Förväntningar

Idag slog det mig på riktigt. Samhället har en hel drös märkliga förväntningar på en. När jag gick från jobbet, yngst där som jag är, fick jag ett "sup inte för mycket nu" och skratt från en kollega.

Förväntar han sig att jag ska ut och supa skallen av mig "för att det är Valborg"? Är det något som hör till? Ja, det är det. Eller det har blivit det, eftersom vårt kära folk verkar söka anledningar att supa. Liknelsen med plattan Mariefreds på julafton klingar bekant i bakhuvudet.

Är det verkligen konstigt att ungarna tar sin första fylla vid 12 års ålder? Inte det minsta, tycker jag, ur samhällsperspektiv. Däremot är det väldigt märkligt att det faktiskt är så. Jag vet inte hur det är nu, men när jag var 12 tänkte jag inte på att dricka, röka och bli förälder...


Halv minut, halv timme

"Åh, flyget var bara 30 minuter sent idag. Så skönt."

"Vafan är det här då? Jävla typiskt och helt oacceptabelt! Tåghelvetet/bussjäveln är två minuter försenat/d."

Vad beror detta märkliga ställningstagande på? Borde inte flygen gå i tid? Eller borde man kanske inte vara så spänd och kanske tagga ner ett steg eller två när det är kollektivtrafik?

Bussen eller tåget kommer när de kommer, brukar jag tänka, och ta mig fasen - varenda gång har jag rätt också utan att bli irriterad.

Is there hope?

Uppgiften var enkel: gå in på google, slå huvudet i tangentbordet och bildsök på det. Första bästa bild. Maybe there is still hope after all?


Trädet i skogen

Eftersom jag är jag känner jag ett riktigt starkt behov av att besvara mina icke-retoriska frågor från inlägget "Retoriska frågor".

Om ett träd faller i skogen och inget finns där att höra det, låter det då? Well, to answer this we first need to make a definition of terms here. Vi måste definiera "låter". För att göra detta måste vi definiera ljud.

Ljud är mekaniska vågor som rör sig i olika material. I fasta kroppar, vätskor och gaser är ljudvågorna longitudinella, de breder alltså ut sig i ljudets riktning och är därmed inte som en sträng som vibrerar. Ljudvågor är skillnad i täthet i mediet det rör sig i.

De flesta ljudforskare är överens om att termen ljud inte endast innefattar den mekaniska biten med ljudvågorna och deras uppkomst och färd till hörselorganen. Till detta ska läggas själva hörselförnimmelsen också, alltså själva ljudet vi uppfattar ingår också i grunddefinitionen för vad ljud är.

Med vad jag har lagt fram är det enkelt att dra en slutsats om huruvuda det låter eller ej. Nej, det låter inte. Ljud blir ljud först när samtliga premisser för termen ljud är uppfyllda, vilket klart och tydligt framgår att de inte är i scenariot då ingenting finns i närheten att höra trädet.

Nej, ett fallande träd i skogen, utan något med hörsel i närheten, låter inte.

Vad kom först, hönan eller ägget? Jag har ingen aning. Jag skulle säga ägget eftersom vad som än senare blev en höna måste ha kommit ur ett ägg från början. There simply cannot just be something. Allting har utvecklats, alltså dök inte bara hönan upp helt plötsligt, den stod inte bara där utan förvarning. Samma sak gäller ägget, det fanns inte helt plötsligt ett ägg där.

Frågan om vilket håll ägget rullar åt om tuppen lägger ägg på ett tag tänker jag inte ens svara. Kan du inte svaret... då vet jag inte.

Hur är det egentligen med mitt kabelhat? Varför hatar jag sladdar? För att sladdar hatar mig. Varför hatar sladdar mig? Den som kan svara det kommer att omvärderas på min värderingslista.

Oskuld

Sverige har aldrig förlorat mot Lettland. Idag förlorade vi vår lettländska oskuld. Straffvägen. Strafftagna bakifrån, liggandes på mage som Liv. Men jag är inte bitter, varför skulle jag vara det? Mina luftrör återhämtar sig sakta och snart kan jag åter försöka förgäves med träningen.

Känner jag Murphy rätt så vet jag hur han tänker göra. Just as he always does it. Så fort jag börjar komma tillbaka och det börjar gå bra igen, då lär jag väl tappa något på tårna denna gång. Jag som tränar helt rätt hela tiden och inte överdriver på något sätt, som inte är märkvärdig och inte på något sätt anmärkningsvärd, jag skadade mig minsann medan de som lirar jojo med hantlarna kör på helt oberört.

Om Murphy blir ouppmärksam kommer han att få en vikt på sig så illa att han dör. And that would make me either your Messiah or your Nemesis. Två sidor av ett och samma mynt?

Retoriska frågor

Vad kom först, hönan eller ägget? Om ett träd faller i skogen och inget finns där att höra det, låter det då? Om en tupp lägger ägg på ett hustak, vilket håll rullar ägget åt?

Dessa frågor är helt meningslösa till dess att jag har fått svar på min nutids största fråga. Vad kom först, mitt hat mot kablar eller kablarnas hat mot mig?

Jag är rätt säker på att jag inte hade något emot kablar förut, på den gamla goda tiden. Sedan, av outgrundlig anledning, vände sig kablarna emot mig. They turned on me. De började göra omöjliga saker. Jag gissar att mitt hat växte sig ur det. Idag är det inte mycket jag kan säga att jag hatar, men fan vet att jag hatar kablar, sladdar, trådar, tåtar.

I like

Det är 18 grader i skuggan och inte ett moln vad jag kan se. Då känns det skönt att veta att jag inte kan utnyttja det: hade jag inte varit här med feber, yrsel och en hals från helvetet hade jag varit på kontoret. Is nice.

Sakta i backarna

Vänta, vänta, vänta nu. Hold your horses. Keep your top on. You're totally missing it. Jag har inte påstått att jag ska sluta skriva, bara att jag inte ska bli som Marmeladsara, 14. Förra inlägget var på gränsen, livin' it on the wild side.

Självklart ska jag inte sluta blogga, men det är kul att leka med tanken. Jag sitter på en makt likställd med en gud. Eller inte. Säg till om jag blir som Marmeladsara, 14.

För övrigt är jag sjuk som en hund. (?) Vem kom på det uttrycket? I förmiddags hade jag en vilopuls på 130. Pretty fucking not OK.


I'm lovin' it!

Jag har ont i hela kroppen. Pulsen rusar upp mot 150 efter att ha gått uppför två våningar i trappor som vanligtvis är en kakbit. Promenaden från tåget känns som en mil. Jag snorar, hostar och är en allmänt jobbig person just nu, precis en sådan som jag så skarpt ogillar. Det finns dock en liten men ack så avgörande skillnad: jag hostar och nyser inte vare sig i handen eller rakt ut.

Jag har lättare balanssvårigheter och jag får spontanyrsel. Huvudet känns som att det skulle väga rätt mycket mer än det faktiskt gör och dessutom känns det som att innanmätet är på väg att bli utanmätet. Varje muskel värker och varje led strejkar vid minsta rörelse.

Sammanfattningsvis skulle man kunna sudda ut allt jag har skrivit och ersätta det med ett enda ord: sjuk. Men det är inte synd om mig. Jag ogillar när folk tycker synd om mig. Det är fan inte synd om mig. Tyck inte synd om mig. Det enda som är synd är att jag är här och inte där mina tankar är. Det kan du tycka synd om mig för.

Mitt i mitt hyckleri borde du ha tröttnat på att läsa. Jag har tröttnat på att skriva motsägelser hela tiden. Därför slutar jag nu. Frågan är bara om det är värt att sluta skriva? Tänk om jag helt sonika bara fortsätter och till slut har skrivit en pjäs i klass med Shakespeare? Sannolikheten är väl dock större att jag slutar med en text i stil med Marmeladsara, 14, och hennes ingående beskrivning av det rostade brödet till frukosten. Populär, skulle jag alltså sluta. Men vem vill vara populär? Det kommer så mycket skit med det, man vill gärna kunna vara lite anonym.

Huvudvärken spelar på vansinnet känner jag. Jag ogillar vansinne. Däremot måste man till och från balansera på vansinnets rand för att se hur långt man kan gå. Jag är farligt nära nu. Därför slutar jag.

Jag längtar.

Mr. Murphy

Murphy har en tendens att sitta som ett frimärke på min rygg. Han har alltid varit med mig, känns det som. Han har, medvetet eller ej, sett till att mycket av det som kan gå snett på ett eller annat sätt de facto har gjort det också. Han har ställt till med en hel del djävulskap för mig genom åren, liksom för många andra antar jag.

Nu har något hänt. Antingen har Murphy blivit oaktsam eller så har han mjuknat. Istället för att sitta med en träpåk och slå mig på fingrarna öppnar han upp för det bästa. Han låter något nästan osannolikt bra komma inpå mig och rör inte en fena för att förstöra det.

Kan det kanske vara så att Mr. Murphy äntligen har sett vilken envis och jobbig jävel jag är som vägrar att brytas ner? Eller testar han mig bara? Han kanske bara skapar stämning som känns när den förstörs. Hur det än ligger till uppskattar jag gesten från Mr. Murphy.

Finn ett fel

Det där med särskrivningar verkar inte vara något som folk bryr sig om. Jag kan inte riktigt förstå det. Vad är det som är grejen? Vet inte folk hur man läser en mening, eller läser de helt enkelt inte?

Jag var på Ica i fredags och gick då förbi följande skylt. Jag reagerade på det på en gång och kände ett tvångsmässigt behov av att upplysa världen om vad jag hade sett. Vad kan vara felet på denna bild?


Stilla undrade jag var Fru Kalsong befann sig...

Jag såg dessutom Herr Boxer bredvid, men det vet vi redan vem det är. Han heter Robert och är med i reklam på tv. Han är dessutom animerad.

Det bästa

Jag tror spontant att det absolut bästa spontana jag gjort i livet var en bukett rosor. Det blev ett avslut som fick mig att gå vidare på ett sätt jag aldrig gjort förut. Det fick mig att släppa taget. Jag är extremt glad över att jag släppte och inte höll kvar vid en dröm, out of reach.

Nu finns en annan dröm, som känns mycket mer within reach och mycket mer rätt.

Status update

Jag har börjat skriva första raderna på min bok nu. Om det vid slutet kommer kunna kallas för bok återstår dock att se. Det kan gå lite hur som helst. Jag bygger upp det på samma sätt som jag bygger upp mina inlägg. Jag borde kalla den för "Chaos Theory" eftersom jag börjar utan tanke och sedan låter spontaniteten ta överhanden.

För övrigt är jag glad. Mycket glad. Jag är glad och jag längtar.

Djupdykning

Efter en tid med oerhört glest med uppdateringar kan jag bara konstatera att jag har tappat glöden. Igen. Jobbet gör inte direkt underverk för motivationen, jag har kort och gott inget att skriva om. Jag skulle kunna beskriva hur väggen framför mig ser ut, hur den orangea färgen liksom sträcker sig efter en när man har tittat på den för länge. Jag skulle kunna beskriva hur mitt ansikte känns efter att ha suttit och tittat på skärmen en hel dag. Jag skulle kunna beskriva ungefär vilken konsistens min hjärna har efter att ha suttit och tittat på ritningar hela dagen. Det tänker jag inte. Vad för allmänintresse frambringar det?

Jag har nog aldrig påstått att det jag skriver har någon form av kulturellt värde, eller att det ens skulle vara något folk vill läsa. Utan förväntningar blir man inte besviken.

När jag filosoferar använder jag mig alltid av mig själv som referens. Jag utgår alltid från mig själv. Jag kom på mig själv med att fundera på blickar. Jag och en person jag tycker mycket om pratade för ett tag sedan väldigt flyktigt om blickar och hur man kan reagera på dem.

Spontant, när jag började fundera på det i efterhand, kom ego-referensen upp igen. Hon nämnde att någon ibland kan titta och att hon kan reagera med spontan irritation eller liknande. Rätta mig gärna om jag har fel nu. Jag ser mig själv där. Hon erkände att rätten att döma inte ligger i hennes händer då avsaknad av mer djupgående information föreligger, alltså kan blicken betyda så mycket mer än vad den första spontana reaktionen inser.

Folk tittar ofta på mig. Det spelar ingen roll var jag är eller vart jag går eller när, det är alltid samma sak. Jag har alltid tänkt att jag inte är mycket till skönhet att titta på, och att blickarna istället kommer sig av något annat. Men varför gör jag så? Varför dömer jag ut både mig själv och andra genom att lägga upp en premiss som inte är foglig? Varför låser jag mitt tankesätt?

Har jag rätten att döma folks blickar? Till viss del, ja. Däremot tycker jag inte att jag har någon rätt att störa mig på blickarna. Vad är grejen med det egentligen? Vill folk titta på mig får de väl göra det, men de får gärna låta bli att kasta de där långa, sneda blickarna. Något folk verkligen jättegärna får sluta med är att se rädda ut för mig. Men nu är jag där igen, dömer och drar förhastade slutsatser. Fördomsfri finns det ingen som är.

Jag är min egen terapeut. Tillsammans med bloggen, med eller utan läsare, tar jag världen med storm. En storm av samma magnitud som en nysning, ungefär.

Miljöombyte mottages

Sedan i fredags har jag suttit med ett projekt på övertid här hemma. Jag ska i AutoCAD rita ett fäste till en huvuddvärgsignal som det ska sitta en stopplykta på, och hela paketet ska sitta i en brygga. Till fästet finns inga specifikationer, så min ritning jag nu har tagit fram grundar sig till stor del på gissningar. Jag tror nog att det blir bra ändå.

Det positiva i det är att det generar mer pengar till mig. Visar det sig att det behöver göras ändringar blir den naturliga följden att det ger mig mer pengar. Är ritningen bra ger det företaget cred och jag får högre status och blir ihågkommen som problemlösarpraktikanten som gav en jäkligt bra kundrelation. Win-win situation.

Jag har inte direkt mycket motivation att skriva just nu, så detta är vad som händer. Jag sitter inte direkt i världens mest mest motivativa miljö. När det är dags för besiktning blir det mycket till att vara ute. Då kommer motivationen tillbaka hoppas jag. Tre veckor.




Förkunnande

"Ingen reklam, tack" innebär att man inte ska göra reklam för sin blogg med endast det marknadsförande syftet. Är det så svårt att ge en kommentar som faktiskt lockar mig att titta på berörd blogg?


Last of our kind?

Jag frågar mig själv, vad är skillnaden på att vara besserwisser och att anse att rätt ska vara rätt? Alla har väl hört att "ingen gillar en besserwisser", men var går gränsen?

I min värld går gränsen någonstans vid att försöka imponera med kunskap, kunskap som är irrelevant och som framställs på ett nedslående sätt. I min värld går det inte hand i hand med att rätta grammatiska bedrövligheter eller rena faktafel, och ändå får jag ständigt höra "men orka vara en sån besserwisser" eller liknande fraser.

Är det så fel att försöka hålla kvar språket i korrekthet? Är det så farligt att försöka se till att fakta förblir fakta och inte reviderade åsikter? Är det verkligen så farligt att rätt ska få vara rätt? Vad är grejen? Klarar folk inte av att bli rättade?

Visst kan man framställa en rättning på diverse osmidiga sätt, men gör man det rätt finns ingen anledning att grina illa. För inte allt för länge sedan rättade jag, eller försökte rätta, en kille som insisterade på att det hette "ennu en" istället för "ännu en". Fly förbannad blev han och öste ur sig otrevligheter över mig. Min stilla reaktion var något i stil med "är du dum i huvudet eller, vad är ditt problem?"

"Jag ska vara ärlig, du hatar det säkert, men det heter 'ännu' faktiskt..." Är det så farligt? Rätta mig och jag blir glad. Jag vill inte fara med villfarelser.

We're a dying breed.

Konkret

Jag älskar barns konkreta tankesätt. Barn är ärliga i sina uttalanden och har inte utvecklat ett avancerat tänkande. Där ligger charmen. Jag hörde något väldigt konkret idag.

"Titta pappa, husen där hade varit högre om de byggt mer på dem." Hur kan man inte älska ett sådant uttalande och hur kan man inte le åt det? Den lilla killen hade ju helt klart rätt i alla fall.

Rubrik behövs inte

Att finnas till för någon som står en nära är bland det största man kan göra som person, i min mening. Därför håller jag dessa personer högt på min lista, de som jag vet ställer upp står mig närmast.

Jag försöker att alltid finnas till för mina nära och jag hoppas att de delar min uppfattning. Har jag gjort något som sårat ber jag om ursäkt.

För övrigt finns det inte mycket i fruktväg som går upp emot en riktigt saftig, färsk apelsin.

Det rycker i mig

Fler och fler av dem kommer ut på vägarna. Det kliar i min högerhand när jag ser dem och jag får rysningar av välbehag när jag hör dem. Ett av de säkraste vårtecknen. Inte mycket i den världen slår ljudet av en sporthoj som växlar ner från femman till trean och drar på upp på bakdäcket och försvinner som en blixt, lämnandes kvar endast det av dopplereffekten avtagande ljudet av 10 000 varv per minut.

Jag vill också.

The quest begins

Skriften är min gåva. Skriften är min förbannelse. Every action has an opposite and equal reaction.

I skrift kan jag spontant uttrycka mig nästan hur jag vill utan att fundera. Det går smidigt och jag får ofta till det som jag vill. När det gäller talet blir jag istället lätt fumlig. Det jag vill ha sagt, som kommer spontant i skrift, fastnar på vägen. Jag menar samma sak, samma känsla må ligga bakom, men talet ligger efter skriften.

Den som i framtiden kan tänkas vilja leva med mig får nog stå ut med en massa post it-lappar med känsloförklaringar på, eventuellt finare papper, men det beror lite på hur bra det kommer att gå för mig. Blir jag rik kanske jag till och med skaffar sådant där rosa brevpapper med hjärtan på och med doft av till exempel hallon eller jordgubb. Den dagen vet jag att det går bra.

Har jag råd att köpa rosa, jordgubbsdoftande brevpapper med hjärtan på för att förklara vad jag känner, då har jag nått toppen. Mitt livsmål är utstakat.

Aningen urspårat

Det är hål i bloggen. Jag har tappat läsare någonstans. Inte för att jag egentligen bryr mig, de som vill läsa får väl göra det medan de som inte känner för det får droppa av på vägen.

Har du emellertid sett någon av dem, eller skulle springa på någon, kan du lämna den till närmaste polis så utlovas hittelön. Därefter lovar jag att sätta halsband på dem. De som är kvar får frivilligt sätta på sig en liten tag med texten "Tillhör mickesirritationsmoment.blogg.se. Lämna till närmaste polis. Hittelön.". Kan inte bli mycket bättre.

Efter det ska jag som Cesar Milan gå med alla läsare som en flock där jag är ledaren. Jag ska säga "tsch" åt dig om du bänglar och räcker inte det får du en känga i sidan. Hjälper inte det ska jag ställa mig framför dig och se stor, lugn och bestämd ut. Utsöndra mellow yellow-energi. Sedan ska jag belöna dig vid rätt tillfälle och klappa dig, ge dig godis och leka med dig samtidigt som jag låter som... som... ja... som, helt enkelt.

Slut på flummigt inlägg.

Bloggdesign|Dessan