skrivning senare. Man får väga det positiva mot det negativa.

Breaking news

Jag gick för att köpa nytt SL-kort idag. Utan att förstå varför tänkte jag att jag kunde ta en sväng genom centrum för att se om det fanns något intressant eller kanske någon intressant. Jag hade glömt vad som hållit mig borta.

Utan att tänka mig för begick jag det stora misstaget. Jag äntrade centrumet utan bekymmer. Jag lämnade centrumet som en annan människa. Under min korta vistelse förstod jag extremt snabbt vad det var som höll mig därifrån.

Människor som inte vet vart de ska, människor som inte vet var de är, människor som inte vet att det finns andra där, människor som låter mer än vad som borde vara tillåtet, människor som försöker inkräkta på min privata sfär och procka på mig saker. Människor som snorar, människor som spottar, hostar, nyser och kräks. Allt detta utan tanke på att skyla eller hindra.

Jag trodde att jag höll på att bli en mer harmonisk människa. Jag trodde att jag höll på att mogna utöver vad som är möjligt, att jag var på väg att nå en nivå av "uppstigning". Istället visade det sig att jag bara hållit mig ifrån källan till mitt hat mot mänskligheten. Jag erkänner att jag blev lite besviken, jag trodde trots allt att jag blivit steget bättre som människa. Snacka om nyhet... jag ser CNNs rubriker framför mig.

Istället för att bli en bättre och kanske gladare och trevligare människa, blir jag en argare och mer äcklad människa. Tur för dig, eftersom läsningen på så sätt blir så mycket bättre.

Jag ska aldrig bli glad.

Felprioritering?

"Rättvisa....vad är det? är det när det går min väg? fast då är det ju orättvist mot den som det inte gick vägen för..... "

Citatet är taget ifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg "Terminal Velocity". Jag tyckte att det var en intressant fråga. Vad är rättvisa?

Lösryckt, ensamstående och helt utan sammanhang är ordet "rättvisa" extremt svårt att definiera. Utan att ha ett specifikt område går det nästan inte alls att ge en generell betydelse för ordet då de temaspecifika definitionerna blir så exakta.

Rättvisa inom juridik är enkelt att definiera; brott ska straffas med proportionella mått. Jag tänker inte dra upp en massa olika ämnen där definitionen är rätt tydlig, det låter jag din fantasi göra.

När man kommer till att definiera vad som är rättvist skiljer sig uppfattningen en aning från person till person. Är det rättvist om jag får som jag vill? Nej, inte direkt, någon blir alltid lidande.

Är rättvisa att alla blir behandlade likadant? Ja och nej. En kung kanske inte ska bli behandlad som en bonde eller en hemlös, även om det utifrån det mänskliga värdet sett är det som borde vara rätt.

När orättvisorna hopar sig och man börjar finna rättvisan i att bli orättvist behandlad, har det gått för långt då? Ska man säga ifrån och kräva att rättvisan utjämnas? Är det rättvist att en ensamstående man i över medelåldern som aldrig spelat på lotto cashar in 100 miljoner medan en inbiten spelare med famlij som tippar varje onsdag och lördag aldrig vinner mer än någon tusenlapp?

Vad är rättivisa? Att vara rättvis mot sig själv är att leva efter rimliga målsättningar utan att vara för hård mot sig själv, att tillåta belöningar även om man kanske inte har uppfyllt hela det ursprungliga  önskemålet.´

Jag är orättvis mot mig själv. Jag läste i Metro Teknik att man är sin egen värsta fiende på nätet. Jag skulle säga att jag är min egen värsta fiende oavsett vad det gäller. Om det rör gitarrspelandet, läxläsning, skrivande eller teckning spelar ingen roll; oavsett vad det än rör så står jag där med pistolen mot mitt eget huvud och kräver mer än jag klarar av.

Jag har alltid varit orättvis mot mig själv, och jag kommer antagligen alltid att vara orättvis mot mig själv. Det är skrämmande med tanke på att jag försöker behandla andra på ett bättre sätt än mig själv. Mange Schmidt säger "Du ska alltid vara så jävla produktiv och typ prioritera bort ditt eget liv" (låten Tick Tack). Är det vad jag gör? Är jag i min orättvisa behandling blind inför vad som sker?

Terminal velocity

Vissa säger att man ska sikta högt för att man då ofta slutar någonstans över medel alternativt faktiskt hamnar på topp. I enlighet med egna erfarenheter är det snarare så att ju högre man siktar desto hårdare faller man. Fysikens lagar appliceras även på detta område.

Egentligen borde det göra ondare att falla när man siktar på sin egen nivå, eftersom den i grunden borde vara mer lättuppnåelig. Misslyckas man med något som är lättare tar det mer på en. Problemet är när man märker hur nivån ökar under tiden man ställer in siktet. Kalibreringen blir skit och det slutar med att det hela blir platt fall. Några gånger har det slutat med en pungspark och ett fnys, dock inte bokstavligt.

Varje gång jag känner hur siktet automatiskt ställer in sig på något har jag redan innan något bekräftats en uppenbarelse om vad som kommer att hända. Denna uppenbarelse är förmodligen det som lösgör mitt sikte och tar mitt fokus från målet. Jag driver ur kurs samtidigt som jag ser andra sikta in sig och träffa mitt i prick. Jag kraschar. Det gör ont. Jag studsar tillbaka full med känslor som får sitt utspel i rent och skärt hat mot mänskligheten, dock inte vissa individer.

Varför är det så? Det kan man fråga sig. Naturen retas, helt enkelt.

Det borde finnas en maxhöjd att sikta på, och därmed en maxhöjd från vilken man faller, en maxhastighet. Genom att sikta och falla flera gånger borde känslan trubbas av. Jag antar att jag inte har hittat min terminal velocity ännu.

Ingen vettig rubrik

Ikväll har jag spenderat rätt mycket tid lutandes över mina företagsekonomiböcker med tillhörande anteckningar. All in all, it makes no sence. Jag är helt matt i huvudet och förstår inte mina anteckningar och tar inte in någon information ur läroboken och förstår mig därmed inte på instuderingsfrågorna eller uppgifterna. Skolan känns rörigare än någonsin.

Med detta facit i hand gled fantasin iväg på upptäcksfärd. Jag tänkte mig att jag hade köpt en trisslott. Ett klöver. Två klöver. Tre klöver. Månadsskrap i direktsändning var ett faktum. Garanterad minst 10 000 kr i månaden i tio år med möjlighet att vinna 50 000 kr i månaden i 50 år. I min fantasi skrapar jag fram högsta vinsten. Totalt 15 miljoner kronor uppdelat på månadsutdelningar under 50 års tid.

Jag skulle teoretiskt sett aldrig behöva arbeta. Jag skulle kunna ha ett glidarjobb, "bara för att". Jag skulle med lätthet kunna dra in runt 70 000 i månaden efter skatt. Tankarna susade snabbt, snabbt.

Jag kände mig så nöjd. Sedan insåg jag att det jag tittade på var ett företags vinstkalkyl, och inte min nya livssituation. I programmet på SVT jag skrev om igår sa en kille med störd uthållighet att det viktigaste som distanslöpare var att välja sina föräldrar väl. Detsamma måste sägas gäller den finansiella biten också.

Jag har aldrig smakat på räkmackan. Jag skulle, någon gång, vilja veta hur den känns. Att bara glida fram, få saker serverade. Somliga har det, andra inte. Faktum är kanske att det är bättre att jobba sig upp genom bajsmackorna. Man står bättre rustad när det skiter sig. Med mitt facit måste jag vara bäst rustad av alla. Självkritik är min största begåvning.

"First you work and you slave, and then you steel just enough to get a lick at the good life..."
- Gil, The Simpsons

Människan v2.0

Jag har funderat ännu mer på döden under helgen. Jag vet inte om man kan kalla mig apokalyptisk eller helt enkelt bara dramaturgiskt malplacerad, eller om jag faktiskt är realistisk?

Döden är egentligen intressant. Ingen har svar på vad som faktiskt händer med oss när livet är slut. Döden är något som många fruktar. Jag har inte direkt någon dödslängtan, vilket också återspeglas i mitt sunda leverne, men jag är inte direkt rädd för döden heller.

Lite själviskt och lagom ironiskt kan jag säga att "händer det så händer det". Jag blir inte lidande om jag plötsligt skulle kola. Det man kan frukta är en långsam, plågsam och utdragen död. Det är nog det jag mest av allt vill undvika. Men som sagt, jag blir inte lidande av att gå bort så varför ska jag frukta vad som oundvikligen komma skall? Är inte det att gå och bära på onödigt mycket ångest? Är det inte bara bättre att leva utan tanke på livets hake och bara inrikta sig på det som gör en glad - i mitt fall är det att ha saker att gnälla på som sedan hamnar här.

Diskussionen om livets slut gör säkert många lite deprimerade och kanske till och med illa till mods. Därför lämnar jag ämnet, men bara till hälften.

Jag såg på SVT en dokumentär om människans evolution. Tyvärr var det sista delen av tre jag lyckades ratta in, men det gav mig ändå något. Bland annat togs genmodifikation av foster upp. Genforskningen går så fort framåt att det redan nu är möjligt att sålla bort embryon med ärftliga sjukdomar, till och med sjukdomar som uppkommer senare i livet; t.ex. Alzheimers.

I och med att detta är möjligt uppstår en drös andra möjligheter. Dessa möjligheter i sin tur ger upphov till en hel drös etiska och moraliska frågetecken. Är det rimligt att skapa ett elitiskt samhällsskick? Är det rätt att sålla bort liv på grund av föräldrarnas preferenser? Är fåfänga en adekvat premiss för genmodifikation?

Människan har som enda djur givits förmågan att skapa vår egen framtid, att forma vår egen utveckling. Det finns ett par profetior som siar om människans undergång oavsett hur människan väljer att agera. Jag återknyter till detta.

I dokumentären togs det också upp att människan inte är fysiologiskt utformad för att klara av förändringstakten i vilken vi just nu befinner oss. Det sades att vi redan vid 2030 kommer vara hybrider, med nano-robotar - stora som blodkroppar - cirkulerar i vårt blodomlopp. Dessa skulle hålla oss friska genom att bedriva ett mekaniserat krig mot organismer som är skadliga för oss.

Samma nano-robotar som skulle utgöra vårt immunförsvar skulle även möjliggöra direktuppkoppling till internet i hjärnan, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att ha en "tanke-konversation" med någon på samma sätt som man kan skriva via t.ex MSN. Man skulle även kunna ladda ner kunskaper och minnen, till och med personligheter, till databanker där man sedan skulle kunna återskapa en virtuell kopia av människan.

Det jag fruktar i och med detta är vad som skulle hända om man blev kapad. Alla har väl hört talas om modemkapning? Jag gillar inte riktigt tanken på att någon via fjärrstyrning skulle kunna manipulera mina nano-robotar för egen vinning. Man skulle kunna kapa sin egen bankrånare.

Väljer människan bort möjligheten att skapa ett elitsamhälle genom genmodifikation står vi inför vår egen undergång i form av vårt obotliga hat. Väljer vi genmodifikation före naturligt urval står vi inför aldrig förr skådade sociala klyftor, vilket leder till motsättningar av oanade slag. Slutar vi som hybrider är scenariot Terminator inte långt bort. Människan kommer att gå under, på ett sätt eller ett annat. Frågan är bara hur vi väljer att tackla detta faktum.

Man ska inte måla fan på väggen, det finns lösningar. Jorden kommer, hur man än ser på det, att dö. Solen äter upp vår planet om några miljarder år. Det är inte direkt möjligt att flytta Jorden till ett annat solsystem, än mindre skulle det vara någon vinst i det. Det som är möjligt är att flytta. En flytt kräver dock bättre teknik än idag, mer kunskap och nya material. Fast det är väl inget som inte Människan v2.0 klarar?

Trevlig helg

Fundera på följande under helgen. Begrunda sedan din egen situation och avgör var du själv står.

"The world is my lesbian wedding"

- Chandler från Vänner. He said it, I'm living it.

What goes up...

Jag är helt slut. Min hjärna är köttfärs och kroppen har gått på högvarv med förkylning och alldeles för mycket tänkande hela veckan. Matte. Mitt huvud har inte fyllts av något annat, inga andra konstruktiva sinnesintryck har triggat mina sensorer. Sedan söndagen har jag bara haft dagens mattetenta i huvudet. Funktioner, andragradsfunktioner, ekvationer, andragradsekvationer. Basic-matte som kan visa sig vara svår när det blir komprimerat. Det är hur som helst avklarat, nästa tenta rör trigonometri. Piece a cake.

Tack vare mitt begränsade liv för tillfället fick jag igår, efter klockan elva, reda på att vi skulle dö igår, klockan elva. Du kan säkert räkna ut att eftersom jag har skrivit detta, idag, och du läser detta, när du nu läser det så kommer det alltid vara "idag" för dig. Förlåt, jag driver iväg igen... du kan räkna ut att vi fortfarande lever. Med enkel uteslutning. Är jag död? Nej. Då så.

Anledningen till att vi skulle ha dött antar jag var för att de startade partikelacceleratorn i Cern i Frankrike, inte Schweitz. Anledningen till själva döden skulle vara att enorma mängder energi skulle frigöras vid partiklarnas kollision. Mängden energi skulle tydligen varit så stor att ett svart hål skulle kunna bildas. Någon skrev att chansen var 8 %.

Orka bidra till hysteri. Minns du millenieskiftet? Det var en satans hysteri, allt skulle sluta fungera, hissar skulle krascha, bilar skulle explodera och flygplan skulle trilla ner från himmlen. Dessutom skulle vartenda markbundet och satellitbaserat datasystem dö. Världen skulle bli stenålders. Någon ville ha uppmärksamhet. Någon fick mycket uppmärksamhet. Samma sak nu. Händer det så händer det, vad kan man göra? Dör alla blir ingen lidande.

I och med att jag överrumplades av dödsprofetior på alla nyhetssidor i går kom jag att tänka på just döden, livet och allt därikring. Det gjorde mig aningen nedstämd, dagen har inte bidragit till att göra saken bättre heller.

Alla har väl haft den där känslan av total meningslöshet? Alla har väl tänkt att "fan vad jag skulle vilja dö nu", eller "vad skönt det vore att slippa det här livet"? Har inte någon av mina läsare känt så ber jag om ursäkt för att jag delar med mig av mina självdestruktiva, manodepressiva tankar. Det är inte min avsikt att försöka projicera mina tankar i intentioner hos er.

Efter tentan idag var vi ett gäng som gick till Anchor på Sveavägen. "De" gick ut för att "ta en öl" medan "jag" gick med för gemenskapens skull.

Jag är blyg, av naturen. Varför naturen tycker att det är nödvändigt vet jag inte. Naturen kanske helt enkelt vill jävlas och då får det väl vara så. Naturen vinner.

Hur som helst, i gymnasiet när vi åkte till Estland kände jag mig utanför hela resan. Fråga inte varför, naturen vill helt enkelt. Det kändes som att de andra hade helt andra band till varandra. Som att jag på något vis inte hörde dit. Innan dess hade jag aldrig känt så, inte så påtagligt.

Idag kom samma känsla tillbaka. Inte riktigt lika starkt, eller inte alls lika starkt, men den kom. Jag kände fanskapet som flåsade mig i nacken. Naturen. Den ville att jag skulle känna mig utanför igen. Jag har "bondat" rätt bra med vissa redan, som jag kommer bra överens med. Sedan kommer den andra kategorin. De jag inte "bondat" med, som jag inte känner att jag får kontakt med. Liksom överallt annars är detta flickorna, tjejerna, kvinnorna, brudarna, bruvdarna, ja använd vilket substantiv som helst.

Gymnasiet, lumpen, jobbet, skolan igen, rent generellt. Missanpassad? Det skulle jag inte kalla det. Snarare är det naturens sätt att sålla fram de starka. Inget i mitt liv har blivit mig serverat. Jag antar att när tiden är rätt känner naturen att spelet är slut. Då är det fritt fram. Jag antar också att när naturen kastar spelbrädet så är det dags för oss alla att checka ut.

Hänger jag läpp? Nä, det påstår jag inte. Jag framställer fakta på ett realistiskt sätt. Vissa lever i en förvrängd självbild och blir förskräckta när sanningen når dem. Min sanning är mig helt uppenbar, en förvrängd självuppfattning vore en välbehövd semester.

Förlåt att jag drar ner stämningen. Kolla här så blir du glad igen. Framtidskillen är jag. Barnet gestaltar inte riktigt hur jag var som barn. Gubben är hur jag kommer att vara dock...

Rättning

Jag vet inte om jag är senil eller bara trött. Som de flesta vet var det faktiskt söndag igår. Självklart har jag då inte sett något irriterande i stan eller på tåg/buss, eftersom jag inte befann mig i stan eller på tåg/buss i söndags.

Om man börjar bli senildement vid 20, hur är det då om man tänker leva till 100+?

S+T+FA=Kreativitet

Jag är egentligen för trött för att skriva. Jag har egentligen för mycket att göra för att sova. Problem? Någon smart schemaläggare har lagt ett kapitel om funktioner på två och en halv lektion, tre tillfällen, för att ha prov den fjärde lektionen. Detta är då på torsdag. Jag har med andra ord en hel massa matte på halsen. Jag älskar matte.

Sjukdom, trötthet och för mycket arbete. Tillsammans genererar de ofattbara mängder kreativitet. Här är ett smakprov.

Jag vet inte om jag håller på att bli en mer harmonisk människa, eller om det bara är sjukdomen som tillfälligt håller mig i ett vandrande sleep mode. Vare sig igår eller idag har jag sett något i stan eller på tåg/buss som stört mig. Ingen som hostat onödigt mycket, inga korkade beteenden. Det enda vansinnet jag har sett är väl köerna på motorvägarna och samma människor som stressar till samma tunnelbana varenda morgon. Kan det verkligen vara så illa att ta en tidigare buss?

Håller jag på att bli en glad och harmonisk person? Please, let it be nothing but a delusive, yet seductive, alternate path. Hur skulle det se ut om jag var glad och harmonisk? Hur kul läsning vore det? Ponera att jag skulle utveckla hur fantastiskt vackert allt är, istället för att upplysa lekmännen om hur fantastiskt korkat allt egentligen är. Hu, hemska tanke.

För övrigt finner jag det nästan oändligt roande att på tåget titta på människor och fundera över vad de kommer från för situation. Detta kan då återspegla, på ett ungefär, hur trött och uttråkad jag är på tåget hem. Man kan gissa sig till rätt mycket om en person genom utseendet och ansiktsuttryck och kroppsspråk. Blir man riktigt avancerad kan man börja gissa sig till politisk åskådning, bra på matte eller ej, osv.

Ska man bli riktigt bra på ovanstående måste man ha oändligt tråkigt. Jag har sällan så tråkigt under en konstant tid, vilket ger mig för lite tid att bli bra på det. Jag stannar på en medelmåttig nivå på den fronten, tillsammans med alla andra fronter. Jag sticker inte ut ut något håll; medelmåttig är vad jag är. Sad but true, beroende på vad man önskar sig.

Höga odds, låg sannolikhet

För att föregående inlägg inte skulle bli för hattigt blir det såhär istället.

På tåget in till stan imorse hostade inte en människa i min vagn. Jag blev chockad. På bussen till skolan hostade ingen. Vad är detta, tänkte jag. I skolan hostade några, men ingenting som var överdrivet. Någonting är fel, kände jag. Det kan inte vara så att folk har fått hyfs eller gått och blivit friska.

På tåget hem var det nästan ingen som hostade. Två personer hostade extremt. Vagnen var proppfull, fylld till bristningsgränsen. Absolut inte, den var nästan tom. Det var sådär lagom mycket människor på, det fanns alltså massor med lediga platser. Var sitter de som hostar upp sina lungor? Den ena sitter snett framför mig, den andra sitter snett bredvid mig. Vad är oddsen?

Jag drar till mig idioter, sjuka människor, elaka, dryga, mysko och märkliga människor. Utöver det lockar jag tydligen till mig ett par bra, normala och snälla människor också. Du vet vilken kategori du tillhör. Tack.

Immortality, take it, it's yours!

Genom den respons jag har fått på de senaste inläggen har jag fått mer motivation att skriva. Jag känner som Bodin sa förut; det är bättre att ha en trogen skara som bryr sig och läser för att det är kul och intressant, istället för folk som bara kommenterar på den fina designen på bloggen eller liknande. Tack, kort och gott.

Efter att skolan har tagit upp en massa tid under två dagar är det dags att ge sig hän åt vad som verkligen betyder något i mitt liv; gnällandet. Somliga säger att en perfekt värld vore problemfri. Definitionen på "perfekt" varierar aningen beroende på vem man frågar. Frågar man mig så är världen perfekt när det finns lagom mycket att gnälla på. Skulle allting som är värt att klaga på försvinna skulle jag bli olycklig. Perfektion driver folk till vansinne, att sträva efter perfektion håller folk friska. Undantaget är de som drar sin strävan till extrema gränser.

På tåget hem igår lyssnade jag på två unga kvinnor som satt bakom mig. Eller jag och jag... hela vagnen lyssnade på dem, det var liksom omöjligt att undgå det. Båda jobbade som expediter på olika företag, ena på H&M och den andra på Kicks eller så. De pratade om ungdomar. Jag tänkte på det då. När jag gick i tunnelbanan idag tänkte jag på det igen då jag mötte hela ungdomsmaffian.

Nu blir det djupt, så fokusera. Läs flera gånger om det behövs. Jag skriver långsamt så du kan läsa i din egen takt.  De som blir 65 om 50 år är inte som de som var 15 för 50 år sedan var. Visst fanns det rötägg på den tiden också, men generellt sett var de både färre och mindre rötiga än nu.

Kvinnorna jag tvingades att lyssna på pratade om ungar som är otrvliga, dryga och nästan hotfulla mot expediter som frågar om de t.ex. behöver hjälp. Det har jag stött på flera gånger, inte mot mig personligen, men jag har sett det hända. När jag gick från bussen på väg mot tunnelbanan möter jag första halvan av maffian. Två killar står mitt på trotoaren och pysslar med något, de tar alltså upp en massa utrymme helt i onödan. De tittar på folk som kommer mot dem, hånflinar och fortsätter sin meningslösa aktivitet. Strax efter dessa huliganer kommer nästa maffiaklunga. Dessa grabbar är skithäftiga och går med byxorna nedhasade alldeles för långt för att det ska se bra ut, är högljudda och tar upp hela trotoaren. Folk som går framför mig får stanna och liksom kila sig emellan tuffa gänget. Jag blir arg och går rakt på utan avsikt att vika undan. Grabbarna som kommer mot mig kollar på mig och visar inte heller någon svaghet i blicken. Resultatet blir att två av tuffingarna går in i mig, vilket jag sedan länge räknat ut och därför stålsatt mig. De stöter till mig med axlarna och jag hör hur de stånkar till. Det blev en rätt bra smäll. På dem, inte på mig. Staffan sa igår att jag är stålmannen. Jag kan inte skadas.

När jag kommer ner i tunnelbanan för att gena under vägen möter jag andra halvan av maffian. Denna gång är de utspridda överallt i tunneln, de skriker och har sig. De knuffas och puttar till folk, gamla som barn. Jag spänner blicken i dem som glor på mig och samtliga vänder bort huvudet och fortsätter sin poänglösa existens.

Ungdomar generellt idag har mindre hyfs än för 50 år sedan. Dags att återinföra pekpinnen kanske? Dags att de äldre, föräldrar och lärare får mer respekt. Den respekt de förtjänar är vi inte ens i närheten av.

Morgonfundering

Tack, ni som finns kvar. Ert stöd i dessa mariga tider betyder en hel del. Som situationen ser ut har jag funderat på att lägga ner ett tag. Just nu är det en del med skolan som behöver fixas, men samtidigt har jag inte hjärta att lägga ner helt. Jag var nära för runt två år sedan, då hade jag ingen motivation och kände inte att jag fick ut något av det. Idag är det annorlunda; jag får ut massor av skrivandet.

Förmodligen kommer något längre, tyngre ikväll när jag har avslutat dagens skolarbeten. Men innan dess ska jag skriva klart min rapport om byggbranschens miljöpåverkan, som jag inte alls vet hur den ska vara uppbyggd. Fantasin sätter gränserna. Läraren sätter dock betygen...

What's the point?

Jag prioriterar skolan, bloggen kommer tvåa eller trea. That's it. Jag vill fokusera på vissa skoluppgifter innan jag sätter mig och skriver här.

Det verkar förresten som om mitt kampanjande har tappat all effekt. 22. Nivån är tillbaka på sin normalpunkt. Jag hade min peak, mitt "15 minutes of fame", nu är jag åter i skuggan av de stora, tråkiga. Kanske skulle jag se över mitt skrivande om jag inte kan hålla kvar folk...

Världen - den ständigt närvarande utmaningen

Hur man känner inför sig själv är nästan uteslutande beroende av den aktuella situationen. Om det går bra för mig i matten känner jag mig smart. Om det går dåligt och jag kör fast känner jag mig naturligtvis mindre smart. När jag inte har gjort samma dumma fel om och om igen, utan faktiskt suttit fast på riktigt och kommit vidare genom att utveckla mitt tänkande, då känner jag mig riktigt smart.

När jag får säga till folk att jag ska läsa matte d, trigonometri, känner jag mig jättesmart. När jag tittar på stencilen vi ska ha så känner jag mig inte så smart längre. Jag fattar ingenting. Man hoppas att läraren är pedagogisk nog att lära till och med mig det där.

Jag tror det är likadant för alla, situationen bestämmer ens självkänsla. Får man en komplimang om sitt utseende känner man sig snyggare. Får man en komplimang om sitt skrivande blir man, även om man inte var nöjd från början, nöjd/are och mår bra och intalar sig att man faktiskt skriver ganska bra.

Självkritik är något som kan gå till extrema yttringar. Ätstörningar, främst då annorexia (stavning?). Jag har väl något som liknar den sjukdomen, fast det rör tränandet istället. I min spegel ser jag likadan ut som förut, smal och dan, medan andra ser att jag vuxit.

Jag påstår inte att jag förstår annorektiker (?) men jag kan tänka mig hur de har det. Förvrängd självbild.

Jag har antingen en väldigt klar självbild, förutom det fysiska, eller så är den helt förvrängd eftersom jag tycker att jag inte kan lära mig rita, spela instrument osv.

Omvärlden projicerar sin uppfattning på oss. Man måste vara stark för att stå emot alla ideal som slår emot en. "Survival of the fittest"? Nej, snarare "Survival of the most stubborn".


Det känns som igår

Jag minns det så tydligt, den gamla goda tiden. Oskuldsfullhetens tid. Man var barn. Teknik var något man inte visste det ringaste om.

Ville man någon något så ringde man, man kunde folks nummer i huvudet och slapp kontaktlistan i mobilen som ju är så opersonlig. Ville man någon som bodde nära något gick man och ringde på. Jag minns just det extremt tydligt, hur jag ringde på hos en vän på gården och frågade om vi skulle spela bandy. Att svaret blev "nej" är en annan sak, men just principen att oviss om svaret gå och ringa på. Vilken unge tar det initiativet idag?

Jag minns när Internet kom till skolan. Nu hade man inte samma användning av biblioteket. Man kunde söka på vad som helst.

Jag minns när CD-rom kom. "Har du CD-rom?" "CD-rom, vad är det?" Innan det var det 4,5" disketter som gällde. Man hade allt på disketter i skolan. Antingen diskett eller i sitt anteckningsblock. Dåtidens USB-minnen. Till och med spelen fick plats på diskett.

Jag minns de gamla goda Walkman. Kasettbandspelaren. NES - Nintendo Entertainment System - 8bit spelkonsol. Commodore 64 - C64. Supernintendo. SEGA. PSone. Dreamcast...

Ser man tillbaka på tiden man har hunnit avverka har man fått se så mycket utvecklas. Det har gått fort, så fort att man undrar hur länge samma takt kan hållas - någonstans måste det stagnera.

Teknikens under gör att allt fler sitter still och blir feta. Teknikens under gör att allt fler dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Teknikens under räddar långt fler människor än vad som var möjligt för 20 år sedan. Teknikens under gör att jag kan sitta här och skriva en massa trams som du kanske inte ens läser eller än mindre bryr dig om.

Världen vi lever i har haft så många sidor.

I am a rock

"Aha"-upplevelsen är skön, man känner sig lättad och efter den bara rinner det på. Livet leker och man har inga som helst bekymmer. Allt är sommar och sol, frid och fröjd, vinter och snö och så vidare. Nog för att man känner sig dum när man ser att man bara har gjort ett litet skitmisstag som hållit en kvar, men själva känslan av att förstå felet och framförallt förstå det som kommer efter är bara fantastisk.

Sen kommer ofta "Post-Aha"-upplevelsen. Liksom blodsockret går i vågor hos folk som äter med långt mellanrum eller äter väldigt söt mat går "Aha"- och "Post-Aha"-upplevelserna upp och ner om vartannat. Lite beroende på hur länge sedan det var man hade sin senaste "Aha"-upplevelse blir svackan exponentiellt djupare ju längre tiden går. Detta kan variera från person till person.

Ta humörsvängningar som kan härledas till ojämn blodsockernivå. Många blir griniga när de blir hungriga och blodsockret är på noll. Vissa kan bli monstruöst otrevliga, medan andra hanterar det bättre. Samma sak är det med "Aha"-kurvan.

Jag befinner mig nu långt ner i "Post-Aha"-kurvan. Jag hanterar inte den situationen speciellt bra. Inom matematiken besegras jag med en örfil. Det var bara ett litet tag sedan senaste peaken i "Aha"-kurvan, men jag måste ha ett bredare flow i mitt räknande, annars sjunker jag snabbt.

Alla har väl kastat macka med sten någon gång? Stenen håller sig flytande så länge den har tillräckligt med kraft för att röra sig framåt. Den flyter alltså egentligen inte, utan den liksom flyger fram, studsar på vattenytan. När kraften sjunker under den kritiska punkten finns ingen bärkraft för stenen längre, den sjunker.

Jag är den stenen.

"Aha"

Har du någonsin fått den där "Aha"-upplevelsen? Känslan av att inte klara något utbyts mot känslan "var det så det var?" Man känner sig dum när man inser hur enkelt fel man har begått, inte en och inte två gånger, utan ett tjugotal gånger. Tänk om den upplevelsen kunde göra sig påmind lite oftare...

Inför det stora är vi alla små

Igår såg jag Vetenskapens värld. Det handlade om "Gravitationens gåta". Det var väldans intressant faktiskt, jag har alltid varit fascinerad av rymden och kosmos med allt som hör till. Förutom matten och den avancerade fysiken är det något jag skulle kunna tänka mig att syssla med.

De visade några formler och uträkningar. Newton hade på ett "enkelt sätt" kommit fram till hur gravitationen fungerar i stort. De visade hans formel. Jag förstod ingenting. De fick det att låta så enkelt, så enkelt att jag kände mig dum. Jag har aldrig varit bra på matte och kommer antagligen aldrig att bli det, och det där var långt över min imaginära förmåga.

Nu sitter jag och kämpar med min matte, gymnasiematte. Matematik B. Jag sitter fast i ekvationsträsket. Egentligen är det lätt, det är bara det att det inte är det. Inte just nu. Det går liksom i vågor, ibland är det jättelätt och man formligen flyger fram. Ibland är det som nu, jag borde verkligen kämpa med det men sitter man fast så gör man.

Ibland önskar jag att jag kunde ha de förmågor jag skulle vilja ha. Det finns så mycket jag hade velat ha istället för att kunna skriva bra, saker det känns som jag hade kunnat utveckla och kommit längre på. Nu är jag inte ens nöjd med mitt skrivande, för det mesta alltså, vilket hela tiden driver mig till förbättring. En förbannelse? Kanske.

Jag vill ha ett estetiskt sinne; jag vill kunna rita, spela diverse instrument, skulptera. Jag skulle vilja vara bra på matte så jag förstod vad folk snackar om i den världen. Istället sitter jag här och gör det bästa av det jag har att tillgå. Jag utnyttjar min talang, eller förbannelse, varje dag. Jag skriver något varenda dag, det går sällan en dag utan att jag skriver något alls, som minsta lilla ord. Det händer, men som sagt sällan.

Någon sade att världen är orättvis. Någon annan sade att världen finns där för en att erövra. Det enda jag känner att jag ens skulle ha möjlighet att komma i närheten av att erövra är skrivandet. Resten finns det inget hopp om. Fokuserar jag min energi kanske jag kan åstadkomma något, men då behöver jag riktig motivation och tid att ge mig hän åt det.

Livet är kanske inte rättvist, men det är missunnande för en del. Man formar sitt eget liv, vill jag tro. Jag gör så gott jag kan.

Vill mer, då!

Se på följande inlägg med glimten i ögat. Ta det med ett lastbilsflak med salt.

Jag fortsätter på gårdagens ämne eftersom det tydligen väckta starka känslor. Arga telefonsamtal, hot i mailen, pöpeln samlad utanför min dörr, SÄPO utanför mitt fönster, arga människor som förföljer mig på gatan. Jag är inte säker längre. Detta ska dock inte påverka mig, bara den svage dukar under för motstånd.

Det rörde jämställdhet. Det kanske du minns. Kvinnan har kastats in, ja forcerats in, i sin roll som hushållerska. Sant, så har det blivit extra försärkt av det patriarkala styret också. Det är något jag inte kan förstå. Däremot kan jag beakta följande: Evolution.

Generellt sett är mannen starkare, snabbare och mer uthållig än kvinnan. Detta kunde förklara varför grottmännen jagade och jobbade medan grottkvinnorna tog hand om avkomman och städade grottorna och lagade maten. Evolutionen har inte ansträngt sig för att kasta om just den premissen. Det handlar om vilja. Kanske vill inte kvinnor lika mycket som män? När det blir tungt fysiskt ska man försöka att vilja lite mer. Det kan hjälpa.

Industriella revolutionen. Hade den kommit tidigare om kvinnorna jobbat, eftersom de skulle behövt hjälp tidigare? Kanske, kanske inte. Hade den kommit senare? Kanske, kanske inte, vem fan vet?

Lika lön för lika arbete, självklart, men evolutionen är den riktiga skurken. Att sedan människan är för trångsynt för att göra något åt det är en annan femma.

Vill mer, då!

(JAG ÄR IRONISK OCH DETTA ÄR ALLTSÅ INTE MIN REELLA KVINNOSYN!)

Jag tror det var viktigt att skriva ut det som står ut från resten av texten, vissa har inte humor. Humor har två problem: folk kan tro att man skojar, och folk kan tro att man menar allvar. Det ena eller andra beror på personen som humorn är riktad mot.

Jag landade för övrigt på 83 igår. Tack, vilka ni än är. Mitt mål är uppnått, nu är det bara att hålla kvar er som gäller.

Diverse smått och gott

Lina skriver om "Jämställdhet":

"Vart tror du att de kvinnor som inte anser att mannen kan ta hand om hemmet har kommit ur?
Möjligen inte det faktum att det blivit deras självklara sätt att leva? Eftersom det alltid forcerats in i det?
Läs lite historia killen.
"

Jag kan erkänna att jag inte har jättekoll på genushistoria. Mitt erkännande är avklarat, hoppas du är nöjd. Frågan som kommer sig av din kommentar utmynnar i en helt annan debatt, nämligen frågan om vad som har format normen för hemmafrun, vad som i grunden forcerade in kvinnan i hemmasysslande.

Personligen har jag svårt för normer av alla möjliga slag, speciellt de normer som åsidosätter en individs eller grupps förmåga.

Helt ärligt ser jag inte meningen med slutklämmen, Lina. Man behöver inte läsa historia för att förstå att det är ett patriarkalt snedsteg som har kastat in kvinnan i hennes roll, men det var inte vad diskussionen jag förde handlade om. Och är det inte så att även om nu kvinnan har blivit forcerad in i rollen som den kunniga i hemmet, så premieras kvinnors handhavande med barn och hushåll, lyfts fram mer positivt och bra än männens? Jag står inte på någons sida, men jag vet att du håller med mig till viss del.

För övrigt tackar jag er som utförde min ödmjuka uppmaning. Dag ett är snart till ända och när jag skriver detta har jag haft 77 besökare, vilket är stort rekord mot tidigare 29. I morgon ska jag försöka utöka kampanjen, men jag vet inte hur. Jag får sova på saken.

Tack och god natt.

Lite repetition

Jag brukar hänga med i nyhetsflödet, men först idag såg jag att Lennart Swahn är död. Allas vår Blåsningsfavorit är ur tiden. Jag hade ingen aning om att han var 81 år. Enligt Expressen ska han ha somnat in efter en tids sjukdom. Där ser man...

För övrigt, den man jag skrev om igår har tydligen inget körkort heller. Dömd för rattfylla 48 gånger, och har inget körkort. Det måste ändå till och med de mest fanatiska rättsligister beundra.

Jag hörde någonstans ifrån igår att en sådan inte borde få ha körkort. Detta var då innan ovanstående fakta kom fram. Det fick mig att fundera. Nyupptäckt fakta förändrar inte min tankegång. Ponera att man nu skulle dra in körkortet för någon som har kört rattfull ett antal gånger. Vad spelar det egentligen för roll om han eller hon ändå envisas med att sätta sig i en bil och köra iväg, plakat som en student?

Den här mannen har uppenbarligen inte haft några större problem med att få tag på en bil, enligt SvD har han antingen lånat eller stulit dem. Att dra in körkortet i denna situation, eller snarare liknande situationer, är mer en symbolisk gest för att avskräcka eftersom ytterligare en åtalspunkt dyker upp om man kör utan körkort. Jag tror dock inte att vår kära 50-åring bryr sig speciellt mycket.

En polis sa till SvD att de inte visste vad de skulle göra, de kunde ju inte låsa in honom för evigt. Varför inte? Han har förbrukat sina chanser, mina chanser, dina chanser och sin familjs chanser, så varför inte bara slänga in honom ett par år?

Bloggdesign|Dessan