Tolerans

Berättelsen är fiktiv, men bygger på verkliga händelser.

Orvar är en medelålders man, han bor i en norrländsk kommun och är en helt vanlig medelsvensson. Han har ingen sambo och inga barn, bor i en tvåa ganska nära centrum i den lilla kommunen. Han har ett jobb som varken tilltalar honom eller äcklar honom, han varken trivs eller vantrivs. Jobbet är något han måste göra för att klara vardagen, något han gjort de senaste femton åren.

Tiden på det stillsamma, norrländska kontoret har inte givit honom något. Orvar var i början av sin anställning ivrig att visa framfötterna; han var ambitiös och jobbade ofta mer än vad som krävdes, utan att begära ersättning.

Människor som inte känner honom passerar honom på gatan utan att lägga märke till honom. Han är en ganska satt man, inte speciellt lång och överviktig sedan barndomen. Hans stereotypa, mörka kostym gör att han sticker ut från resten av människorna i bostadsområdet. Mest förekommande är butiksinnehavare. Grannen är bilmekaniker och gravt alkoholiserad. Många är socialbidragstagare, arbetslösa som förlorat allt sedan jobben flyttat till storstäderna, utomlands eller gått omkull.

Orvar var som barn inte den som stack ut genom att göra sig extremt tillkänna. Han var motsatsen, som stod ut genom sin extrema tystlåtenhet. De andra barnen var som barn är mot barn som är annorlunda. Det började med ifrågasättanden, som allt eftersom tiden gick blev grövre och grövre verbala övergrepp.

När högstadietiden kom blev det allmänt känt, genom ett brutet förtroende, att Orvar var osäker på sin sexualitet, att han trodde att han var homosexuell. Snart ekade skällsorden genom korridorerna och gång på gång kom Orvar till skolan för att se sitt skåp vandaliserat.

"Orvar som gillar korvar" var hans alias när skolkamraterna pratade om honom. "Orvar Korvar" blev han tilltalad som. Klasskamraterna lät inte sexualiteten vara enda grundpelare i sina angrepp; att han var fräknig, intellektuell och hade glasögon gav mer bränsle åt elden.

Efter en högstadiet hade dödshoten, de fysiska såväl som verbala övergreppen, utfrysningen och blickarna gått så djupt att Orvar förnekade sig själv. Han skaffade flickvän på annan ort och förskte börja om i den kommun han nu bor. Förhållandet tog slut när flickvännen fick reda på bakgrunden, hon flyttade och svor att aldrig ägna honom en tanke när han inte ens kunde vara ärlig mot sig själv.

Orvar tog ströjobb i kommunen. Lokalvårdare fastnade han för. Då fick han vara ensam, sköta sig själv och göra det han ansåg sig vara bäst på, hålla sig borta från andra människor. Därför jobbade han nästan endast nätter.

Efter ett par år sökte han en kontorstjänst. Han hade höga förhoppningar och var initiativtagande, mycket driftig och glad att kunna bidra, att vara uppskattad. Efter en tid insåg han att det inte gav något att vara den driftige. Istället hade han blivit en överarbetad ja-sägare, med sporadiska sjukskrivningstillfällen som tillskrevs utbrändhet.

På en firmafest fick Orvar en del för mycket i sig. Han lät berätta om sin barndom, och hur han fortfarande kunde ha känslor för andra män. Den muntra stämningen avtog nästan omgående och kollegernas berusade tillstånd var som bortblåsta. I sin diffusa perception insåg Orvar att han gjort ett misstag och begav sig hemåt.

Ute var det kallt. Snön låg tung på gatorna och från taken hängde långa istappar. Ner mot centrum blinkade gula ljus. En plogbil skyfflade skoningslöst undan snön till trottoarkanten och lämnade ett brett spår av sand bakom sig. För Orvar tedde sig ljudet oerhört avlägset och de blinkande ljusen var som blixtar.

Tiden efter firmafesten var inte desamma som innan. En tid senare blev Orvar av med jobbet. Motiveringen löd att företaget var tvunget att skära ner på personalstyrkan. Orvar visste.

På väg ut efter uppsägningen mötte han chefens sekreterare. "Vi vill inte ha några jävla bögar här" hördes från sekreteraren. Orvar mötte inte hans blick, men han kunde känna hatet, känna hur blicken brände hans själ.

Efter att ha levt på bidrag ett par månader hittar Orvar en annan homosexuell man. De bestämmer träff en kväll, nere i centrum.

Det är nu vår och morgnarna lämnar frost på marken, som sedan smälter undan för att frysa under nätterna igen.

Orvar klär sig propert. Han möter den andra mannen och de äter middag tillsammans. Efter middagen går de ut och in i gränden bakom den lokala restaurangen. Orvar säger åt den andre mannen att blunda. Han gör misstaget att åtlyda.

Orvar plockar upp en träpåk från marken och slår mannen över ansiktet. Han faller ihop, medvetslös, och en blodpöl bildas sakta. Tårar tränger sig fram i Orvars ögon. Han hatar mannen för vad han får honom att känna, han hatar mannen för vad han är Orvar är detsamma, något som orsakat så mycket smärta.

Han lyfter påken och slår. Igen. Och igen. En spark träffar i bröstet på mannen och Orvar faller på knä. Slagen haglar till det inte finns någon energi kvar i Orvars kropp. Han gråter.

När han kommer hem sätter han sig och skriver. Han skriver vackert, som en kvinna - något han blev retad för som barn. När han skrivit klart tvättar han av sig blodet från händerna. Han byter om till sin finaste kostym och sätter sig i soffan. Han tittar på lappen han skrev, läser den, viker den en gång så att den kan stå, och ställer den på bordet framför sig.

I handen har han en burk sömntabletter. "Vid överdosering kontakta läkare omedelbart och uppvisa denna etikett" läser han. Han fnyser och skrattar lätt. Samtliga tabletter sköljs ner med ett glas vatten. Han lutar sig bakåt, knäpper händerna över magen, och somnar in.

"Ert hat fick mig att hata mig själv... Det här är för allas bästa" löd lappen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan