Reflektion

Jag fick anledning att reflektera lite över livet på väg hem från jobbet idag. Det klev på en kille på bussen vid Solna Centrum och med honom följde en tämligen omisskännlig odör. Han såg ganska sliten ut och jag skulle gissa att han var alkoholist.

Jag kom på mig själv med att omedvetet döma honom efter utseendet - ovårdat hår, orakad och slitna kläder - och den karaktäristiska doften, och jag skämdes lite för det. Vem är jag att döma folk? Jag började först reflektera över vilket oerhört utbud av människor det finns, för att sedan börja reflektera över livet. Jag kommer att säga emot mig själv i följande resonemang, men försök att se vad det är jag är ute efter ändå.

Alkoholism är enligt mig något man väljer. Det är ett kontroversiellt uttalande som jag står för och jag ska förklara nu. Liksom det mesta i livet är även alkoholintag ett val. Det finns olika sorters missbruk och dessa är olika svåra att göra sig av med. Det alla i grund och botten har gemensamt är det egna valet.

I likhet med de flesta beroenden finns varningsklockor längs vägen. Att inte lystra till dem är att göra ett val, så enkelt är det. Att ge upp kampen är att göra ett val. Mitt val består av att aldrig låta mig själv hamna i den situationen. Slut.

Jag funderade på vad jag skulle tycka, vad jag skulle känna. Jag visste inte om jag skulle tycka synd om honom eller om jag skulle känna att det var tragiskt eller kanske vara glad för hans skull. Själva upphovet till mina reflektioner är vad som motsäger mitt resonemang. Jag tänkte att om han nu har valt att vara i den sitsen så finns det ingen mening med att tycka synd om honom, tvärt om ska man vara glad eftersom han då antagligen uppfyllt ett av sitt livs mål.

Har han ändå inte valt att hamna i den situationen, utan genom en serie slumpmässiga händelser slagits ur balans, då är det kanske synd.

Den motsägelsen fick mig att fundera på livets nyckfullhet. Man vet aldrig vad som kommer att hända, vad jag vet kan jag dra mina sista andetag vid medvetande i detta nu, för att i sömnen lugnt och fridfullt falla in i den eviga sömnen, eller så kan jag dö i extrema plågor när min kropp bränns till oigenkännlighet. Eller så kan jag helt enkelt sova gott och vakna av alarmet kvart i sex i morgon bitti, precis som vanligt.

Life is evil and deceitful. Lately, however, life's been good.

För övrigt var det på samma buss en dam som stog upp. Hon kastade blickar på den marinerade killen framför mig. Jag läste hennes kroppsspråk och utfallet var entydigt. Jag såg hennes mikrouttryck: uppdragen överläpp, rynkad näsa, ned- och ihopdragna ögonbryn - hon sken av förakt och ordet "äcklad" lös i pannan på henne varje gång hon såg åt hans håll.

Jag har börjat lära mig kroppsspråk, lära mig att tyda de snabba, omedvetna mikrouttrycken som säger så mycket. Det är inte lätt, det är en oändlig djungel i vilken det är farligt att gå vilse, men det är en riktigt intressant djungel.

Headline

De senaste dagarna har det känts som att något saknas. Jag längtar, och längtan driver mig genom dagarna. Jag hoppas, och förhoppningarna gör mig fortfarande glad. Jag tänker utan att tänka, och du är ändå där. Jag visste inte att detta var möjligt. Häftigt.

För övrigt har jag reflekterat lite över min låsta inställning till tid. Jag har tjatat lite om att tiden liksom försvinner, men jag har i mina grubblerier kommit fram till att jag antagligen kommer att, i viss mån, ha mer tid till övers när jag flyttar hemifrån. Detta kommer sig naturligtvis av det simpla faktum att jag då bestämmer över mig själv och lägger upp rutiner endast baserade på mig själv.

Kanske ser inte tidsfrågan så mörk ut ändå.

Dö?

Missförstå mig inte i mina kommande formuleringar. Fast å andra sidan, vem är jag att diktera? Missförstå om du vill.

Jag tror inte att jag någonsin har känt att jag inte vill dö. Jag har heller inte gått och längtat efter det, men tanken att jag inte vill dö har helt enkelt inte infunnit sig. Jag har varit mer lagd åt det själviska hållet, händer det så händer det och då finns det inte så mycket jag kan göra åt det. Ta det som det kommer.

Nu vill jag verkligen inte dö.


Språk, för ovanlighetens skull

Jag har funderat på en sak ett tag nu, och det rör språk. Vad är egentligen grejen med bebisprat? Varför kan man inte bara tala "normalt"? Vad är det som gör det gulligt att ta bort "r" och byta ut det mot "j"? "Kjam" är något ett litet barn säger, inte en tonåring utan talimpediment.

Och vad är grejen med att tala så till ett barn? Vad lär man barnet genom att använda sig av bebisprat? Vore det inte enklare, och mer fördelaktigt, att lära barnet att tala korrekt från början, istället för att påtvinga barnet ytterligare en inlärning när det kommer till att korrigera de talfel som finns kvar?

Jag förstår dock att det något barnsliga "Titta! Titta här! Titta bollen! Titta bollen röd!" låter roligare för barnet än det strikt akademiska "Se här, detta är en boll och den bär den röda färgen med kulörnummer #FF0000."

Jag längtar

I går kväll var jag hemskt trött. Jag var helt slut. Så slut att inte ens något vackert kunde hålla mig uppe. I morse var jag riktigt trött. Kylan slet i mig, penetrerade mina kläder och våldtog mig besinningslöst. Näsan drev mig till vansinne. Folk var som galna. En enda liten sak, och inte så liten heller, fick mitt humör på topp igen på morgonkvisten när jag kom till jobbet.

I går var varken bussresa eller tågresa något anmärkningsvärt. Inte till jobbet och inte hem. Idag var det hemskt.

I går verkade folk vara friska. Idag verkade folk ha gått och blivit dödssjuka. Dessutom verkade de, för ovanlighetens skull, ha glömt sitt hyfs hemma. Alla sitter och snorar och hostar hejdlöst. Jag vet hur det är när näsan rinner som en vidöppen kran och det kliar så mycket att man vill sandpappra den. Jag vet hur det är när det irriterar så i halsen att man tror att det är lungorna som hostas upp bit för bit i form av kladdiga, blodiga klumpar. Jag vet hur det är när ögonen svider som att man hade hällt salt i dem. Jag vet hur det är när nysningarna är lika svåra att stoppa som Hellboy och lika snabba som Flash.

Jag vet också hur man, i min mening, ska bete sig. Man kan lite fint linda in hostattackerna i armvecket, och nysningarna tar man med fördel på samma ställe istället för i handen som man sedan tar i ledstänger och dylika ateraljer med. Jag kanske är gammaldags.

Något jag i alla fall med säkerhet är, är att vara duktig på att upprepa mig. Jag har nog skrivit om just detta hundratals gånger. Kanske en lätt överdrift, men så länge problemet kvarstår så kommer jag att ta på mig rollen som Täbys lokale sjukdomskorrespondent.

För övrigt sägs det ju att när klockan är vissa klockslag så tänker någon på en. När jag tittade på klockan förut var hon 22:22'22. Någon måste verkligen ha tänkt på mig när jag även lyckas pricka in sekunden rätt. Strax därefter tittade jag på klockan igen, och då var hon 22:23, medan nästa klocka istället var 22:22. My, aren't I a popular one.

Jag längtar.

Ska det sluta så här?

Att vara vuxen är inte lätt. Gå till jobbet innan sju, komma hem vid halv sex, sex, äta mat, träna och komma hem strax efter nio, duscha och finna att klockan snart är tio. Då har jag ändå inte handlat och lagat maten.

Trist att det ska behöva bli så. Trist att man ska behöva prioritera bort det man älskar bara för att man måste jobba. Det är inte lätt.

Något av det enda jag ser fram emot på dagarna nu för tiden är att öppna min inkorg. Jag hoppas alltid att jag ska finna vad jag är ute efter där. Ibland lyckas jag, ibland inte. Då jag inte lyckas blir jag besviken, och den besvikelsen påminner mig om vad jag känner, så då blir jag glad igen.

Jag är ambivalent. En ambivalent hycklare. Like it or leave it.

Det är vår, ibland

Ibland undrar jag om vem som helst kan få jobba i radio. Man tycker att det borde finnas vissa krav, eller åtminstone att det borde hållas någon form av radioutbildning, typ inskolning, för blivande radiopratare.

En fördel när man sitter i radio kan vara att inte prata i mun på varandra. Det blir inte bara jobbigt att lyssna på eftersom man har svårare att fokusera på en person man inte ser, det blir också ointressant och frustrerande.

Något som också kan vara bra är om man har en radiovänlig röst. Att låta väldigt gällt, hest, trött eller "fjortisaktigt" passar inte i alla sammanhang. Men det kanske bara är jag...

För övrigt blev det lite vårstädning på landet. Dags att rensa upp tomten som förre husägaren lämnade i "befintligt skick". Man tackar. Något jag däremot tackar för är vädret. Strålande solsken och klarblå himmel. Inte konstigt att jag mår bra.

Nordanvinden gjorde sitt för att kyla ner mig igen, men min nyvunna inre värme gjorde sitt och satte hårt mot hårt med vinden. Jag frös inte.

När snön började komma under seneftermiddagen funderade jag lite. Jag blev lite förvånad över snön, och undrade direkt varför. Varför blev jag förvånad av snön i mars?

Min tankebalans har rubbats, jag tänker inte klart. Värmen jag känner söver min normala tankeverksamhet och ersätter den med ett ljusare tankesätt, ett ljusare förhållningssätt till saker och ting. Världen är vacker när våren kommer. Ett av de säkraste vårtecknen är när det börjar lukta skit överallt. Då är det vår.

Tack för den varmare vår du ger mig.

Sidospår

Livet är fullt av dynamiskt innehåll. Man kan likna livet vid en okänd, väldigt krokig väg med massor med avstickare där somliga leder till andra vägar, och somliga leder in i återvändsgränder. Saker och ting tenderar sällan att bli som man har tänkt sig, det är lätt att komma in i något med för höga förväntningar. Min erfarenhet säger mig att låga förväntningar sänker risken att bli besviken. Trots det får även jag smaka på besvikelsens bittra handflata ibland.

För ett tag sedan sprang jag längs vägen och in på ett sidospår. Då jag sprang in i mörkret sprang jag rakt in i en vägg. Det jag hade hoppats skulle leda någonstans visade sig istället vara omöjligt och jag fick med stoltheten släpandes i marken lunka tillbaka. Detta är ett scenario jag vet att många känner igen sig i.

Strax efter studenten hände samma sak. Efter det vågade jag inte hoppas längre, jag slutade gå in i saker med förväntningar. En tråkig bieffekt av att inte se sig för ordentligt, att inte ta reda på förutsättningarna.

Jag började hoppas igen när skolan började i höstas, jag kände att förväntningarna likt en varmluftsballong sakta började stiga, för att punkteras när jag rusade in i väggen. Jag lät mig luras av sidospårets vackra inkörsport och den raka första delen av vägen. Skenet bedrog.

Jag har aldrig sett mig själv som ett lockande sidospår förut.

Nu börjar jag känna att jag kan hoppas igen. Visserligen är jag skeptisk till sidospår nu för tiden, men detta spår känns mer rätt än något annat.

Med solen i ögonen, fåglar som kvittrar och doften av nyklippt gräs efter regn står jag och tittar på inkörsporten. Den lockar och utstrålar sådan energi att jag inte kan slita mig. Jag tvekar lite men jag är så nyfiken och energin är så stark. Jag vill utforska detta sidospår utan att trampa vid sidan om vägen och förstöra något.

Att bara stå och tänka på sidospåret är tillräckligt, men nyfikenheten är så stark. Jag vågar hoppas igen.

Is this me?

När jag klev utanför Vecturas dörrar efter jobbet möttes jag av klar himmel, frisk luft och en sol som sken mig rakt i ögonen. Jag var tvungen att kisa för att kunna hålla kvar blicken och jag njöt av varenda sekund.

På bussen var det lagom mycket folk och inte direkt någon som betedde sig på ett anmärkningsvärt sätt. Kanske beror den iakttagelsen på att jag bara mår bra, vem vet.

På E4:an stod det still och det gjorde mig absolut ingenting. Jag såg på klockan att jag skulle missa mitt tåg, och det gjorde mig ingenting. Solen var envis och fortsatte att sticka mig i ögonen, och det gjorde mig ingenting.

Jag funderade lite, tittade på alla bilar och tittade på bilisternas ansikten. Fruktansvärt många såg irriterade ut, stressade. Jag ogillar att sitta i bilkö, men funderingen kom: "varför?". Varför ogillar man egentligen bilköer? Förutom det faktum att det blir en kostnadsfråga så är det inget att gnälla över.

Just idag kände jag att bilkön liknade ganska mycket hur det är i skogen på en promenad utan mål. Det går att hetsa sig, man kan gå snabbare men då riskerar man att dels snubbla och slå sig, och dels att gå miste om naturens sköna, lugna atmosfär.

En skogspromenad lämnar mig massor med utrymme att tänka, bara glida iväg i min egen värld. Bilkön erbjuder samma möjlighet, men den uppkommer i fel läge för att uppskattas. Istället för att liknas vid en stillsam skogspromenad liknas den vid en igentejpad bil med slang indragen från avgasröret.

Tänk om alla kunde vara lika harmoniska som jag är idag. Vart skulle världen ta vägen då? Vi behöver våra dårar, och vi behöver våra "mellow yellows".

Mitt sinne är i balans och jag har bara lite svårt att fokusera ordentligt. Utöver det är det som det ska.

Tack för vad du tillför min vardag.


Nedflyttning

Bloggen får ligga lite i dvala under praktiken, den har halkat och hamnar nu en bit ner på min prio-lista. Att sitta på jobbet och blogga känns inte helt okej efter två dagar, jag vill nog ha lite mer kött på benen än så, tack.

Jag ägnar den tid jag har till övers åt träning och min ljusglimt, det jag ser fram emot under dagarna. Håll tillgodo.

Tack.

Bekräftelse

"Ett litet leende kan jag väl få, du ser så kriminell ut annars." Ja, dessa var orden som yttrades av fotografen när det var dags att fixa passerkort. Det kanske sades på skoj, men det bekräftar ändå en sak.

Need I say more?

Jag vill ha tråkigt

Efter första praktikdagen börjar den bistra sanningen om verkligheten så sakteliga att smyga sig på mig, och den sanna innebörden av och de medföljande förpliktelserna av titeln "vuxen" börjar uppenbara sig.

Jag inser mer och mer hur det kommer att vara när man äntligen lyckas lämna boet och har arbete, trots att jag redan har jobbat som nattväktare. Man kan tycka att jag redan borde veta, men skolan lämnar en i någon sorts parallellt universum, en skyddad sfär intill vilken uppskattning aldrig kan nå - man når uppskattning genom att lämna trygghetssfären.

Jag är ingen kontorsmänniska, alltså kommer dessa tre månader på kontor bli extremt plågsamma ur i stort sett alla synvinklar: mentalt kommer jag ha hängt mig i en kontaktledning för länge sedan vid praktikslut och kroppsligt kommer jag känna mig som åtminstone 200 år gammal.

Man undrar vad som egentligen är tänkt att bli av med livet. Ska man verkligen sova bort en tredjedel av hela livet, och jobba bort en tredjedel av sitt arbetsföra liv? Återstående tredjedel då? Under dessa åtta timmar ska man åka till och från jobbet, handla, ta hand om eventuell familj, laga mat, diska, tvätta, ha tid till sig själv, betala räkningar och städa. Minst.

Utan att veta det så vet jag precis hur det kommer bli när det väl kommer så långt.

Varför kan inte tiden alltid gå lika långsamt som när man har riktigt tråkigt?

She's home

Efter många om och men har så min älskling äntligen kommit. Hon är så vacker, hon är helt orörd och hon doftar av nytt. Jag är glad nu.

                   

Det smittar

Jag har sett detta klipp säkert 100 gånger och jag kan inte sluta skratta när jag ser det. Jag har kanske dålig humor, men det är helt sant att skratt smittar av sig.



Casualty of society

Jag ser mig alltid bakom ryggen när jag står på en tågperrong och tåget är på ingång, detsamma gäller när jag väntar på bussen. Jag ser mig om.

Är jag skadad eller är det sund paranoia? Jag ser det som sunt eftersom än så länge har jag inte hamnat framför varken tåg eller buss.

Snap out of it!

Över 100 trafikolyckor som följd av det kraftiga snöandet under gårdagen. Varför? Vad är det som gör att folk blir överraskade av snö - under vintern?

En van bilist borde veta vad halka gör, och en nyutexaminerad körkortsinnehavare borde - efter halkbanan - vara livrädd för att ligga för nära framförvarande bil under halt väglag.

Fenomenet med snön som överraskningsmoment är helt otroligt, vad är det egentligen som är överraskande? Snö och ishalka i juni är överraskande. 30 graders värme och vajande palmer i Stockholm i december är överraskande. Snöfall och ishalka i mars är absolut inte överraskande. Vakna.

Svindlare

Jag läste precis på New York Times om ett riktigt stort svindleri. Jag kan kort sammanfatta eller så läser du själv artikeln på två sidor.

Bernard L Madoff bedrev under minst 20 års tid ett pyramidspel där han lovade investerare ovanligt stor avkastning och lönsamhet.

Totalt under bedrägeriet beräknas han ha svindlat investerare på totalt 65 miljarder dollar, alltså upp till 572 miljarder kronor - det kanske största bedrägeriet i Wall Streets historia.

Hans advokat säger att Madoff ämnar erkänna sig skyldig på samtliga åtalspunkter, något som kan ge honom 150 års fängelse.

Jag fascineras av grova ekonomiska brottslingar. Mördare och misshandlare föraktar jag, våldtäktsmän och pedofiler hyser jag dödligt hat mot - men ekonomiska brottslingar fascinerar mig. Det är något med deras karaktär som är så fel, men som ändå undgår upptäckt.

Jag funderar ofta på hur man egentligen är som person om man faktiskt under, som i detta fall, 20 års tid kan lura av folk så mycket pengar genom falska förhoppningar. How do they sleep at night? Kan man leva så gott har man säkert köpt upp sig på ett lagom stort lager av både antidepressivt och sömntabletter.

Dödsskjutning igen

Det har hänt igen. Ytterligare en skolmassaker där gärningsmannen öppnar eld mot allt och alla, denna gång i Tyskland. Gärningsmannen, en 17-årig före detta, sköts senare ihjäl av polis efter en eldstrid på en parkeringsplats. Enligt uppgift ska pojkens föräldrar ha haft licens för 18 vapen.

Jag blir ledsen när jag läser nyheter av detta slag. Jag tycker det är tragiskt dels att det kan gå så långt utan att någon märker det, och dels att folk tar till dessa extrema mått av våld för att få utlopp för sina känslor.

Jag undrar vad som driver en 17-åring att ta med sig vapen till skolan och helt kallt skjuta ihjäl 16 personer, personer som man har haft någon form av relation med.

Efter mitt förra inlägg känns detta malplacerat, det känns otillräckligt på något sätt. Jag vet inte vad jag ska skriva, annat än vad jag precis har kladdat fram.

Det tynger mig, helt klart.

Diskurspartiklar

I sin doktorsavhandling skriver Gudrun Svensson, språkforskare vid Lunds universitet, att småord som "typ" och "ba" - så kallade diskurspartiklar - inte alls är onödiga utfyllnadsord utan faktiskt spelar en stor roll för ungdomars kommunikation med varandra.

Svensson försåg två tjejgäng i Malmö - ett gäng med invandrarbakgrund och ett med svenskfödda föräldrar - för att se skillnader och/eller likheter.

"Gemensamt för båda gängen var det snabba språket, det personliga berättandet och de ständiga språkliga markeringarna av närhet.

- De byter ämne ungefär en gång i minuten och varje replik är bara några sekunder, det är jättesnabbt. När de pratar med varandra tar de inga pauser. När den ena slutar, börjar nästa och ändå blir det sällan överlapp."
Källa: Nyhetskanalen.se

I artikeln från vilken citatet kommer står det vidare att "en funktion av de småord som hon forskar kring /.../ kan vara just att signalera var en mening börjar och slutar, så att de andra vet när det är dags att komma med replik".

Först och främst, helt spontant känner jag att detta är en intressant avhandling och jag skulle gärna läsa den eftersom jag är språkfanatiker och älskar språkutveckling och språkhistoria. Samtidigt tycker jag att det här blir något av en "vi-och-de"-studie.

Jag har alltid ansett att ett välvårdat språk är något som tyder på intelligens och dessutom är något som jag relaterar till - jag är mån om språket och känner därför starkt för andra som också är det.

Några kommentarer från läsare:


"Jag har alltid sett rappt 'pladder' som ett tecken på lägre intelligens och flumaktighet, vilket inte ger någon respekt i andras ögon. Jag har därför alltid försökt att tala så ordentligt som möjligt. "

Erik


"Detta visar bara på att det professor Higgins påvisade i 'Pygmalion' är fullkomligt korrekt - vi blir bemötta som vi talar. Ett välvårdat språk visar på bildning och intelligens, medan Rinkeby- och Rosengårdssvenskan visar i vilken samhällsklass man egentligen hör hemma. Integration är omöjlig så länge folk inte lär sig tala korrekt. Det spelar ingen roll om Du är professor eller jobbar på hamburgerkök, använder man språket på samma sätt så blir man likvärdigt bemött. De största samhällsskillnaderna ligger just i hur vi använder språket. Att då uppmuntra ungdomar och invandrare att tala en obegriplig svenska befäster bara skillnaderna, och skapar en ny underklass i stil med USA´s 'white trash'."

Lars Ulwencreutz

Jag vill börja med att ifrågasätta Svenssons formulering "kan vara just att signalera var en mening börjar och slutar, så att de andra vet när det är dags att komma med replik". Vad är det då som gör att jag i språkliga sammanhang inte har några svårigheter att avgöra när en mening är slut när jag pratar med folk som inte använder sig av dessa diskurspartiklar? Varför verkar dessa tjejer ha ett behov av att förenkla sitt språks uppbyggnad för att förstå när det är lämpligt att ta vid?

För det andra, "De byter ämne ungefär en gång i minuten och varje replik är bara några sekunder". Vad pratar de om som gör att de inte kan hålla kvar vid det och utveckla det vidare? Jag vet av erfarenhet från min skolgång att det inte är speciellt svårt att fastna i ett ämne och diskutera det djupare. Så är det speciellt nu, jag och mina klasskamrater kan hålla kvar vid ett ämne och djupanalysera det utan problem.

Till sist vill jag klargöra att jag håller med vad som sägs i kommentarerna ovan, dock inte samtliga liknelser utan mer de generella budskapen de förmedlar.


Spontana skriverier

Vad innebär det egentligen att älska sig själv? Vad innebär det egentligen att älska någon annan? Ordet "älska" har blivit så uttjatat, så utnött att det liksom svordomarna tappat sin status och den verkliga innebörden börjar falla i glömska.

Älskar jag mig själv? Jag vet inte, älskar du dig själv? Hur vet man? Jag trivs ganska bra som det är nu, men det finns en massa saker med mig jag stör mig på, praktiska saker. Betyder det att jag inte kan älska mig själv? Inte då.

Jag vet vad jag menar när jag säger "jag älskar dig" till någon, jag vet att jag menar det eftersom det är få förunnat att få dessa ord yttrade för sig. Jag vet inte vad andra menar när de yttrar samma ord. Jag vill tro att alla har samma värderingar på den fronten som jag har, men jag vet samtidigt att min önskan är en dröm.

Jag tänker lite på självuppfattning. Någon på min kontaktlista på MSN hette "Jag är en tjock tjej fast i en smal tjejs kropp" och jag frågade mig själv på en gång: varför? Vad är det som gör att hon ser en överviktig, ful tjej när hon ser sig i spegeln, medan jag ser en helt annan människa?

Vi kan vända på det också, varför uppfattar jag mig själv som så smal medan andra menar att jag inte alls är så smal? Precis samma sak, fast omvänt. Märkligt egentligen, hur vår omvärld, samhällets normer och ideal formar oss mot vår vilja och helt utom vår kontroll. Vi kan stå emot till viss del, men ingen undgår det.

Att älska sig själv var det ja... man kan inte älska någon annan innan man älskar sig själv. I så fall älskar jag mig själv.

Jag yrar. Eller?

Eutanasi

Till att börja med vill jag ifrågasätta en formulering som finns på Socialstyrelsens hemsida. "/.../ misstänkt för att ha dräpt ett spädbarn /.../". Har man verkligen dräpt? St. Göran (George) dräpte en drake. Känns som en förlegad formulering, en gammal ordform i en i övrigt ganska nyspråkig mening.

Hur som helst. Den senaste tiden har det pågått en smått hätsk debatt om dödshjälp. Detta i och med fallet med den dråpåklagade läkaren från Karolinska som står inför rätta misstänkt för att ha dödat ett spädbarn. Jag är inte så insatt i hur det hela har gått till, så jag lämnar det men håller mig kvar vid ämnet dödshjälp.

Jag vill klargöra ett par definitioner innan jag går vidare för att undvika eventuella missförstånd.

Palliativ behandling är lindrande behandling när bot inte längre är möjligt.

Aktiv dödshjälp är när man t.ex. med läkemedel aktivt förkortar en persons liv.

Passiv dödshjälp innebär att ett liv inte förlängs med medicinska och tekniska hjälpmedel.


Källa: Socialstyrelsen

När det gäller den palliativa vården känner jag spontant att det är oerhört oetiskt mot en annan människa. Jag baserar mina åsikter på min egen uppfattning om hur jag skulle vilja bli behandlad. Om jag var utom all medicinsk hjälp och mina chanser att överleva var noll, då vill inte jag att jag ska ligga i en respirator bara för sakens skull, för att det skulle strida mot regler och riktlinjer att göra annat.

Passiv dödshjälp är något jag är för, utan att tveka. Problematiken som kan uppstå är dock själva bedömningen, vem ska göra den, vad ska det finnas för kriterier, vem ska ta det slutgiltiga beslutet osv.

Aktiv dödshjälp är lite svårare, men även det är något jag kan tänka mig att stödja. Ponera att jag råkar ut för en bilolycka, eller som i Kalla Faktas reportage om Mimmi som ådrog sig svåra hjärnskador efter ett neurokirurgiskt ingrepp och inte kan och aldrig kommer att kunna gå eller prata eller ta hand om sig själv. Om min förmåga att kommunicera med omvärlden och/eller min perceptionsförmåga näst intill nollställs, om min förmåga att ta hand om mig själv på ett värdigt sätt försvinner, vill jag leva då?

Vill jag tvingas bli matad varje dag? Vill jag se de jag älskar lida över att jag tynar bort? Vill jag vara den belastningen? Jag kanske inte ens känner igen mina nära, alla kanske är främlingar, om jag nu uppfattar någons närvaro alls.

Det är en känslig fråga, men jag vet var jag står och vad jag vill om något händer. Du får tycka att jag har fel, självklart. Jag hoppas bara att jag inte hamnar i den positionen att jag känner att jag vill dö. Jag har det bra, speciellt nu. Tack.

Träningsmentalitet

Jag tränar för att må bra, och effekterna av träning i form av en frisk och någorlunda vältränad kropp är inget annat än välkomna bieffekter. Jag har inte som mål att bli ett kylskåp, det är heller inget jag verkar ha anlag för att kunna bli. Jag vill tro att jag har en ganska sund inställning till träning, med mål som är helt rimliga och utan fanatiska inslag åt någotdera hållet. Jag är väl vad man skulle kunna kalla för en hobbytränande person som utan egentlig målsättning tränar för det egna välmåendet och inte för att vinna några priser eller titlar.

Detta får mig helt osökt att tänka på min motsats inom träningen, de extrema fanatikerna som tränar för att bygga så mycket muskler att det blir onaturligt, för att sedan tävla om vem som ser mest onaturlig ut i löjligt små kläder och för mycket brun utan sol-kräm.

Vad är det som driver en riktig bodybuilder till att träna som denne gör? Visst sägs det att smaken är som baken, men jag tror inte att någon egentligen kan tycka att det är snyggt att ha vener på underarmarna tjocka som en normalstor tumme. Det tillsammans med muskler som ser ut att vilja riva sig igenom huden gör inte något större intryck på mig i någon positiv bemärkelse.

Vidare förstår jag inte riktigt hur man verkligen kan vara så galet fast i sin träning att man tvingar i sig mat man inte vill äta och drycker hit och pulver dit. Jag tycker nog att jag håller ganska goda kostvanor, men inte överdriver jag. Jag är inte näringsfanatiker och har inte stenkoll på hur mycket av det ena än det andra jag äter, och det spelar egentligen ingen roll. Förutom det faktum att jag i mina ögon är för smal, speciellt mitt komplexområde vaderna, är jag nöjd med min kropp.



Styrketräning i all ära, men ovan är inte snyggt. Det är på gränsen till groteskt. Tack för mig.

Rosing, vår drottning

I ren demonstrativ protest gick jag för en kort tid sedan med i gruppen "Jag vill INTE dejta Linda Rosing!" på Facebook. Senare följde en bitsk diskussion i statuskommentarsfältet mellan några av mina klasskamrater. Diskussionen närdes av en av mina klasskamrater som provocerande menade att vi hade gått med i gruppen för att vi var avundsjuka.

Jag ställer mig då frågan, vad finns det att vara avundsjuk på? Han menade, och vidhöll i skolan följande dagar, att vi gått med i gruppen för att vi var deprimerade över det faktum att vi vet att Rosing aldrig skulle se åt vårt håll. Hur kan man bli deprimerad av det? Borde det inte vara något att fira istället?

Jag såg ett videoklipp på Aftonbladet med lite från "Den rätte för Rosing" och jag blir helt paff.

Hon är skandalernas moder och verkar inte ha någon moral och inte någon skam i kroppen. Att "hora" runt i Big Brother-huset i direktsändning med sina barn tittandes på programmet känns något ogenomtänkt.

Rosing är känd bland annat för att hon är snygg, något som förbryllar mig något otroligt.

Min klasskamrat sa: "Micke, du är bara avundsjuk för att hon är snygg och inte vill ha dig." Min första tanke var "Hur vågar du...?". Magnus Betnér säger det fortfarande bäst av alla. Hur fan kan man vara känd för att vara så snygg när man är så ful? Hon kanske är smart, vad vet jag, men jag tycker inte att hon är snygg. Punkt.




Ironi kantas av allvar

På SVT ikväll gick det en debatt om mobbning i skolan, som sedan övergick till vad skolan egentligen ska ansvara för. Jag tänker dock hålla mig kvar vid mobbningen. En tjejs mobbare hade blivit dömda till samhällstjänst och skadestånd.

Vi försöker hela tiden göra saker och ting "lättare" för oss. Vi vill inte att våra barn ska må dåligt i skolan för att någon finnig unge med mindervärdeskomplex och självhävdelsebehov ska kalla henne/honom för saker utan egentlig anledning. Jag tänker dra en parallell som jag tycker passar. Måhända är den aningen långsökt, men likväl relevant.

Att försöka stoppa mobbning är lite som att hela tiden föra krig mot sjukdomar. Forskning bedrivs för att hitta vaccin hit och botemedel dit, ett sökande som hela tiden leder till att sjukdomarna utvecklas och vi blir svagare i och med vår kapacitet att på konstgjord väg kväsa infektionerna.

Jag har sagt det förut men eftersom jag faller tillbaka på tryggheten i repetition så säger jag det igen: jag hävdar inte att jag är fientligt inställd till medicinsk forskning - eller försöken att stoppa mobbning.

Betänk dock följande. Sjukdomar är en del av det naturliga urvalet, ett sätt för naturen, för evolutionen, att föra fram de starkaste och mest väl lämpade. Genom medicinsk forskning tummar vi på evolutionen. Jag tänker inte beskriva på vilket sätt eftersom jag ser det som uppenbart.

Tänk om det då är samma sak med mobbning? Jag tror att mobbning också är något som tidigare har varit en process i det naturliga urvalet, och jag stödjer mig på fakta från djurriket. Där förekommer tydlig mobbning, speciellt bland många fågelarters ungar och då i syfte att driva bort den svaga för att på så sätt säkra släktets fortlevnad.

Helt krasst tror jag att det är möjligt att även vi har det i oss, och att försöka tukta naturen ger biverkningar.

Som många som lidit i det tysta vet jag att det är hemskt när folk tar till ordens storslägga och går lös på en, men det har nog format mig till den jag är, till viss del i alla fall. Kanske är det så att jag är en av de starka som naturen vill ska sprida släktet vidare?

Now isn't that ironic.

My curse

Ibland undrar jag varför jag ska envisas med att tro det bästa om folk hela tiden. Varför tror jag hela tiden att det ska bli bättre? Oh dear, how ignorant I am.

Ämne som kan spinnas vidare på

Dagen började faktiskt ganska bra. Jag fick en fråga, en fråga som kom att dominera mitt tänkande under återstoden av dagen.

På väg till tåget går jag förbi bussterminalen och tillhörande a-lagare. En av dem satt på en av "deras" bänkar och jag såg att han tittade på mig när jag kom gående. När jag kommer till honom och ska gå förbi säger han "Och vem fan är du?" varpå jag tittar på honom. Då säger han hej till mig.

Min första tanke var "Vem fan är du?" och jag tänkte inte mer på det förrän det efter ett par sekunder slog mig att det faktiskt var en oförskämt bra fråga. Jag satt och tänkte på det på tåget, på bussen och under dagen. Synd att jag inte hade tid att prata med killen, han kanske hade en riktigt intressant ställning och intressanta kunskaper, vem vet? Frågan grodde i mig och gör det fortfarande: vem fan är jag?

Vad är det som definierar en person? Batman säger "It's not who we are inside that counts, it's what we do that defines us" och jag kan till viss del hålla med om det eftersom utåt sett är det just med bakgrund av vad vi gör som folk dömer oss. Samtidigt är det dubbelmoral av mig att säga så, eftersom jag därigenom medger att jag är "ingen" genom att jag egentligen inte gör något som märks i den övriga folkmassans ögon.

Jag eftersträvar inte att bli en speciellt offentlig person, alltså är inte min anonymitet något som egentligen stör mig, snarare är det än mer dubbelmoral där bakom, eftersom jag anser att det är min personlighet som definierar mig och jag vill gärna se att den gör mig till mer än just "ingen".

Kanske är det så att det är två sidor av oss som definierar oss, för två olika målgrupper. Tänker man på det så finns det ingen chans att någon som känner mig ska se mig på samma sätt som någon som inte gör det. Alltså, vad vi gör definierar oss för folk som inte vet något om oss medan den andra sidan, vilka vi verkligen är, till stor del även definieras och formas av vår omgivning och våra bekanta.

Om jag skulle få för mig att bli en offentlig, tokengagerad miljökämpe och riktigt otrevlig mot folk i min närhet speglas två sidor av mig. Å ena sidan är det miljökämpesidan som många antagligen kommer att beundra mig för och se upp till mig som följd av det. Å andra sidan är det den ovänliga, folkskygga sidan som mina bekanta ser.

Det finns ett ordspråk som säger att "den som är trevlig mot dig men otrevlig mot servitrisen är ingen bra människa" och det är något jag verkligen tycker att man ska tänka på när man dömer folk, och gärna innan man dömer dem. Det är även ett ordspråk som kommer väl till hands i samband med exemplet ovan.

Är då en av våra definitioner dominerande? Jag vill tro det och jag återspeglar till mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att vara otrevlig mot folk utan anledning, knappt ens om de verkligen förtjänar det. Denna sida är det dock ingen som egentligen ser, men det är den dominerande sidan av mig.

Jag är en vänlig, blyg, självkritisk och mer eller mindre handlingsimpotent gnällspik.

B

Man tycker att Hollywood borde vara ambitiösa med sina filmer. Samtidigt finns det kanske en anledning till att klassen B-film upprättades.

Är det inte lustigt hur utlänningar (läs: allt annat än amerikaner) i amerikanska B-filmer alltid ska prata engelska med brytning, även med varandra? Och är det inte lustigt att Sverige så ofta nämns, och ändå lyckas ingen pricka in den svenska brytningen, utan istället pladdrar de på med, oftast, tysk brytning?

Fanns ambitionen skulle skådisarna i alla fall prata sitt "modersmål" med varandra.

Rätten att undra är idag indragen

Oavsett var man vistas i sjukdomstider blir man ständigt påmind om att man lever när man är med människor. Är man bland folk ter sig alla funderingar och frågor kring hur det kommer sig att sjukdomar sprids så snabbt, nästan oförskämt överflödiga. Folk är svin, helt enkelt.

Miljonprogrammets charm

Jag fick för mig att googla mitt namn. Jag blev smått besviken då jag såg att jag bara fick ungefär 59 100 träffar. Jag trodde att det skulle ligga i klass med Barack Obama med ungefär 125 miljoner träffar... till och med Paul Hogan (Crocodile Dundee) får fler träffar än jag med sina 1 480 000 träffar.

Jag har en liten bit kvar till toppen, men vänta du bara. En dag när man googlar mitt namn så kommer inte det första som kommer upp att vara "VERTICAL GARDEN - VÄXTVÄGGEN", utan något betydligt mer konkret, mer givande och framförallt mer jag.

Skratta du. You just wait.

Mina grannar är förresten inte bara klumpiga utan tydligen även döva. Man tycker att jag i lägenheten bredvid/under inte skulle höra vad de andra tittar på, och än mindre kunna följa ämnet med min egen tv avstängd. Jag älskar att bo i lägenhet.

Titta inte, lyssna

Det första jag ledsamt kan konstatera när jag för bara en liten stund sedan kom hem från landet är att jag har haft helt rätt i mina tidigare hypoteser om invånarna i mitt grannskap. Till stor del utgörs de av blinda analfabeter.

Utanför vårt köksfönster har föreningen lagt en bandyplan. Efter ett par år fick de idén att sätta lite typ vaddering längs kortsidorna för att dämpa smällarna från bandybollarna som studsar när skotten missar mål. Det hela är ingen dum idé, men låt oss nu inte förglömma att det är mestadels barn som använder planen, och ha i åtanke att barn verkar tycka om ljud av diverse slag.

Barnen är fiffiga nog att komma på att man sittandes på sargkanten kan banka både med fötterna och klubban i sargen, och jag vet av egen erfarenhet från den svunna barndomen att det kan vara nog så kul att stressa de spelande barnen med ett idogt dovt dunkande som är helt utan takt.

På min tid, när jag var barn, inte tänkte jag på att jag kanske störde andra än de för attacken avsedda offren med mitt dunkande. Det fanns inte i min världsbild, jag var ju trots allt bara barn. Jag kan alltså i mångt och mycket acceptera att barnen dunkar lite i sargen.

Något jag däremot inte kan acceptera, och som förklarar vad jag menar med att mitt område bebos av blinda analfabeter, är när ungarna spelar fotboll på bandyplan. Man kan tycka att en ganska stor gul skylt med en överkryssad fotboll och texten "Fotbollsspel förbjudet" mot den svarta sargen kunde vara tillräckligt för att få människor att förstå, men icke.

Och dessa föräldrar, vad sänder de för signaler till barnen när de ger blanka fan i en förbudsskylt? Analogin "Gör som jag säger, inte som jag gör" ter sig relevant, men det hela känns som att det strider mot logiken, barn är trots allt riktiga härmapor.

Bloggdesign|Dessan