Close call

Förra inlägget var ett resultat av folks känslor inför semesterslutet. Många får ångest när jobbet är på intågande och det påverkar tydligen mig. Det märks tydligt på omgivningen när semestern börjar ta slut.

Nu känner jag att jag vill muntra upp stämningen lite, därför ska jag dela med mig av mina erfarenheter.

Efter morgonens misslyckade träning, som slutade i ett DNF efter att jag inte kunde förmå mig att kräkas - jag kände inte för smaken i dag, så fortsatte jag den påbörjade promenaden runt sjön. Jag samlade mod under den kilometer som låg framför mig innan jag skulle behöva konfrontera dem igen. Bestarna. De hornbeprydda gräsätarna med de döda ögonen.

Jag stötte på dem tidigare än väntat, de hade flyttat till en annan hage. Blodet isade sig medan jag fortsatte framåt. Jag tittade på dem, vaksamt. Jag lyckades hitta en plats med lågt gräs framför det elektrifierade stängslet, på vilken jag ställde mig och med hög och bestämd stämma sade: "Jag kommer med fredliga avsikter! För mig till er ledare!"

Jag möttes av tomma blickar. Skapelserna lät sina döda ögon fixera på mig. En gav ifrån sig ett hemskt, hjärtskärande ljud. Snart instämde flera andra och jag kämpade för att inte springa för livet. En av varelserna kom gående mot mig. Jag tolkade det som att det var ledaren, uppmärksamheten var hundraprocentig hos resten av populationen.

När ledaren stod nästan framför mig såg jag hur hemsk den såg ut. Dess yttre bestod av någon form av tovig, luddig yta som såg påklistrad ut. Den såg ärrad ut, för genom den skyddande hinnan kunde jag skymta dess bleka hud. Jag knöt händerna i hakhöjd och bugade högtidligt, samtidigt som jag upprepade mig. "Jag kommer med fredliga avsikter!"

Responsen lät inte vänta på sig. Besten svarade med ett avgrundsvrål utan like och ilsknade till. Den började frusta och knycka på huvudet. Resten av populationen slöt upp för att undsätta den vanvettiga besten. Stridsrop hördes från hela hagen alltmedan fler och fler av dessa hemska skapelser närmade sig.

Nu var jag rädd och jag fann ingen anledning att stanna. Nu skulle helvetet bryta loss, det var nu jag skulle dö. Hade jag stannat är jag övertygad om att de hade penetrerat min kropp med sina fasansfulla horn, skurit upp mig med dem och mörat min kropp med sina vidriga fötter, för att sedan äta upp mig och placera mitt skelett som avskräckande exempel.

Scenariot lockade inte, så jag sprang. För livet. För allt vad benen bar.

Att ta kontakt med främmande varelser gick inte. Det kunde ha slutat riktigt, riktigt illa.

Kommentarer
Postat av: A.

Svar: Fint att du upplever något liknande! Jag önskar alla det jag upplevde.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan