*SPOILERVARNING* Avatar

OBSERVERA! Detta inlägg är inte på något sätt avsett att läsas av den som har för avsikt att se filmen Avatar. Observera också att jag genom detta inte på något sätt kan komma att hållas ansvarig för att ha förstört filmupplevelsen om denna uppmaning förbises!

Filmens handling

Huvudpersonen, Jake Sully, är en föredetta U.S. Marine som i strid på jorden skadades i ryggen, vilket gjorde honom förlamad från midjan och nedåt. Sully väljs ut att deltaga i Avatarprogrammet efter att hans tvillingbror dött. Avatarprogrammet innebär att en avatar framavlad av inföddas DNA och "förarens" DNA "fjärrstyrs" från en bas genom diverse högteknologiska länkningar.

Sully åker till Pandora, en frodande djungeltäckt jordliknande planet full av fantastiska livsformer, både vackra och skrämmande. Pandora råkar också vara hemplanet för den infödda befolkningen Na'vi, en känslig och förimmande människoliknande ras. De anses vara primitiva, men med högre fysisk kapacitet än en människa. Tre meter långa med svansar och blå hud, lever Na'vi i samförstånd med varandra och deras orörda värld. När människan sedan inkräktar allt djupare i deras värld i sin jakt på värdefulla mineraler släpper Na'vi lös sina formidabla krigskunskaper för att försvara sin hotade existens.

Sully rekryterades motvilligt för att ta del i detta inskränkande av Na'vis värld. Då människor inte kan andas luften på Pandora skapade de genetiskt odlade människo-Na'vi-hybrider - Avatars. På Pandora kan Sully genom sin avatar gå igen. Sully skickas ut som scout åt soldaterna som kommer, men under detta uppdrag träffar han en ung Na'vi-kvinna - Neytiri.

Efter en tid blir Sully, Jakesully för Na'vi, integrerad i deras klan. Han börjar allt mer förälska sig i Neytiri. Genom detta finner han sig fångad mellan de militärindustrialistiska styrkorna från jorden och Na'vi. På grund av detta tvingas han till ett ställningstagande, sin egen ras, eller en utomjordisk ras med långt mer utvecklat samförstånd. Men vem tillhör han, egentligen?

Min egen uppfattning

Jag hade riktigt höga förväntningar inför denna film. Trailern såg jag första gången femte december när jag såg 2012. Redan då bestämde jag mig för att det var en film jag skulle se. Efter det såg jag trailern ytterligare otaliga gånger och för varje gång växte filmen för mig och förväntningarna byggdes upp allt mer. När jag sedan såg att den dessutom skulle visas i 3D var saken klar, det rådde ingen tvekan om att jag skulle se den.

Filmen börjar med en kort introduktion i vem Jake Sully är och man blir snabbt medveten om att han är en lojal människa och soldat. Därefter får man ganska snart se avatarerna för första gången.

3D-effekterna i filmen är inte jätteimponerande, men de förhöjer verkligen intrycket av filmen radikalt. Övriga effekter däremot, de är verkligen imponerande.

Efter filmen kände jag, lite fånigt, ett smått vemod. På något vis fick jag en speciell kontakt med karaktärerna, något jag aldrig upplevt förut.

Se den, definitivt.


Avslut

Detta år har gått precis lika fort, i alla fall i efterhand, som förra året och året innan dess. Vad som egentligen gör att tiden går så pass fort när man ser tillbaka på det vet jag inte, men under tiden känns det i många fall som att allting står still. Fenomenet är välkänt och även ofta ganska ovälkommet.

Det optimala om man ville att tiden hela tiden skulle gå långsamt vore att se till att ha tråkigt precis hela tiden. Frågan som då spontant uppstår är om tiden i backspegeln kommer att framstå som längre än föregående år eller ej.

I och med det annalkande årsskiftet kommer också tjatet om nyårslöften. Jag har aldrig avlagt ett nyårslöfte. Någonsin. Kanske beror det på att jag aldrig riktigt har förstått meningen med att lova något som med stor sannolikhet inte är något annat än ett symboliskt och helt meningslöst yttrande endast för sakens skull. Kanske är det för att jag under senare år börjat opponera mig mot fenomenet eftersom jag anser att det är onödigt. Kanske är det en blandning.

Vilken anledningen än är står jag fast vid min åsikt och tänker inte heller i år avlägga ett löfte för sakens skull.

Känns det inte falskt? Varför inte se till att lova sig saker under hela året? Varför inte se till att aldrig lova sig själv något alls? Risken finns trots allt alltid att man sviker sig själv, vare sig det är medvetet eller helt beroende på yttre påverkan.

Vad är det som skulle vara så speciellt med just ett löfte vid nyårsafton? Är det för att det skulle komma att stå för hela det kommande året? Jag kan tänka mig att det i grunden inte är något vanligt löfte.

Efter att ha skrivit ovanstående sökte jag upp kunskapens källa Wikipedia. Denna gav mig ingenting av värde för detta, utan nämnde bland annat följande:

"Nyårslöften är ett löfte som avläggs av en individ på nyårsafton som ett sätt att förändra sin livsstil åt ett håll som ses som positivt. Namnet kommer ifrån det faktum att dessa löften oftast sätts i effekt på nyårsdagen och kvarstår tills målet har uppnåtts, även om många löften förblir ouppnådda och relativt ofta bryts en kort tid efter att de satts."

Ändra sin livsstil åt ett mer positivt håll. Smaka på det. Har man en riktigt osund livsstil och ens överväger att avlägga ett nyårslöfte om bättring, är det inte dags då att rannsaka sig själv? Är det inte läge att kanske överväga att tidigarelägga sitt löfte? Vad vet jag, jag har aldrig avlagt ett. I stay true to myself troughout the year. Mer eller mindre.

Nåväl, detta är årets sista inlägg. Med det ber jag dig fundera en stund. Fundera på dig själv, din livsstil, dina eventuella nyårslöften. Fundera på vad du vill, för all del, inte ska jag diktera något här. Fundera inte alls, om det är vad du vill.

Se förresten Avatar. Gärna i 3D. Great stuff.

Gott Nytt År!


Mitt tal till nationen

Julen står för dörren och detta medför blandade känslor för många. Säkerligen finns det de som varit ute i allra sista minuten nu idag och handlat det sista, och säkerligen finns det även de som ännu inte hunnit införskaffa allt inför morgondagen. Denna hets är något som kommersialismen fört med sig, och det är delvis, om inte helt, vårt eget fel.

Jag är ingen historiker och vet absolut inte när eller varför man började köpa saker till varandra till jul, men jag anar att det kan ha religiösa rötter. Slå mig på fingrarna om jag har fel.

Detta år hade jag lovat mig själv att inte falla offer för denna västvärldens julhets, ett löfte som också infriades. Inte någon gång under förspelet till morgondagens klimax har jag känt någon form av stress eller otillräcklighet, något som kanske har att göra med bra förberedelser och ett mindre, nästan obefintligt, "måste-tänk" än tidigare år.

Så, utan vidare fördröjning, vill jag be att få önska en riktigt god jul. Skulle du av valfri anledning inte fira jul får jag istället be att få önska en riktigt trevlig torsdag istället.

God Jul!

God Torsdag!

Their secret

Det är knappast troligt att någon i detta land skulle ha undgått att märka väderläget här. Det snöar. Härligt. Dessutom är det kallt. Samtidigt är det antagligen, och helt säkert, halt precis överallt. När det blåser är det inte bara iskalla vindar som sliter i kläderna, som att det vore nog. Nej, dessutom är det stenhårda iskristaller som bombarderar ansiktet och gör att det sticker och domnar.

Som att det hela vore nog där så är det snart jul också. Jag har inget emot julen, tvärt om tycker jag att det jag själv gör julen till är vad man borde göra. Strunta i allt det kommersiella som julen representerar och istället fokusera på det man har närmast sig.

Jag tog mig en tur till Täby Centrum idag. Man kan undra om alla människor är lediga hela dagarna. Fasansfullt mycket folk, och småbarn i form av fjortistjejer precis överallt. Deras språk, deras klädsel och deras gång karaktäriserar dem. Jag vet inte om jag envisades, eller om det var de som envisades, men de tycktes svärma kring mig hela tiden - som att jag inte kunde undkomma dem.

Jag fick panik. Ett tjejgäng stod bakom mig och tjattrade med sina fjortisdiftonger, högljutt och buffligt. Jag vände mig om och tittade på dem. De tittade på mig på det typiskt bitchiga sättet bara tjejer kan se på en. Sedan gick de iväg och skrattade, antagligen åt mig.

Då slog det mig. Det tjatas ständigt och jämt om jämställdhet, det ska vara lika lön för lika arbete och man ska inte behöva kvotera in folk för att få till en rättvis fördelning. Det känns igen, eller hur?

Män är generellt sett starkare än kvinnor, och kvinnor har generellt sett en bevisat högre smärttröskel. Många aspekter ur jämställdhetsperspektivet har berörts, men jag har aldrig, och jag menar "aldrig", hört detta tas upp.

Ingen pojke, kille, snubbe, man, gubbe eller herre har någonsin kunnat eller kommer någonsin att kunna ge ifrån sig just den där bitchiga blicken. Endast en av det kvinnliga könet kan göra detta. Endast en kvinna kan, så innerligt och medfött, utdela en så kraftig pungspark med blicken. Endast en kvinna kan få en att känna sig så förödmjukad.

Det kommer aldrig att bli jämställt.

Officiell förfrågan

Detta är en officiell förfrågan som går ut till de bland läsarna som spelar datorspel, eller som bara råkar vara naturbegåvningar.

Är det någon som är duktig på, eller kan något om, scripting i mission editor i Operation Flashpoint: DR? Man kan säga att jag har kört fast lite.

Tack.

Man får inte brista i respekt för språket

"Jag dömer människor utan vidare eftertanke. Det är ingen egenskap jag uppskattar, men så är det. Någon säger fel sak och magkänslan tar över tanken: denna person är opålitlig. Det handlar om språket.

Låt oss säga att jag samtalar med en vuxen man som plötsligt använder uttrycket, ”ditten och datten”. Från det ögonblicket har jag placerat honom i en kategori som bestäms av moralisk slapphet och nonchalans inför tankens stringens. Allt han säger och gör filtrerar jag sedan genom en sådan uppsättning fördomar. Jag kan inte förklara varför.

Hör jag någon
använda uttrycket, ”det nya svarta”; skriva en särskilt viktig mening med punkt efter varje ord för att visa stilistisk djärvhet (Så. Att. Alla. Förstår. Hur. Viktig. Den. Är.); konstruera ord på schemat ”dagis” (”kramis”, ”snällis”); tala om en organisations ”tänk” – då dömer jag den personen. Hårt.

Jag föreställer mig att dessa personer också låter sig påverkas av Microsoft Word när programmet avger varningen: ”Beakta ordformen. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”. Språket är i viktiga avseenden som musik. Det kräver en rytm och harmoni som bara får rubbas medvetet. På samma sätt som den utan taktkänsla eller gehör sjunger och spelar illa finns människor som saknar takt och ton i förhållande till språket. Det skär i mig.

Det handlar inte om
att vara språkpryd. Eminem har absolut gehör. Snarare ansluter jag mig till den österrikiske satirikern och redaktören för Die Fackel, Karl Kraus (1874–1936), som var fanatiskt fascinerad av språket. Han såg en koppling mellan å ena sidan personers sätt att använda språket och, å andra sidan, deras karaktär och moral. Han till och med härledde världens sociala och politiska utveckling ur språkanvändningen, till den grad att världskrig kunde tänkas bero på slarvig interpunktion. En parallell skulle kunna vara det svenska samhällets utveckling på välfärdsområdet sedan ”dagis” etablerades som term.

Kraus pepprade sina texter med slanguttryck och neologismer. Den världsbild han gav uttryck för i sina aforismer kan inte kallas konventionell. (”Att ha samlag med en kvinna kan ibland vara ett tillfredsställande substitut för masturbering, men det kräver god fantasi.”) Det var inte heller det högborgerliga språket han försvarade, för en dräng på landet kan visa en säkerhet i förhållande till sitt grovhuggna språk som saknas hos den disputerade lingvisten.

Slutsatsen är att
det inte finns dåliga sätt att använda språket. Däremot finns det dåliga förhållningssätt till språket. Kanske är det så enkelt att man inte får brista i respekt för språket och inte väja för det arbete som språket kräver.

Märkligare är Kraus föreställning att den oreflekterade språkanvändaren i sitt uttryck röjer sina personliga kvaliteter. Det är en elitistisk idé, oberoende av sociala dimensioner, frikopplad från gängse begrepp om intelligens, karaktär och moral. Jag tycker inte om den, men den lämnar mig inte. Jag inser att jag lever efter den."

Källa: SvD.se


And so it is war

Knappt hade det gått två dagar av det som kan komma att bli mitt livs sista jullov innan jag kände mig förföljd. Tidigare under terminens gång hade jag känt mig iakttagen, men inte riktigt kunna sätta fingret på vad det var. Nu blev det helt plötsligt mycket mer påtagligt. Nu var förföljelsen mer intensiv, mer vågad.

På lördagen började det som skulle sätta standarden för kommande dagar. Jag satte mig i min fåtölj i hörnet i mitt rum, släckte belysningen och tittade mot den stängda dörren. Jag väntade. Utanför mitt fönster kastar en gatlykta sitt skumma ljus över den nakna asfalten. Persiennen i mitt fönster splittrar samma skumma ljus och skapar ett långrandigt mönster på golvet. Sakta faller en och annan snöflinga från det mörka himlavalvet. När de landar smälter de omedelbart. Dess liv är kort och obetydligt ur vår synvinkel, liksom våra liv är ur ett astronomiskt perspektiv, vilket osökt får oss att inse att allt är relativt.

På andra sidan dörren är hallampan tänd. Jag kan se lampans gula sken mot golvet i springan under dörren. Det söker sig in i mitt rum men motarbetas och stoppas av det tryckande mörkret och tystnaden i mitt rum. Jag låter blicken leta sig ut genom fönstret igen. Den fastnar på andra sidan gatan. En äldre kvinna kämpar med en kundvagn fylld med skräp. Hon är en lokal kändis och antagligen hemlös. Jag funderar på om hennes öde är självförvållat eller inte.

Jag rycker till när jag hör ljudet av fotsteg. Tydligen slumrade jag till. Under dörren kunde jag se en skugga som rörde sig fram och tillbaka. Slutligen släcktes hallampan. Det blev svart. Fotstegen stannade utanför dörren. Något skrapade mot den, bultade på den. Till slut hittades dörrhandtaget och det trycktes långsamt ner. Sedan öppnades dörren sakta.

Då dörren stod vidöppen kunde jag knappt urskilja en siluett i mörkret. Gatlyktan kastade sitt skumma, splittrade ljus på figuren genom persiennen. Jag drack ur det sista ur min tekopp och ställde den ifrån mig på skrivbordet.

- I have been expecting you...
- You cannot run from me.
- You are late.
- There is no way to hide from me.

När den attackerade mig sade jag till den:

- The only way for me to defeat you, is to embrace you!

För sent insåg sjukdomen att den just gått rakt in i ett bakhåll. Den kan inte fly från mig nu. Det finns ingen väg för den att undfly min obevekliga terror. Just nu pågår ett fullskaligt krig i min kropp, ett krig jag inte har någon avsikt att visa barmhärtighet i.

Sjukdomen ska nedkämpas. Sjukdomen ska dö.

Downhill

Har du sett det senaste tjafset om Tiger Woods? Inte bara var han med i en trafikolycka för ett par veckor sedan, nu har han dessutom varit otrogen mot sin tjej. Det här har rört upp ett oerhört rabalder världen över, och jag undrar bara spontant varför.

Här har vi en mångmiljonär, världens rikaste idrottsman, en helyllekille, han är riktigt hyvens helt enkelt. Och så går han och gör något sådant? Hur kan man? Vad är det för en äcklig råtta egentligen?

Eller inte. Visserligen är det lågt att vara otrogen, men det som jag reagerar på, som gör mig upprörd, är de enorma proportioner det har tagit. Att löpsedlar världen över lockar med rubriker som "Älskarinnans hemliga SMS" och så vidare är bara äckligt.

Någon måtta måste det väl ändå få vara på nyhetsflödet? Har mediamogulerna verkligen inget bättre för sig? Har folk verkligen inget vettigare för sig än att läsa detta skvaller? Förstår inte folk att enda sättet att bli av med denna typ av "nyheter" är att direkt bojkotta tidningarna som skriver om det?

Jag tycker att det är sorgligt, rakt av, när massmedierna börjar hamna på samma nivå som Marmeladsara, 14, och hennes senaste nyheter.

Återträff

Efter en lång och fullspäckad dag är jag precis hemkommen efter återträff med lumparna. Precis som förra gången det var återträff var känslan av att det ändå "var igår" ganska påtaglig. Som att det bara varit ett längre helguppehåll.

Det måste betyda något. Det måste betyda att banden man knöt var så pass starka att de förhoppningsvis håller många år till. Samtidigt är varje återträff ett tillfälle som väcker många funderingar. Jag älskar dem på ett så speciellt sätt, men ändå är jag fruktansvärt dålig på att hålla kontakten. Jag har funderat på varför flera gånger, men jag hittar aldrig ett svar, bara ursäkter.

Nackdelen är att det är individer från hela landet. Det mattas av efter ett tag, oavsett hur nära man har stått varandra. Man har inte något gemensamt från början, sedan påtvingas man en gemensamhet av aldrig tidigare skådat slag under elva månader, för att sedan kastas ut och splittras medan det gemensamma faller sönder mer och mer ju längre tiden går.

Kanske kunde man hålla det där gemensamma vid liv genom att upprätthålla en kontinuerlig kontakt, men låt oss på en gång erkänna att det inte är helt möjligt i längden. Man får helt enkelt mindre och mindre att tala om. Tiden mellan konverastionerna blir längre och längre. Saker kommer emellan. Motsträvigt inser man att man måste ha ett liv.

Att jag blev så glad över att se gamla vänner som jag inte sett på över två år måste betyda något. Att det alltid känns vemodigt att lämna dem måste, även det, betyda något.

De är förmodligen i skrivandets stund ute och festar loss. Jag gick hem när de gick ut. Anledningen är ganska enkel. Under tiden vi satt i den 36 kvadratmeter stora lägenheten gick det att prata och höra, det gick att ha kul och ingen var dräggig. Vid utgång ändras ett antal av dessa premisser. Jag gick hem eftersom jag vet att jag tycker att det blir jobbigt. Lite trist kanske, men sant.

Nu sitter jag och tänker, lite naivt, att det inte får ta ytterligare två år innan man ser somliga igen. Krasst är det rätt enkelt att se till att det faktiskt inte blir så. Det är trots allt bara att plocka upp telefonen och ringa eller, ännu enklare, dra iväg ett meddelande över Facebook eller ett mail.

För mig betyder det mycket att träffa dem igen. Hoppas att de känner samma sak för mig.

Tala inte om för mig vad jag kan och inte kan

"Men du kan väl inte begära att alla ska gå lika fort som du?" Det var reaktionen jag fick för ett par dagar sedan när jag ifrågasatte varför alla långsamma människor ska gå där de gör och som de gör.

Självklart kan jag begära att alla skulle gå i min takt, och lika självklart är det att det inte vore något annat än vansinne att faktiskt vänta mig det. Däremot tycker jag mig ha rätt att ifrågasätta varför folk som strosar stressframkallande långsamt inte kan gå rakt och hålla sig åt sidan.

What ever happened to common sense...?

Vi och de

I morse på Nyhetsmorgon på 4:an var det en diskussion om att supa på julafton. En undersökning hade visat att var tionde barn upplever, och var fjärde barn någon gång har upplevt, obehag när föräldrarna eller släktingar dricker på julen.

På besök vid frukostbordet var bland annat Carl Jan Granqvist, professor i matkonst och krögare. Han är även en känd vinprovare. En tid in i diskussionen sade han, om att kanske skippa supen eller suparna till maten, att han "tycker det är synd att normala människor ska behöva ta hänsyn till och anpassa sig efter onormala".

Då blev jag förbannad. Har han mage att sitta i tv och påstå att vi som väljer att ta avstånd från drickandet är onormala? Han, av alla människor? Inga skämt nu...

Jag skiter fullständigt i om folk i min omgivning anpassar sig efter mitt val att inte dricka, det är inte det saken handlar om för min del. Vad jag är ute efter är att jag vill att normen ska slås ut. Normen är att dricka, vilket är smått sorgligt men så är det. Jag respekterar deras beslut och jag förväntar mig att jag ska slippa förklara mig varje gång någon frågar varför jag inte dricker. På samma sätt vill jag att folk inte per automatik ska fråga vad det är som gör att man mår dåligt och inte vad som gör att man är på bra humör.

I grunden tycker jag att man i fallet julen borde se till barnen. Inga föräldrar kan väl vilja att deras barn ska känna obehag för att deras föräldrars personligheter förändras i takt med alkoholintaget?

Att överhuvudtaget använda sig av högtider som ursäkt för att dricka är ett koncept jag inte kan ta till mig. Är det rimligt?

Plattan Mariestads hägrar...

Fantasin skenar hos somliga

Ugandas parlament står inför ett nytt lagförslag från president Yoweri Museveni. Han vill att homosexualitet ska kunna straffas med livstids fängelse. I de fall där personen i fråga är HIV-smittad ska denne kunna dömas till dödsstraff. Övriga befolkningen ska också kunna straffas, detta genom att man skulle åläggas ett tvång att ange homosexuella personer. Gör man inte detta ska man kunna dömas till tre års fängelse, och sju års fängelse om man skulle råka ta ställning för dem.

Detta får mig att undra. Hur tänker han nu? Visserligen har väl samtliga världens länder gått igenom någon form av homofobi en gång i tiden, men det känns väldigt, väldigt förlegat. Att han sedan har mage att påstå att europeiska homosexuella "rekryterar" i Afrika är bara skrattretande. Hur skulle det se ut?

"We need your help in the war against the Straights and homophobia. For far too long, we have been discriminated and beaten, yelled upon and killed for no other reason than sexuality.

Martyrdom awaits those who die for our cause, for our rights. You will be endlessly pleasured by unlimited gay virgins and/or other treatment based upon separate agreement.

We want you!
"

Som tur är fördöms detta av omvärlden, medlemsländerna i Samfundet och av den egna staten. Man undrar ju annars...

Bloggdesign|Dessan