Ombytta roller

Jag skriver rätt ofta om hur jag uppfattas, eller hur jag tycker att jag uppfattas, som kriminell genom att folk ser sig över axeln, väjer runt mig eller byter sida på väskan när jag kommer. Idag var rollerna ombytta. Nästan.

När jag satt på tåget från stan nu ikväll satt det ett gäng killar, ungefär i min ålder, lite längre fram i vagnen. De tittade på mig, nästan viskade och fortsatte titta på mig. När jag tittade mot dem vände de bort blicken för att sedan titta mot min reflektion i rutan, vilket jag såg i "min" ruta.

När jag reser mig för att stiga av tåget reser de sig också och går mot min sida av tåget för att gå av. Sedan följer de ganska tätt efter mig när jag går hem. När jag ser den folktomma parkeringen tänker jag att "nu blir det tjafs av något slag, eller så får jag stryk".

De vek av någon annanstans, och jag kom hem oskadd.

Aren't we all, in the end, children of society?

Armén kom emot mig

Jag kommer här att kasta lite småsten i mitt lilla glashus, så gör dig själv och mig en tjänst genom att bespara oss lidandet av att påpeka just det. Förstår du inte vad jag menar, gör något annat, eller glöm helt vad jag just nämnde.

Jag har egentligen aldrig påstått att jag är bättre än andra. Vad jag gör är nog snarare att påpeka andras brister och framhäva det dumma i dem, och lägga mina funderingar på det. Kalla det vad du vill.

Jag vet inte varifrån jag har fått mitt "sätt", antingen är det något som härstammar från en sådan uppfostran - en uppfostran jag i sådana fall inte kan erinra mig om - eller så är det något medfött. Vad jag har märkt är det ingen i släkten som bär på samma "extrema" variant av mitt sätt, vilket leder mig in på sidospåret om funderingar angående det eventuella faktum att jag skulle vara adopterad...

Genom spårväxeln, tillbaka ut i huvudspåret. Är det något fel på mig som rent instinktivt tycker att det är oerhört motbjudande att sitta och hosta med vidöppen mun på tåget, rakt mot oss som sitter mitt emot? Är det bara jag som aldrig skulle komma på tanken att sitta och göra vad jag just beskrev?

Man tycker att något i människans sinne borde säga ifrån, till exempel borde en stor röd saftblandare gå igång och en kraftig siren ljuda samtidigt som en datoriserad röst monotont upprepar "Reason failure". Något inom mig säger att en människa borde inse att folk kanske inte uppskattar följande:

Du känner säkert till hur någon ser ut när denne ska kräkas. Jag målar upp följande. En kvinna sitter framför dig. Hon börjar få det där kräkuttrycket i ansiktet, det syns tydligt att hon känner vad som är på gång. Munnen öppnas i en hostkavalkad och ut stormar en armé av bakterier, uppbackade och påhejade av slem- och salivsträngar som fladdrar från läpparna och hänger ned för hakan.

Låter det upphetsande? Är svaret "ja" vill jag inte veta något om det...

En gång kan jag gå med på, en hostattack kan komma plötsligt. Men vid upprepade tillfällen... det är inte okej. Inte alls. Frågan är vad folk egentligen tänker?

Frågeställningen om huruvida det är mig eller folk det är fel på lever vidare, men jag matas med nya svar varje dag. Snart kommer doktorsavhandligen på det.


- Du hör ju inte! - Men du lyssnar ju inte!

Mörkret lägger sig och du är i stämning. Folk strömmar till för att se på samma sak som du. Du har din proviant med dig. Popcorn. Godis. Läsk. Snask, kort och gott. Den obligatoriska reklamen med diverse previews rullar. Folk tjattrar. Du är på bio.

Känner du igen dig? Då känner du säkert även igen det ofrånkomliga fenomenet "folk som stör". Alla har vi blivit drabbade av det: folk som sparkar i stolsryggen, folk som snackar, någons mobil som ringer, prasslet från snackspåsarna som kan väcka döda och den där människan som antingen är jättelång, har stort hår eller måste resa sig upp stup i ett.

Plötsligt inser jag varför jag inte minns vilken film jag såg på bio senast, och inte ens kommer ihåg när det var. Plötsligt inser jag varför jag inte betalar 100 kronor för att gå på bio. 100 kronor är för dyrt för att bli irriterad. Jag behöver bara lyssna på min granne för att få samma nivå av stresshormon som på bio.

Och så undrar de varför folk laddar ner film? Blundar de för sanningen eller är de bara dumma?

Jag är kär

Det är inte varmt men inte heller kallt, utan ett mellanting.  Dagtid är det inte ljust men heller inte riktigt mörkt, utan ett mellanting. Det är inte snö men inte heller riktigt regn, utan ett mellanting.

Det enda som inte verkar vara ett mellanting är mitt rum. Det är som natt och dag. Antingen är det jättevarmt, eller så är det jättekallt. Jag tror att jag skulle uppskatta ett mellanting här.

När jag går upp på morgonen är det allt som oftast runt 16 grader i rummet. Har jag stängt vädringsfönstret är det nog runt 30 grader. Jag kanske överdriver, men vem bryr sig? Huvudsaken är att budskapet går fram: jag lider.

När jag går till skolan är det kallt, mörkt och nu för tiden även slaskigt och snorhalt. Tiden på dygnet då ljuset mer eller mindre når ner till oss sitter man inspärrad på ett lärandets institution och gör vad man förmår för att hålla ögonen öppna då luftkvaliteten är under all kritik.

Vid hemgång råder nästan identiska förhållanden som på morgonen. Många gånger ser jag samma människor som på morgonen också.

Jag är förälskad i detta land.

Visste du förresten att smaklökar heter "taste buds" på engelska?

"One random event causes another, that causes another, that causes another. That, my friend, is the chaos theory."

Guardian of Reason

Jag har kämpat mig upp till toppen av berget. Värmen blev, trots den tidiga timmen, nästan outhärdlig och insekterna nära att driva mig till vansinne. Vägen upp kantades av taggiga buskar, branta backar, lodräta klippväggar och ett förrädiskt underlag som likt snö kan ge med sig vid minsta felsteg.

När jag äntligen når toppen hundratalet meter över havet tar jag plats på vad som ser ut som en färdigställd tron med utsikt över det lilla samhället nedanför. Svetten rinner i pannan på mig. Mina bara, solbrända, ben är fulla av rivsår och svider när det salta svettet tränger in i sprickorna i fasaden.

Borta i horisonten ser jag solen långsamt kämpa sig upp över bergen. Himlen är djupt blå och på den finns inte ett moln så långt ögat kan nå. Havet är stilla och solen kastar sina reflektioner i det cyanblå vattnet. En båt går långsamt genom bukten ut mot öppet hav och bogsvallet sprider sig sakta in mot stranden.

Allt är lugnt. Inget liv syns till, samhället är tyst och solen klättrar högre och högre. Värmen börjar bli mer påtaglig och jag känner hettan på min bara överkropp. Axlarna svider lite, de bär fortfarande spår från de första dagarnas sol.

Samhället börjar vakna till liv. Folk börjar röra på sig, komma ut från sina gömställen. Jag ställer mig upp på klippblocket och andas in den friska morgonluften, sträcker armarna rakt upp och låter lugnet strömma igenom mig.

Från toppen kan jag höra ljudet av sopbilar på gatorna. Jag börjar gå ner.

My work begins.

Höger eller vänster?

Min relation till människor i allmänhet, the general population, är något fantastiskt, något vackert. Jag tror att jag kommer rätt nära grunddefinitionen på termen hatkärlek.

Tågresan in till stan på morgonen är helig för mig. Jag vill inte bli störd. Somliga använder den tiden till att sitta och läsa, lyssna på musik eller rent av sova. Inte jag. Jag väljer istället att antingen bara sitta och titta ut genom fönstret, som man nu för tiden inte ser något igenom eftersom det är kolsvart utanför, och förlora mig i tankar, eller studera folk.

Jag har börjat fundera på om jag valt rätt utbildning. Tåg kanske inte är min grej, kanske är det människor jag vill syssla med...

This is my happy face

Dagar som denna hatar jag detta land så ofantligt mycket att orden inte förmår bära upp mitt hat. Dagar som denna slutar jag fungera rationellt och drar alla över samma jävla kam och helt enkelt tokhatar så gott som allt och alla. Idag hatar jag även mig själv.

Fick en bra idé. Jag skulle fördriva tiden med att reka lite inne i stan. Bortsett från det faktum att det var en askorkad idé så var den bra. Skitväder. Skitmänniskor.

Jag blev dyngsur och har säkert dragit på mig minst lunginflammation, herpes och gonorré.

Jag hatar detta land. Gå och dö.

Jag är redo

Pulsen är högre än normalt och jag svettas lätt över pannan. Tankarna skenar fram och tillbaka. "Tänk om", "hur" och "vad" är det enda jag ser, de rullar som på en programmerbar diodskylt. I huvudet är allt, förutom alla frågor och orosmoln, en enda röra. Jag ser ner på mina händer. De darrar. Jag knyter nävarna och slår dem mot väggen. De darrar. Jag kommer på mig själv med att bita mig i läppen, trumma på bordet, flacka med blicken och helt tappa fokus på det jag gör.

Jag ställer mig upp, rullar lätt med huvudet och låter händerna massera min hårbotten samtidigt som jag långsamt för axlarna bakåt. Jag låter huvudet sakta falla bakåt och armarna hänger längs sidorna. Det sträcker något i huden på halsen. Jag tar ett par djupa och koncentrerade andetag.

Jag ser en spegelbild av mig själv en bit framför mig. Den är diffus, suddig och väldigt mörk. Runt omkring är det mörkt. Tyst. Ordning i kaos. Jag fokuserar på spegelbilden och börjar gå mot den. Gången är som i slow motion och mycket bestämd och självsäker. Bak med axlarna. Upp med hakan. Driv i stegen. Med varje steg följer en dov duns. Ju mer jag närmar mig spegelbilden, desto högre blir dunsarna.

Jag fortsätter att andas djupt och kontrollerat.

När jag kommer närmare blir reflektionen allt ljusare och skarpare. Samtidigt blir fotstegen klarare, högre och jag börjar känna dem, känna hur vibrationerna går igenom min kropp. Allt runt mig verkar bli mindre och mindre, medan min spegelbild blir större och större.

Jag stannar framför mig själv och ser spegelbilden i magtrakten. Jag kliver in i den.

Från min nu upphöjda position tittar jag ner på alla obetydliga frågetecken. Orosmolnen ligger som en fin dimma där nere. Underifrån såg de mörka och hotfulla ut. Ovanifrån är de vita och ser allt annat än ovänliga ut.

En stark, djup röst i mitt huvud ekar, skrattar.

Jag är redo.

Skenet bedrar

Jag tror jag vet varför folk kollar snett på mig. Det finns två trovärdiga orsaker. Jag tror att de är rädda att jag ska slå dem. Antingen det eller så vill de slå mig.

Idag på väg till gymmet drog jag på mig mina handskar precis som vilken normal människa som helst skulle göra. Jag möter en kille och ser att han tittar på mig, liksom lite oroligt. Strax innan vi möts tar han ut en liten sväng förbi mig, som att jag skulle avge ett likladdat magnetfält som tryckte undan honom.

Så elak ser jag väl ändå inte ut att folk skyr mig som pesten? Jag tyckte inte ens att jag såg speciellt grinig ut, inte ens neutral, jag kände mig ganska nöjd. Jag vet inte, kanske är det så att folk skyr det de inte förstår.

Vidare ställer jag mig alltid samma fråga när jag går förbi det nations(ö)kända innestället Tegelbruket i skitväder. Är det verkligen värt att röka när man måste gå ut i bitande nollgradig kyla, orkan, snöstorm, tropisk hetta, ökentorka eller arktisk kyla för att "uträtta sina behov"? Inbillar de sig, eller tvingar de sig själva? Deras blickar brukar vara ganska avslöjande.

Akta dig

Finns det något jag hatar är det folk som njuter av att trycka ner folk. Att sparka på den som ligger är vansinnigt lågt och jag skulle bara i extremfall ägna en tanke åt att göra det. Det gäller att veta var man står så att folk inte utnyttjar en. Till och med staten sparkar på en, länsar ens plånbok om man inte är vaksam.




Madness is growing stronger

Det kanske är old news för dig, men jag läste det precis. En 17-åring i USA har dömts för mord på sin mamma och mordförsök på pappan. Motivet: han fick inte spela Halo.

Jag förstår inte hur det kan gå så långt. Det skrämmer mig. Något som skrämmer mig ännu mer är att dessa människor går runt ibland oss. En tanke bara, som kanske kan förklara varför jag är som jag är, när man går på stan och folkmassan är näst intill ogenomtränglig, är att det finns en potentiell psykopat någonstans.

Jag är inte paranoid. Jag är närvarande och realistisk istället.

Artikeln på Metro.se.

Första

Det finns ingenting här i världen som fungerar bättre för tankeskingring är träning, för mig. Löpning är speciellt bra eftersom det enda jag kan unna mig att tänka på är andningen, och till och från gör sig den olidliga psykiska smärtan, i form av tristess, påmind.

Årets första halvmil var nästan löjligt tung. Jag har knappt tagit ett enda löpsteg under hela vintern och bara promenerat och styrketränat - dock inte gått upp i vikt så det är fortfarande samma massa att släpa på.

Jag mötte bara gamlingar. Jätteskönt, tänkte jag. Jag vill också vara ute och gå med stavar med mina vänner när jag blir gammal, alternativt simma eller åka skridskor eller skidor med dem.

Träningen är min vän, den förstår mig och tar genom smärta mitt fokus från allt annat.

Pain is your friend - it keeps you alive.

Det är sommar, i princip

Molnen driver förbi som vita bomullstussar på den ljust klarblå himlen. När jag var mindre drömde jag ofta om hur det skulle vara att gå på molnen. Begreppet "svävar som på moln" har aldrig känts mer konkret.

Solen skiner och det är vindstilla. Genom fönstret ser jag de till synes döda buskarna och den karga jorden, vilket påminner mig om var på året vi verkligen är. Vore det inte för temperaturen och alla påpälsade människor kunde man tro att det var vår. Det ser betydligt varmare ut än det är.

Längtan efter sommaren som man går och bär på från augusti till maj börjar så smått övergå i en värmade känsla av att den snart är här. Samma känslor vaknar till liv i mig varje gång det blir sommar, likväl som när det blir mörkt och kallt.

Vintern är, för min del, inget tråkigt. Är det snö får det gärna vara vinter, men när vintern ser ut som den gjort denna säsong är det lätträknat hur mycket som är tristare. En övergång utan regn och slask vore optimal, kanske inte ur effektivitetssynpunkt. Tänk att gå från sommar till vinter och tvärt om lika snabbt som omläggningen till högertrafik.

Jag är ingen vintermänniska... jag fryser åtta månader om året. Experter säger att det är nyttigt att frysa ibland, men två tredjedelar av året är nog på gränsen till ohälsosamt. Ändå är jag så pass frisk... kanske är det kylan som leker med min skalle, tvingar mig att reta mig på saker? Ytterligare en anledning att slippa kylan.

Första gången

Allt är en dimma, alla objekt flyter ihop med varandra och avsaknaden av konturer är lika uppenbar som avsaknaden av mina positiva tankar om Chris Cornells musik. Någonstans finns en stark ljuskälla, för någonting bländar mig. Mitt luktsinne vaknar. Jag känner doften av hav. Sakta men säkert börjar konturerna komma tillbaka och jag kan urskilja saker.


Jag är tydligen på stranden, någonstans i ett varmt land. Himlen är klarblå, solen står högt, stranden är tom och palmerna vajar bakom mig. Jag sluter ögonen och njuter av känslan. När jag åter öppnar ögonen ser jag framför mig hur vågorna sakta sköljer in över land. Jag böjer mig ned och låter handen smeka sanden. Den är varm och nästan overkligt finkornig.


Jag börjar gå mot vattenbrynet och känner de ljumma vindarna försiktigt dra förbi, medförandes den omisskännliga doften av hav. Jag tittar ner på min kropp. Jag har blivit solbränd, ser nästan ut som att jag skulle bo i medelhavsområdet. Jag fortsätter gå mot vattnet och stannar precis där vågorna rullar in på stranden. Det är varmt och jag fortsätter ut i vattnet.


Någon ropar något, eller kanske bara låter, jag hör i vilket fall inte vad. Jag fortsätter gå ut i vattnet när en stor våg slår in över mig från sidan. Jag tappar balansen och ramlar nästan. Ler för mig själv när jag inser att jag slagit vattnet.


Samma ljud igen. Jag vänder mig om och ser någon kasta något. Jag hinner inte reagera utan får det rakt i ansiktet.


Jag öppnar ögonen och verkligheten slår mig lika hårt som min kamrat gjorde. Har lastbilen fortfarande inte blivit lagad? Jag känner kylan och ser mig omkring. Plutonen står och väntar på marschorder. Våra packningar ligger prydligt inrättade under presenningar och snön följer hjälplöst med den rivande vinden.


Aldrig tidigare har jag stått och sovit. Fältvecka vinter var en upplevelse på mer än ett sätt.

Jag tar nog en liten bloggpaus ett tag nu. Motivationen har gått och dött. Håll tillgodo, världen är full av allt möjligt att skriva om.


The truth is out there...

Do you believe in karma? If so, what have I done karma wrong?


"Jag älskar mina nya jeans!"

Något som fascinerat mig länge nu är hur folk dras till olika saker. Eftersom jag är på ämnet rätt ofta kan jag lika gärna fortsätta med det. Jag menar såklart bloggar, bland annat. Jag vet varför jag läser de bloggar jag gör, jag finner ett innehåll jag tycker är intressant, de ligger ganska nära min nivå och jag känner att jag får ut något av dem.

Frågan är då hur det kommer sig att "idag har jag" - bloggar är så framgångsrika. Jag skriver inte för att bli superkändis och få gå på galamiddagar och premiärer hit och dit, men fenomenet är helt klart värt att ägna en tanke åt ibland. Vad låser hundratals läsare vid en blogg där ingenting egentligen kommer fram ur allmänvärdets perspektiv?

Har min blogg något allmänvärde? Ingen aning, jag är inte allmänheten och eftersom jag själv skriver är det svårt för mig att avgöra.

För övrigt har jag funderat på att utveckla mitt skrivande och börja med en följetång. Däremot har jag också, som resultat av tidigare erfarenheter, tvekat enormt eftersom jag slutat med alla "serier" jag har fått för mig att köra med. Time will tell.

Känner du herr Uppgivenhet?

Allt vändes väldigt snabbt till ett otrevligt bekant scenario. Det slår aldrig fel... jag återkommer när jag bearbetat detta.

Toppen

Bloggtoppen är intressant. Jag kollade min statistik och då står det under:

"Om du gillar denna blogg kanske du även gillar...
KENZA
Pernilla Wahlgrens blogg
"

Har de inte sett innehållet i denna blogg, tillhörandes en passivt aggressiv som regeringen borde spåra? Är det så, eller rekryterar de folk som ska motarbeta mig?

Hon, igen

Den svenska tv-tablån har återigen berikats, eller var det besudlats, i form av återkommande program som lockar tittare med sin eminenta deltagarskara. Jag tänker naturligtvis på Let's Dance som hade säsongspremiär på fyran i fredags.

Jag tänker inte gå in mer på vad jag tycker om idén, programledningen eller utförandet i sig. Jag såg det av en enda anledning. Blondinbella. Min älskling Isabella deltog tillsammans med namn som Magnus Samuelsson - världens starkaste man, Carl-Jan Granqvist - äckligt sliskig gastrisk kändis och Elisabeth Höglund - utrikeskorrespondent på SVT.

Min första tanke när jag såg att hon skulle vara med var "varför?". Vad har hon gjort för att hamna där? Hennes "ett liv som en normal tonåring" fallerar mer och mer utan att någon verkar lägga märke till det.

Åter till varför jag såg det. En enkel, ändock kanske aningen naiv tanke, styrde mig. Kanske skulle man få se en annan sida av bloggarnas framsida?

Hon känns överklass. Otroligt överklass. Jag gillar inte sättet hon pratar på, jag är inte förvånad att folk i min umgängeskrets pratar som de gör. Dansen? Bra? Nej.

Jag vill träffa henne, prata med henne, diskutera något aktuellt och känna på hennes sätt och intellekt. Jag vill få en bekräftelse, eller en "aha-upplevelse", om hur hon är. Även om det skulle visa sig att hon är väldigt smart och beläst, trevlig och "normal", skulle inte det betyda att jag skulle tycka mer om det hon står för. Det är något jag för evigt kommer att förakta.

Om hon skulle läsa det här... vilket är högst osannolikt, säger jag bara en sak. *Call me*.


Alla känslor somliga bilförare frambringar hos mig sammanfattas lämpligen av rubriken. Irrationella förare är bland det värsta som finns.







Rätt eller fel?

Inspirerad av min gode vän och trogne vapendragare Robin skriver jag följande inlägg.

Luften är kvav. Det är torrt och mycket varmt. Jag ser allt som i en dimma och det verkar gå i slow motion. Det är som taget ur en Hollywood-film, folk följer utstakade mönster och idyllen är ett faktum.

Jag går in i en livsmedelsbutik och stannar upp en sekund vid entrén och låter den svala luften från luftkonditioneringen skölja över mig. En svettdroppe hänger från min näsa som en fladdermus. Med högerhanden torkar jag bort den och låter rörelsen fortsätta mot huvudet där jag lyfter lätt på kepsen och kliar mig i hårfästet. Det är fuktigt. Samtidigt låter jag blicken svepa över butiken i skydd av solglasögonen, förvissar mig om att allt är som det ska, orienterar mig.

Jag drar mig från entrén till butikens bakre del, mot drickan. Jag känner hur värmen har sedimenterat sig i lokalen och jag sveper snabbt och bestämt igenom den varma, instängda och stillastående luften i mitten av lokalen. Med ett ryck öppnar jag kylen och känner hur iskall luft strömmar ut över mig. Jag står där ett tag, svalkar mig, drömmer mig bort.

Någon säger något. Jag vänder mig om och ser att butiksbiträdet står och tittar på mig. Munnen rör sig men jag uppfattar inga ord, det låter så avlägset. Jag tittar på honom över solglasögonen, vänder mig om och tar en colaburk. Medan jag stänger kylen och går mot kassan låter jag den iskalla aluminiumburken smeka min panna, nacke och hals.

Jag placerar burken på disken med en menande duns, inget överdrivet och ingen egentlig tillförd kraft. Solglasögonen glider ner en aning, jag tar av dem och hänger dem i halslinningen på tröjan. Butiksbiträdet säger något igen, jag uppfattar inte vad utan tittar på den lilla displayen som visar 9:90 kr. Jag ger honom en tia, säger att han kan behålla växeln, tar på mig solglasögonen och går ut.

Värmen är det första som slår mig. Gatorna är nästan tomma, människor samlas i butiker och hemma för att undkomma den obarmhärtiga värmeböljan som plågat staden en tid. Ljuset är intensivt, liksom mörkt gulaktigt, nästan som en sepiaeffekt. Solglasögonen hjälper en aning, men mina ljuskänsliga ögon tvingar mig ändå att kisa för att kunna se något. Jag drar ner skärmen på kepsen ytterligare för att skugga något mer.

Jag går mot vattnet. Längs kajen sitter massor med folk. De har med sig dricka och paraplyer av olika slag. Folk äter glass. I serveringarna på andra sidan gatan är det mycket folk, både inne och ute. Det är mer rörelse här än i mina delar av stan. Jag ser folk med lustiga hattar. Hattar som verkar skydda bättre mot solen än min keps gör. Jag suktar efter skugga.

Solen verkar ha tvingat sig högre upp på himlen än tidigare och låter blott en fotlång skugga falla från ett kyrktorn. Jag tittar ner på min egen skugga och ser en rund ring. Förbannade sol, tänker jag och går vidare. Jag håller koll på folk runt mig, studerar dem, följer dem. När jag går förbi en klunga hörs en smäll och folk rycker till. Jag vänder mig lugnt om och konstaterar att det var en ballong. När jag vänder mig om igen stöter en yngre kille in i mig och går hastigt vidare. Instinktivt låter jag handen känna i fickan efter plånbok, mobil och nycklar. De är kvar.

Jag fortsätter gå längs vattnet. En polisbil rullar sakta längs gatan med nedvevade rutor. Poliserna har pilotbrillor på sig och ser ut som tagna ur en amerikansk sydstatsaction. Bilen rullar sakta vidare och poliserna spanar på folket längs vattnet.

Jag går ett tag till och samma polisbil rullar förbi, åt samma håll. Matrix spelas upp för mig. It's a glitch. Fantasin skenar iväg och jag vänder mig om för att se att det inte rullar någon polisbil där. Jag lyfter på kepsen och ska klia mig i huvudet när jag märker att jag fortfarande inte öppnat colaburken. Kepsen sitter på sned när jag låter burkens övertryck släppas ut i ett moln av kolsyra och läskpartiklar. Läsken svalkar min strupe och smakar som finaste kaviar för fantasten.

En smäll hörs. En man ligger på marken och en kvinna skriker. Folk är stirriga och ropar efter ambulans. Allt går jättesnabbt, slow motion-effekten är som bortblåst. Mina sinnen är på helspänn och jag skyndar till platsen där mannen ligger, för att se att han blivit skjuten. Rånad, skriker någon.  En man springer från platsen och jag springer efter. Mannen på gatan har redan så mycket folk runt sig.

Killen jag jagar försvinner bakom ett hörn. Biltutor hörs. Bildäck tjuter mot asfalten. En dov smäll hörs. Allt går återigen i slow motion. Folk skriker. När jag rundar hörnet ser jag en kille ligga på vägen. Det rinner blod från huvudet på honom och bredvid ligger en pistol. En äldre man sitter på trotoaren och verkar apatisk.

Jag går fram till killen på vägen och ser en plånbok i hans hand. Jag öppnar den och ser att id-kortet tillhör mannen som blev skjuten. Jag ler för mig själv, tar plånboken, går till den skjutne mannen där nu även poliserna med pilotbrillorna befinner sig. Jag ser kvinnan som sitter vid mannens sida. Ring på fingret. Han med. Likadana ringar. Jag studerar dem ett tag och ser i ögonvrån hur ambulansen kommer.

Allt är slow motion. Jag uppfattar inga ord, jag hör ljud men det är så avlägset. Efter ett tag konstaterar ambulanspersonalen att han antagligen kommer att klara sig. Jag går därifrån, trycker plånboken i händerna på kvinnan och fortsätter längs vattnet.

Luften är kvav. Det är torrt och mycket varmt. En vindpust sveper förbi mig och drar med sig ett lätt dammoln. Det svalkar. Jag vänder mig om, ser på folkmassan över solglasögonen, rättar till kepsen och fortsätter sedan min promenad.

Is it just me?

Första skoldagen idag. Mer än så tänker jag inte skriva om det. Ingen är intresserad, eftersom dagen inte bjöd på något oväntat.

Jag fick på lovet frågan från en av mina kusiner om jag någonsin tänkt på att folk kanske tänker att det är mig det är fel på, som klagar på alla andra så ofta. (Rätta mig om jag har fel) Självklart har jag tänkt på det. Samtidigt kan jag inte låta bli att då direkt komma med motfrågan vad som skulle vara fel med ett vettigt tänkande...

It's the small things...

Det första jag såg när jag öppnade internet var ett par fötter över hela skärmen. De "stod" på en våg som tickade ner för att illustrera Norwegian Airlines låga priser.

Vill jag ha ett par fötter som gör att internet laddar segare än vanligt säger jag till, just nu känner jag att jag klarar mig utan det. Dö, fotjävel.

Det andra jag ser är att MSN klankar ner på Rod Stewart, kallar det "veckans musikmord" eller något liknande. Varför har ingen nämnt stympningen av Billie Jean, Michael Jacksons popdängare? Chris Cornell borde skjutas för vad han har gjort mot mänskligheten. Att ens komma på tanken... vad är det för odjur vi talar om egentligen?

Rånad

Jag har blivit rånad. De jävlarna snodde 2 450 kronor från mig! Jag gick för att uträtta mitt ärende, gjorde det och när jag kommer hem inser jag att jag saknar 2 450 kronor. Helt sanslöst.

Gick bakom en äldre dam på väg hem. Hon gick på rätt sida gångvägen och när hon hörde mina steg bakom henne bytte hon så att hon höll väskan och matkassen i höger hand. Har samhället lyckats förmedla trygghet i sådana fall? Ser jag så farlig ut?

2 450 kronor... jävla SL.

Har någon sett min värdighet?

Som av en slump såg jag lite av Top Model på 3an och konstaterade snabbt att jag inte förstår. Jag förstår ju såklart... men samtidigt inte. Modell är, av olika anledningar, inget för mig. Att stå framför kameran och se "vacker ut" är vad jag tolkar som att stå framför kameran och se "dum och onaturlig ut".

Vidare tycker jag det är äckligt med jättesmala tjejer, som många av dessa modeller är. Jättesmala människor överlag är äckligt, även om "man inte kan hjälpa det".

"Hur kan du säga så om folk, har du inget hjärta?" Självklart har jag det, och jag likställer mitt argument med det faktum att man inte kan hjälpa att bajs luktar äckligt. It does, och det kan inte göra något åt det, och jag tycker det luktar äckligt.

Tror du att jag nu menar att smala människor är likställda med bajs är det nog läge att du går och lägger dig och inte kommer tillbaka hit. Jag är själv smal. Inte jättesmal... men smal.

Definition check: du är du, jag är jag och bajs är bajs. Inget annat.

Whatever:thesamewhatever

I lokaltidningen för en tid sedan var det en helsideartikel om en kille som blivit blåst av en mysko, lite undergroundaktig, internetsida där han köpt en platt-tv. Artikeln målade upp hur vanligt detta var, att man köper sina grejer, får det levererat - ibland - och efter en tid dör prylen eller börjar krångla, och då är firman borta eller så att säga "out of reach".

När jag hör om så livsomvälvande händelser blir jag så arg att jag skulle kunna tända eld på en isskulptur med blicken allena. Denna grymhet, så kallt och hämningslöst. Jag häpnar inför denna omänsklighet.

Österländska flickor som luras till trafficing genom löften om arbete och pengar, en framtid och säkerhet... de skulle inte förstå. Deras liv, som ju är vardagsmat och inte något man behöver skriva om, ter sig med ens som en dans på rosor.

Hur kan man utsätta någon för detta svindleri? Mänskligheten när det onda.

Och varifrån kommer det där att "när klockan är 13:13 eller 23:23 eller whatever:thesamewhatever så tänker någon på en"? For all I know kan någon sitta och tänka på mig när som helst... varför just klockan "whatever:thesamewhatever"?


Dessa frågor...

Se dig om. Oavsett vad ditt fokus landar på kan du ställa dig frågorna "varför" eller "hur".

For every action, there is an opposite and equal reaction.

Allt föregås av något. Detta föregående, denna ofta utlösande faktor, kan alltid ifrågasättas. Det går att dra det i stort sett hur långt som helst. Stora bombpjäser förbjuds från och med mars eller april. Varför? Folk skjuter skallen av sig. Varför/hur? Fylla eller dumdristighet. Vore det inte bättre att ha mer kontroller? Vore alla som jag skulle ingen dö eller skadas. The list goes on.

Jag är tillbaka och det nya året bjuder nog på mer att gnälla på än någonsin tidigare.

Bloggdesign|Dessan