Återträff

Efter en lång och fullspäckad dag är jag precis hemkommen efter återträff med lumparna. Precis som förra gången det var återträff var känslan av att det ändå "var igår" ganska påtaglig. Som att det bara varit ett längre helguppehåll.

Det måste betyda något. Det måste betyda att banden man knöt var så pass starka att de förhoppningsvis håller många år till. Samtidigt är varje återträff ett tillfälle som väcker många funderingar. Jag älskar dem på ett så speciellt sätt, men ändå är jag fruktansvärt dålig på att hålla kontakten. Jag har funderat på varför flera gånger, men jag hittar aldrig ett svar, bara ursäkter.

Nackdelen är att det är individer från hela landet. Det mattas av efter ett tag, oavsett hur nära man har stått varandra. Man har inte något gemensamt från början, sedan påtvingas man en gemensamhet av aldrig tidigare skådat slag under elva månader, för att sedan kastas ut och splittras medan det gemensamma faller sönder mer och mer ju längre tiden går.

Kanske kunde man hålla det där gemensamma vid liv genom att upprätthålla en kontinuerlig kontakt, men låt oss på en gång erkänna att det inte är helt möjligt i längden. Man får helt enkelt mindre och mindre att tala om. Tiden mellan konverastionerna blir längre och längre. Saker kommer emellan. Motsträvigt inser man att man måste ha ett liv.

Att jag blev så glad över att se gamla vänner som jag inte sett på över två år måste betyda något. Att det alltid känns vemodigt att lämna dem måste, även det, betyda något.

De är förmodligen i skrivandets stund ute och festar loss. Jag gick hem när de gick ut. Anledningen är ganska enkel. Under tiden vi satt i den 36 kvadratmeter stora lägenheten gick det att prata och höra, det gick att ha kul och ingen var dräggig. Vid utgång ändras ett antal av dessa premisser. Jag gick hem eftersom jag vet att jag tycker att det blir jobbigt. Lite trist kanske, men sant.

Nu sitter jag och tänker, lite naivt, att det inte får ta ytterligare två år innan man ser somliga igen. Krasst är det rätt enkelt att se till att det faktiskt inte blir så. Det är trots allt bara att plocka upp telefonen och ringa eller, ännu enklare, dra iväg ett meddelande över Facebook eller ett mail.

För mig betyder det mycket att träffa dem igen. Hoppas att de känner samma sak för mig.

Kommentarer
Postat av: Madde

Bra skrivet,vilken känsla du förmedlar..Precis så känner jag.Dock hade jag svårt att sätta ord på det!!Du satte mina ord,tack!

KRAM!

2009-12-05 @ 10:26:35
URL: http://madelenenilsson.blogg.se/
Postat av: Robin B.

Var nog både på gott och ont att jag inte dök upp i år. Kommer du inte ihåg sist hur rummet verkade skälva när du och jag, två briljanta sinnen, fanns i samma rum? Hur vårat överdimensionerande tänkande verkligen fick saker och ting att ifrågasätta sig själva ;) .. Soon we shall meet yet again!!

2009-12-05 @ 17:05:27
URL: http://misterb87.blogspot.com
Postat av: simpen

Gillar man inte November Rain så måste man ha något grovt fel i skallen, låten är ju så pass klassisk och bred i sin stil att det måste finnas något i den för alla. Tyvvär så är det en hel generation unga som missar alla sådana här godbitar till fördel för den intellektuella våldtäkt som i vanliga fall pumpas i etern och populärmedia...

2009-12-07 @ 20:21:12
URL: http://simpen.blogg.se/
Postat av: bella

Tack Micke :) Bara magen som är i form, resten kräver tålamod haha!:)

2009-12-10 @ 01:47:40
URL: http://issie.blog.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan