Jag bär med mig mitt forna ansikte

Precis som jag hade tänkt gick jag min ungefärliga mil i morse. Denna gång tog det bara en timme och 45 minuter. Det känns som att jag måste ta reda på hur lång sträckan är så jag kan räkna ut min snitthastighet. Men det hör inte hit.

Klockan var sju när jag gav mig iväg och när jag kom ner till sjön, vilken jag gick runt, såg jag hur otroligt stilla det var. Vattnet såg helt orört ut, inte en krusning på ytan och det var i stort sett helt vindstilla. Solen låg redan högt och kastade sina ännu inte så varma strålar på den spegelblanka ytan. I samma sekund jag såg det visste jag att det var kört.

Min tanke är alltid att rensa huvudet när jag springer eller tar mina, i andras ögon, orimligt långa promenader i träningssyfte. Tanken bakom det är antagligen att jag ska kunna maximera fokus på träningen ifråga, utan några direkta träningsanomalier i huvudet, eller att jag skulle låta herr Murphy sitta och belacka mig på axeln.

Så fort jag såg den stilla sjön så visste jag att jag inte skulle kunna kanalisera tankarna. Jag skulle inte orka hålla emot deras samlade kraft - deras djupa begär att bli behandlade skulle komma att vara för starkt. Till slut blev det sanning; muren rämnade och tankarna vällde fram. Jag mindes.

Jag kom att tänka på våra sova över-discon vi hade med klassen i mellanstadiet. Det var precis vad det låter som - ett disco man inte går hem ifrån förrän på förmiddagen dagen efter, då man har "sovit" och "hjälpt till att städa". Till dessa sova över-discon hade vi samlat pengar för att kunna köpa in en massa tilltugg av olika slag. Chipsskålarna och godisskålarna verkade som Sleipner, de tog aldrig slut.

Jag minns en danstävling som hölls, och om jag inte missminner mig så hölls den i samma anda på båda discona vi hade. Heter förresten disco i bestämd form plural discona? Jag vill tro det... Hur som helst, jag minns tävlingen första gången. Jag var med och jag vet inte om man kan säga att jag dansade, jag försökte i alla fall att röra mig i takt till musiken som spelades. Jag minns att jag försökte läsa av mina mottävlandes rörelser och efter egen förmåga härma dem. Vad jag minns gick det kanske inte jättebra, men jag gjorde det i alla fall.

Tävlingen vanns av en av klasskamraterna. Smått konspiratoriskt minns jag att denne vinnare var mycket god vän till domaren... Jag var tio år, kanske elva, och jag kände förlustens bittra bismak. Priset bestod inte av något konkret eller fysiskt, utan det var äran man var ute efter. Statusen.

Jag minns det sista sova över-discot vi hade. Danstävlingen hölls på liknande sätt: den som ville fick apa runt på det som i andra sammanhang var klassrumsgolvet medan någon eller några agerade domare och bedömde aporna. Jag var med bland aporna, och mer därtill - jag var en av dem.

Den här gången gav jag mer. Jag försökte mig på enklare break dance-moves. Jag snurrade på ryggen i futila försök till backspin och gjorde fumliga försök till crip walk. Jag vann inte denna tävling heller, och jag upptäckte att jag som elva- eller tolvåring inte var med på discot för att jag tyckte det var kul att dansa - jag ville vinna en tävling utan egentligt pris som ingen ändå skulle minnas nästa skolvecka. Bara för att.

Sova över-discona var utöver tävlingen inget speciellt. Det var en chans att få dansa tryckare med tjejen jag var kär i, som det flera år senare stod fast att jag fortfarande var kär i, men inte kunde få. Jag minns "killarnas" och "tjejernas". Jag visste vem jag i första hand ville bjuda upp när det var "killarnas", och jag hade även reserver på lager. Jag minns hur jag flera gånger efter "tjejernas" stod kvar och såg på när "min flicka" dansade med någon annan.

Hon ratade alla i klassen som "frågade chans" på henne - något som gjorde att jag höll mina känslor för mig själv av rädslan för att behandlas på samma sätt, att bli en i mängden. Istället levde jag på en dröm som var vackrare än verkligheten i flera år. Jag kom till en punkt när jag var tvungen att ventilera, och jag hamnade precis som befarat i hörnet med resten av alla ratade.

Idag vet jag att det inte går att leva på en dröm, hur vacker den än må vara. Verkligheten kanske inte är lika stilla och vacker som den spegelblanka sjön i morgonsolens ljumma ljus, men att leva i en fabricerad verklighet för att slippa konfrontera sig själv är inte rätt lösning.

Ibland undrar man varför insikt inte kan vara medfött.


Men jag då...?

Är det tillåtet att känna sig bortglömd när någon bara sticker utan att svara eller säga "hej då" eller "jag kommer sakna dig", eller ens något alls, förutsatt då att jag faktiskt skulle vara saknad...?

Det är som att det gångna året inte räknas. Jag kanske överreagerar. Jag vet ju trots allt bara hur jag själv tycker att man ska göra. Men men, det är sommar ute och alldeles för varmt för att aktivera sig - så jag ska göra just det för att slippa tänka. Jag har fått höra att jag tänker för mycket, och att jag är för aktiv.

Don't they see it? I need them both in order to bring balance to my life.

Revenge

Efter ett par telefonsamtal fick jag lite hjälp att sprätta bort Murphy från axeln. Lönekontoret skulle fixa till på måndag, kanske till i dag.

Återigen har vi besegrat Murphy. Jag undrar bara hur många slag detta krig innehåller.


Murphy i hasorna

"Kan jag riva av den gula utan signatur?"
"Nej, den är ogiltig då. Få den påskriven först."

Jag är aningen upprörd. Är jag förvånad? Nej, det skulle jag inte påstå - tvärt om är det nästan osannolikt att saker och ting med mig inblandad ska kunna gå smidigt och problemfritt. Murphy, you son of a...

Jag väntade mig att se min lön på kontot i går. Jag väntade mig att få se en ganska fet rackare där, 24 timmar kvalificerad övertid under en helg ger trots allt en hel del. Fanns den där? Nopp. Okej... tänkte jag, vi får väl se i morgon då. Fanns den där idag? Nopp. Okej... tänkte jag. Så jag ringde praktikplatsen, en av handledarna. Han skulle ringa runt.

När han ringde tillbaka sade han att lönekontoret inte hade några uppgifter från mig, alltså har inte min lönerapport kommit fram. Jag gav den till min handledare för att få den påskriven förra måndagen när jag var inne för att lämna tillbaka mina grejer, och jag kanske väntade mig att få tillbaka min kopia av den. Så hände inte, och nu sitter jag och väntar.

Tankarna som slog mig i lumpen känns lockande. Ska man få något gjort kan man lika gärna göra det själv.

All are equal in the end

Efter att ha pallrat mig ur sängen inför morgonens stundande promenad satte jag mig vid köksbordet och drack ett glas vatten. Normalt sett skulle jag ha suttit och tittat ut genom fönstret, läst väder- och pollenprognosen i tidningen, och sedan gått ut. Idag såg jag inte ut genom fönstret. Väder- och pollenprognoserna blev olästa.

Få saker förvånar mig i tidningar nu för tiden. Kanske beror det på mitt ganska stora mått av skepsis, kanske beror det bara på att jag har låga förväntningar, men idag blev jag förvånad.

"Michael Jackson död" var orden som mötte mig. Det var faktiskt väldigt oväntat. Han och hans musik har alltid funnits under min livstid, som att det vore självklart att han skulle vara odödlig. Motsatsen bevisades i natt; även om han var precis lika dödlig som resten av oss så kommer musiken leva kvar.

Mannen som gav Moonwalken ett ansikte, mannen som gav glitterkavaj, hatt och den vita handsken ny mening, en av världens största artister genom tiderna - the King of Pop är död.


Göm dig på tisdagens realisation

Jag har kommit på varför gamla rör sig så långsamt. Minns du Jurrasic Park? Det påstås att T-Rex inte ser dig om du är still och ger fan i att ge ifrån dig ljud. Det här vet jag absolut ingenting om, däremot finns det en intressant parallell.

Ponera att gamlingarna tror att Döden besitter samma attribut som T-Rex. Därav kommer deras långsamma rörelser - döden hittar dem inte så länge de inte rör sig fort eller ger ifrån sig ljud.

Min teori har dock en svag punkt. På tisdagsförmiddagarna har det alltid varit pensionärsrea i en av matbutikerna i Täby Centrum. Om det är så fortfarande är jag inte säker på, och jag vet precis hur dumt pensionärsrea låter. Aldrig att jag skulle rea ut min pensionär. Fullt pris gäller.

Jag har aldrig sett så snabba gamlingar som under denna rea. Antingen vågar sig inte Döden in eftersom han troligen skulle bli ihjältrampad, eller så är det många Dödar (?) där inne som jagar de stackars gamlingarna.

En sak är dock säker: tisdagsförmiddagar håller jag mig borta från Täby Centrum.



Jag styr väl min egen vilja?

"Det måste vara jobbigt att gå med sådana tvångstankar hela tiden."

Jag har aldrig sett på det på det viset. Kan man kalla mitt levnadssätt, mina träningsvanor, för tvångsmässiga? Nog för att jag blir rastlös lätt, men tvångsmässigt?

Jag kan visserligen inte bara ligga på en madrass i solen, utan måste aktivera mig på något sätt - men tvångsmässigt?

Jag klarar helt enkelt inte av att sitta inne en hel dag. Har jag ingenting att göra så ser jag till att jag bara går utan mål, endast för att aktivera mig - men tvångsmässigt?

Jag får dåligt samvete efter ett missat träningspass och känner att det måste tas igen vid nästa tillfälle - men tvångsmässigt?

Det är inte som att jag vaknar varje morgon och springer en mil bara för att jag känner att jag måste det. Jag tränar inte när jag är sjuk, men då blir jag fortfarande rastlös...

Var går gränsen för tvångsbeteende? Då det hämmar ens vardagliga liv? Ens arbete? Hur märker man att det hämmar en om man redan lever det och är så inne i det? Hur kan jag orka ha tio frågetecken i samma inlägg utan ett enda svar? Elva frågetecken med rubriken inräknad.

Den dag jag känner att jag hämmas av min träning är det nog dags att lägga av. Just nu är det så mycket annat än träningen som hämmar mig. Avstånd, till exempel.

Nog för att jag är vacker...

På senare tid har jag fått en del kommentarer som höjt designen på min blogg till skyarna. Jättefin, superfin, fin, kanonfin.

I stilla ro tittar jag på förstasidan på bloggen. Minuterna går. Jag känner hur mossan börjar växa på mig och hur mina fötter rotar sig i golvet. Armarna växer fast i stolens armstöd av syntetmaterial och det svarta tangentbordet täcks av centimeter efter centimeter med damm.

Trots att jag tejpat upp mina ögonlock kan jag inte se det. Trots att mina sinnen är fokuserade till tusen på samma sak kan jag inte förnimma det. It simply is not there.

Vad är det som är fint? Det enda jag kan se som är fint, och redan kan likställas med himlen, är min profilbild. Fast där sprack min ödmjuka image. Tack för att ni tycker att min bild, och därmed jag (...) är fin!

Motivation, målmedvetenhet, längtan

Efter att jag i går hittade vad som kan vara ett av mitt livs kall har jag känt mig otroligt inspirerad. Visserligen har det inte gått ens ett dygn sedan jag hittade det, men än så länge spirar motivationen. På kvällen i går bestämde jag mig för att jag ska börja promenera innan frukosten på vardagar. Någon bestämd tid eller sträcka hade jag inte kommit fram till, utan tänkte istället att det är något som får komma helt spontant.

I morse var jag väl inte direkt taggad för en promenad, men jag hade ju lovat mig själv att gå så det var bara till att pallra sig ur sängen. Termometern visade 17 grader i skuggan. Några minuter över sju gick jag iväg.


Under min promenad tänkte jag ganska mycket, på allt eller just ingenting. I måndags gick jag samma strecka, men då tog jag mig verkligen tid att njuta av promenaden runt sjön, tog mig tid att ta in alla intryck, ta till mig känslorna och bara acceptera min underlägsenhet mot naturens skönhet och fridfullhet.

Då tog jag mig även friheten att sitta i skräddarställning på en brygga i ungefär en halvtimme och bara dumpa alla tankar medan bryggan sakta följde vattnets minsta vink. För en gångs skull var det tyst och jag kände mig som ett med naturen, ett med mig själv. Det var först när jag skulle resa på mig och insåg varför jag tidigare hatat skräddarställningen som naturen gjorde sig påmind i form av stelnande leder och ömmande höfter. Ja, jag är stel. Har alltid varit, kommer antagligen alltid att vara.

I morse satt jag inte vid någon brygga. Inför morgonens promenad hade jag andra avsikter än att låta intrycken sakta smältas. Idag var det istället jag som skulle smälta. Jag såg promenaden som ett träningspass, lågintensiv fettförbränning på morgonen samt som en liten väckarklocka för hur Fotrallyt kan komma att bli.

Trots att den mil jag gick var en form av träning där jag försökte hålla lägst 5 km/h så kunde jag inte låta bli att tänka en massa. Den tysthet, det tankemässiga vakuum som infann sig på bryggan i måndags gjorde nu anspråk på att få ta igen den tiden.

Jag tog ett nästan slutgiltigt beslut: att deltaga i Fotrally nästa år, under förutsättning att jag är hel, frisk och att loppet fortfarande går av stapeln. I samma beslutsgång kände jag att jag ska gå de tio milen till landet någon gång i sommar. En snabb beräkning sade att en oavbruten promenad med en lägsta hastighet om 5 km/h skulle ta 20 timmar. Jag kan tänka mig att, eftersom jag aldrig gått så långt i ett kör, så behöver jag nog ett dygn på mig.

Oavsett om Fotrallyt blir av så är en promenad till landet något jag måste göra, om inte annat bara för att det är en så sjuk grej.

Jag tänkte även på den senaste tiden. Så bra som jag mått de senaste månaderna vet jag inte om jag någonsin mått. Det senaste året har varit en fantastisk resa in på det där lockande sidospåret. Tankarna lekte rövare. Förtjänar jag att må så bra?

Jag tittade på min axel och såg att det var Murphy som stod och viskade dumma saker i örat på mig. "God dammit, you're getting good at this, but I'll get you. Just you wait." Han fick fingret en gång till och plaskade ner i vattnet en bit ut. Bite me, blev mitt svar.

Förtjänar jag att må så bra? Inte fasen vet jag, men jag tackar för det varje dag.


Mitt kall

Jag har hittat mitt livs kall. Säg vad du vill, jag må vara galen - men detta vill jag göra. Någon gång. Sista anmälningsdag för i år var sista mars, så jag siktar på nästa år tror jag. Då jäklar.

Dagens stora "?"

Elgiganten annonserar om sin stora sommarrea, och jag fastnade för en videokamera. I annonsen står det "Med PreREC-funktionen startar inspelningen tre sekunder innan du trycker på knappen, på det viset missar du inte ögonblicket." Det där låter ju sjukt bra.

But how? Jag är inte speciellt teknisk av mig, så jag låter någon annan stå för förklaringen. Hur vet kameran när jag tänker trycka på knappen? Tankeläsning? Vad händer om jag ändrar mig inom dessa tre sekunder, slutar den filma automatiskt då? Eller gör den uppror mot mig och vägrar sluta spela in? Slutar den fungera?

Tekniken går framåt.

Hur var det med fel?

Den 16-åriga pojke som sitter häktad misstänkt för mordet på en 15-årig flicka i Stureby har, enligt advokaten, erkänt både mordet och uppsåt bakom dådet. Uppsåtet bestyrks av flitig sms-trafik mellan 16-åringen och en 16-årig flicka som enligt uppgift är tagen till rättspsyk. Hon ska ha erkänt eventuell anstiftan.

Den 16-åriga pojkens advokat medger till SvD att han erkänt uppsåt, och insinuerar att det kan innebära både mord och dråp. Låt oss nu titta på definitionen av dråp, enligt 3. kap. Brottsbalken.

1 §. Upphör att gälla U:2009-07-01/ Den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio år eller på livstid

1 §. Träder i kraft I:2009-07-01/ Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Lag (2009:396).

2 §. Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest (ung. annars) att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.

Låt oss nu titta på definitionen igen. En kort stund bara. Titta på andra paragrafen och tänk sedan ett tag på omständigheterna som nystats upp kring 15-åringens död.

I kort finns inget som talar för att 16-åringen inte ska dömas för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Förutom en sak. Han är 16.

I Storbritannien har en 16-åring dömts till 17 års fängelse för mord. Helt rätt. Jag tycker spontant att vi i Sverige har ett rättssystem som daltar alldeles åt helvete för mycket med de kriminella. Det trippas alldeles för försiktigt kring ungdomsbrottslingar.

I min värld har han redan förbrukat sin chans. Det finns ingen omständighet som gör att han inte ska hamna i fängelse för mord, såvida inga andra bevis kommer fram. Han är straffmyndig, och att sitta på ungdomsvård är inte straff nog.

Jag sitter här, arg och väldigt ideologisk just nu. Jag står fast vid min åsikt. Han ska sitta i fängelse till han är minst 26, för att sedan komma ut och förhoppningsvis ge fan i att planera och ha ihjäl någon igen. Då domen faller kommer jag med stor sannolikhet få se min önskan slås i spillror då det förkunnas att han döms till sluten ungdomsvård i fyra till sex år, antagligen för dråp.

Standarden sätts återigen. Ribban läggs.

Notera: Vid eventuella faktafel vill jag bli rättad.

Turn of events

Midsommarhelgen tog väl kanske inte riktigt den väg jag hade hoppats på från början, men den artade sig ändå och blev en traditionsenlig midsommar med regn tillsammans med familjen.

Egentligen hade jag hoppats på att vara på annan ort, but Murphy interveined. Timmarna under torsdagskvällen fram till mitt då stundande antiklimax kändes så verkliga, och ändå så overkliga. Visst blev jag besviken, men samtidigt känner jag att jag nu längtar än mer. Längtan värmer.

Är längtan ömsesidig värmer det inte längre, det blir så mycket bättre än värme att jag inte hittar ett värdigt ord.

Sveriges största supadag?

Jag tänkte passa på att önska en trevlig midsommarhelg. Eftersom jag är lagom fördomsfull mot mitt eget folk så gissar jag att det planeras att dricka. Kanske i regelrätta tävlingar. Mängder blir det nog.

För en annan väntar åter en nykter midsommar med familjen. Den där fyllegrejen är inte något som tilltalar mig. Men alla är vi olika, och tack och lov för det.

Tänk på alla sjuka människor där ute ikväll, låt inte ett dumdristigt beslut förstöra din kväll - eller ditt liv. Be sensible.

Trevlig midsommar! Åter i detta forum på söndag.

Han igen

Från igår morse till någon gång på eftermiddagen var humöret och allt som berörs av det på en rikslåg nivå. Mot kvällen drog en konversation upp humöret igen och det kändes som att saker löst sig. Från igår kväll till nu ikväll har jag gått i en ovisshet om hur helgen skulle bli.

Jag var positivt inställd och en sida av mig hade till och med börjat hoppas att han hade glömt mig, gått vidare till nästa mobboffer. Nu för bara en liten stund sedan kände jag något på min axel. När jag såg mig om stod han där. Hans arroganta uppsyn gjorde mig arg, och hans sätt att föra sig på min axel gjorde det hela än värre.

Han gick sakta fram till mitt öra och viskade "You didn't think mr. Murphy had left you, did you? We're having much too fun for that, now aren't we?"

Min högerhand fördes sakta upp mot vänsteraxeln och med pekfingret snäppte jag iväg den lille snofsige saten från axeln. Han skrek efter mig "You can run but you cannot hide, you and I are destined to be inseparable!"

Jag log. Murphy må ha satt käppar i hjulet denna gång och fördröjt en så efterlängtad händelse, men lyckas han förstöra det så är han mer överjävlig än jag någonsin kunnat tänka mig.

För en stund fanns ingen Murphy, allt tack vare en enda person. Den arroganta plutten kan stå och skrika bäst han vill i mitt öra, när jag tänker på dig finns inget annat.


Daah?

Jag lägger upp en bild jag inte är speciellt stolt över. Det är inte likt mig och du kan inte räkna med att det händer igen inom överskådlig framtid. Det är alltså dessa glasögon jag fick utkvitterade innan lumpen för att ha som tjänsteglasögon istället för mina egna... Och de hade mage att undra varför jag inte använde mina lumpenglasögon...




"Does these make me look nerd?"

En liten saga

I trean på gymnasiet läste jag en kurs som hette "Symboler i dröm, text och bild". Det låter som en ganska flummig kurs, och det kan man väl säga att den var också. Det gick till stor del ut på att tolka symboler i drömmar och text, och även att frammana kreativitet hos sig själv.

En uppgift vi fick innefattade att vi skulle skriva en saga som skulle innehålla en del olika symboler, några klassiska sagosymboler. Jag tänkte bjuda på den, så får du säga vad du tycker. Den tog mig ungefär en timme att skriva ihop så somliga delar är kanske inte helt genomtänkta. Den är också ganska lång, så var beredd på det. Man kan också säga att den är smått absurd...

Mycket nöje!

Jean-Pierre och det Gyllene Klotet

Det var en gång, för inte allt för länge sedan, tre vänner - Pekka, Günther och Jean-Pierre. De levde i ett land, långt bortom vår horisont. Landets namn är för vårt språk och i folkmun för svårt att uttala. De tre vännerna bodde i en liten by, vars namn är ännu svårare att uttala. I detta land, och speciellt i denna by, var det mycket vanligt att man slog rot vid ung ålder. Det var alltså vanligt att man flyttade från tryggheten i hemmet tillsammans med sin respektive, för att starta nytt på annat håll. Vännerna hade känt varandra sedan barnsben, och de var nu i mellersta tonåren.


Pekka, Günther och Jean-Pierre hade en mystisk hobby som de ofta utförde tillsammans. De brukade kasta ett gyllene klot till varandra - klotet var för övrigt Jean-Pierres. Jean-Pierre höll mycket av sitt klot, han älskade det nästan över allt annat, det enda han älskade mer var sin familj, livet och tanken på att han någon dag skulle få gifta sig.


En dag när de tre vännerna stod och kastade klotet till varandra, precis som de brukade, så hände det en underlig sak. Jean-Pierre började kasta klotet till Pekka, som sedan kastade det till Günther och han tillbaka till Jean-Pierre. Efter ytterligare ett varv när Jean-Pierre skulle kasta klotet till Pekka igen, så tappade han klotet och det rullade iväg mot en damm, och till slut ner i dammen.


Jean-Pierre blev naturligtvis förtvivlad och sprang efter den, men han hann inte ifatt den innan det oundvikliga skedde. Pekka och Günther stod och såg på den förtvivlade Jean-Pierre som satt på knä vid vattnet. Klotet var fortfarande inom synhåll, men det berodde på det mycket klara vattnet. Klotet var fortfarande utom räckhåll. Det skulle inte heller gå att dyka ner i vattnet och hämta det, dels för att ingen av vännerna kunde simma, och dels för att det var väldigt djupt. Jean-Pierre var förtvivlad, han visste inte till sig, han snyftade att han skulle göra vad som helst för att få tillbaka klotet.


Till allas förvåning dök det upp en ytterst avvikande varelse ur dammens djup när Jean-Pierre närmast hade givit upp hoppet. Ingen av vännerna hade tidigare sett någonting så ytterst märkligt som det som nu var framför dem. Tingesten, som i det närmaste såg ut som en jättestor groda, såg på dem alla tre med klotrunda ögon. Sedan talade den.


-          Tappat ditt klot har du, vän. Tillbaka ha det, vill du, nästan kväkte varelsen med en kvinnoliknande röst.

-          Ja, det skulle ju vara trevligt... trevade Jean-Pierre, med sin tillgjorda franskliknande dialekt, efter en stunds tvekan och tyst överläggning med vännerna genom ögonkontakt.

-          Vad som helst, för klotet tillbaka, gör du, vän? fortsatte den grodliknande varelsen.

-          Jo, det kan man väl säga? Jean-Pierre tvekade en aning, men höll sig till det han hade sagt.

-          Hämta klotet, jag kan. Men du göra vad som helst, måste då, det jag vill. Varelsen såg sig omkring och såg ställd ut, när den tänkte över vad den hade sagt.

-          Jag gör vad du vill, bara jag får tillbaka mitt klot!


Varelsen dök ner i vattnet och hämtade upp Jean-Pierres gyllene klot. Han blev så utom sig av glädje när han fick sitt klot, att han flög upp från vattenbrynet och skuttade hela vägen hem med sina vänner. Varelsen ropade efter dem, men Jean-Pierre var så exalterad av att ha fått klotet tillbaka att han inte hörde. Dessutom var han väldigt högljudd och det hindrade de andra från att höra någonting annat är hans försök till franska glädjesånger. Varelsen blev stött, och gled tillbaka ner i vattnet.


Senare på kvällen, när de tre vännerna och Jean-Pierres familj åt middag, hördes slöa, klafsande fotsteg vid dörren, och plötsligt knackade det på dörren. Jean-Pierre tittade på sina vänner, och på sin familj. Hans pappa frågade om han inte skulle öppna, så Jean-Pierre knatade iväg mot dörren och öppnade. När han såg den halvmeterlånga, grodliknande varelsen stå där på sina pinnsmala bakben, med rödglödande ögon, gav han ifrån sig ett tjut som aldrig tidigare.


-          Vad som helst, du göra, du sa, väste varelsen ondskefullt, men ändå vänligt på något knasigt vis, med sin kvinnliga röst. Det var någonting med rösten som gjorde varelsen vänlig.


Jean-Pierre slängde igen dörren, och gick och satte sig för att äta igen. Hans pappa frågade vem det var, och Jean-Pierre sa helt enkelt att det inte var någon vid dörren. Efter ett tag hördes samma slöa, klafsande fotsteg på trappan. Det knackade återigen. Jean-Pierre suckade, på ett franskt manér, och gled iväg för att öppna dörren.


-          Göra vad som helst du sa! Släppa in mig, du ska, sa varelsen som nu stod där på bakbenen igen.


Jean-Pierre smällde igen dörren precis framför varelsen. Lagom när han hunnit sätta sig slafsade det utanför dörren och det knackade igen. Jean-Pierre sa trotsigt att han inte tänkte öppna denna gång, så Günther gled iväg. När han öppnade dörren möttes han av varelsen igen.


-          Gör allt som jag vill, du ska göra, du sa, skrek varelsen, som sedan stannade mitt i sitt utbrott och såg sig omkring när den insåg att det inte var Jean-Pierre som stod där.


Günther gav ifrån sig ett illvrål och sprang in i köket och hämtade sin jacka, och sedan ut genom dörren, skrek igen när han såg varelsen, sprang förbi varelsen och ut i skogen. Jean-Pierre, hans familj och Pekka satt och tittade på varandra, sedan sprang de efter Günther ut i skogen. Efter att ha sprungit ett tag kom de ifatt honom. Han traskade fram genom snårskogen, som var mörk och ogästvänlig. Efter en stunds promenerande kom de fram till en glänta med ett jättestort träd mitt i. Trädet stod liksom på en kulle, upphöjt över alla andra. Det var ett majestätiskt träd, mycket högt, kraftigt och blomstrande. Svart stam och fint grenverk.


Vännerna stod och tittade på trädet ett tag, när det plötsligt skakade till och böjde sig ned mot Jean-Pierre.


-          Vääään? jollrade trädet på ett nästan barnsligt sätt, dock med samma kvinnliga klang som hos grodvarelsen.


Vännerna kände en så grym chockartad känsla och bara stod och såg på trädet som fortfarande var böjt ned mot dem.


-          Vääään? jollrade trädet igen.


Jean-Pierre såg upp mot himlen, han kände sig svimfärdig. Då såg han det, det stora, svarta, fladdermusformade molnet, eller märket, över solen. Stort och hotfullt var det, och det närmade sig vännerna snabbt. Det stannade precis framför Jean-Pierre, som vid det här laget var alldeles stel. Ingen visste vad som skulle hända. Blickarna gick från trädet till "molnet", och från molnet till trädet.


-          Vääään? mullrade trädet igen, eftersom ingenting hände. Alla ryckte till.

-          Göra som du säger, måste du, sa plötsligt molnet. Vännerna såg på molnet och nu hade det klotrunda, rödglödande ögon.


Jean-Pierre tänkte genast på Apokalypsen. Det var nu det skulle hända. Han kom att tänka på grodan. Han tänkte att han måste göra som grodan vill. Vännerna började springa hemåt igen.
 
-          Vääään?! ylade trädet.


Det isade sig i blodet på vännerna medan de sprang mot snårskogen. När de kom dit insåg de, att de inte hade den blekaste aning om vart de skulle nu. Pekka påpekade att lavar alltid växer mest på träds södra sida, och menade att de alltså skulle norrut. Ingen förstod varför, men de gjorde så.


Fyra timmars promenerande genom en till synes oändlig snårskog var resultatet av Pekkas vetenskapliga vägbeskrivning. Günther protesterade mot fortsatt gående och satte sig ned på en sten. Jean-Pierre påpekade, med sin egen version av fransk dialekt, att de måste fortsätta. Günther vägrade och knuffade undan Jean-Pierre som ramlade. När han vände sig om såg han ytterligare en glänta, med ett jättestort träd i. Detta träd såg ut nästan som ett Akacieträd, fast med samma lövverk som en björk. Det var ett mycket tätt träd, det stod i full blom och hade en mycket vacker pyramidform. Vännerna kände en mycket stark aura runt trädet. Någonting var speciellt med detta magnifika träd.


-          Hem? Ti-a ba-si-an, mumlade trädet plötsligt med en dov stämma.

-          Det var självaste... sa Jean-Pierre när de hörde trädet. Han vände sig mot sina vänner och frågade dem om de förstod. Ingen gjorde det.

-          Hem? Ti-a baksi-an! sa trädet igen.

-          Det är ingen idé, det här är ju fullständigt sinnessjukt, sa Pekka. Det går inte att förstå vad trädet säger. Han tänkte efter och stod djupt försjunken i tankar om vad det faktiskt var han hade sagt.

-          Hem? Titta baksidan! Titta på baksidan! ylade trädet som nu hade tappat tålamodet.


Vännerna såg på varandra och gick runt trädet. Där på baksidan var det som en vattnig spegel. De stod och såg på spegeln när trädet dånade åt dem att gå in i spegeln. Självklart ville ingen gå först, så efter ett tags tjafsande beslutade sig trädet för att hjälpa lite på traven och putta in alla tre samtidigt. Och så blev det. Alla tre flög in i spegeln och, schwop så var de hemma hos Jean-Pierre igen, på gårdsplan. Grodvarelsen stod på trappan och väntade vid dörren. Varelsen såg Jean-Pierre och hoppade ner från trappan och gick hotfullt på bakbenen mot vännerna. Ögonen glödde verkligen på den nu.


-          Du göra vad jag vill, du sa, du ska göra vad som helst för klot tillbaka, sa den.

-          Ja... det får bli så, sa Jean-Pierre uppgivet.

-          Sova i säng, på kudde din, ja tack, sa grodan.


Jean-Pierre blev chockad, men så blev det. Grodan fick sova på hans kudde. Grodan fick äta från hans tallrik och dricka ur hans glas. Så var det i tre nätter. När Jean-Pierre vaknade på den fjärde morgonen låg det inte längre någon groda vid hans sida. Istället satt det, i fotändan av sängen, den vackraste flicka man kan tänka sig. Han trodde naturligtvis att han drömde, men flickan talade till honom, med samma stämma som grodan, men vansinnigt mycket klarare och vackrare.


-          Brutit förtrollning, du har gjort. Jag är längre, inte någon groda. Älskar dig nu, gör jag.

Jean-Pierre blev förälskad i den vackra flickan som satt framför honom, och han tänkte att om hon verkligen inte var en dröm, då skulle hennes sätt att sätta orden i följd inte spela någon roll, så länge som de höll av varandra.


Jean-Pierre sökte med blicken efter sitt gyllene klot, han ville tacka det för vad det hade gjort. Han hittade det ingenstans och blev förtvivlad.


-          Utanför titta, du måste, sa flickan.


Hon och Jean-Pierre gick ut och på gården stod en gyllene vagn, med sju stycken snövita hästar i spann. Jean-Pierre gick in i huset, sa till sina föräldrar att han skulle åka och så rot. De godkände utan tvivel, hur är det ingen som vet, och Jean-Pierre gick ut. Nu stod Pekka och Günther på gården. De samtalade en stund, tog farväl, och Jean-Pierre och flickan satte sig i vagnen.


Flickan tog upp ett koger och en pilbåge. Hon drog upp en silverpil med ett jättelångt snöre fastknutet på den. Sedan sköt hon iväg den, helt galet långt. Hon sa att det var dit de skulle, och att de nu skulle hitta utan problem.


Hästarna drog iväg med vagnen, Jean-Pierre och flickan. Vännerna stod på gården och vinkade och hurrade. Naturligtvis var de ledsna innerst inne, de hade ju förlorat en vän. Vagnen drog iväg mot solnedgången, mot flickans hemvist där de skulle komma att leva lyckliga i alla sina dagar. Nästan alla, i alla fall.


Kvar på gården, där vagnen hade stått, låg nu ett silverklot. Pekka tog upp det och kastade det till Günther som kastade det tillbaka. På det sjunde kastet tappade Pekka klotet och det rullade ner mot dammen...


Låga förväntningar - låg besvikelse

Jag gick för att kolla in en klädes-rea idag. Vanligtvis är jag ganska restriktiv med att gå iväg till det överskattade Täby Centrum vid lunch, men idag var ingen vanlig dag ur den aspekten. Istället gick jag iväg, förberedd på att behöva möta pöbeln och hugga mig fram genom en folkmassa lika tät som denna mans behåring.

Jag hatar att köpa kläder. Av outgrundlig anledning är det bland det värsta som finns. Det finns förmildrande omständigheter i form av lugn och ro och hjälpsamma expediter. Sedan finns det också förvärrande omständigheter. Dessa manifesterar sig gärna i form av människor. Gärna många på samma gång också. Helst på samma ställe. Och högljudda, såklart. Med vagnar eller kanske jättestora kassar. Desorienterade måste de vara också, annars kan det lika gärna vara. En impulsivitet lika absurd som en talande fisk är ett måste.

Läs min förvåning när alla farhågor om en mur av människor packade på varandra visade sig vara rätt och slätt galna. Då entrédörrarna öppnades vällde det inte ut folk och jag behövde inte gå över lik och trampa på barn för att komma dit jag skulle.

Även i butiken, till vilken jag skulle, var det lugnt. En och annan förvärrande omständighet fanns, men överlag var de förmildrande omständigheterna övervägande. En man skulle naturligtvis försöka tränga sig förbi mig på det allra mest trånga stället i butiken. Med en kundvagn. Men vad vore en visit i dårarnas paradis utan något att reagera på?

Det är dagen före midsommarafton. Det var lunch. Ändå var det anmärkningsvärt få dårar. Det är så att man kan börja hoppas igen. Men, liksom jag helt enkelt inte kan ha blivit starkare utan istället måste ha gjort något annorlunda, kan det nog inte vara så enkelt som att det skulle vara något annat än att jag bara valde en bra dag. Jag förväntar mig att nästa besök kantas av nära döden-upplevelser och ångest för att väga upp för idag.

Citat

"Om internet har kommit för att stanna? Låt oss vända på det: har jag stannat vid internet för att komma? Svaret är ja."

Varifrån kan det komma?

Jag är förresten glad igen. Tack för det. Du är bäst.

Jag är verkligen en idiot

Just nu hatar jag mig själv. Jag har klantat mig ordentligt. Vad håller jag på med?

Jag vill så fruktansvärt gärna. Varför ska jag behöva vara så rädd? Varför ska jag hela tiden förstöra...

Det finns en enda riktigt stor önskan just nu. Jag kan ha slagit den i spillror. Finns det någon godhet i världen så löser det sig.

Jag tror inte du förstår hur mycket du är värd, hur mycket du betyder.

Ledsen, är vad jag är. Riktigt, riktigt ledsen, samtidigt som jag fortfarande hoppas. Innerligt. Jag vet att det skulle bli det bästa i mitt liv på många, många år om bara önskan slog in.

Förlåt.

Onödigt, men kul

Följande klipp hittade jag för ett par minuter sedan. Jag blev chockad redan första sekunden och plågade mig igenom klippet "bara för att". Men jag ska inte på något sätt påverka din åsikt, avgör själv. Mycket nöje! Jag hoppas dock att den andra är fake, annars tappar jag hoppet på riktigt.



Slutligen bjuder jag på en klassiker jag hittade för ett antal år sedan. Den har fortfarande all charm den hade då.
 

Jag bjuder

Jag är trött. Att gå upp kvart i fem en lördagmorgon är inget annat än absurt. Att sedan åka till jobbet halv sex för att börja jobba klockan sex och inte sluta förrän vid åtta - det om något är humor.

Man skulle kunna säga att jag är lite sliten och har ungefär noll att bjuda på idag. Istället slänger jag in ett av dessa helt meningslösa inlägg bara för att det är kul att hyckla till det ibland.

"T-Röd - för den som tänkt klart."

Guldkorn

I går när jag var på väg hem och gick förbi lekplatsen på gården, såg jag en väldigt liten kille. Han var väl ungefär 60-70 centimeter lång, sprang emot mig, vände sig mot lekplatsen och skrek "Daddaaa!". Jag håller alltid koll när småungar är i närheten, alla vet väl att ett litet barn kan få för sig precis vad som helst.

Jag gjorde inget undantag utan höll koll på lillen som sprang på gångvägen. Han stannade framför mig och tittade på mig med stora, blå ögon. "Baaaaaahhhhhhhhhhhh" skrek han åt mig och såg jätteglad ut, för att sedan fortsätta att skrattandes i  full fart fly från pappan som lugnt promenerade efter.

Jag log. Och så skrattade jag. Det var så oväntat. Ibland älskar jag barn.

Att sätta standarden

Om jag har ringt somliga av mina klasskamrater och kollat hur läget är och hur det går på praktiken, och allmänt bara pratat för att jag vill prata med dem - är det då för mycket begärt att någon av dem skulle ringa mig någon gång?

Jag kanske är gammalmodig. Eller kanske är jag bara blåögd.

Ribban är i vilket fall lagd.

A wise man said

"Det du sår får du skörda." Jag hoppas verkligen att jag får skörda något riktigt bra för en gång skull. Än så länge verkar det bra, det som vuxit upp har redan gett mig så mycket.

May the schwartz be with you

Jag är inte världens största Star Wars-fan, men en sak stör mig. Den lilla droiden R2D2 tilltalas ofta bara R2, men i undertexterna på svenska, på engelska vet jag inte, så står det "Arto".

Jag tycker det ser förbannat dumt ut, han heter ju trots allt inte Arto...

May the force guide me in my quest for anwers!

Vad är "dum"?

Jag är en person som är extremt fascinerad av människor. Hur olika vi kan vara tänker man normalt inte på, vi är ju alla människor och i mängden är det generellt ingen som sticker ut. Om man då tar och skärskådar individen istället?

Mamma jobbar som konsult på Axfood konsumentkontakt, och kommer alltså dagligen i kontakt med extremt jobbiga människor. Jag återkommer hit.

På Axfood finns kvalitetssäkrare och alltså även kvalitetsgaranti. Den innebär att varan är testad och godkänd av kvalitetstestarna, och skulle man vara missnöjd ändå kan man få ersättning. Detta låter säkert som en väldigt diffus formulering, och jag kan avslöja att den är ungefär lika diffus i sitt original.

Mamma jobbar som sagt i konsumentkontakten. Flera gånger har hon berättat om folk som ringer och kräver ersättning av helt orimliga skäl. Ett exempel är att någon fick ersättning för att en vara inte smakade som personen ifråga hade tänkt sig. Jag låter exemplen vara, och låter det nyss nämnda sätta ribban för vilken nivå detta rör sig om.

De gånger jag har lyssnat på mammas ingående beskrivningar om dessa människor som klagar har jag funderat på amerikanarna. De är ett folk som stämmer fysiska - såväl som juridiska personer hej vilt. Privatperson eller stort aktiebolag spelar ingen roll.

Gång på gång ser vi alla de roliga varningstexterna på amerikanska prylar eller kaffekoppar. "Warning: Content is hot" eller "To be used indoor only" eller kanske "Objects seen in rear view mirror is located behind you" är bara några exempel. Dumma jänkare, tänker man.

Tänk om! Är de verkligen dumma? Vid första anblicken ter det sig så, men tänker man på det en stund inser man att företagen tar till dessa dumförklarande metoder av en enda anledning: folket är smart. Genom att hitta luckorna och därmed sätten att utnyttja juridiken till sin fördel har folk satt i system att stämma för småsaker.

Det är problemet med ett rättssystem som tillåter absurditeter. I Sverige skulle du förmodligen aldrig kamma hem ett mål mot McDonald's för att du brände dig på äppelpajen eller kaffet - det tillhör sunt förnuft att sakerna man beställer är varma. Speciellt kaffet.

Detsamma gäller Axfoods konsumentkontakt. Genom att sakna direkta riktlinjer för vilka kriterier som ska gälla för utlämnande av ersättning har folk satt i system att lura systemet. Detta är ett problem som kostar leverantörerna massor med pengar - helt i onödan.

Fan vad dumma människor det finns, tänker man. Det är helt riktigt, visst finns det dumma människor. Dessa som beskrivs ovan är dock att anse som smarta, eller åtminstone sluga.

Svar till anonym - sådär lagom omgående

Men, snälla anonyme kommentator - ser du inte bristerna i ditt eget resonemang? Din bror köpte av en kompis? Såklart att han kan göra vinst om han köper av sin kompis, varifrån tror du att begreppet "kompispris" kommer? Därtill kommer att jag aldrig påstod att det var omöjligt att göra vinst.

Vidare behövs ett undantag för att bekräfta regeln!

Med varma förhoppningar om att du lämnar namn nästa gång! Och tolka svaret med en nypa salt!

- Mickesirritationsmoment crew

It spun around and bit me

Nu kanske jag framstår som lite pessimistisk, men det bryr jag mig inte om och det vore heller inte första gången. Faktum är att jag får framstå precis hur jag vill - jag kan ge sken av att jag är en introvert, halvt manodepressiv pensionär och det skulle bara vara en fasad. Precis som allt annat. Nu var jag extrem.

Finansiellt sett så finns det i stort sett ingenting som innebär vinst i slutändan när det rör köp. Det spelar nästan ingen roll vad du köper, allt blir en förlust om det kommer till försäljning av detta. Somliga saker kan man inte sälja - jag är skeptisk till att köpa någon annans underkläder eller strumpor och köper hellre nya. Dessa tillfaller kategorin förbrukningsvaror och kan således inte på något rimligt sätt tas med i detta resonemang.

Om jag köper en bil, ganska billigt, och fixar till den så det blir toppskick på den och sedan lägger ut den till försäljning, vad har jag för odds att skapa vinst? Det hela beror såklart på hur mycket man gav för den från början och hur mycket som lagts ner på den, men all in all är det svårt att se att man skulle kunna göra någon större vinst. Har jag dessutom fått för mig att ställa på bilen och åka lite med den under en sommar eller så, då ryker en massa pengar till försäkring och drivmedel. Vinsten är nästan borta.

Motorcykel följer samma mönster. En dator kan du egentligen aldrig få samma pengar för, har du köpt den får du inte igen det.

Men nu ska vi sluta måla fan på väggen och inse fakta: en stor del av det vi köper gagnar oss på något sätt - vilket alltså borde väga upp för det faktum att vi förlorar finansiellt på det. Och tänk på det, smaka på föregående mening. Hur sunt är det egentligen att väga ens existentiella premisser mot finansiella värden? Finns det ett värde på hur mycket mitt välmående ger om jag säljer mig själv?

I och med att jag precis har slagit hål på mitt eget resonemang är det ingen idé att bedriva vidare tankeverksamhet om detta ämne.

Stand in line

På min väg hem går jag oftast samma sträcka. Idag var på intet sätt något undantag. Det finns en passage i en garagelänga, i vilken någon har tänkt till och satt två ganska stora rabattkrukor för att hindra bilarna att gena ut på övergångsstället.


I denna passage mellan blomkrukorna är det anmärkningsvärt trångt och nästan omöjligt att passera två samtidigt, än mindre i motsatt riktning. Självklart ska det då komma någon precis när man ska gå där. En ung tjej, kanske 17, kommer gåendes. Snabbt. Jag går inte fullt så snabbt, men jag inser snabbt att det kommer bli trångt. Jag kommer in i chikanen först. Hon, strax efter.


Det jag tidigare insåg om att det skulle bli trångt stämde utan någon som helst förmildring. Hon fick nästan trycka sig förbi mig. Hennes hår blåste upp i ansiktet på mig, jag kände hennes axel mot min och jag kände det svaga vinddraget efter henne följt av en svag parfymdoft.


För all del, tänkte jag, efter er.


Nog för att jag förstår att folk vill komma mig väldigt nära till följd av min otroligt karismatiska utstrålning, (...) men att hoppa på mig när jag är på väg hem från jobbet är väl att ta i. Jag kände mig utlämnad och försvarslös, min integritet hade blivit våldtagen och misshandlad mitt på dagen utan att någon hjälp fanns att tillgå. Hulkandes stapplade jag hem och bröt ihop i badkaret, sittandes med knäna uppdragna mot bröstet, vaggandes stilla fram och tillbaka.


Måhända överdriver jag min reaktion en smula, men faktum kvarstår. Måste man tränga sig?


What I would and would not do

Det finns en hel del yrken jag har svårt att se mig själv i. Lärare, är ett exempel. Jag skulle få frispel på eleverna. Ett annat praktexempel på yrke jag har svårt att tänka mig är körskolelärare. Fy fan för att sitta bredvid en nervös 16-åring som aldrig suttit bakom ratten förut. Fy fan för att sitta bredvid en nervös 40-åring som aldrig suttit bakom ratten förut. Nej, tacka vet jag mina två ben. De är pålitliga.

När jag stod och väntade på tåget på väg hem såg jag en övningskörningsbil med tillhörande nervösa förare och än mer nervösa lärare. Tjejen bakom ratten blev gång på gång rättad av läraren att hålla "tio i två". Då hade de inte ens startat bilen än. "Tio i två" är förresten bara skitsnack - vem håller faktiskt så? Tacka vet jag "tolv". Med en visare. "Tre minuter i halv sju" fungerar också.

Hur som helst, när det väl begav sig att köra ut på vägen bland de andra bilarna undrade jag stilla hur hög puls de båda hade. Sakta, sakta rullade bilen iväg mot korsningen och sedan ryckte det till och bilen tvärstannade. Sedan ryckte det till igen och bilen skuttade iväg för att sedan långsamt, långsamt arbeta sig upp i hastighet.

"Lycka till" tänkte jag. Jag minns övningskörningen. Jag var nervös i början - vem är inte det när man vet att den som sitter bredvid granskar allt man gör? Jag påstår inte att jag var ofarlig från början, och jag påstår inte att jag är ofarlig nu heller, men det skulle ta en hel del för att få mig att sätta mig som handledare till yrket. Jag bävar inför den dag mina egna barn vill köra bil.

"Bilen är ett utdöende fortskaffningsmedel, barn, och det finns inget som helst nöje i det. Åk buss eller tåg - eller spårtaxi - det är roligare."
                            - Upphovsmannen till Mickesirritationsmoment om x antal år...

Duvbo revisited

Idag var vi återigen ute i det fina Duvbo, där medelårsinkomsten ligger på över 500 000 om året och 36 % av invånarna är miljonärer. Där en villa i snitt gick på 5,5 miljoner förra året.

Under dagarna som gått har jag haft en längtan, en känsla av tomhet. Saknad. Jag bestämde mig för att skicka ett väldigt kort och koncist meddelande, och jag fick ett kort och koncist meddelande tillbaka. Ett fåtal ord fyllde den där känslan av tomhet, kvävde saknaden och spädde på längtan än mer.

På eftermiddagen började vägbommarna krångla. Eftersom Palle tydligen tyckte att mitt förra utlägg om spårledningsfel var ointressant så går jag inte in på bakgrunden till felet med bommarna speciellt djupt, annat än på begäran. Det var i alla fall troligen hinderdetektorer i marken som strulade och gjorde att bara en av dubbelbommarna på vardera sidan gick ner.

Så bommarna ringde, och ringde och ringde. Ingenting hände och så var det i tjugo minuter, kanske en halvtimme innan min handledare tröttnade och avsaknaden av behörighet till och kunskap om den anläggningen gick ut. Där stod vi, tittandes på en kur som ingen av oss kunde utläsa något av. I ösregn. Sju grader på termometern.

Vi var frustrerade, kalla och ville hem. Till slut kom felavhjälpningen och vi kunde förklara läget för dem och efter trekvart ute i regnet kunde vi äntligen åka hem.

Frustrationen var som sagt påtaglig och jag var kall. Jag behövde dock bara tänka på de där få orden som gjort så stor skillnad för att få mig varm igen. Inget regn och ingen snöstorm kan rubba den värmen. Det är inte möjligt när värmen kommer från den bästa källan som finns.

2 + 2 = 6

"Så fixar du sexpacket" stod det på en bild som gjorde reklam för någon form av träningsdiet. På bilden var det en tjejs/kvinnas mage med ett fyrpack på.

Låt oss nu för en stund fundera på vad textens budskap egentligen var. För att inte bli för ledande låter jag dig själv spekulera. Jag vet trots allt vad jag själv tror.

The never-ending race

Idag är det tre år sedan jag tog studenten. Jag funderar stilla på vad jag har gjort på dessa tre år, vad jag har hunnit åstadkomma och var den övriga tiden tog vägen.

I stort har jag inte haft mycket att göra, men ändå har jag lyckats fylla dessa tre år. Direkt efter studenten kom sommarjobb i två och en halv månad. Därefter var det övningskörning och kortet var i hamn i oktober, tre dagar innan jag ryckte in. Efter muck var jag ledig i två månader medan jag sökte jobb som väktare. Det började jag med i december och de kastade ut mig i mars.

Nästan direkt efter att jag slutat på det gudsförgätna företaget G4S trillade en intressant skolkatalog ner i brevinkastet. Jag skickade in en ansökan och tog ledigt i ett halvår medan jag väntade på antagningsbeskedet.

Detta halvår har brännt i bakhuvudet rätt länge nu. Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna ha gjort, men jag valde att göra absolut ingenting.

Skolan började i augusti och vips så är vi framme i nutid. Presens. Skrivandets stund. Under praktiken nu har det gått upp för mig att det nu är svårare än någonsin tidigare för mig att veta vad jag vill syssla med.

För tre år sedan ville jag inte spekulera i vad jag skulle göra om tre år. För tre år sedan var det oändligt lång tid kvar till syrrans student - på torsdag är det dags. För tre år sedan såg det ut som att allt hopp var borta.

Dessa tre år har format mig mer än jag själv anar. Tiden går så fort.

Dessutom har det snart gått ett år sedan vi först fick kontakt. Det är nästan ofattbart, det är det enda ord som passar. Jag har svårt att tro det själv.

Bloggdesign|Dessan