Man får inte brista i respekt för språket

"Jag dömer människor utan vidare eftertanke. Det är ingen egenskap jag uppskattar, men så är det. Någon säger fel sak och magkänslan tar över tanken: denna person är opålitlig. Det handlar om språket.

Låt oss säga att jag samtalar med en vuxen man som plötsligt använder uttrycket, ”ditten och datten”. Från det ögonblicket har jag placerat honom i en kategori som bestäms av moralisk slapphet och nonchalans inför tankens stringens. Allt han säger och gör filtrerar jag sedan genom en sådan uppsättning fördomar. Jag kan inte förklara varför.

Hör jag någon
använda uttrycket, ”det nya svarta”; skriva en särskilt viktig mening med punkt efter varje ord för att visa stilistisk djärvhet (Så. Att. Alla. Förstår. Hur. Viktig. Den. Är.); konstruera ord på schemat ”dagis” (”kramis”, ”snällis”); tala om en organisations ”tänk” – då dömer jag den personen. Hårt.

Jag föreställer mig att dessa personer också låter sig påverkas av Microsoft Word när programmet avger varningen: ”Beakta ordformen. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”. Språket är i viktiga avseenden som musik. Det kräver en rytm och harmoni som bara får rubbas medvetet. På samma sätt som den utan taktkänsla eller gehör sjunger och spelar illa finns människor som saknar takt och ton i förhållande till språket. Det skär i mig.

Det handlar inte om
att vara språkpryd. Eminem har absolut gehör. Snarare ansluter jag mig till den österrikiske satirikern och redaktören för Die Fackel, Karl Kraus (1874–1936), som var fanatiskt fascinerad av språket. Han såg en koppling mellan å ena sidan personers sätt att använda språket och, å andra sidan, deras karaktär och moral. Han till och med härledde världens sociala och politiska utveckling ur språkanvändningen, till den grad att världskrig kunde tänkas bero på slarvig interpunktion. En parallell skulle kunna vara det svenska samhällets utveckling på välfärdsområdet sedan ”dagis” etablerades som term.

Kraus pepprade sina texter med slanguttryck och neologismer. Den världsbild han gav uttryck för i sina aforismer kan inte kallas konventionell. (”Att ha samlag med en kvinna kan ibland vara ett tillfredsställande substitut för masturbering, men det kräver god fantasi.”) Det var inte heller det högborgerliga språket han försvarade, för en dräng på landet kan visa en säkerhet i förhållande till sitt grovhuggna språk som saknas hos den disputerade lingvisten.

Slutsatsen är att
det inte finns dåliga sätt att använda språket. Däremot finns det dåliga förhållningssätt till språket. Kanske är det så enkelt att man inte får brista i respekt för språket och inte väja för det arbete som språket kräver.

Märkligare är Kraus föreställning att den oreflekterade språkanvändaren i sitt uttryck röjer sina personliga kvaliteter. Det är en elitistisk idé, oberoende av sociala dimensioner, frikopplad från gängse begrepp om intelligens, karaktär och moral. Jag tycker inte om den, men den lämnar mig inte. Jag inser att jag lever efter den."

Källa: SvD.se


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan