They got me, Sarge...

Jag lärde mig också något av promenaden i förmiddags. Tidigare har folk, läs "äldre folk", hälsat på mig utan att tveka då vi mötts på stigen runt sjön.

När jag nu har klippt mig igen, blivit av med mitt afro, hälsar de inte spontant längre. Jag måste vara initiativtagare, och många hälsar ändå - det måste man ju om någon hälsar.

Tänk, mitt snaggade huvud inger inte samma förtroende som mikrofonpuffen jag höll på att få. Det här är tragiskt. Det som är mer tragiskt är de som tar ett steg åt sidan när jag säger "hej" åt dem.

Av deras reaktion att döma kunde man tro att jag gjorde ett väldigt plötsligt utfall, i vilket jag med galet ansiktsuttryck och vilt gestikulerande armar skriker "baaaaaaaah" åt dem, där rösten panorerar genom hela röstspektrat - från högt till lågt och tillbaka igen.

Jag är sårad. Ska vi verkligen vara så ytliga?

Semester

Jag tror det är fler än man anar som har semester just nu. Det verkar som att jag har en sommarvikarie på min axel nu för tiden.

Jag promenerade i förmiddags. Tog min mil och passade på att köra mördarprogrammet efter halva sträckan. En tid innan, på väg till Åsa 1, hände det som fick mig att reagera.

Jag går, helt lugnt. Jag ser en skugga av någonting ovanför mig. Ungefär två meter framför mig briserar en bombmatta, släppt från den bevingade tingesten i skyn, med all sannolikhet avsedd att träffa mig.

Vad är nu detta, undrade jag. Det här stämmer inte. Hade Murphy inte varit ledig skulle den ha träffat, om det finns inget tvivel.

Träningen gick bra, promenaden gick bra. Alltså betyder det att Murphy är ledig, för tillfället.

Kanske dags att satsa lite mer nu...

Definiera termen

"Sexvideon ratas" står det på MSN. Klickar på länken och ser "Mariah Careys nakna bröst i nya sexvideon kritiseras".

Det här är ett klassiskt exempel på att leta efter en katschig rubrik som folk vill klicka på. I sann MSN-anda finns det ett antal bilder att klicka sig igenom. Jag tittar på bild efter bild till jag har sett alla arton.

Måste det inte vara sex i en video för att få kalla det för sexvideo? Det är som att göra en mjukost utan ost. Måste inte ett bröst vara naket för att få kallas för just naket?

Såg jag något sex? Såg jag några nakna bröst? Näe...

Är det verkligen så mycket att reta upp sig över; att en kändis visar upp sin kropp är knappast något ovanligt... Måhända är det opassande med tanke på allt tjafs om press på unga tjejer att se bra ut och så vidare... Men sexvideo? Nakna bröst?

Förr kanske det skulle gått an, då var man trots allt oanständig om man visade benen som kvinna.

Djur

Djur... man kan älska dem och man kan hata dem. De väcker många känslor, speciellt när de far illa. Det debatteras vilt om huruvida djur är intelligenta eller inte, om de kan tänka och känna och hur det i sådana fall skulle tillkänna ge sig.

Jag hatar myggor. Hatar är av ringa betydelse, det finns inte något tillräckligt starkt ord. Jag får accentuera ordet istället. Jag hatar myggor. Med stort "h" i hatar. Det finns få andra djur som jag så vettvilligt dödar så fort jag får chansen. I år är det extremt mycket myggor och stora områden behöver besprutas för att lindra plågan.

Dalälvsområdet var extremt, tydligen. Jag tycker det är extremt på landet; ute är bara att glömma att vara om man inte klarar av att bli myggstucken. Enda alternativet är heltäckande kläder, men det förtar lite av sommaren. En sommar som för övrigt gått och gömt sig.

Jag hatar också bromsar. Dessa dödar jag så fort jag får chans, precis som myggen. De fyller ingen funktion, de finns bara där för att göra ens tillvaro så jobbig som möjligt.

Jag skulle klippa gräset för några dagar sedan. Långbyxor och korttröja. Bromsarna och myggen var så otroligt ettriga, som femtusen barn som drar i en och frågar "är vi framme snart?" om och om igen. Som någon som petar på en och säger "va, va, va, va, va, va, va..." till man tappar förståndet och klappar till denne. Som någon som sitter och lyssnar på jättehög musik och snällt delar med sig av sången genom att på eget vis återge den för en, falskt och utan medmänsklighet.

Någon form av aktivitet går inte om man vill klara sig helskinnad. Tänk att ha en osynlig bubbla runt sig, in i vilken ingen insekt kan ta sig såvida man inte bestämmer sig för att tillåta det. Vilken oerhört vacker tanke.

Jag vet nu vad syftet med mitt liv är.

Men jag hatar inte bara. Jag fascineras också. Tänk dig att du är ute och samlar lite prylar tillsammans med din familj om 100 000 individer. Du är lite avsides och helt plötsligt kommer något som är många tusen gånger större än vad du är.

Din första instinkt är att: a) springa och gömma dig, b) bli paralyserad och vänta på att dö, eller c) attackera?

Jag beundrar myrors starka instinkt. Aldrig skulle jag komma på tanken att försöka attackera något många, många tusen gånger större än jag själv. Myran, å andra sidan, den bryr sig inte; istället vänder den sig mot en och breddar käftarna, redo att kämpa. "Var det något eller, va, va, va, va, ville du något eller, va, vill du dö eller, va, va, va, eller hur var det nu, va, kom då, va, va!?"

Ignorance is bliss, eller hur var det?

Lika?

För ett par dagar sedan stod det i tidningen om hur somliga skulle prioriteras i händelse av massvaccinering mot svininfluensan. Snabbt väcktes starka reaktioner, där huvudargumentet var att det stred mot "alla människors lika värde".

Här tror jag det är dags att ta sig en sorts funderare på vad som egentligen menas med det. Alla människors lika värde... smaka på det, fundera ett litet tag.

Ingen person ska efter etnicitet, politisk uppfattning, sexuell läggning, musik- eller klädsmak särbehandlas. Eller? Kungen som person har inte mer värde än vad jag har. Det låter som något oerhört ädelt, att alla människor ska behandlas lika då alla har samma personliga värde.

Ponera nu att vi lever i verkligheten. Låt oss säga att folk sitter på så kallade "kvalificerade kunskaper". Det finns folk med vad som i facktermer benämns som "spetskompetens". Några sitter på kunskap om "samhällsviktiga funktioner". Dessa människor besitter inte på något sätt ett högre värde som person än vad jag gör, och jag bidrar knappast med något.

Vad många verkar missa i debatten kring "lika värde" är att personers roller är värda olika mycket. Inte kan jag klandras för att till exempel kunna dittan och dattan som exempelvis regeringen anser vara samhällskritiskt, och därmed ge mig förtur till vaccin.

Det finns inget "lika värde" eftersom samhället inte utgår från vilka vi är som individer, utan snarare från vilka kunskaper vi har och på vilket sätt vi kan bidra till etablissemanget.

I och med att det inte finns ett "lika värde" finns det inte heller någon anledning att fortsätta debatten utan att ändra riktningen på den. Ändrar man då riktning och börjar ifrågasätta varför olika samhällsfunktioner värderas olika, då kanske man borde fundera lite innan man öppnar munnen.

Samtidigt som jag vill tro, halvt utopiskt, på det där med lika värde så inser jag att det inte finns någon logik i att "Berra på bänken", som frågade "vem fan jag är", ska bli vaccinerad före en specialiserad hjärnkirurg.

Samhällsroller prioriteras olika. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. Hur ogärna man än vill erkänna det.

Hur mycket...

Hur mycket kan man tycka om någon?

Hur mycket kan man sakna någon?

Hur mycket kan man längta efter någon?

Hur mycket får man tycka om, sakna eller längta efter någon? På den frågan har jag inget svar, jag kan bara hoppas att svaret på frågorna ovanför - mycket - stämmer på denna också.

Vad bestämmer känslor? Kemi i hjärnan, eufori - ett "lyckorus" producerat av vår egen kropp. Endorfin. Jag vet bättre än att låta hjärnan lura mig. Det kallas att "lyssna till sitt hjärta". Det borde egentligen vara fel eftersom det de facto inte är hjärtat som ger upphov till känslorna. Eller indirekt är det så, utan det vore det svårt att känna något alls. Jag har haft tid på mig att erfara att "hjärtat" inte är en tillförlitlig källa.

Jag har lärt mig att tänka mer, istället för att känna. Nu står alla mätare åt samma håll. Min naturliga skyddsmekanism är att inte ha förhoppningar. Den har fallerat. Jag vågar hoppas, för jag tror, någonstans, att det kan sluta bra denna gång.

Återfall

För exakt ett år och en månad minus en dag sedan skrev jag ett inlägg om en mycket traumatisk upplevelse som kom att förändra min syn på livet. Den som varit med sedan dess kanske minns inlägget som berörde så många människor, ett inlägg med fantastiskt gensvar. Stödet från läsarna var otroligt. Har du inte läst det, eller vill du läsa det igen, så finns det här.


Det ter sig aningen märkligt att ett år senare uppleva samma sak igen, fast denna gång så mycket mer intensivt, så mycket mer skrämmande. Jag hade lagt händelsen bakom mig, men nu revs de stora såren åter upp, och jag kunde inte annat än att känna mig hjälplös.

Jag promenerade i morse. Min lilla slinga om drygt elva kilometer, som för övrigt fortfarande tar under två timmar att gå. Liksom förra året gick jag igenom Rönninge by, en liten bondgård intill sjön. Liksom förra året känns allt frid och fröjd, med undantaget att min mage protesterade ljudligt mot att den inte fått någon frukost.

Jag kom förbi husen och kom upp jämsides med hagarna. I ögonvrån såg jag det. Någon spionerade på mig i gräset. Jag stannade upp en kort stund för att se vad det var. Besten reste på sig och lät det hornbeprydda huvudet med de stendöda ögonen låsa sig vid mig. Mitt blod frös.

Besten gav ifrån sig ett hemskt högt ljud, ett sådant avgrundsvrål att berget jag stod på skakade. Då hördes det. Jag kände det. Inte var det vrålet från besten som fick marken att skaka; bakom kullen kunde jag se ett dammoln stiga. Mullret tilltog och snart kunde jag se hur en hord av undersåtar närmade sig. Snabbt.

Ledarbesten gav ifrån sig ytterligare ett avgrundsvrål, och denna gång började alla monster springa emot mig. Jag var paralyserad av skräck och kunde bara se hur en vägg av damm och fyrfota, hornbeprydda ängsslukare med full kraft närmade sig.

Ljudet var outhärdligt. Överlevnadsinstinkten tog över istället. Något djupt inom mig sade att jag var tvungen att flytta på mig, annars skulle detta innebära slutet. Jag ville inte bli mat åt några monster idag, så jag gick med bestämda steg ifrån dem.

När jag såg mig om var de fortfarande bakom mig, men till min stora tillfredsställelse kunde de inte forcera det elstängsel som skilde oss åt. In your face, tänkte jag.

Där stod de, en hel armé med varelser så märkliga att jag inte visste riktigt vad det var jag tittade på. Och där stod jag, på andra sidan ett litet elstängsel och flinade åt dem.

Denna gång kände jag en sorts säkerhet när jag gick vidare. Denna gång kände jag mig stark. Jag hade vunnit, inte mot dem, utan mot mig själv. Min självbevarelsedrift hade visat hur gärna jag vill leva. Jag undflydde de fruktansvärda djuren, som jag efter grundläggande efterforskning fått reda på kallas för "getter".

Jag tror jag har visat vad vi människor är kapabla till, genom denna händelse har jag visat att vi inte viker oss. Inte ens för naturens mest destruktiva motor. Getmotor...


Word har fel

I inlägget "Onåd med mig själv" skriver jag bland annat följande: "[...] Min kropp är inte glad på mig alls, den förbannar sig över mitt sjuka sinne och mina galna idéer. [...]"

På skoj kopierade jag hela inlägget och lade in i Word för att se om det fanns några fel. Här är några anledningar till att inte lita på ordbehandlingsprogram.

Jag skriver att jag inte vet hur det känns att bli påkörd av något "stort, tungt och ostoppbart". Enligt Word är inte "ostoppbart" ett ord. Det ska vara "omstoppbart".

Vidare reagerar Word på "Min kropp är inte glad på mig". Den säger att "är" är fel. Words tips till mig är "Kontrollera verbformen är. Om ett verb styrs av ett s.k. modalt hjälpverb (t.ex. 'kan', 'skall', 'vill') skall det stå i infinitiv. Vara."

Ett ordbehandlingsprogram anser alltså att det ska stå "Min kropp vara inte glad på mig"... Det verkar som det finns italienska influenser i programmet.

Därför är det så viktigt att folk lär sig att Word inte alltid har rätt.

Märklig metafor

Jag tog en aningen längre promenad idag än vad jag brukar. Spontant kände jag att har jag gått en mil och det känns så pass skönt så kan jag väl lika gärna gå en mil till. Så det gjorde jag. Jag gick samma mil en gång till.

Under första milen pillade jag lite på en sårskorpa på handen. Slentrianmässigt och helt obetydligt egentligen, men det fick större konsekvenser än jag anade. Det kom lite blod. Jag är bra på många saker, till exempel... få se nu... Vi säger att jag är bra på en del saker, som... ja... du vet... Jag är dålig på att hålla mig ifrån att pilla på sårskorpor i alla fall.

Det fick mig att fundera. Visst är det väl lite så i livet också? Tänk på det. Man pillar lite på livets sårskorpa och ändrar lite saker, kastar om strukturer och det får konsekvenser.

De små sakerna, hur obetydliga de än må vara, formar vår vardag och skapar helheten.

Efter att ha läst igenom ovanstående ser jag inte direkt någon struktur i det, och jag lägger det i högen av irrelevanta inlägg.

Nedan följer två bilder. Är du rädd för blod och inälvor bör du kanske titta på den högra bilden, som jag tog i går morse. Den gestaltar den stilla sjön jag promenerar runt. Ganska uppenbart dock när man ser bilden vad det är för något. Är du å andra sidan lite mer hardcore och käkar taggtråd till frukost kan jag rekommendera den vänstra bilden.

                                                       
Bild på äckligt slamsfinger.                                                Bild på stilla sjö i morgonljuset.

Jämställdhet

För en tid sedan var det en ganska hätsk debatt om kvinnor inom brandförsvaret. Det talades om att införa kvotering för att det skulle finnas ett visst antal kvinnor - för jämställdhetens skull. Jag berörde ämnet då och jag var ganska tydlig i vad jag tyckte. Här om dagen kom jag att fundera på ämnet igen efter att ha läst en artikel om jämställdhetsivrarnas fanatiska påtryckningar på samhället.

Somliga har svårt att acceptera att mäns och kvinnors fysik är olika i grunden. Att vara brandman är tufft, det är mycket slitsamt och det förekommer många tunga lyft och man kånkar på tung utrustning. Andelen män som klarar av det, rent fysiskt, är betydligt större än andelen kvinnor eftersom vi är skapta på det sättet.

Tro nu inte att jag motsätter mig kvinnor inom brandförsvaret, tvärt om är det ett stort plus. Däremot vill jag i sådana fall att kraven för henne ska vara desamma som för männen. Jag vill kunna lita på att hon orkar bära mig om det verkligen krisar.

Detsamma gäller för kvinnor i försvaret. Något som irriterade mig något oerhört, men som jag inte framförde till befälen, var att tidsgränserna på fysdelarna var olika för oss killar och för tjejerna. Åter det där med fysiken, men fortsätt att läsa ändå.

Fälttestet består av att springa två kilometer med full stridsutrustning på tid. För killarna var tiden att slå 11:15. För tjejerna var det, om jag inte har helt fel, 12.30. Min spontana fråga är naturligtvis: vad det gör för nytta att kunna springa den sträckan på 11:15 som kille, när man springer som grupp och har tjejer som "bara" klarar att springa på 12:30?

Jag tjänar inget på att kunna springa snabbare när gruppen är en enhet. Samtidigt vill jag kunna lita på att min kvinnliga stridsparskamrat orkar bära eller släpa mig undan om jag blir skadad.

Jag hoppas att jag är tydlig nog. Kvinnor i brandförsvar och armén? Absolut, om de är motsvarande Brottarberta.

Propert?

Det pågår en kampanj i insändardelen av SvD. Det är två herrar som skrivit, vid varsitt tillfälle, att män inte klär sig stiligt längre. De antyder att modet borde vara frack och hög hatt.

Jag vet inte... jag tycker nog att det mer och mer handlar om bekvämlighet i ett samhälle som blir mer och mer inriktat på det individuella välmåendet. Däri passar sällan frack och hög hatt, men med det ska inte sägas att det inte finns folk som trivs i det.

Jag tror jag ska börja gå runt i vit kostym och vit hatt med svart silkesband runt. Och en käpp att svinga med. Fan ta den som vågar påstå att jag inte är stilig då. Fan ta den som vågar påstå att jag är stilig när jag har mina träningskläder på mig. Att välja rätt tillfälle är kritiskt.

Onåd med mig själv

Jag vet inte hur det känns att ha blivit påkörd av något stort, tungt och ostoppbart, men jag vet att om det känns som jag känner mig i kroppen nu så vill jag inte överleva.

Min kropp är inte glad på mig alls, den förbannar sig över mitt sjuka sinne och mina galna idéer. Den hatar att behöva utsättas för mina drifter att prova de fysiska förmågorna. Den frågar mig varför jag inte kan ge sinnet motsvarande prövningar och jag svarar genom att skratta för att sedan grina illa över hur ont det gör att skratta.

Jag har lite träningsvärk och jag älskar det.

En idé

Jag har kommit på en ursäkt till att slippa träna och få den där äckliga mjölksyran. Det är bara att skylla på att man är laktosintolerant.

Back from the dead

Jag har för ett tag sedan slutfört träningsprogrammet jag nämnde igår. Känslan under tiden var total, inget vore skönare än att bara lägga sig ner och ge upp. Tyvärr fungerar jag inte så. Istället kämpade jag på. Det tog ungefär en timme och tio minuter, vilket ändå får sägas vara ganska bra för att aldrig ha gjort det förut.



Det är kanske svårt att se, men tabellen är enkelt uppbyggd: målrepetitioner och genomförda repetitioner. Där det inte står något på genomförda gjorde jag antalet målrepetitioner, och där det står står det antal jag gjorde. Enkelt. Att förstå, ja, inte att genomföra...

Nu väntar vila och inspiration till ett vettigt inlägg som väger upp för detta avvikande beteende.

Vad som blir min död

Jag har gjort mycket bra i mitt liv. Jag är för dålig på att höja mig själv. Jag är bra, riktigt bra till och med. I alla fall på vissa saker.

I morgon kommer jag krypa och be om nåd när jag provar ett nytt träningsprogram. Jag kommer vara ovärdig och sämst, och jag kommer att vara trött. Mördartrött.



Tanken, eller utmaningen med detta program, är att det ska genomföras på tid. Max 59 minuter. Det låter kanske mycket, men titta på det och räkna. 1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+9+8+7+6+5+4+3+2+1=100 chins. Samma appliceras på alla andra övningar, vilket till exempel ger oss 500 knäböj. Allt som allt talar vi om 1500 repetitioner. Snabb matte ger 3600 (sekunder på en timme) / 1500 (repetitioner) = 2,4 (sekunder/repetition).

Det är alltså rent vansinne. Utan paus och med en snitthastighet om 2,4 sekunder per repetition så tar det hela exakt en timme. Något säger mig alltså att det inte är görbart. Jag kommer med stor sannolikhet att avlida i morgon.

Tack för den här tiden.

Att göra en höna

I took a walk down memory lane today, kan man säga. Jag svängde förbi min gamla låg- och mellanstadieskola under eftermiddagens promenad. När jag gick längs de olika längorna och mindes så kändes allt så nära i tiden. Känslan av vinden i kläderna och kamraternas stojande när klockan ringde ut för tio-rasten och hela gänget stormade upp till basketplanen för att spela bandy fanns kvar.

Jag tittade in genom fönstret till gymnastiksalen och konstaterade att den var mindre än jag mindes den, trots att jag flera gånger på senare år sett just hur liten den faktiskt är. När vi fick förtroendet av vår gymnastiklärare att låna nycklarna till salen för att kunna spela bandy kände vi oss vuxna. Vi var elva, tolv år gamla och det enda som fanns på rasterna var att spela bandy och bli svettiga. Vi brydde oss inte; vi hade kul och levde hakuna matata.

När jag fortsatte genom längorna såg jag muggar stå i diskställen i grupprummen. Jag minns min mugg. Den var vit och hade en vit tejpbit på, på vilken jag så fint jag kunde hade skrivit mitt namn. Att ens ha en mugg i skolan. Det var något som försvann helt och inte ens fanns på kartan när högstadiet trängde sig på. Att vara barn försvann med ens.

När vi var på besök i högstadieskolan fick vi gå igenom lokalerna och se skolan inifrån. Jag minns hur stora alla var och jag minns även hur tankarna kring sysselsättning på rasterna irrade omkring. Vad skulle man egentligen göra? Vi kunde väl inte bara sluta spela bandy?


Helt plötsligt var det som att barnsligheten var borta och lekfullheten snällt fick sätta sig i ett hörn och vänta på sin tur. Rasterna blev inte alls som de alltid hade varit. Begreppet tio-rast fanns inte alls, det var viktigt hur man såg ut i håret och vad för kläder man bar. Nu skulle man ha flickvän och tugga tuggummi på lektionen i protest mot etablissemanget. Muggarna ute i grupprummet, bandyklubborna i tunnan i kapprummet och skohyllorna var borta. Nu bar man skor inomhus.

När jag fortsatte vandringen på minnenas television kom jag till den stora stenen på det som för mig alltid varit framsidan. Jag minns hur vi som små kämpade för att ta oss upp, men upp kom vi. I nostalgisk anda klättrade jag upp på stenen och slogs av hur ansträngande det faktiskt var. Hur svårt måste det inte ha varit när jag var en halvmeter kortare?

Det fick mig att tänka. Somliga hinder i livet består i storlek medan man själv växer. Att intala sig själv att man inte kan bestiga sina hinder bara för att man inte klarade det förut är att skjuta sig själv i foten. Somliga hinder växer i proportion till en själv vilket gör att de ter sig ohyggligt stora. De flesta hinder går att övervinna, bara man har rätt inställning och lite jävlar anamma.

Ser vi inåt i oss själva inser vi kanske att problemen vi står inför, hindren vi är i akt att bestiga, faktiskt är förstorade av oss själva. Kanske inser vi, vid närmare eftertanke, att hindren i själva verket består mer av våra begränsningar av oss själva, än av det faktiska problemet?

Jag minns en del av mina problem när jag började bli medveten om en annan världsuppfattning, en annan drift än att leka i sandlådan och leka kurragömma i buskarna. I min okunskap verkade de så små, så obetydliga och ovärdiga att ägna uppmärksamhet. Allt eftersom erfarenhet och kunskap trädde in i bilden växte problemen och jag blev bättre och bättre på att se och nära mina svagheter samtidigt som mina styrkor fördes bakom kulisserna.

Min mentala närvaro, min uppmärksamhet på omgivningen, mina tankar, mitt intellektuella sinne satte käppar i hjulet för mig och gjorde de tidigare små hindren till något monumentalt.


Absurditeter är vår vardag

Två killar, 20 och 21 år gamla, dog i natt när de utövade en ny "dödslek", som polisen kallar det. De hade, tillsammans med en jämnårig kille och tjej, varit på fest på Ekerö och ville prova något nytt på väg hem. Någon av dem kläckte idén att surfa på taket på bilen. Skitbra, så länge den står still.

Surfturen tog inte sitt slut i ett böljande hav, utan avbröts tämligen abrupt av ett bastant träd och killarnas liv avslutades i förtid i ett dike längs en smal grusväg, kantad av ekar.

Kollar man på YouTube finns en del filmer med folk som "car surfar" och min spontana tanke är att de är idioter hela bunten. Nu kan det tyckas känslokallt och allt det där, men bestämmer man sig för att åka på taket på bilen så förtjänar man att göra illa sig. Nu kan det tyckas vara en lindrig påföljd att vara död, men för de efterlevande är frågorna säkert många och sorgen desto djupare.

Jag förstår inte, även om man är packad måste det finnas något som säger att det är en oförskämt dålig idé att åka på ett biltak. Föraren är misstänkt för grovt rattfylleri och grovt vållande till annans död, något jag aldrig skulle vilja leva med; och detta leder oss in på ämnet rattfylla, ett ämne jag inte tänker diskutera närmare i detta nu. Min åsikt är nog ganska glasklar.

Självklart är det tragiskt när något sådant händer, men finns det ingen gräns för folks dumhet? Behöver jag ens nämna att detta kan ses som ytterligare en anledning att dricka måttligt, om man nu ska dricka alls?

En tanke bara

Det borde vara tillåtet att bedriva skyddsjakt på fiskmåsar. De stör min inre frid och gör mig till en fara för samhället. Så indirekt orsakar fiskmåsarna samhällets undergång.

Det borde också vara tillåtet att bedriva skyddsjakt på idioter. De, liksom måsarna, stör min inre frid - dock inte med sin "sång". Vissa kan dock kategoriseras in i det facket... se bara på Idol.

Det borde också vara fullt accepterat att bara komma in och jobba när det är sådant här väder. Konstant regn sedan jag vaknade vid sju. Kanske ska försöka flirta mig till ett avtal.



Jag ser nu vid elva på kvällen att detta är inlägg nummer 666. Kan tyckas märkligt träffande att just detta inlägg kom att handla om att ha ihjäl folk eller att bejaka sin mörka sida.

Jag kom även på ett problem med skyddsjakten på idioter; problemet i sig är inte att de är svåra att hitta - problemet är att alla kan klassas som idioter i andras ögon. Med andra ord talar vi här om total anarki där alla går och skjuter alla. Visst, kanske är det läge för en liten rensning med tanke på att vi är så grymt överbefolkade på den lilla blå, men naturen kanske ska få ta hand om det istället.

I'm full of it

Det känns som att jag är med och för ett krig vi förlorar. Oavsett var man tittar så är det samma sak, det spelar ingen som helst roll om det är morgontidningar eller bloggar eller vetenskapliga tidskrifter. Överallt är det samma sak. Alla kan fela, jag felar ofta på olika fronter och så även inom språkbruket - men jag är alltid villig att rätta till mina språkliga misstag.

Jag har i tristessen nu på kvällen tittat runt på olika sidor av mycket olika genrer och konstaterat att språkfel finns precis överallt.

I inofficiella sammanhang är det ändå förlåtligt med missar, men så fort vi tar steget ut och skriver något offentligt anser jag att språket ska hålla en viss standard.

Frågan är väl kanske vad som är offentligt. Är min blogg offentlig? Precis lika offentlig som Marmeladsara, men kanske inte lika populär - ett faktum jag ställer mig oerhört oförstående inför. Ju större massa något riktar sig till, desto mer offentligt blir det. Med den formuleringen kan jag enkelt säga, utan att underdriva, att jag driver en inofficiell blogg. En okänd blogg. Ett domännamn bland alla andra.

Vore jag mer populär och alla visste vem jag var så kunde jag inte agera i anonymitet och tala om för folk att de stavar fel på bloggar med hundratals läsare... Skadeglädje? Översittarattityd? Hyckleri? Japp.

Det är inte jag, det är du

Jag vred och vände på det ett tag, och hur jag än gjorde övergången blev det inte bra alls. Istället blir det ett kort inlägg till.

Efter minnesceremonin började Michael Jackson: The Dangerous Tour. En av konserterna från turnén visades. En sak ifrågasatte jag på en gång. Jag kan inte för mitt liv förstå hur tjejer/kvinnor kan stå och skrika och storgråta i ren hysteri över att vara på en konsert. Visst, MJ är utan tvekan någon jag hade velat se, men finns det inga gränser?

Samma sak gäller på otaliga spelningar av diverse artister; folk är helt hysteriska, and I am flabbergasted.

Fast det är klart, som så många gånger jag har hört det i andra sammanhang så måste det vara mig det är fel på.

Efterklokhet

Jag, liksom säkerligen många tusentals andra, såg minnesceremonin för the King of Pop i kväll. Förutom att den berörde mig djupt, med en klump långt upp i halsen, och var mycket fin att beskåda så fick den mig att fundera. Jag förstår helt att människor är ledsna över att han är borta, och jag förstår också att människor behöver få uttrycka sina känslor och sin tacksamhet.

Tyvärr var ceremonin också en tragisk påminnelse om människans ofrånkomliga förmåga att vara efterklok och att ta saker för givet. Det sades att de vackra och otroligt stora ord som yttrades om MJ hade behövts mer under tiden han levde än nu - något jag helt och fullt stödjer. Vi har en förmåga att inte uttrycka vår tacksamhet och uppskattning förrän det är för sent - först då inser vi hur mycket vi egentligen haft. Då det är för sent.

Jag känner igen mig själv. Jag är dålig på att säga vad jag känner, något jag är smärtsamt medveten om. Jag försöker ändra på mig, men det är svårt, och jag vet att om jag inte ser till att faktiskt åstadkomma förändring så kommer jag att få betala med ånger.

Prophecy of doom

Experter varnar för att svininfluensan kommer att slå mycket hårt till hösten, då det räknas med att den tar över den vanliga influensans roll. Experterna siar om hundratusentals smittade och domedagsprofetior målas upp om kostnader och eventuell samhällskollaps till följd av lamslagna arbetsplatser då folk ligger vrålsjuka hemma.

Vilken jävla hype då. Jag tycker nog att det klingar bekant mot millennieskiftet. Vilket liv var det inte då över att hela världens datorsystem skulle krascha? Allt för att någon fick för sig att något mycket litet kanske eventuellt rent hypotetiskt skulle kunna inträffa. Media tog sedan vid och steg till skyarna med försäljningen eftersom "the management" inte längre såg till att rapportera om det som är sant, utan att sälja för att tjäna pengar.

Nu är vi där igen. Masshysteri kring detta. Ja, det finns bevis på att svininfluensan finns och ja, det finns belägg för att kalla det pandemi. Däremot är det vansinnigt att gå ut och måla upp ett domedagsscenario på detta vis.

Lite dravel

"Reason is not automatic. Those who deny it cannot be conquered by it." - Ayn Rand

Detta citat såg jag idag och jag fastnade för det. Jag började fundera, läste citatet flera gånger om. Vad betyder det?

Reson är inte något konstant hos mänskligheten. Hur folk resonerar varierar och formas efter omgivning i mångt och mycket. I stort sett är en människas sätt att resonera en återspegling av hur hennes hjärna fungerar, hur hon löser problem och träffar slutsatser baserade på otaliga faktorer.

Om du försöker resonera med någon som prompt avslår dina resonemang kan du inte övertyga den personen; istället måste denne bygga grund för självövertygelse - exempelvis en nära döden-upplevelse eller vetenskapliga bevis som styrker en hypotes.

De som lyssnar till andra exponerar sig, eller öppnar sig för de regler som styr talarens resonemang. Möjligen är det detta som är att ha ett öppet sinne och ta in och bearbeta andras resonemang, kanske lära sig av dem och/eller att lära sig att vara kritisk.

Hur det än är så känner jag att jag växer av att ta in och lyssna på andras resonemang hellre än att förkasta dem som struntprat. Att förneka någons resonemang är naturligtvis inte enhälligt fel - åtminstone inte i förnekarens sinne - men det förtar en oerhörd möjlighet till lärdom.

Kanske svamlar jag. Kanske inte.

Mode - en fröjd för sinnet

Många gånger när jag ser tillbaka i tiden kan jag konstatera att jag inte har full förståelse för dåtidens mode. Vi kan ta 80-talet som exempel, bara för att det råkar vara mitt födelsedecennium. Visst är det kul att leka med färger, vilket 60-talet visade på allvar, men 80-talet var de skarpa kontrasternas årtionde. Och frisyrerna. Kommer hockeyfrillan någonsin tillbaka och blir populär kan jag lova att jag skaffar en, bara för att jag har ett hår som bara passar i antingen just det eller snagg.

Med det sagt menar jag inte att jag förstår mig på dagens mode, för det gör jag absolut inte. Samtidigt som jag undrar varför man överhuvudtaget ska vara "moderiktig" och inte bara köra på ett par otroligt bekväma 501:or och en lagom sliten tröja, som är sådär löjligt skön att man egentligen inte vill bära något annat.

Många gånger när jag råkar bläddra förbi en modevisning kan jag inte låta bli att undra om någon människa faktiskt bär de i många fall otroligt märkliga kollektionerna. Den undran hör dock inte hemma här egentligen, eftersom jag inte har för avsikt att bli så kultiverad att jag engagerar mig i den glamourösa modevärlden. Istället nöjer jag mig med det som verkligen eldar på mitt maskineri.

När jag tog min promenad idag, något avkortad dock, lade jag märke till en av dagens modenischer. Jag gick bakom en familj på tre: mamma, pappa, son. Grabben kan väl ha varit femton, kanske sexton. Han bar någon form av mjukisdress och hade en alldeles för stor keps, med helt rak skärm, på sned.

Helt ofrivilligt drogs min blick nedåt. Det var tydligt att större krafter än jag kan rå på var i görningen här. Ett enkelt konstaterande var på sin plats: jag kan helt utan problem skönja var grabbens skinkor bildar ravinen jag aldrig vill besöka. Samtidigt kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Skrattretande, tänkte jag.

Jag reagerade på detta fenomen för ett ganska bra tag sedan, och det var inte för intet som jag skapade en grupp på Facebook som heter "Dra upp byxorna".

Mitt resonemang, eller min frågeställning: är själva grundtanken med denna modefluga att det ska vara skrattretande?


Dina problem, mina problem...

"Alla andras problem är inte mitt problem just nu." Jag tar hand om mig själv genom att bry mig om andra. Helt sant, visst är det en egoistisk handling eftersom jag självklart mår bra om jag kan hjälpa någon eller bara visa någon att jag bryr mig. Frågan som avgör det hela är dock anledningen, vad är det som gör att jag väljer att finnas där? Fullt egoistiskt blir det om jag gör det för att må bra allenast, utan empati med endast personlig vinning i åtanke.

Jag kan inte bara sluta bry mig om andra, för det krävs ett par dagar utan mat och sömn med en otrolig massa promenerande, á là baskerprov.

Nu är det helg och andras bekymmer försvinner, eller rättare sagt så försvinner jag ifrån andras bekymmer. Men aldrig förr har väl den annars så ångestladdade måndagen känts så åtråvärd?

Jag trivs

När jag var på väg hem under min promenad i går bitti slogs jag av ett faktum. Inte var det bara varmt, det var också helt knäpptyst. Jag stannade ett tag, mitt ibland villorna i Täbys slum, där man måste vara millionär för att bo.

Det var tyst. Det enda som hördes var naturen. Koltrastens och taltrastens trillande tillsammans med talgoxens sång. En och annan ringduva hördes. Måsarna förstörde lite med sin inte allt för vackra sång, men även de är natur...

Jag såg inte en människa, inte en bil, ingenting som antydde att det var någon aktivitet i området. Allt var stilla. Då slog det mig. Jag uppskattar att kunna uppleva det så oerhört. Det totala lugnet, den förutom på landet oöverträffade stillheten, tystnaden. Allt utan att behöva ta mig mer än en halvtimmes promenad hemifrån.

Till detta kan läggas ett helt molnfritt, cyanblått himlavalv, en stor sol och doften av morgon.

Nu sitter jag med fönstret öppet. Utanför är det tjugo grader varmt och den härligt friska kvällsluften rusar in i mitt rum. Det enda jag hör är trafikens sus från motorvägen, och ett och annat tåg som passerar med lagom mellanrum.

De senaste kvällarna har det varit närmare trettio grader varmt i mitt rum. Ingen människa sover i den temperaturen. Man kan fråga sig varför jag inte kom på att låta fönstret stå öppet den sista tiden innan jag går och lägger mig.

Det slår mig. Mycket har slagit mig det gångna året. Jag uppskattar att leva. Alla andras problem är inte mitt problem just nu. Jag har brytt mig så mycket om andra att jag glömt bort mig själv. Jag ska också må bra.

När jag andas in kvällsluften mår jag bra. Nu fattas bara en hand att hålla, så att säga.

Tack

Tack "henkz"! Med hjälp av ditt tips vet jag nu att sträckan jag går är lite drygt 11,2 kilometer - får lägga till lite eftersom jag var ganska grov i mitt linjedragande, och att i fem kilometer i timmen ska det ta ungefär två timmar och en kvart.

Med lite matte räknar jag snabbt ut att jag i går gick med en snitthastighet om cirka 6,4 kilometer i timmen. Betydligt snabbare än jag trodde.

Bloggdesign|Dessan