Blandat från en grinig författare

"Bubbleroom.se, kläder både för killar och tjejer." Var är då killarna i reklamen? Varför får jag inte se någon kille klä på sig från att vara halvnaken? Hur var det med jämställdheten egentligen?

Såg på MSN att en 90-årig kvinna på Södermalm blivit bestulen i sin lägenhet av en kvinna. Hon trängde sig in och stal bland annat kontanter. Detta väcker två frågor: hur kan man vara så alltigenom ond att man rånar gamla människor, och hur kan gamla människor vara så alltigenom naiva och bara öppna för folk?

Jag har pms nu verkar det som. Jag skulle kunna skriva om en miljon saker som verkligen går mig på nerverna nu. Jag ska dock inte göra det, jag är inte på humör.

"Truth or happiness, never both." As for me, I live for truth, always have been, always will be.

Övervarv

Jag går längs huvudgatan i de fördömdas stad och vansinnet är det enda som finns omkring mig. Det råder full anarki, vett och reson är som bortblåst.

Det blåser en ganska hård vind som river i mina kläder och jag får anstränga mig lite för att hålla mig upprätt. Solen skyms av svarta moln och himlen är färgad flammigt eldröd.

Ologiska beteenden slår emot mig konstant, mina sinnen bombarderas med intryck från alla håll. Trots att det bara är veckans första dag i de fördömdas stad känns det som att jag förbrukat en livstid i den.

Det börjar smärta i bakhuvudet. Jag sluter ögonen, låter huvudet sakta falla bakåt och känner hur det börjar lukta bränt. I'm redlining. Mitt sinne behöver redan få vila, få avslappning och lite smörjande lugn.



Jag tror inte på karma

Jag har haft en bra dag i skolan, liksom jag brukar ha. I godan ro går jag hem, traskar igenom slasket med mina joggingskor. Jag blir lätt fuktig om fötterna eftersom någonstans i sulan är det hål, och hålet drar i sig vatten lika obemärkt som någon slinker ner funky pills i din drink på krogen.

I väntan på bussen är allt fortfarande fridens. Jag tittar på bilarna som åker förbi och jag ser att de i plåtburkarna tittar tillbaka, ömkar oss fattiga, mindre värda som åker kollektivt. Något sen anländer bussen, men det är inget jag hakar upp mig på, jag har trots allt inte bråttom eftersom vi fick sluta något tidigare.

Efter ett litet tag sitter jag på tåget. Avgångstid 16.10 och klockan var nu strax innan fyra. I sätessektionen framför mig sitter två tjejer, antagligen 16-18 år gamla. De håller på. En massa.

Från ingenstans känner jag hur någon tar stryptag på mig. Jag hinner inte skydda mig och jag känner att personen har fått min hals i perfekt lås i armbågsleden. Jag är körd. Jag tittar panikartat runt mig och märker att ingen bryr sig, alla fortsätter som vanligt.

När det svartnar för ögonen känner jag hur strypgreppet försvinner och trycket istället går in i kroppen. Jag öppnar ögonen och känner pulsen rusa. Jag ser mig åter omkring för att finna att det fortfarande inte är någon som bryr sig.

Efter den plötsliga attacken från irritationen som förföljt mig på avstånd ett tag kände jag inget annat än hat gentemot de två tjejerna framför mig. De spelar musik jättehögt med mobilen, de tjattrar som att hela världen skulle höra dem, skriker, fånar sig mot förbipasserande och tar upp onödigt mycket plats.

Tåget är försenat och kommer iväg först kvart över, vilket i normala fall inte gör något. Nu kändes det som världens undergång när två ungar sitter och beter sig som att de läste innantill i "How to become a blonde - The Complete Guide". Märk väl att jag själv är blond, mer eller mindre, så släpp det.

Tågresan på en kvart kändes som en oändlighet och jag funderade på om någon skulle hindra mig om jag började pressa mig ut genom den cirka 15 centimeter höga fönsterspringa man kan öppna. Ett annat alternativ var att byta vagn, men eftersom tåget var fullt valde jag att leva med mina plågoandar.

När vi närmade oss min hållplats var jag snabbare än vanligt att ställa mig vid dörren, för att komma av och bort från dårarna så snabbt som möjligt. Problemet var att de skulle av där med och de liksom följde efter mig som en äcklig lukt man inte blir av med, en lukt som spelar musik och skriker.

När jag kom hem var jag på oväntat dåligt humör. Det var faktiskt länge sedan jag var så irriterad, och gymmet kändes otroligt bra av den anledningen. Dock kom bara en bråkdel ut ifrån mig, och resten kanaliseras här. Det känns faktiskt redan bättre.

Jag slapp dem ju efter ett tag, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv "varför?". Frågan rör nu för tiden inte så mycket varför jag drar till mig sådant, utan snarare varför jag som egentligen inte kräver något av någon och inte gör något väsen av mig ska behöva utsättas för detta.

Om jag hade trott på karma hade jag misstänkt att jag var en indier som dödade en ko i mitt förra liv.

Fel fokus?

Efter att en kvinna två gånger i sin strävan efter ett pojkfoster gjort abort på flickfoster, reagerar Göran Hägglund, socialminister och kd-ledare, och vill att föräldrars rätt att få reda på fostrets kön ska regleras.

Personligen tycker jag att alla har rätt att få veta könet på sitt barn "to be", däremot är det vansinnigt att man kan låta utföra abort utan direkta skäl. Som det är idag behöver man inte uppge något speciellt skäl, det är helt enkelt inte reglerat.

Om man istället för att inskränka blivande föräldrars rättigheter och möjligheter att förbereda sig fokuserade på att införa en adekvat lagstiftning eller satte upp tydliga direktiv för bakgrund till abort känns det som att vi kommer närmare en lösning.

Fast vad vet jag, Hägglund är ju politiker och borde naturligtvis veta bättre, han har säkert bättre koll på det där än vad jag har... 

Äldrevård

En dam på ett ålderdomshem i, tror jag, Karlskrona - rätta mig om jag har fel - fick ligga med bruten lårbenshals i åtta dagar innan en anhörig tog henne till sjukhus eftersom personalen bara lät henne ligga med värktabletter.

På samma boende hade en dam fått ligga död i sin lägenhet i sex veckor innan det uppmärksammades.

Jag tycker det är skamligt hur somliga grenar inom äldrevården behandlar våra gamla. Förr om åren ansågs det vara en stor ära att vara gammal, och församlingar och samhällen styrdes av de "byäldste", de mest erfarna med allra mest kunskap. De var några man såg upp till och respekterade djupt.

I Italien bemöter man gamla med likvärdig respekt, man tar - vad jag har hört - väl hand om dem och de är generellt sett inte en börda för samhället.

Här i Sverige skäms jag ibland över det faktum att vi skyfflar undan våra gamla, liksom sopar dem under mattan som skräp ingen vill veta av.

Det första jag tänker på är hur det blir med mina närmaste släktingar nu när de börjar bli gamla. Jag kommer aldrig lita på äldrevården och därmed kommer jag aldrig att vara lugn över det faktum att t.ex. min mormor sitter på hem där boende missköts.

I det längre perspektivet tänker jag på mig själv, på hur jag aldrig vill bli beroende av att sitta på hem om situationen fortfarande är densamma. Jag tänker på alternativen, antingen är man en börda för samhället, eller så är man en börda för sin familj.

Blir jag sedd som en börda tar jag hellre och avslutar mitt liv med den heder jag har, än att tvingas ligga och dö av infekterade liggsår i min egen avföring.

Ambivalensens tid

Idag är en av de där dagarna då jag är extremt irriterad på allt. Jag reagerar starkare än normalt på många saker och jag har tusen ämnen att skriva om, men motivationen saknas. Jag är ambivalent, jag vill skriva men samtidigt vill jag inte. Jag önskar att mitt sinne idag kunde vara lika stilla som bilden nedan.

Why do we fall? So we can learn to pick ourselves up again.



System failure

En kvinna i Florida i USA har av domstolen blivit tilldömd ett skadestånd på 8 miljoner dollar från tobaksföretaget Philip Morris. Kvinnan hade från början krävt skadestånd på 130 miljoner dollar för att maken dött i lungcancer vid 55 års ålder. Domstolen kom dock fram till att det var orimligt eftersom han själv delvis varit ansvarig för sitt tillstånd och sin död genom att ha rökt tre paket om dagen i 40 år.

Låt mig nu ställa en enkel fråga. Är det rimligt att utbetala närmare 71 miljoner kronor till någon för att hennes make har dött i lungcancer, en åkomma som är allmänt känd och som dessutom varnas för idag?

Visst, när han började röka för 40 år sedan var det inget farligt alls, tvärt om, men de senaste kanske 30 åren har det varit känt att rökning skadar hälsan, och klarar man inte att sluta röka på 30 år förtjänar man väl knappast att bli föremål för sinnessjukt stort skadestånd?

Många säger att amerikaner är korkade. Jag håller inte med, de må ha en smått centraliserad världsbild men de är absolut inte korkade - systemet är korkat och jänkarna är förbannat smarta och utnyttjar det till 100 procent.

Fördom

Att påstå att man är fördomsfri är inget annat än lögn. Det ligger i människans natur att ha fördomar. Varför vet jag inte. Alla har fördomar, även jag. Däremot är det viktigt att kunna se bortom fördomarna i sitt bemötande med människor.

Folk som inte ger andra en ärlig chans utan grundar sin uppfattning på fördomar är bland det värsta jag vet. Ibland kan jag själv tillfalla den kategorin, och de gånger jag gör det hatar jag mig själv för det.

Genom att blunda för personen bakom utseendet eller titeln och endast se just fasaden gör man sig till en dålig människa. Jag har mycket svårt att acceptera negativ särbehandling, eller särbehandling över lag, speciellt när det grundas på fördomar.

Fördomar kan vara kul att driva med ibland också, men samtidigt som det är på skoj ligger ett underförstått allvar i det hela eftersom de antagligen kommer någonstans ifrån.


Apropå konst

Följande är konst, på riktigt, men det bryter mot lagen. Frågan är då vad som skiljer dessa grafittimålare från att spraya en tunnelbanevagn och hoppa ut genom fönstret. Problemet med fri definition är att det blir så luddigt.


Konstfack

Nu är Konstfack, för andra gången på kort tid, i blåsväder. Första gången var det en sistaårselev som iscensatte ett självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon togs sedan in på akutpsykvårdsavdelning som resultat av ett övertygande skådespeleri. Hon ska ha utövat våld mot tjänsteman och kostat vården pengar och tagit upp en plats i onödan. Allt i konstens namn.

Nu gäller det en elev som maskerad klottrar ner en tunnelbanevagn, mitt framför passagerarna, och sedan krossar ett fönster och kastar sig ut på perrongen. I konstens namn.

Wikipedia definierar "konst" så här:

"Konst (från forngermanskans kunst, kunnande) är den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck, eller resultatet av en sådan verksamhet."

Visst kan man väl säga att det i båda fallen finns inslag av expressiva uttryck, men frågan nu gäller huruvida det kan kallas konst att bryta mot lagen på det sättet.

Hade jag suttit i tunnelbanevagnen när klottret satte igång, då hade jag utövat min konst på förövaren. Efteråt hade jag hävdat att jag gjort hans ansikte till ett konstverk som i framtiden skulle vara värt miljoner och på så sätt köpa mig fri om de inte skulle tro på mig.

Arboga

Säkert har du också lagt märke till att Arboga-rättegången nu verkar vara slut. Tyskan Christine Schürrer som stått åtalad för morden på två barn och mordförsöket på deras mamma blev i går dömd till livstids fängelse och livstids utvisning.

Hela rättegången har enligt många vilat endast på indicier, och beviskedjan har ifrågasatts om och om igen. En enig hovrätt kunde dock konstatera att beviskedjan är så pass trolig att den ställer Schürrer skyldig, utom allt rimligt tvivel.

Hennes advokat, Per-Ingvar Ekblad, tänker överklaga domen till Högsta Domstolen, men det är i dagsläget tveksamt om ärendet kommer att tas upp. Som det ser ut är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i Sverige avslutat och rättvisa har skipats.

Skulle det nu vara så att Schürrer faktiskt är oskyldig och att indicierna bara var just indicier, ja då tittar vi på ett av de största fiaskona i Svensk rättshistoria.

Piratåtalet

Jag har så mycket jag vill skriva om nu. Den lite ömma och sensuella sidan får kliva åt sidan för den faktamässiga och kritiskt granskande sidan ett litet tag, men misströsta inte - den finns kvar.

Jag tar för givet att du är medveten om att Pirate Bays grundere nu står åtalade för att, i tekniska termer sett, ha bidragit till brott mot upphovsrättslagen. För inte allt för länge sedan slog polisen i en razzia till på, tror jag, tolv ställen i landet och beslagtog ett antal datorer, loggfiler och fakturor. Dessa ingår nu i bevisningen mot de fyra åtalade.

Jag läste i tidningen att "de riktiga brottslingarna saknas". De riktiga brottslingarna är trots allt du, jag och alla andra som någonsin laddat ner något upphovsrättsskyddat.

Från film-, musik- och spelbolagen ligger ett skadeståndskrav på otroliga 117 miljoner kronor. Min första tanke är "hur ska fyra privatpersoner kunna betala det?".

Fildelning är ett fenomen som troligen aldrig kommer försvinna. Visserligen ska man aldrig säga aldrig, men oddsen är ungefär likställda med troligheten att krig skulle upphöra.

Om Pirate Bays grundare fälls och sidan plockas bort kommer den antingen snabbt vara på fötter igen, eller så kommer den helt enkelt ersättas av de otaliga andra nedladdningscommunitys som finns.

Personligen står jag helt och fullt på de åklagades sida. Det är synd att inte braschen insett vidden av nedladdningens potential istället för att vända ryggen till och ignorera det till den punkt att det brast för dem när de insåg omfattningen.

"Rent tekniskt är de här killarna överlägsna polisens tekniker och åklagaren har nog inte riktigt förstått hur det funkar."
- Advokat Per E Samuelson

Changes

Jag vet inte riktigt varför jag är som jag är och som jag har varit det här året. Någonting är annorlunda mot tidigare. Jag har en annan livsåskådning, ett nytt förhållningssätt till saker och ting.

Förut var jag väldigt duktig på att nära en dunkel sida av mig med tankar i stil med "vad gör jag för fel?", eller den mer klassiska "vad gör han/hon/de som är så rätt?". Den senaste tiden har dessa tankar liksom stagnerat, helt och hållet upphört. Jag mår bra och är till freds med mig själv. Det är möjligt att en kedja händelser, utlösta av att jag helt bröt ett av mina mönster, har triggat en annan sida i mig.

Vad det än beror på är det något jag välkomnar med öppna armar. Istället för att gå runt och vara låg och svart- och avundsjuk på folk kan jag hellre unna dem vad de har och koncentrera mig på mig själv. Mina tankar rör nu för tiden mest andra sidor hos människor, som varför det ska vara så svårt att lyfta på fötterna när man går. Ett mörker försvinner och lämnar mer plats åt ett annat mörker.

Jag är öppen för förändring, men jag vägrar att sluta irritera mig på beteenden som på något sätt borde vara ologiska även i den mest primitives huvud.

The primal side awakens

Den senaste tiden har jag gått runt och känt att trots att jag mår bättre än på länge så är det något som saknas. Idag blev jag brutalt påmind om vad som hållit sig frånvarande, av en eller annan anledning.


Jag vill likna mitt humör med den globala uppvärmningen, fast i något mer extrem hastighet. Under några veckors tid har mitt humörs temperatur hållit sig stabil och bara avvikit några få grader åt ena eller andra hållet. Idag kom "Day after tomorrow-effekten" åt motsatt håll. Från ingenstans började min mentala temperatur att stiga och utan att ha hunnit förbereda mig fann jag att jag kokade. Det mest basala, det allra mest grundläggande syftet med bloggen tedde sig helt plötsligt fånigt uppenbart.


All frustration som byggdes upp under hemfärden som följd av att folk är idioter fick jag utlopp för på gymmet. Allt gick bra, det var kontroll rakt igenom.


Och somliga har mage att säga att jag inte får ut något av att irritera mig på "småsaker"...


Jag sökte publicitet...

"Hej, vilken fin blogg du har! Titta gärna in på min och kommentera. Ha en bra dag!"

Jag fick en liknande kommentar förut någon gång. Det gjorde mig arg, eller kanske inte arg - snarare väckte det en fundering inom mig.

Hos mig sjuder det av falskhet när jag läser det, det är genomskinligt och fruktansvärt tråkigt. Jag är inte ute efter att ha en fin blogg, jag är inte ens ute efter att skaffa läsare - jag skriver därför att jag älskar det och det är det enda jag verkligen känner att jag är bra på. Att folk sen vill läsa det gör mig bara glad, och att det uppskattas gör mig än gladare.

Jag var ute efter att göra reklam för mig själv på något sätt, någon form av marknadsföring. Jag inser nu hur falskt det klingar, vilken dubbelmoral jag utstrålar.

Jag hatar att bjuda ut mig själv på det sättet, att fläka upp en stor, fet flik av falskhet, att spela på folks "goda vilja" för att få fram något jag vill ha.

Nej, hellre lägger jag en kommentar som har med inlägget att göra, och tycker personen att det är intressant att läsa det jag skriver så säger jag bara "välkommen ombord och tack för att du förgyller min vardag ytterligare".

Glöm inte dig själv

Jag vill väldigt gärna kunna spela gitarr, eller ha en medfödd känsla för det så att jag får lättare att lära mig. Jag vill väldigt gärna kunna rita bra. Jag blir avundsjuk på dem som har talanger jag vill ha, och jag blir arg på folk som kastar bort sina talanger. Jag fokuserar mycket på andras förmågor jag själv skulle vilja ha.

Folk har sagt till mig att jag har en väldig talang när det gäller skrivandet. Jag har fått höra av några att de verkligen skulle vilja kunna skriva som jag, med samma känsla och inlevelse. Folk har sagt att jag borde ta tillvara på min talang bättre.

Jag ser mig själv i spegeln och tänker bara en enda sak om mig själv. Jävla hycklare.

Peace of mind

Jag sätter ena foten framför den andra och upprepar denna rörelse gång på gång. Det hela är nästan mekaniskt och med armarnas pendling förbättras min balans och hållningen styrs upp. Jag andas in den torra, kalla vinterluften och känner hur iskristaller bildas i näsan. När jag låter den nu uppvärmda luften pressas ut ur mina lungor tornar ett stort vitt moln upp sig framför mig. Det svävar så graciöst och löses sakta upp.

Utan direkt tanke bakom det stannar jag. Det svaga vinddraget och ljudet av snön som pressas under mina fötter försvinner och jag finner att det är helt tyst. Träden och buskarna är helt stilla, det enda jag hör är min puls och min andning.

En flock korpar bryter tystnaden. De cirklar högt upp och glider bekymmerslöst på uppåtvindarna. Efter ett litet tag hörs även ormvråkens gälla läte. Liksom korparna cirklar de ovanför mig, spanar, väntar.

Det är fortsatt tyst och jag har all tid i världen för mig själv. Jag tänker ingenting, det är lika tyst i mitt sinne som det är i min omgivning. Jag fortsätter gå, utan vetskap om vart jag tänker ta vägen. Jag bara går.

Efter ett tag kommer jag fram till en av de närbelägna sjöarna. Vid strandkanten kan jag se att bilar har kört på isen, vilket förvissar mig om att den är tjock nog även åt mig. Jag går ut på sjön ett femtiotal meter och stannar.

Det är återigen helt tyst. Denna gång sträcker sig ett helt platt landskap åt alla håll. I fjärran ser jag skogen på andra sidan sjön. Solen kastar sina strålar över landskapet och jag känner hur det värmer. Allt är stilla och jag har svårt att tänka mig att världen kan vara så mångfacetterad. Att världen bjuder på ett så oöverträffat lugn, samtidigt som det är fullt kaos någon annanstans.

Friden är överväldigande och tiden springer ifrån mig. Solen rör sig sakta men säkert nedåt horisonten och jag vet att jag har en liten promenad kvar för att komma hem. Hem, tänker jag. Såhär vill jag att det ska vara.

Mitt sinne är som min omgivning. Min omgivning är vacker.

Jag sätter ena foten framför den andra och upprepar denna rörelse gång på gång. Jag följer mina fotspår och tänker att likt jag precis gjort i snön lämnar vi alla avtryck i tiden. Somligas avtryck är djupare och sträcker sig längre än andras, men vi lämnar alla våra avtryck.

Får jag frågan vad meningen med livet är, vet jag vad jag kommer att svara. Meningen med livet är att må bra och göra sin tillvaro så bra man kan med korten man har på hand, inte att sträva efter att få en bättre hand.

Jag mår bra och är nöjd med mina kort. Ni förgyller dem bit för bit, gör min tillvaro bättre och bättre.


        

Okunskapens tid

På väg hem från gymmet gick jag förbi en grupp småbarn som var ute och lekte i lekparken med sina, antar jag, dagisfröknar. Det första som slog mig var den oerhörda ljudnivån. Trots att det var utomhus kände jag, kanske trettio meter därifrån, att det skar i öronen när barnen gick upp i frekvens till gränsen på hörbarhet.

Det andra som slog mig var hur kul de hade. Så kul åt ingenting, egentligen. Det slog mig hur mycket jag saknar tiden som barn, att helt utan ansvar eller förpliktelser bara få vara och göra vad barn gör bäst.

Jag saknar att inte veta någonting, att leva i min egna lilla värld, innanför gårdens fasader, där allt utanför gården var okänt och lite läskigt.

Jag mår bra där jag är idag, men det är synd att vi ska bli mer kräsna gällandes vad som roar oss när vi blir äldre. Låt oss aldrig helt förlora barnasinnet.

Ignorance is bliss.

Dumhet

I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag en tjej i mellersta tonåren, antagligen runt 15-16 år, som gick över gatan. Jag uppmärksammade att hon såg sig om och sedan började hon tömma sina fickor på skräp mitt på gatan och trottoaren, helt oberörd.

På morgonkvisten har jag normalt inte lust att engagera mig i någon form av tankeverksamhet, i normala fall är morgonen en frizon för mig, ett mentalt vakuum där tankar av djupare art är bannlysta. Utan att korsa gränsen till mitt vakuum funderade jag på vad som egentligen är fel med folk när de, till synes utan anledning, tömmer skräpet ur fickorna på gatan när det bara tjugotalet meter längre fram står en papperskorg.

Det väckte avsky. Jag har mina värderingar och jag förväntar mig absolut inte att alla ska dela dem, men jag tycker att det är mer än självklart att man helt enkelt inte slänger sitt skräp helt sonika omkring sig. Tyvärr är det något som verkar vara kopplat dels till ålder och dels till "tillhörighet". De tuffa gängen är inte direkt kända för att gå och plocka skräp som goda samariter.

Är det verkligen för mycket begärt att folk ska slänga sitt skräp på för det avsedd plats?

Filosofi

Jag älskar Batman-filmerna. De nya speciellt. Batman Begins och Batman - The Dark Knight är kanske inte världens bästa filmer ur filmrecensenternas synpunkt, men jag älskar dem för det oerhörda filosofiska djup de inbjuder till. Vill man se det finns det där, vill man bara se actionfilmen så går det lika bra. Jag är en tänkare. Kanske lite för mycket tänkare som ibland fastnar med blicken i livets backspegel. Ögonen på vägen.


It's not who we are inside - it's what we do that defines us.

Mosstorp

Vinden sliter som desperat i mina kläder och snön attackerar frenetiskt mitt nakna ansikte. Det snöar otroligt mycket, små, vassa iskristaller i miljardtal tillsammans med en jämngrå molnmatta skymmer himlen och det är endast genom erfarenhet jag kan ana att där ovanför finns ett klart, cyanblått valv.

Mina ögon tåras av den oupphörliga attacken från vind och snö, och jag får kämpa för att kunna hålla ögonen öppna. Utan att se det vet jag att framför mig sträcker sig en lång, brant skidbacke, och någonstans där nere i backen finns två gupp. Jag hör barn ropa på varandra, skratta, skrika och stoja.

Jag vet vad som väntar, jag har åkt i backen förut. Då såg jag vart jag åkte, en liten fördel jag inte längre kan tillgodogöra mig. Jag sätter mig tillrätta på det underdimensionerade plast- och lättmetalldonet, fattar ratten och låter fötterna vila på skenorna. Det ser antagligen ganska lustigt ut, jag vet mer än väl att jag är för stor för den gamla snowracern, men i sinnet blir man aldrig för gammal.

Jag ger den en liten knuff med fötterna och låter Newton sköta resten. När jag får upp farten är det nästan omöjligt att se någonting. Snön tillsammans med vinden och det stadigt tilltagande vinddraget gör att mina ögon är helt tårfyllda och jag kan med nöd och näppe urskilja människornas färgglada klädsel.

Fartkänslan är enorm. Det skakar, vibrerar och susar. Snowracern kränger och slänger som den vill, studsar och susar snabbare och snabbare ner för backen.

Det stöter till. Snowracern sladdar och går upp på ena skenan varpå jag åker av och påbörjar nästa del av nedfärden. Jag tumlar runt. Mina vänner som var med beskriver det hela som ett snömoln med viftande armar och ben som tumlar med en hiskelig fart.

Jag slår i huvudet flera gånger, är helt övertygad om att jag ska bryta både ben, armar och rygg och nacke eller att jag ska svimma. Jag klarar mig, förutom huvudvärken, helt utan skador. Jag ligger och väntar på att det ska sluta snurra, medan snön här nere lugnt och sakta singlar ner på mig.

När snurrandet har avtagit är det första jag tänker "en gång till!".

Det var bra att vara barn.

Långa ord

Jag har nyligen kollat lite på långa ord. Det längsta jag hittade tänker jag inte lägga in här, eftersom det består av 189.819 bokstäver. Det är den kemiska benämningen på det största kända proteinet titin som bildar en så otroligt lång bokstavskombination.

En stad på en av Wales öar heter "Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch" vilket gör mig förbryllad. Är det ens möjligt att uttala det?

Det längsta, officiellt erkända, platsnamnet i engelskspråkiga länder är "Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahul" och det är namnet på en kulle på Nya Zeeland. Det är dock skrivet på maori.

Ett välkänt ställe som i folkmun har ett enkelt namn heter egentligen "Krung Thep Mahanakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Yuthaya Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udomratchaniwet Mahasathan Amon Piman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanukam Prasit". Kan du gissa vilket ställe?

Raw

"En sak har jag stört mig på, som har retat mig. Det har varit förbjudet i över 1400 år i islam att avbilda Muhammed. Hur fan kommer det sig att alla muslimer känner igen honom när de ser honom på väggen?"

- Özz Nujen

Dundebatten

Jag gissar att det är få som har undgått den hätska debatten om dun som pågår. För att inte vara den som kräver något av någon summerar jag ämnet extremt kortfattat:

Dunindustrin använder dun plockat från levande, obedövade fåglar.

Jag tycker att det går lite till överdrift. Detsamma gäller merinofåren som flåddes utan bedövning för att skydda dem från någon parasit eller vad det var. Självklart är det hemskt att det förekommer, men vad är det egentligen med djur som gör att vår moral helt plötsligt får frispel när något händer dem?

Nyhetsnyanseringen är skev just nu. På vissa ställen står det mer om "dunskandalerna" än det gör om t.ex. inbördeskriget i Sri Lanka eller Israel - Palestina-konflikten.

Visst är det fel att bara för att vi tillhör "en högre ras" ta för givet att vi kan behandla andra djur som vi själva behagar, men är det inte mer avskyvärt när tusentals människor dör varje dag för att de inte har mat, rent vatten eller medicin?

När saker faller utanför mönstret reagerar folk direkt. Inom ramarna för vad som är "vanligt" ligger just svältoffer och krigsdrabbade områden, medan att plocka dun från obedövade, levande fåglar faller utanför och därmed blir reaktionen starkare.

Är det bara jag, eller är samhället på väg utför?

Mer Melodi(skit)festival

Jag fortsätter på ämnet Melodifestivalen. Jag läste precis på aftonbladet.se följande intressanta kommentarer:

"Emilia och Caroline af Ugglas var mycket starka ikväll. Professionellt och kommersiellt sound och genomförande", skriver "ImYours".

"Vad händer?caroline af ugglas va ju de sämsta jag har hört på många år:O usch det är en skam för sverige att hon gick vidare", tycker "yohfred".

"Petra var kanon som programledare", tycker "Olliver".


"För övrigt tack till Petra Mede för en mycket trevlig kväll",
skriver "ImYours".


"Sämsta programledare jag sett någonsin. Gapar som om micken inte funkar. Försöker spela en roll hon absolut INTE klarar av. Pinsamt"
, anser "LIzardman".

"Men "snälla, snälla" ni som gillar af ugglas låt, är ni helt tondöva?! Om ändå stilen var hennes, men den är totalt kopierad av Joplin och till råga på allt är hon alltid så enerverande och ocharmigt barnslig när hon intervjuas också. En sunkig bar, ja kanske.. melodifestival, nej,nej, helt fel forum. Dessutom passar inte texten henne, hon framställer sig själv som kaxig och stark, och då undrar jag om hon verkligen skulle böna och be sin pojkvän om att "Snälla, snälla" dumpa inte mig....."

Sista kommentaren från Långben kan jag inte annat än hålla med om. Visst, stilarna skiljer sig och självklart har alla rätt att tycka lite vad de vill, men samtidigt måste man i ärlighetens namn också få säga att Caroline af Ugglas "Snälla, Snälla" är mer än ett brott mot den goda smaken - den är snudd på att vara ett brott mot mänskligheten, stark kvinna eller ej.


Förbluffande illa

Jag såg på Melodifestivalen i lördags och kunde snabbt konstatera att tiderna förändras. Det är dock inte vad inlägget kommer handla om ifall du tror att jag menar musikmässigt. Visserligen är det helt sant att även musikaliskt har vi vandrat vidare in i en annan tid, men jag tänker mig något annat.

Det är tre saker jag inte riktigt grejar. Dels är det det faktum att det inte längre rör sig om att "vinnaren går vidare". Nu är det "de som blir kvar tävlar för att se vilka som blir kvar för att se vem som står som vinnare" istället. Jag tycker det är helt makalöst lågt av SVT att slänga in tre omröstningar, vad är grejen och vad hände med själva tävlingsmomentet? Ska det inte vara så att den som vinner faktiskt vinner? Bara för att SVT nu i kristider vill håva in mer pengar är det inte rätt att göra det på det sättet. Titta gärna på Melodifestivalen, men för allas skull, bojkotta röstningen.

För det andra tycker jag inte att svenska folket, om det nu inte var manipulerat röstresultat, ska få ha någon talan när det gäller detta. Att Caroline af Ugglas ens tar sig till delfinalen är något som för mig är helt och fullt katastrofalt illa. Jag hoppas att du delar min uppfattning, och gör du inte det föreslår jag att du lyssnar på hennes bidrag "Snälla, snälla".

Det var uppriktigt sagt det absolut sämsta jag hört på evigheter, det skar i hjärtat, själen och framförallt öronen när hon framförde bidraget. Det spelar ingen roll om hon gjorde det med känsla, den känsla som förmedlades hos mig kan ingenting råda bot på.

Det nya röstsystemet med jury, internationell jury, våra röster och extra chanser är helt oförståeligt, och tydligen är inte jag ensam om att tycka det heller. Både expressen.se och aftonbladet.se skriver om "attacken mot svt" och röstsystemet. Jag håller med.

För det tredje tycker jag att Petra Mede borde tas ifrån Melodifestivalen, alternativt få ett bättre manus att läsa ifrån.

Ett enda ord sammanfattar gårdagens delfinal i Göteborg: otillfredsställande.

Moving on

Efter att ha fått sagt vad jag ville säga lyftes en tyngd från mina axlar. Tyvärr glömde jag bort "What goes up..."-principen, och levde i en drömvärld en kort stund.

När tyngden kom tillbaka var det med en annorlunda kraft än innan. Den mosade mig ordentligt och rörde om det i mina tankegångar. Den liksom etsade sig fast i mig. Nu håller tyngden på att glida av. Jag håller på att lägga det bakom mig. My wounds will heal.

När nu tyngden glider av ska jag se till att den inte landar på mina fötter.

I'm moving on.

Det var bättre förr

Nu har man hittat rester av en enormt stor, urtida orm. Det var i en kolgruva i Carrejon i Colombia som fyndet uppdagades. Av experternas analyser av ryggkotor och diverse andra rester har man kommit fram till att djuret bör ha varit åtminstone 13-14 meter långt och vägt uppskattningsvis 1 100 kilo. Enligt samma beräkningar ska djuret, på tom mage, ha nått en vuxen man till höften och endast med möda kunnat ha pressat sig igenom en normal dörröppning.

Det är alltså en orm vi talar om. En orm som var 14 meter lång, en meter hög och 1,1 ton tung. Jag ser framför mig hur det hade varit att ha den som husdjur på den tiden, för ca. 60 miljoner år sedan. Det är alltså efter dinosauriernas utdöende, så teoretiskt sett kan det ha funnits människor då. Fast å andra sidan är det teoretiskt möjligt att skapa ett svart hål som förintar jorden genom att sätta igång partikelaccelleratorn i Cern också.

Tänk dig lilla Olle, fyra år. Han är jättestolt och springer till mamma och säger "Mamma, mamma, jag har hittat en jättestor mask i trädgården!" När mamma sedan kommer ut ser hon en orm som håller på att svälja familjens Fiat Punto. Olle frågar såklart mamma om de inte kan behålla masken, och i nästa sekund flyr de för livet då tingesten rör på sig och låter svansen slita med sig ytterpanelen på väggen när den ska vända på sig.

Kanske var det bra att man inte levde på den tiden. Men tänk, om saker var så mycket större förut, hur stora skulle då inte människorna ha varit? Normallängd för en man var säkert runt fyra, fem meter med en medelvikt på 200 kilo. Jättestora hus, hundar stora som hästar, hästar stora som... förstorade hästar.

Kanske var det inte bättre förr?

This is me

Somliga saker stör en nästan uteslutande för att de är så simpla och så oerhört typiska. Somliga saker verkar som att det bara ska vara på det viset, antingen som ett test för att se hur pass tåmodig man är, eller bara för att det ska vara störande moment omkring en stup i ett.

Jag menar nu inte att det faktiskt är så att jag kontinuerligt går och stör mig på just det jag kommer att beskriva, snarare är det så att det är bland det jag stör mig minst på, om man ser till störningsfrekvensen. Problemet med föregående mening blir när någon frågar mig hur ofta det inträffar, och jag svarar att det förekommer obeskrivligt ofta.

Som bilist hatar... nej, förlåt, inte hatar - ogillar... Som bilist ogillar jag att behöva stanna för en enda gående när jag är ensam på vägen vid tillfället. Föreställ dig följande: du har lite halvbråttom och du ser att du inte har någon bakom dig. Vid övergångsstället står en ensam människa och ska gå över. Denne väljer att gå lagom så att du måste stanna för honom. Gärna ska personen gå ganska långsamt så att man sitter och liksom kramar ratten långsamt och metodiskt samtidigt som man önskar att det inte var olagligt att köra på folk.

Av samma anledning ogillar jag att vara den enda fotgängaren som ska gå över vägen, och den enda bilen som kommer envisas med att stanna och därmed tvingas jag gå över i ren frustration. Det som gör det hela än mer frustrerande är att det är lagstadgat att bilisten ska lämna företräde, och bilföraren med all säkerhet sitter och tänker precis samma sak som jag beskrev i föregående stycke. Man tycker att trots att det är lagstadgat så borde folk använda sunt förnuft. En ensam bilist och en ensam fotgängare... jag tycker det är självklart att bilisten ska få åka förbi för att helt enkelt slippa släppa ut mer avgaser än "nödvändigt".

Jag gick från tåget och såg inte en enda bil åka på vägen jag skulle gå över. När jag går längs garagehuset och kommer fram till vägen ska en bil precis till att svänga ut från parkeringen. Där kommer jag. Bilen stannar. Jag svär för mig själv och är helt övertygad om att bilföraren svär lika mycket över det faktum att det är oförskämt typiskt att vi ska mötas precis då.

My philosophy

Jag väntar spänt på den dagen andra börjar se det positiva i att vara "jag". Jag väntar på den dagen andra börjar acceptera. Jag väntar på den dagen jag i andras ögon får ut något av att vara som jag är. Jag väntar på den dagen jag når ut till folk.

Dagen när reaktionen inte längre är "men orka" ligger än så länge bortom horisonten, men liksom slutet på milspåret eller ett 12-repsset med hantlarna känns otroligt avlägset vet jag att den kommer.

Jag rider ut min storm, en storm som i fortsättningen inte ska få dra med sig någon annan.

"You cannot truly know someone unless you know yourself. You cannot truly understand anyone unless you understand yourself."

Se det goda i det onda

Slaget träffade rakt över näsan. Jag såg det klart och tydligt, jag insåg hur jag hade blottat mig men jag kunde inte reagera. När näven träffade var det som att springa in i en vägg. Mitt huvud trycktes bakåt av kraften, det svartnade för ögonen och jag snubblade till. Först kom lukten av blod, sedan kände jag hur det började rinna. Nu var det definitivt förlorat.

Motståndaren hade fått mersmak av blod och nu var han ute efter att göra slut på mig. Innan den välplacerade högern träffade var han som en katt som leker med råttan innan den dödar den. Efter att jag hade sprungit läck var han som en haj, han var på mig hela tiden. Sparkade. Slog.

Under ett par dagar hade endast två saker rört sig i mitt huvud. Projektarbetet å ena sidan, fighten å andra sidan. Redan veckan innan började nervositeten komma. Jag visste att det skulle bli svårt. Det var min första fight. Jag hade aldrig slagits tidigare, och jag visste inte hur det kändes att bli slagen ordentligt.

På morgonen det gällde gick jag upp tidigare än alla andra. Jag åt min frukost med darriga händer, packade min väska och gav mig iväg mot mitt mål. Väl där möttes jag av oerhört mycket folk, kända som okända. Bland det första jag kände var förvirring och ovisshet, vem skulle slå först? Vem skulle slå mig? Vem skulle jag slå?

I och med att det var min första fight var jag nervös. Jag fick hjälp att linda händerna och jag kände hur det började dra ihop sig. Match nummer fjorton, som senare kom att bli match nummer sjutton. Vi värmde upp lite lätt, och sedan satte jag mig och tänkte. Jag visualiserade matchen, hur jag styrde, hur jag dominerade, hur jag vann. Jag var felfri, stark och uthållig. Erfaren.

"Det är dags". Vi följde den mycket branta, dåligt upplysta och klaustrofobiska spiraltrappan upp ur källarlokalen och möttes av hurrarop, applåder och ljudet av sparkar mot mitsar.

Benskydd och fotskydd på. In i lokalen. Jag tar av mig tröjan och min coach hjälper mig på med huvudskyddet och handskarna. Jag är mer nervös nu än någonsin tidigare. På andra sidan ringen ser jag min motståndare. Han är ungefär femton centimeter kortare än vad jag är men går i samma viktklass. Han är bra mycket mer vältränad och mitt självförtroende sjunker med ens till väldigt låga nivåer.

När gonggongen ljuder försvinner allt. Jag har inga direkta minnen från matchen. Publiken försvann, jag var ensam i ringen med min motståndare. Slagen började ösa över mig på en gång och jag gjorde vad jag kunde för att störa honom med jabben samtidigt som jag skyddade mig så gott jag kunde.

Han slår hårt och träffar mig över hakan. Jag ser vita prickar och kämpar för att hålla mig ståendes. Jag minns att jag tänkte "Vad fan är det här, det ska vara light contact?" medan slagen regnade över mig.

Under matchen blev jag träffad av totalt fyra slag som skakade om mig, som fick mig att se prickar, fick det att svartna för ögonen och fick min balans att för en mikrosekund slås av. Det är dessa slag jag minns, resten är en enda lucka som jag bara "minns" för att det finns inspelat.

Första ronden avklarad. Jag är helt slut efter att ha stått och kämpat med en tjur i två minuter. Nu väntar nästa två minuter. Jag minns inte ett ord av vad min sekond, min coach, sa - men jag kan anta att det var något som var avsett att coacha mig.

En liten bit in i andra ronden ser jag en lucka för en frontspark. Jag skickar iväg benet framåt med all kraft jag har. Tyvärr var tjuren för rutinerad och genomskådade detta. Han flyttade lite på sig så att min kraft fortsatte framåt, och min näsa och hans höger hälsade på varandra. När blodet kom visste jag att det enda jag kunde göra var att skydda näsan från att ta mer stryk, och därmed var matchen förlorad.

Efteråt var jag helt utmattad. Jag förlorade som väntat, men jag var nöjd med min insats. En tid senare fick jag veta att min motståndare var coach på en annan klubb och hade gått otaliga light contact-matcher och sex full contact-matcher. Bra lottning.

Vad lärde jag mig? Oavsett vinst eller förlust, vi lär av det vi gör. Ta en förlust och gör den till en erfarenhetsmässig vinst.


                                                                               

Bloggdesign|Dessan