Språk

Jag har länge undrat vad den betydelsemässiga skillnaden mellan anyone och anybody samt someone och somebody egentligen är.

Jag hittade ett forum med en tråd om just detta. Intressant, helt klart. I alla fall om man tycker om språk.

Apropå språk, på tisdagar 21.30 går Svenska dialektmysterier med Fredrik Lindström.

Vad gjorde du i fredags?

De som känner mig vet att jag ibland kan få för mig lite skumma saker, att jag utan direkt anledning känner för att göra något som i andras ögon ofta uppfattas som konstigt. Detta är allt som oftast i relation till träning, eller någon form av fysisk aktivitet.

När jag för ett par veckor sedan träffade en bekant i löparspåren var tanken att jag skulle springa. Istället fastnade jag och vi gick och pratade. Hon frågade vad jag hade gjort under sommaren och jag svarade med vad jag har gjort. Bland annat har jag gått väldigt mycket, försökt ta min mil varje morgon vid sju.

Reaktionen på det var inte oväntad, tvärt om hade jag nästan krävt den sortens reaktion. Hon såg på mig som att jag hade sagt något mycket förolämpande och några sekunders ögonkontakt senare kom frågan. Varför?

Mitt svar var lika enkelt som hennes fråga. Varför inte? Jag tycker om att röra på mig och att ha hela dagen framför mig. Men du kan ju sova ut och gå senare?

Nej. Jag vill komma igång på morgonen, inte mitt på dagen. Konstig stämning och ifrågasättande blickar. Partyprinsessan till höger, jag till vänster.

Varför ska reaktionen behöva bli exakt likadan varje gång jag säger vad jag har gjort? Kan det verkligen vara så otroligt normbrytande att folk chockas av det? Jag har svårt att tänka mig det.

Varför går jag så mycket? När jag är ensam frodas tankarna som bäst, de flödar fritt och jag kan relativt ostört resonera för mig själv, djupt försjunken. Ett annat faktum är att jag inte hör hemma i festsammanhang. Jag känner mig malplacerad, som en kille i clowndräkt på en begravning.

När jag i förra veckan tillkännagav mina planer för fredagen blev reaktionen återigen "varför?". Enligt samma mönster blev mitt svar "varför inte?".

Jag bestämde mig för en tid sedan att jag skulle gå till landet, en promenad på drygt tio mil. När jag avslöjade denna plan för en av mina kusiner nappade han och ville hänga med. En reaktion jag inte var beredd på, men som jag med öppna armar välkomnade.

Efter en del planering insåg jag att tio mil är en fruktansvärt lång promenad, speciellt om man - som vi - inte har någon bakomliggande träning inför det. Vi är två rookies som kände för att promenera. Därför satte vi upp ett delmål; vi skulle gå till Rimbo, en promenad på ungefär 45 kilometer. Trodde jag.

Eniro har en tjänst där man kan mäta en sträcka genom att placera ut linjer. Jag var ganska grov i min linjedragning så någonstans blev det väldigt fel. Sträckan till Rimbo var inte 45 kilometer. Detta visste vi dock först efter att promenaden var avklarad.

I fredags klockan 07.30 bar det av. Eftersom promenad på motorväg är förenligt med direkt livsfara och dessutom strider mot lagen, tvingades vi ta bakvägarna. Det i sig var något jag hade planerat, jag visste precis vilken väg vi skulle ta. Gribbylund, Löttingelund, Arningevägen, från Vallentuna genom Brottby till Roslagsstoppet - Söderhalls Trafikplats.

Första riktiga stoppet kom i Brottby, klockan tolv. Fyra och en halv timmes promenad för att komma till ett ställe som normalt nås på max en kvart i bil. Sju timmar efter start var vi framme vid Roslagsstoppet, där vi också tog en längre paus. Min kusin hade ont då, benen var stela och han var trött. Själv mådde jag bra.

Efter tio timmars promenad blev vi upphämtade. Eftersom promenaden gick betydligt långsammare än jag hade räknat med var vi inte i närheten av vårt mål. Trippmätaren på bilen visade att vi hade gått 3,9 mil, något jag inte var nöjd med om man ser till tiden.

Vid upphämtandet hade jag kunnat fortsätta. Min kusin däremot, han behövde det. Jag beundrar dock hans insats, att han med ren vilja och envishet fortsatte i två timmar med smärtor och utmattning i benen. Mycket starkt jobbat.

Jag kommer antagligen göra om promenaden, kanske ensam, kanske inte. Målet då kommer att delas upp i delmål. Först och främst vill jag komma längre än fyra mil på under tio timmar, för det andra vill jag nå Rimbo. Möjligen får jag börja gå lite tidigare då.

Folk säger att jag är galen. Jag säger att folk som inte tycker om att röra på sig är galna.

Impressive

Jag har lite att jobba på för att komma till samma nivå som dessa grabbar. Let's get started.


EDIT
Blogg vill inte att jag ska kunna visa klippet, så kolla i kommentarsfältet och klicka på länken istället!

Tvivel

We seldom lose our faith by a blow out; usually, it is just a slow leak.

Jag har börjat tvivla, så oerhört starkt. Jag känner allt starkare att jag är fel ute. Jag ifrågasätter mitt val varje dag. Mina möjligheter, min framtid. Jag frågar mig själv om det är rätt. Jag får aldrig något svar.

För ett och ett halvt år sedan kändes det helt rätt. Kanske var det min hjälplösa situation, min frustration över den orättvisa behandlingen som stärkte känslan av rättfärdighet. När jag skickade in ansökan kändes allt rätt.

När svaret kom i juli förra året kände jag att det kanske skulle lösa sig, trots allt. Nu skulle jag tillbaka till skolan, läsa till ingenjör inom ett mycket expansivt ämne. Jag skulle i det stora vara garanterad jobb efter examen och möjligheterna till avancemang verkade oändliga.

Allt det där stämmer fortfarande. Enda skillnaden är en liten, men avgörande, detalj.

En tid efter skolstart började jag ifrågasätta mitt val. Ämnet i sig är intressant, men ju djupare in i skolgången jag kom, desto mer ifrågasatte jag mig själv. Efter praktiken, ett kontorsjobb framför en dator på heltid, ifrågasatte jag hårdare.

Vill jag detta? Vill jag sitta på kontor? Aldrig under mitt liv har jag sett mig som en kontorsmänniska, något som står sig lika sant i dag som för tio år sedan. Jag hör inte hemma på ett kontor.

Jag läser sista meningen ovan igen. Jag hör inte hemma på ett kontor... Stilla undrar jag var jag hör hemma.

När jag började jobba som väktare efter lumpen hade jag förhoppningar. Jag skulle tjäna bra med pengar och företaget skulle ta hand om mig. Snabbt insåg jag att jag tjänade pisslite pengar på tunga arbetstider och att företaget sket i mig.

Mitt företag sade upp mig, bröt min provanställning i förtid för att jag blev sjuk. De bröt min provanställning samma dag jag sjukanmälde mig. De bröt min anställning på grund av en sjukdom de tvingade på mig genom att sälja in sig på för många ställen, genom att göra att man måste stressa för att hinna med allt, genom att göra så att man inte kan ta sin matrast.

Jag ringde en fackkontakt och hon bekräftade att de har rätt att göra så. Dagarna senare kom katalogen från skolan. Det var som ett tecken. Med dagens tvivel i hand känns katalogen från skolan som kunskapens frukt. Hur mycket är man villig att offra?

En sak har jag lovat mig själv: jag ska fullfölja utbildningen. Frågan är om jag i ett senare skede kommer att ångra mig, om jag kommer att inse att dessa år är fullständigt bortkastade rent utbildningsmässigt.

We seldom lose our faith by a blow out; usually, it is just a slow leak.

Dagens sanning

"Den som inte avsätter tid för fysisk aktivitet i dag måste i framtiden avsätta tid för sjukdom."

- Edward Standley

Dilemma

Jämställdhetens dilemma

På träningen:

Killen: Jag tar det lite lugnt eftersom du är tjej.
Tjejen: Nej, du behöver inte ta det lugnt, kör inte så hårt bara.

Artighetens dilemma

Främling på gatan: Ursäkta, har du en mobiltelefon så jag får ringa ett samtal?

Ska det vara så svårt?

Fel i skriven text är något man utan större ansträngning kan hitta i stort sett överallt. Det kan gälla motioner i riksdagen och det kan gälla en slarvigt skriven lapp på köksbordet.

Jag har sagt det förut: jag tar inte en felstavad text på lika stort allvar som en korrekt uppbyggd text. Jag kan inte veta hur det är med andra människor, men jag vill faktiskt gissa att inställningen till detta överlag är densamma. Ju fler som läser en text, desto högre kvalitet på språket utkrävs, av den enkla anledningen att man vill eliminera risken för missförstånd.

På gymmet i morse ledsnade jag. Sedan en tid tillbaka sitter det tre A4-papper på en uppsättning speglar. Dessa tre papper är identiska: "Plocka upp hantlarna efter er tack".

Jag har inte tidigare reagerat på lapparna eftersom jag varit för slö för att läsa, eftersom jag ändå inte tillhör gruppen som lämnar grejerna framme. I dag reagerade jag på det. Snabbt kom kulspetspennan fram och snabbt började jag klottra. När jag var klar stod det "Plocka upp hantlarna efter er, tack".

Smaka på skillnaden. "Plocka upp hantlarna efter er tack" och "Plocka upp hantlarna efter er, tack". Jag undrade spontant vad som menades med "er tack". Var avsikten från början att höja nivån av artighet där nere? Skulle man efter varje avslutad övning lägga ner hantlarna på golvet, säga tack, och sedan lägga tillbaka dem? Det är trots allt vad lapparna uppmanade folk att göra. Jag tror dock att det blir svårt att motivera folk att göra det...

Syftningen blir helt annorlunda med ett enda litet kommatecken. Ska det verkligen vara så svårt?

På MSN:s startsida såg jag i går kväll "Sveriges äldsta död". Min första fundering var "Undrar hur gammal den döden var". Vad skulle de annars skriva? Inget är egentligen fel med meningen, det är bara hur man läser den som var fel. Det framgick i alla fall i notisen vad det handlade om. Sveriges äldsta kvinna dog i går, 109 år gammal.

As time goes by

Ju mer jag tittar efter det, desto mer tycker jag mig se tendenser hos folk att irritera sig över fenomen jag själv stör mig på. Ett exempel är det oförklarliga sittandet i trappor.

På väg hem satt tre tjejer i trappan från gångbron till tåget. Trappan är inte överdrivet bred, men ändå så pass bred att flertalet människor kan passera samtidigt. Bredden var nu aningen decimerad i och med de tre tjejernas placering.

Där satt de, helt likgiltiga inför omgivningen, rökandes. Unga tjejer, förmodligen inte ens 18. Numera är det svårt att säga; sminkning och utmanande klädsel smyger sig allt längre ner i åldrarna.

Jag undrar ett par saker: hur kan man få för sig att i rusning sätta sig i en trappa alla till och från tåget måste passera? Hur kan man få för sig att sätta sig där och röka? Vilket ljushuvud placerade askkopparna precis utanför entréerna till Täby Centrum? Det känns inte vidare smart...

Jag och en klasskamrat pratade på väg hem om just ungar. Bland annat pratade vi om Amanda, hon som låter som ett marsvin, inte kan låta bli sitt hår och inte har något vettigt att säga. Vad är det som frammanat detta beteende? Är det samhället? Skolan? Kompisarna? Är det en åldersgrej?

Först och främst: det är absolut inte en åldersgrej. Vad ger en rätt att vara en social bromskloss, eller snarare en böld i samhällets arsle, bara för att man är tonåring? (Samma resonemang använder jag om tjejer när det är "den tiden igen". Ingen har rätt att oprovocerat vara otrevlig mot mig).

Det har inget med åldern att göra på det viset, det är ett attitydproblem. Visserligen kan det ligga viss anknytning till dålig attityd och ålder, men här kommer jag som exempel. Jag har ofta sett mig själv som undantaget som bekräftar regeln. Jag kan omöjligt minnas mina värderingar från när jag var ung tonåring. På samma sätt kan jag omöjligt minnas mina vänners värderingar. Det jag däremot kan minnas är hur vi betedde oss.

Med stor säkerhet kan jag säga att jag inte var en böld i samhällets arsle. Med samma stora sannolikhet kan jag säga att många av mina bekanta under denna tid inte heller betedde sig på det sätt som i dag är så typiskt "ungdomsbeteende". Visst har jag bekanta som betedde sig aningen tvivelaktigt, med snatterier och cykelstölder, (försök till mordbrand), och andra onödiga överträdelser, men attityden var en annan.

Bemötandet gentemot äldre och auktoritetsfigurer upplever jag har sjunkit till en "all time low".

Jag blir äldre och i och med det får jag andra värderingar. Jag kokar när jag ser någon sitta med fötterna på sätena i tåg eller buss, och jag kokar om möjligt ännu mer när konduktör eller motsvarande tar itu med problemet och svaret blir en uppkäftig diss.

Lika lite som midsommarafton ger en rätt att supa skallen av sig, lika lite som "den där perioden" ger tjejer rätt att bete sig som "bitch deluxe", ger tonåren automatiskt rätt att bete sig hur man vill i samhället.

Var är barnagan och skampålen när den behövs som mest...

Sad but true

Jag är så otroligt medveten om att jag skrivit om det otaliga gånger. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att det inte har någon effekt.

Jag tittade in på Kissies blogg och slogs av den totala avsaknaden av intressant läsning. Det är sorgligt likt Blondinbella och Marmeladsara, 14.

Hon föreställer alltså en av Sveriges mest följda bloggare, och jag undrar varför. Det var ett inslag om henne på P3 i söndags. Hon blev "dissad" på en annan blogg, detta var innan Kissie blev stor. Hon dissade tillbaka och hennes besöksantal sköt i taket.

Jag kan tycka att det är kul att läsa ett inlägg där någon sågas stenhårt, men i längden är det inget som håller. Man måste ge det lite blandning, eller åtminstone uttrycka sig raffinerat.

I mitt stilla sinne hoppas jag att alla hundratusentals besökare bara är ute efter en enda sak: bekräftelse. Jag hoppas att de är ute efter skadeglädjen i att se någon tragiskt och tafatt försöka blidka läsarna med framtvingade inlägg helt utan substans.

Ett krig jag ska vinna

I dag är det löning; åtminstone för de flesta. Inte för mig. Jag väntar fortfarande på min försenade övertidsersättning. Jag ska ge lite bakgrund.

Företaget jag praktiserade hos heter Vectura. Vectura bildades vid årsskiftet -08/-09 genom en sammanslagning av Vägverket Konsult och Banverket Projektering. Jag skickade in en praktikansökan och efter en månad ungefär fick jag ett brev hem med alla mina anställningspapper, utan att ha varit där.

Jag ringde ansvarig personalhandläggare på HR-avdelningen och ifrågasatte detta. Det framkom då att det någonstans på vägen blivit ett missförstånd mellan min chef och henne. Hon hade förstått det som att jag hade varit där på intervju redan, i och med coachernas "vi tar in Michael också".

Hon bad om ursäkt för detta och sa att hon skulle prata med min handledare, alltså min chef. Därefter ringde hon upp mig igen och jag fick en tid att komma dit för att prata. Jag träffade min handledare, personalen på kontoret och pratade lite om ambitioner och dylikt.

Efter det var det knappt fyra månader till praktikstart, och min praktikplats var säkrad. Allt jag behövde göra var att titta på och må bra över att jag var klar medan många andra smått panikartat började be om hjälp med kontakter och personliga brev.

En förmån endast en handfull i klassen hade var lön. Jag fick en timlön på 93 kronor plus 12 % semesterersättning. Faktum är att det är riktigt bra betalt om man ser till det faktum att jag inte trodde på ett enda öre. Efterhand började jag dock misstänka att lönen var någon form av incitament för att få oss till nästa period också, och eventuellt hålla oss till en framtida anställning.

Efter två eller tre veckor jobbade jag mina första övertidstimmar. Jag blev ombedd av en av gruppledarna att hjälpa till med att i CAD rita ett fäste till en huvuddvärgsignal (jag skrev om det i ett tidigare inlägg). Jag fick godkänt från min chef att jobba övertid och utlovades, självklart, ersättning för det.

Jag arbetade med detta flera timmar hemma, då möjligheterna att göra det på jobbet inte fanns. Vi hade för mycket att göra för det. Efter en tid jobbade jag min första natt. Det var med geoborrarna som vi gjorde markundersökningar i bankroppen vid Tullinge. Åtta timmar nattarbete.

Efter detta följde två nätter med besiktning av signalinkoppling. Där kom ytterligare sexton timmar kvalificerad övertid, eftersom jag stod som timanställd med 40-timmarsveckor. Totalt är jag nu uppe i 24 timmar nattarbete och ungefär åtta timmar med CAD.

Sista helgen blev det mycket jobb. Två dagar, lördag och söndag, gav mig 28 timmars arbete. Fjorton timmar per dag. Kvalificerad övertid.

Sista löneutbetalningen reagerade jag på summan. Med tanke på allt jobb såg det lite ut. Jag räknade därför på det, delade lönen på antalet arbetstimmar. Summan jag fick fram var 93 kronor. Jag gjorde detsamma på samtliga utbetalningar och såg att det var samma där.

Detta var på semestern, men jag tvekade inte att ringa min handledare. Jag nådde honom på golfbanan och lade fram fakta. Han kunde inte göra något åt det i och med semestern, men han gav mig ett namn på löneavdelningen. Jag ringde honom och fann att även han var på semester.

Istället fick jag prata med en tjej, som jag också framställde fakta för. Hon var på väg hem, såklart, när jag fick tag på henne, men hon hann ändå säga att jag enligt något avtal de har inte hade rätt att få ut övertidsersättning om jag inte uppfyllt mina normaltimmar för månaden.

Vad i helvete, tänkte jag. Hur ska jag kunna uppfylla junis normaltimmar om jag slutar på jobbet den sextonde? Hur fan ska jag kunna det? Vadå "inte har rätt till ersättning"?

Veckan efter ringde jag till den jag blev hänvisad till först, och han tittade på problemet i datorn. Han konstaterade att jag inte fått någon ersättning och sa att han skulle ta hand om det. Bara så där.

I dag fick jag veta av min klasskamrat som var på samma ställe att han inte heller fått någon ersättning, och att lönekillen sagt till honom att det inte var helt säkert att vi har rätt till ersättning. På ifrågasättandet "men våra chefer lovade oss det" ska han ha sagt att cheferna ju lovar så mycket.

Man skulle kunna säga att jag är lite purken. Jag är jävligt förbannad, snarare.

Hopp

Jag fick belägg för att världen kanske inte helt är på väg utför, även om mycket fortfarande ändå talar för just det. Jag såg ett tecken på tänkande, på ett vettigt resonemang.

Två småungar, uppskattningsvis i sjuan, står och sparkar en fotboll till varandra; på varsin sida om gångvägen. Jag tänker att det inte verkar speciellt genomtänkt och fortsätter gå. Då hör jag det. Den ena säger till sin kompis: "Vänta, skjut inte mot mig när det kommer folk."

Jag blev så glad. Jag kände för att lyfta upp ungen och krama honom och skrika och skutta av glädje samtidigt som jag skulle snurra runt så hans ben agerade fläktblad i värmen. Jag kom snabbt till insikt när jag tänkte på vilket obehagligt efterspel det skulle kunna ge. Istället visade jag honom min uppskattning genom att ignorera honom och fortsätta gå, nöjd inombords.

Some people speak only because they find sound more manageable than silence.


Det började bra

Har du sett reklamen för Synsam? "Om dina glasögon går sönder eller inte fungerar byter vi ut dem." Det första jag reagerade på, allra första gången jag såg reklamen, var denna mening.

Kan man verkligen säga så? Går sönder eller inte fungerar... Jag har stört mig på det från första början, men nu när jag satte det i skrift ser det helt plötsligt rätt ut.

Syftningen blir lite skum, men det verkar ändå rätt. Detta medför att detta inlägg inte längre betyder något. Det blev bara ett i mängden utan egentligt syfte.

Gratis är gott

Jag såg en kommentar på en blogg.

"Kan du tänka dig att fixa en bloggdesign till mig, gratis? Du blir belönad mycket då" löd den. I stora drag.

Kanske är det dags att verkligen djupdyka i termen "gratis". Vad innebär gratis? Stannar gratis vid avsaknad av finansiell ersättning? Är det att anse som gratis om jag betalar in natura?

Klart

Det är bestämt. Allt är klappat och klart. Bokningen är betald. Det är bara att vänta, för den som väntar på något gott... Det var länge sedan jag hade så höga förhoppningar, länge sedan jag kände mig så nervös. Det känns rätt. Det kan nog bli mitt livs hittills bästa bussresa.

Jag har förresten fått höra att insekt heter "kuse" på norrländska. Jösses vilka missförstånd det kan leda till om jag som "08" skulle komma dit.

Vi står i en hage, med hästar, jag och en norrlänning. En häst kommer fram, samtidigt som den infödde tittar på marken och säger "spark ihjäl kusen" till mig. Jaha, tänker jag och börjar sparka på hästen. Han brister ut i panik och tar ner mig på marken. Det slutar med att jag hamnar i fängelse för djurplågeri. Bara för en dialektmiss. Värt det?

Jag längtar till om tre veckor. Något grymt.

Som en blixt

Bolt har precis slagit världsrekord på 200 meter. Tiden blev 19,19 sekunder. Tvåan kom in sex tiondelar efter. Rena utklassningssegern, precis som vanligt.

Somliga gillar inte Bolt för sitt showande. Jag gillar Bolt för hans enorma prestationer. Jag är imponerad.

Andra sidan

"Påkörd inte levande katt upphittad" ser jag på en lapp. Vad fan? Jag läser vidare och längre ner står det att katten mår bra och finns på hos den och den, som nås på mobilnummer 07*-******.

En inte levande katt som mår bra, det betyder bara en sak: personen ifråga är ett medium. Ett medium som kan prata med djur, lite som Cesar Milan i Dog Whisperer, fast med döda katter istället.

Man lär så länge man lever

Jag lärde mig något helt nytt idag. Förutom att Murphy är tillbaka så vet jag nu att rugby är en kampsport.

"Om du utövar kampsport (såsom thaiboxning, boxning eller rugby) [...]"

- Jag tränar kampsport.
- Jaså? Tränar du karate, eller?
- Nej, jag sparkar ner folk på rugbyplanen.




(Se "Author's edit" på inlägget "Jag vill dö nu")

Så enkelt

Mitt liv är monotont. I alla fall för tillfället. Nästa vecka börjar jag med kickboxningen igen, en längtan som suttit i sedan jag slutade för tre år sedan. Min tid för annat än skola, mat och träning lär vara noll, men då slipper jag tänka på att jag hatar folk.

Att jag hatar folk blir allt mer tydligt ju mer jag beblandar mig med detta naturens otyg. Sociologer säger att människan är ett flockdjur, men i dessa flockar verkar det råda total anarki. Struktur finns inte, det är var och en för sig. Detta faktum är säkert inte på något sätt nytt för dig, och du har säkert inte lust att gå runt och tänka på det heller.

Är du inte en del av problemet så är du en del av lösningen. Det betyder att så länge du inte bryr dig löper du stor risk att bete dig på samma sätt, och därmed lägger du dig själv i kategorin "en del av problemet".

Jag vill se mig som en del av lösningen, men ju mer jag funderar desto tydligare verkar det vara att jag är en del av problemet. Enkelt, egentligen. Som med det mesta i samhället är beteendet styrt av normer. När en norm blir socialt accepterad slutar folk tänka på den, det bara är. Normen att bete sig lite som man vill i stockholmsrusningen är det ingen som bestrider, ingen tänker på det. Alla bara gör det. Den som avviker från normen blir en del av ett problem i och med att det stör ordningen. Ordning som för övrigt är en lögn.

Så enkelt det vore om jag bara slutade med att bry mig. Om jag lade på mig den korthuggna, norrländska attityden. Om jag accepterade att vi lever i fullt kaos. Att jag lät detta kaos ta över mig. Om jag gav upp den jag är.

Jag vill dö nu

Om jag styrde landet skulle det införas dödsstraff på detta. Men så är inte fallet, så jag gissar att jag får hänga mig istället.


Ja, alla hennes klipp är likadana. Jag tror jag vill dö.

***AUTHORS' EDIT 090819***

Efter att ha sett detta klipp flera gånger kryper det i skinnet på mig. Min puls ökar och jag hoppas mer och mer att det är "på skoj", för det här är inte roligt.

***AUTHORS' EDIT 090819***


På väg, vart?

"Är du på väg åt rätt håll?" mötte mig på tåget. En skylt har mage att ifrågasätta vart jag ska. Men var jag på väg åt rätt håll? Geografiskt sett, ja. Utbildningsmässigt, livsmässigt, rent allmänt? Ingen aning.

Sommarminne

När sommaren snart är slut får man hålla kvar vid sommarkänslan med bilder. Tur att jag är ett så bra motiv. Fotot är beskuret eftersom det finns en gräns vid uppladdning... piss. Bild kommer dröja ett tag nu. Njut så länge det varar, liksom sommaren.


Stavvninen har semmester et tag til

I skrivande stund är det exakt åtta timmar och fyrtiofem minuter till jag börjar igen. Klockan nio ska jag sitta på lektion, igen. Så fort jag gått och lagt mig är det bara en tidsfråga. Så fort jag somnar är faktumet givet. Semestern är över. Livet går tillbaka till tidiga morgnar, sysselsättning hela dagen och fritid i lätträknade timmar.

Ska jag gnälla? Nix, det ska jag absolut inte. Jag slipper jobbångest. Faktum är att jag har inte ens antydan till skolångest heller. Trots att jag inte har en aning om hur jag ska hinna med allt, eller orka för den delen, har jag absolut ingenting som oroar mig. Kanske för att jag redan för en månad sedan visste att ångest skulle löna sig i längden. Not.

Dagen innan skolstart skrevs idrottshistoria. Igen. Signerat Usain "Lightning" Bolt. The Jamaican. I OS förra året slog han världsrekord på 100 meter. 9,69 sekunder. Förväntningarna på honom inför VM var minst sagt höga, och han spelade på sin coola attityd. Han påminner lite om Zlatan på den fronten.

Motståndet i finalens startfält lektes bort. Bolt flög, som alltid. Tiden? 9,58. Elva hundradelar under sitt eget världsrekord.

Det är något fascinerande med idrottsprestationer. Kanske är det att se vad en människa klarar av. Kanske är det att få någon att se upp till. Kanske är det att avundas som är grejen. Jag vet inte.

Gång däremot, det får gärna strykas som tävlingsgren. En av domarna kommenterade grenen och påstod på fullaste allvar att det är en av de mest naturliga grenarna. Jag kanske har missförstått domarrollen, men ska de inte faktiskt titta? Han måste ha stått och blundat sig igenom samtliga tävlingar han dömt. Herregud, det finns inget naturligt med gångtävlingar, bara se på dem!

Det finns ingen anledning att gå så fort, vill man ta sig fram i den hastigheten så springer man. Punkt.

Close call

Förra inlägget var ett resultat av folks känslor inför semesterslutet. Många får ångest när jobbet är på intågande och det påverkar tydligen mig. Det märks tydligt på omgivningen när semestern börjar ta slut.

Nu känner jag att jag vill muntra upp stämningen lite, därför ska jag dela med mig av mina erfarenheter.

Efter morgonens misslyckade träning, som slutade i ett DNF efter att jag inte kunde förmå mig att kräkas - jag kände inte för smaken i dag, så fortsatte jag den påbörjade promenaden runt sjön. Jag samlade mod under den kilometer som låg framför mig innan jag skulle behöva konfrontera dem igen. Bestarna. De hornbeprydda gräsätarna med de döda ögonen.

Jag stötte på dem tidigare än väntat, de hade flyttat till en annan hage. Blodet isade sig medan jag fortsatte framåt. Jag tittade på dem, vaksamt. Jag lyckades hitta en plats med lågt gräs framför det elektrifierade stängslet, på vilken jag ställde mig och med hög och bestämd stämma sade: "Jag kommer med fredliga avsikter! För mig till er ledare!"

Jag möttes av tomma blickar. Skapelserna lät sina döda ögon fixera på mig. En gav ifrån sig ett hemskt, hjärtskärande ljud. Snart instämde flera andra och jag kämpade för att inte springa för livet. En av varelserna kom gående mot mig. Jag tolkade det som att det var ledaren, uppmärksamheten var hundraprocentig hos resten av populationen.

När ledaren stod nästan framför mig såg jag hur hemsk den såg ut. Dess yttre bestod av någon form av tovig, luddig yta som såg påklistrad ut. Den såg ärrad ut, för genom den skyddande hinnan kunde jag skymta dess bleka hud. Jag knöt händerna i hakhöjd och bugade högtidligt, samtidigt som jag upprepade mig. "Jag kommer med fredliga avsikter!"

Responsen lät inte vänta på sig. Besten svarade med ett avgrundsvrål utan like och ilsknade till. Den började frusta och knycka på huvudet. Resten av populationen slöt upp för att undsätta den vanvettiga besten. Stridsrop hördes från hela hagen alltmedan fler och fler av dessa hemska skapelser närmade sig.

Nu var jag rädd och jag fann ingen anledning att stanna. Nu skulle helvetet bryta loss, det var nu jag skulle dö. Hade jag stannat är jag övertygad om att de hade penetrerat min kropp med sina fasansfulla horn, skurit upp mig med dem och mörat min kropp med sina vidriga fötter, för att sedan äta upp mig och placera mitt skelett som avskräckande exempel.

Scenariot lockade inte, så jag sprang. För livet. För allt vad benen bar.

Att ta kontakt med främmande varelser gick inte. Det kunde ha slutat riktigt, riktigt illa.

Tolerans

Berättelsen är fiktiv, men bygger på verkliga händelser.

Orvar är en medelålders man, han bor i en norrländsk kommun och är en helt vanlig medelsvensson. Han har ingen sambo och inga barn, bor i en tvåa ganska nära centrum i den lilla kommunen. Han har ett jobb som varken tilltalar honom eller äcklar honom, han varken trivs eller vantrivs. Jobbet är något han måste göra för att klara vardagen, något han gjort de senaste femton åren.

Tiden på det stillsamma, norrländska kontoret har inte givit honom något. Orvar var i början av sin anställning ivrig att visa framfötterna; han var ambitiös och jobbade ofta mer än vad som krävdes, utan att begära ersättning.

Människor som inte känner honom passerar honom på gatan utan att lägga märke till honom. Han är en ganska satt man, inte speciellt lång och överviktig sedan barndomen. Hans stereotypa, mörka kostym gör att han sticker ut från resten av människorna i bostadsområdet. Mest förekommande är butiksinnehavare. Grannen är bilmekaniker och gravt alkoholiserad. Många är socialbidragstagare, arbetslösa som förlorat allt sedan jobben flyttat till storstäderna, utomlands eller gått omkull.

Orvar var som barn inte den som stack ut genom att göra sig extremt tillkänna. Han var motsatsen, som stod ut genom sin extrema tystlåtenhet. De andra barnen var som barn är mot barn som är annorlunda. Det började med ifrågasättanden, som allt eftersom tiden gick blev grövre och grövre verbala övergrepp.

När högstadietiden kom blev det allmänt känt, genom ett brutet förtroende, att Orvar var osäker på sin sexualitet, att han trodde att han var homosexuell. Snart ekade skällsorden genom korridorerna och gång på gång kom Orvar till skolan för att se sitt skåp vandaliserat.

"Orvar som gillar korvar" var hans alias när skolkamraterna pratade om honom. "Orvar Korvar" blev han tilltalad som. Klasskamraterna lät inte sexualiteten vara enda grundpelare i sina angrepp; att han var fräknig, intellektuell och hade glasögon gav mer bränsle åt elden.

Efter en högstadiet hade dödshoten, de fysiska såväl som verbala övergreppen, utfrysningen och blickarna gått så djupt att Orvar förnekade sig själv. Han skaffade flickvän på annan ort och förskte börja om i den kommun han nu bor. Förhållandet tog slut när flickvännen fick reda på bakgrunden, hon flyttade och svor att aldrig ägna honom en tanke när han inte ens kunde vara ärlig mot sig själv.

Orvar tog ströjobb i kommunen. Lokalvårdare fastnade han för. Då fick han vara ensam, sköta sig själv och göra det han ansåg sig vara bäst på, hålla sig borta från andra människor. Därför jobbade han nästan endast nätter.

Efter ett par år sökte han en kontorstjänst. Han hade höga förhoppningar och var initiativtagande, mycket driftig och glad att kunna bidra, att vara uppskattad. Efter en tid insåg han att det inte gav något att vara den driftige. Istället hade han blivit en överarbetad ja-sägare, med sporadiska sjukskrivningstillfällen som tillskrevs utbrändhet.

På en firmafest fick Orvar en del för mycket i sig. Han lät berätta om sin barndom, och hur han fortfarande kunde ha känslor för andra män. Den muntra stämningen avtog nästan omgående och kollegernas berusade tillstånd var som bortblåsta. I sin diffusa perception insåg Orvar att han gjort ett misstag och begav sig hemåt.

Ute var det kallt. Snön låg tung på gatorna och från taken hängde långa istappar. Ner mot centrum blinkade gula ljus. En plogbil skyfflade skoningslöst undan snön till trottoarkanten och lämnade ett brett spår av sand bakom sig. För Orvar tedde sig ljudet oerhört avlägset och de blinkande ljusen var som blixtar.

Tiden efter firmafesten var inte desamma som innan. En tid senare blev Orvar av med jobbet. Motiveringen löd att företaget var tvunget att skära ner på personalstyrkan. Orvar visste.

På väg ut efter uppsägningen mötte han chefens sekreterare. "Vi vill inte ha några jävla bögar här" hördes från sekreteraren. Orvar mötte inte hans blick, men han kunde känna hatet, känna hur blicken brände hans själ.

Efter att ha levt på bidrag ett par månader hittar Orvar en annan homosexuell man. De bestämmer träff en kväll, nere i centrum.

Det är nu vår och morgnarna lämnar frost på marken, som sedan smälter undan för att frysa under nätterna igen.

Orvar klär sig propert. Han möter den andra mannen och de äter middag tillsammans. Efter middagen går de ut och in i gränden bakom den lokala restaurangen. Orvar säger åt den andre mannen att blunda. Han gör misstaget att åtlyda.

Orvar plockar upp en träpåk från marken och slår mannen över ansiktet. Han faller ihop, medvetslös, och en blodpöl bildas sakta. Tårar tränger sig fram i Orvars ögon. Han hatar mannen för vad han får honom att känna, han hatar mannen för vad han är Orvar är detsamma, något som orsakat så mycket smärta.

Han lyfter påken och slår. Igen. Och igen. En spark träffar i bröstet på mannen och Orvar faller på knä. Slagen haglar till det inte finns någon energi kvar i Orvars kropp. Han gråter.

När han kommer hem sätter han sig och skriver. Han skriver vackert, som en kvinna - något han blev retad för som barn. När han skrivit klart tvättar han av sig blodet från händerna. Han byter om till sin finaste kostym och sätter sig i soffan. Han tittar på lappen han skrev, läser den, viker den en gång så att den kan stå, och ställer den på bordet framför sig.

I handen har han en burk sömntabletter. "Vid överdosering kontakta läkare omedelbart och uppvisa denna etikett" läser han. Han fnyser och skrattar lätt. Samtliga tabletter sköljs ner med ett glas vatten. Han lutar sig bakåt, knäpper händerna över magen, och somnar in.

"Ert hat fick mig att hata mig själv... Det här är för allas bästa" löd lappen.

What I've learnt

De gångna veckorna har speciellt lärt mig en sak, och det är vad verbet "sakna" egentligen betyder.

Semestertider

Bloggen har haft semester och kommer att ha det till på måndag. Då börjar det verkliga livet igen och jag kommer att ha fullt upp med allt som nu finns och kommer att finnas att göra.

Några som också har semester är de vettiga bilisterna. Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt för folk att hålla, till exempel, en jämn hastighet. Man åker på en 70-väg, det går i ungefär 100 kilometer i timmen. Relativt snabbt närmar man sig en bil bakifrån och anpassar hastigheten så att man håller jämna steg med framförvarande.

Nu rullar vi i 70. Nästan. Min mätare visar 70, men jag rullar nästan in i bilen framför. Vad fan är det här, tänker jag. Plötsligt skjuter bilen framför iväg och når hisnande 100 kilometer i timmen. Tack, tänker jag och gör detsamma för att bara några minuter senare stå inför tidigare scenario än en gång.

Samma bil går nu i 70. Nästan. Uppförsbacken går trögt och bilen framför kämpar för att klara den utan att sjunka under 50. I nästkommande nedförsbacke är hastigheten åter uppe i 100. Jag trummar på ratten och kramar den metodiskt.

På en lång raksträcka går hastigheten ner igen. Till  70. Nästan. Jag kokar och det kryper i skinnet på mig. Vore det inte för alla möten skulle jag köra om.

Till slut ser jag en öppning och trycker gasen i botten. Den trötta 945:ans automatiska växellåda pinnar ned ett steg och lägger i omkörningsväxeln. Motorn vrålar när jag närmar mig 140 och varvmätaren jobbar sig sakta över 5000 varv per minut.

Raksträckan tillåter fortsatt, i förhållande till rådande hastighetsbestämmelser, marginellt högre hastighet. En snäv kurva tvingar mig att sakta ner och efter kurvan bestäms marschhastighet till 100. En stund senare ser jag i backspegeln hur samma bil ligger tätt, tätt bakom. Sedan försvinner den. Sedan kommer den tillbaka igen.

Jag kokar. Jag hatar. Jag suckar och skakar på huvudet.

Det är skamligt att folkvett ska ta semester.

Bloggdesign|Dessan