Tvivel

We seldom lose our faith by a blow out; usually, it is just a slow leak.

Jag har börjat tvivla, så oerhört starkt. Jag känner allt starkare att jag är fel ute. Jag ifrågasätter mitt val varje dag. Mina möjligheter, min framtid. Jag frågar mig själv om det är rätt. Jag får aldrig något svar.

För ett och ett halvt år sedan kändes det helt rätt. Kanske var det min hjälplösa situation, min frustration över den orättvisa behandlingen som stärkte känslan av rättfärdighet. När jag skickade in ansökan kändes allt rätt.

När svaret kom i juli förra året kände jag att det kanske skulle lösa sig, trots allt. Nu skulle jag tillbaka till skolan, läsa till ingenjör inom ett mycket expansivt ämne. Jag skulle i det stora vara garanterad jobb efter examen och möjligheterna till avancemang verkade oändliga.

Allt det där stämmer fortfarande. Enda skillnaden är en liten, men avgörande, detalj.

En tid efter skolstart började jag ifrågasätta mitt val. Ämnet i sig är intressant, men ju djupare in i skolgången jag kom, desto mer ifrågasatte jag mig själv. Efter praktiken, ett kontorsjobb framför en dator på heltid, ifrågasatte jag hårdare.

Vill jag detta? Vill jag sitta på kontor? Aldrig under mitt liv har jag sett mig som en kontorsmänniska, något som står sig lika sant i dag som för tio år sedan. Jag hör inte hemma på ett kontor.

Jag läser sista meningen ovan igen. Jag hör inte hemma på ett kontor... Stilla undrar jag var jag hör hemma.

När jag började jobba som väktare efter lumpen hade jag förhoppningar. Jag skulle tjäna bra med pengar och företaget skulle ta hand om mig. Snabbt insåg jag att jag tjänade pisslite pengar på tunga arbetstider och att företaget sket i mig.

Mitt företag sade upp mig, bröt min provanställning i förtid för att jag blev sjuk. De bröt min provanställning samma dag jag sjukanmälde mig. De bröt min anställning på grund av en sjukdom de tvingade på mig genom att sälja in sig på för många ställen, genom att göra att man måste stressa för att hinna med allt, genom att göra så att man inte kan ta sin matrast.

Jag ringde en fackkontakt och hon bekräftade att de har rätt att göra så. Dagarna senare kom katalogen från skolan. Det var som ett tecken. Med dagens tvivel i hand känns katalogen från skolan som kunskapens frukt. Hur mycket är man villig att offra?

En sak har jag lovat mig själv: jag ska fullfölja utbildningen. Frågan är om jag i ett senare skede kommer att ångra mig, om jag kommer att inse att dessa år är fullständigt bortkastade rent utbildningsmässigt.

We seldom lose our faith by a blow out; usually, it is just a slow leak.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan