And so it is war

Knappt hade det gått två dagar av det som kan komma att bli mitt livs sista jullov innan jag kände mig förföljd. Tidigare under terminens gång hade jag känt mig iakttagen, men inte riktigt kunna sätta fingret på vad det var. Nu blev det helt plötsligt mycket mer påtagligt. Nu var förföljelsen mer intensiv, mer vågad.

På lördagen började det som skulle sätta standarden för kommande dagar. Jag satte mig i min fåtölj i hörnet i mitt rum, släckte belysningen och tittade mot den stängda dörren. Jag väntade. Utanför mitt fönster kastar en gatlykta sitt skumma ljus över den nakna asfalten. Persiennen i mitt fönster splittrar samma skumma ljus och skapar ett långrandigt mönster på golvet. Sakta faller en och annan snöflinga från det mörka himlavalvet. När de landar smälter de omedelbart. Dess liv är kort och obetydligt ur vår synvinkel, liksom våra liv är ur ett astronomiskt perspektiv, vilket osökt får oss att inse att allt är relativt.

På andra sidan dörren är hallampan tänd. Jag kan se lampans gula sken mot golvet i springan under dörren. Det söker sig in i mitt rum men motarbetas och stoppas av det tryckande mörkret och tystnaden i mitt rum. Jag låter blicken leta sig ut genom fönstret igen. Den fastnar på andra sidan gatan. En äldre kvinna kämpar med en kundvagn fylld med skräp. Hon är en lokal kändis och antagligen hemlös. Jag funderar på om hennes öde är självförvållat eller inte.

Jag rycker till när jag hör ljudet av fotsteg. Tydligen slumrade jag till. Under dörren kunde jag se en skugga som rörde sig fram och tillbaka. Slutligen släcktes hallampan. Det blev svart. Fotstegen stannade utanför dörren. Något skrapade mot den, bultade på den. Till slut hittades dörrhandtaget och det trycktes långsamt ner. Sedan öppnades dörren sakta.

Då dörren stod vidöppen kunde jag knappt urskilja en siluett i mörkret. Gatlyktan kastade sitt skumma, splittrade ljus på figuren genom persiennen. Jag drack ur det sista ur min tekopp och ställde den ifrån mig på skrivbordet.

- I have been expecting you...
- You cannot run from me.
- You are late.
- There is no way to hide from me.

När den attackerade mig sade jag till den:

- The only way for me to defeat you, is to embrace you!

För sent insåg sjukdomen att den just gått rakt in i ett bakhåll. Den kan inte fly från mig nu. Det finns ingen väg för den att undfly min obevekliga terror. Just nu pågår ett fullskaligt krig i min kropp, ett krig jag inte har någon avsikt att visa barmhärtighet i.

Sjukdomen ska nedkämpas. Sjukdomen ska dö.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan