Thumbs up!

Jag valde att ta en promenad idag, för att se om det kunde göra mig piggare och lugna mitt oroliga hälsotillstånd. Jag misslyckades digert med båda målen, men det hör inte hit.

I värmen valde jag också att ta av mig på överkroppen. Visst, jag är blek och reflekterar ljuset bättre än en spegel, men man måste ju börja någonstans, eller hur?

När jag går förbi bussgaraget åker en buss förbi och jag ser att bussföraren tittar på mig. Han sträcker ut armen och gör tummen upp åt mig. Vad i helvete? Jag såg mig om för att förvissa mig om att det inte var till någon annan. Ingen syntes till.

"Hände det där?" undrade jag. Det var helt klart märkligt och jag visste inte hur jag skulle reagera. I was in a state of shock.

Vidare kan jag undra om folk faktiskt tror att bara för att jag har solglasögon på mig så betyder det att jag inte ser att de tittar på mig. Det måste vara min oemotståndliga kropp som drar till sig blickarna. Min kropp som jag själv inte direkt är nöjd med, men tilltalar det andra så är det väl fine.

Jag säger som förra året: antingen är det faktumet att jag är vit som ett spöke, eller så är det något annat.

I aim to please.

No more pizza

Jag tror att det dröjer ett tag innan jag äter pizza igen. Käkade det till lunch igår och tog en som jag aldrig provat, på ett helt okänt ställe också. Sjukt stor pizza som smakade ganska bra, och mätt blev jag. Efter det kom inte hungern tillbaka. Istället kom grymt magont och ett långt toalettbesök på kvällen.

Nattsömnen avbröts sedan av två akuta besök till densamma. Jag tackar Solhems Pizzeria i Sundbyberg för matförgitningen. Verkligen vänligt och extremt passande när jag hade planer för hela min helg. Nu är den helgen förstörd.

Till dig

Du vet vem du är. Du vet var jag finns. När du är glad, är jag glad. När du är ledsen, är jag ledsen.

When youre weary, feeling small,
When tears are in your eyes, I will dry them all;
Im on your side. when times get rough
And friends just cant be found,
Like a bridge over troubled water
I will lay me down.
Like a bridge over troubled water
I will lay me down.

When youre down and out,
When youre on the street,
When evening falls so hard
I will comfort you.
Ill take your part.
When darkness comes
And pains is all around,
Like a bridge over troubled water
I will lay me down.
Like a bridge over troubled water
I will lay me down.

Sail on silvergirl,
Sail on by.
Your time has come to shine.
All your dreams are on their way.
See how they shine.
If you need a friend
Im sailing right behind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.

Distance

Hur kan en variabel vara så konkret? Avstånd, hur kan ett och samma avstånd - på samma sätt som tid - te sig längre eller närmare?

Hur kan detta avstånd kännas så långt? Jag vill övervinna avståndet, fysiskt såväl som mentalt.

Efter en knapptryckning känns avståndet som bortblåst. Efter nästa knapptryckning är avståndet större än någonsin.

Jag saknar. Jag längtar. Jag hoppas. Jag fruktar. Jag är för första gången livrädd för hur jag ska uppfattas i det långa loppet.


Upprättelse för signalerna

Jag har sedan jag började plugga stört mig något oerhört på en sak. "Det är stopp/förseningar i tågtrafiken på grund av ett signalfel..." Känns det igen? Var och varannan av oss har på något sätt kommit i kontakt med detta, och antagligen tänks det också ofta att "det är väl ena jävla signaler som aldrig fungerar..."

Låt mig nu hålla en liten skriven föreläsning. Finner du fel måste du säga till, här är det viktigt att det blir rätt.

Jag agerade felavhjälpare idag. Då vi var ute i ställverket i Duvbo noterade jag att vägskyddsanläggningen, alltså vägbommarna, hade varit nere väldigt länge. Tågväg hade varit ställd på uppspåret, i riktning från Stockholm Central, och hade alltså stått på grönt sken med vit blink.

Det kom dock inget tåg. Istället lades tågvägen om och tåget norrut kom på nerspåret, alltså på "fel spår", lite som att köra mot trafiken.

Vi ringde trafikledningen inne på Centralen och de sa vad de såg på sina skärmar, tågvägen var ställd i stopp på båda sidor om isolskarven. Vi gick ut och tittade på isolen och där låg det en liten, liten metallflaga och glödde. Läs avsnittet om spårledningsfel nedan för att förstå varför den glödde.

Med en helt vanlig skruvmejsel petades flagan bort och signalerna kunde åter gå tillbaka till normalläge, och bommarna kunde gå upp. Signalfelet var åtgärdat.

Detta stör jag mig på. Signalfel. I helvete att det är fel på signalerna, de gör precis som det är tänkt att de ska göra - skillnaden är att något annat felar. I detta fall var det antagligen flagor från ett X2000-tågs bromsar. Tänk på det i fortsättningen, det är inte alltid signalernas fel. Tvärt om är det nästan aldrig just signalerna det är fel på.



Spårledningsfel


Moderna järnvägar är av säkerhetsskäl indelade i blocksträckor där det bara kan köras ett tåg i taget. En blocksträcka börjar och slutar alltid med en isolskarv som syns på bilden. I rälerna går en svag ström och när tåget passerar en isolskarv kortsluter hjulparet.

Då vet signalsystemet och tågledningscentralen att ett tåg finns på den aktuella blocksträckan. De icke strömledande materialet i isolskarven skiljer alltså blocksträckorna från varandra. Om isolskarven går sönder och det uppstår kontakt järn mot järn, fungerar inte systemet.

Fel på isolskarvar kan uppstå vid mycket varmt väder då rälsen töjer sig och trycker ihop skarven. Skarven kan också genom nötning kavlas ut och bakas ihop så att strömmen leds förbi skarven.

Ett spårledningsfel har uppstått. 




(Källa: Banverket)


Dubbelmoral?

Nästa vecka hägrar studenter. Tre dagar med utspring väntar och det kommer bli livat med långsamma lastbilar fyllda med studenter som firar att deras bästa tid i livet är över. I samband med detta kommer släkten hit för att fira min lillasysters student, och därför städas det nu.

Jag försökte förklara min ståndpunkt i det hela, men det gick inte alls. Ingen höll med mig och dövörat slogs till. Jag kan inte säga att jag är förvånad, tvärt om är det på tiden att jag möter motstånd ur det perspektivet.

Jag menade på att det är dubbelmoral att städa när det ska komma folk. Jag erkänner att jag inte är speciellt bra på att städa, jag dammsuger till och från men i övrigt är det ganska rörigt - organiserad oordning kallar jag det. Jag hittar det jag vill åt och om någon, eller jag själv, rör om i strukturen följer otaliga timmar med letande.

Att jag inte är bra på att städa innebär att även jag lever i dubbelmoral. Det jag lade fram för familjen var att det läggs upp en fasad för gästerna. Spontant tänker man att det är ordning och struktur på en familj med en välstädad bostad, medan en rörig lägenhet istället skriker om slarvighet och lättja.

Jag vill självklart att det ska se presentabelt ut när det kommer gäster. Därför städar jag alltid extra när det ska komma folk. I'm living my own nightmare. Genom att städa och ge sken för att vi är strukturerade, eller mer strukturerade än vi är, sätter vi upp en fasad av det vi vill att gästerna ska tro och tycka.

Att sedan inte orka göra något åt röran som onekligen smyger sig på i slutänden och sedan sitta med fasaden utåt att vara välorganiserad och ordningssam, är inte det dubbelmoral?

Groovyness

I tisdags tog jag ett steg närmare min dröm. Ett djupt andetag, en knapptryckning och en smått skenande puls.

Efteråt kände jag mig så glad. Det var enkelt, men så betydelsefullt. Det var första gången, låt det bara inte vara sista, och låt det inte stanna där.

Är det straffbart att må så här bra?

Definition of man

Mitt liv är intressant, verkligen. Det må låta väldigt sakrastiskt, men vänta ett litet tag innan du hoppar till förhastade slutsatser. Det hela avgörs av definitionen och vem man frågar.

I stort kan man säga att min dag består av tre moment med x antal delmoment. Jobba, träna, sova. Förra veckan tränade jag sex dagar, totalt sett åtta träningstillfällen. Helt ointressant för alla, till och med för mig själv. Tur då att jag bestämmer precis vad som hamnar här. Det är makt, ungefär lika mycket makt som att bestämma vilka post it-lappar som ska sitta klistrade på skärmen.

Jag önskar att jag kunde tillbringa mer tid med dig som betyder så mycket.

Om jag säger att det vi lämnar efter oss är avtryck av vem vi var och vad vi gjorde, får jag mena att jag har trevat väldigt försiktigt hittills. Annat blir det när jag blir chef och håvar in miljoner i årslön. Då blir det jättestamp.

"It's not who we are inside - it's what we do that defines us"

We are symbiotic creatures

När jag var ute på en promenad ikväll såg jag en kvinna som gick och rotade i papperskorgar efter burkar. Vilket livsöde, tänkte jag.

Det var dock inte allt jag tänkte. Jag fortsatte tänka. Om nu alla i Sverige skärper sig och pantar sina burkar istället, vad ska då de långlediga få sina pengar ifrån? Om nu alla långlediga fick jobb och bostad, vad skulle hända med alla burkar som kastas?

Vi lever i en symbios likvärdig med mykorrhiza - samspelet mellan en svamps hyfer/mycel och en växts rötter - eller kanske likvärdig med pollinering av växter med hjälp av insekter och fåglar.

Lite krasst kanske, men visst är det lite sanning bakom det.

I - På

Om jag säger "jag sitter i bilen" förstår du förhoppningsvis precis vad jag menar. Detsamma gäller om jag säger att jag sitter på en sten. Om jag däremot säger "jag sitter på bilen" tolkar du det kanske precis som att jag gör just det, eller så tror du att jag har gått och blivit galen.

Med detta i hand, varför använder man sig så ofta av prepositionen "på" när det gäller exempelvis kommunala färdmedel? Varför sitter man "på bussen/på tåget"? Min teori grundar sig i det simpla faktum att det hela utgår från hur man tar sig in i respektive.

Använder man imperativ för att få någon att sätta sig i bilen så säger man säkert "sätt dig i bilen", och när man ska ut gissar jag att de flesta säger att man "kliver ur/stiger ur". Om jag skulle säga "kliv ur bussen" låter det som att personen ifråga har legat inknölad i ett bagageutrymme eller dylikt.

Jag kanske är helt ute och cyklar. Är det så kan jag i alla fall meddela att jag trivs med min cykeltur.

What you do to me

"- We've got clearance, Clarence.

- Roger, Roger."

Kan du gissa vilken film?

För övrigt, eller för övrigt och för övrigt, det är allt just nu. Jag är på riktigt bra humör. Nästan hela tiden, av en enda anledning.


I'm so confused

Jag såg en reklam på en blogg. "Lös hår", uppmanade den. Varför ska jag lösa hår? Är det en form av gåta? Jag är rådvill, vad ska jag göra?

Jag är inte perfekt

Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända med mig. Det känns som att det blåser språkliberala vindar omkring mig, och de fångar upp mig och puttar mig dit de vill. Antingen är det precis så, eller så är det min omgivning som blir allt mer talspråkig i text medan jag står kvar på samma nivå.

Jag har länge funderat på när man ska rätta folk. Stundom har jag nog rättat folk vid fel tillfällen, men av det har jag också lärt mig när det är läge att knipa käft. Jag anmärker aldrig, och notera just "aldrig", på hur folk jag antingen bara känner flyktigt eller precis har träffat talar. Aldrig.

Just talet är något känsligt, det är något extremt personligt och karaktäristiskt och jag anser därmed att man helst ska undvika att haka upp sig på det. Jag kan inom familjen, på ett kärleksfullt och skämtsamt sätt, anmärka på saker som uttalsmissar eller galna syftningar. Detta i sig vet jag retar gallfeber på somliga, men i grund och botten är det bara på skoj och med familjär kärlek.

Skulle jag bete mig på samma sätt mot min omgivning kan jag gissa att jag snabbt skulle bli varse om att det inte var socialt accepterat att bete sig på det viset.

När det kommer till skrift är det en helt annan sak. Till att börja med är skriften ett annat språk än talet, uppbyggt av helt andra regler. Tänk dig själv, försök använda interpunktion, kommatering och en "grammatiskt korrekt meningsuppbyggnad" i talet, och du kommer snabbt att inse att det låter dumt. Läser man, t.ex., en bisats såsom man säger den?

Talet är spontant och förmedlar en direkt känsla, det kan inte redigeras om det är mellan två personer och betoning kan läggas på ord som i sin tur förmedlar en uppsjö av sinnesstämningar. Till detta läggs naturligtvis det otroligt viktiga kroppsspråket. Inget av detta kan egentligen appliceras på skriften.

Skriften styrs av strikta regler av en mycket enkel anledning. Om folk enkom skrev som de talade skulle det snabbt bli nära på omöjligt att förstå. Ju fler människor man vill nå ut till, desto viktigare är det att språket ligger på en nivå alla kan förstå - därav skriftspråket med alla dess regler.

Av detta kan vi då naturligtvis anta att jag, som språkpolis, är noga med hur jag stavar. Ja, det är jag, och jag rättar alltid när jag hittar ett stavfel, och jag uppskattar när jag blir uppmärksammad om ett stavfel. Rätt ska vara rätt, även om budskapet gått fram.

Stavfel i text är markerade med märkpenna i mina ögon. Jag ser dem nästan direkt och jag fastnar alltid ett tag på dem. Här kommer det känsliga: alla reagerar olika.

Jag berättade för en tid sedan om att jag rättade en kille på Facebook, där han hade skrivit "ennu" istället för "ännu". Han blev, som jag skrev, skogstokig och kallade mig en massa onödigt, som skadade honom mer än det skadade mig.

Jag vet inte om det är det att man måste vara lite finkänslig, lite delikat i sitt bemötande med stavfel och grammatiska tabbar. Jo, det vet jag visst, nog är det så. Frågan är istället hur det kommer sig att somliga blir fly förbannade medan andra uppskattar det och mer än gärna rättar till och erkänner felet.

Jag är inte perfekt, och det har jag aldrig påstått. Jag stavar fel ibland, liksom alla andra som inte använder sig av ordbehandlare - som man för övrigt inte kan lita på.

Jag är inte perfekt och jag är inte bäst, men jag ska göra allt jag kan för att leva upp till förväntan.

Peace of mind

Jag var frustrerad till tusen när jag kom hem idag. Jag var hungrig, riktigt, riktigt hungrig. Jag var trött, kall och kände ett otroligt behov av att uppsöka en god vän.

Jag gick ner för att träna, och när jag var klar fanns inga tecken på frustration kvar. Det var som bortblåst, vilket styrker något jag alltid har hävdat om min träningsmentalitet: inte är det bara för en sund kropp jag tränar, det är även för ett sunt psyke - även om de till viss del går hand i hand.

Temptation

Det finns riktigt mycket ögongodis där ute nu för tiden. Det är nästan så att vissa fall borde vara straffbara. Trots alla dessa frestelser finns det bara en som betyder något, en som jag tänker på, en som jag längtar efter.

Schtackars mig

Vad är det som är så svårt? Varför utsätts jag för detta av så otroligt mycket folk? Det heter Schweiz, inte "Sweitsch".

Ticks

Tänk på detta ett slag nästa gång du ser en ungdom på moppe: hur många av dem kan hålla jämn gas? Tänker du på det tillräckligt mycket för att få det statistiskt hållbart lär du komma fram till ungefär samma svar som jag, dock kanske lite beroende på var du bor.

Jag undrar om detta ryckiga körande kan bero på ticks efter för mycket sittande vid datorn. Det är trots allt högerhanden vi pratar om, och alla är inte högerhänta.

It's in my heart

Tillåt mig att ifrågasätta. Eller för all del, tyck hur du vill, håller du inte med blir det bara roligare; jag kommer dessutom att ifrågasätta hur du än tycker. Du kan alltså låta bli att tycka om det är så, jag bryr mig ungefär lika mycket oavsett vilket.

Hur kan man frivilligt sätta på sig ett par högklackade skor och klampa runt i dem en hel dag? Jag såg en tjej när jag väntade på bussen idag. Hon såg ut att ha fötter som skulle vilja döda henne, och ungefär det ansiktsuttrycket hade hon också.

Om man nu får så ont i fötterna av att ha sådana skor på sig, varför gör man inte sig själv en tjänst och tar av sig dem och kör på med ett par vanliga, schysta sneakers? Jag förstår inte...

Jag hänvisar till mitt horoskop igår. Jag försöker visst förstå. Det ligger i min natur, i mitt blod.

Greatness of our mind

Hur kan man sätta ett possessivt pronomen på något som är kommunalt, för alla? "Jag missade min buss/mitt tåg." Svaret torde vara "för att det är omständligt att säga 'jag missade bussen/tåget som jag hade tänkt ta'"... Åter ett bevis på att vi ständigt antingen försöker förenkla för oss, eller att vi sitter på ett subliminalt storhetsvansinne.

Question everything

Jag hatar att vara i vägen för folk. Jag ogillar att vara i vägen för folk, och jag ogillar att känna att jag stör någon.

Många människor verkar inte ha något emot att vara i vägen och störa andra.

Många människor verkar inte ha någon som helst uppfattning om att de faktiskt är i vägen eller på annat sätt stör.

Många människor verkar njuta av att störa och vara i vägen.

Vad är det som är så svårt med att kliva ur tåget när folk får stå och det är som packat med sillar? Varför förstår inte folk att det går lättare att ta sig ur om alla hjälps åt? Vad är det som gör att de hellre står kvar i vagnen och låter medpassagerarna som ska av kämpa för att ens komma framåt?

Mitt horoskop, som jag av oförklarlig anledning får i mailen, sa följande idag: "Man kan inte alltid rationellt tänka sig fram till, varför andra människor gör, som de gör. Försök inte att förstå det."

Första meningen håller jag med om till hundra. Andra meningen opponerar jag. Question everything. För övrigt är horoskopen skrämmande sammanträffanden ibland. Unless they really are true? Question everything, damn it!

Språktest?

"Is it a boj år a gööl?"

Man kunde tycka att radiopratare borde genomgå en kurs i engelska, eller åtminstone genomföra språktest, om de ska envisas med att prata främmande språk.

It's over

Mitt marathon är äntligen över. Efter 40 timmar har jag beslutat mig för att kasta bort resten av kvällen och lägga mig. Det känns det värt.

Jag hallucinerar. Saker rör sig i ögonvrån, mer än vanligt. Jag har dessutom inbillat mig att jag hört någon viska, när jag var ensam hemma. All in all känns det som att det är sovdags.

God natt.

Behöver en expert

Jag är ingen expert eller så, men ska verkligen halsmandlarna vara svullna, ömma och göra så att det gör ont när man sväljer? Me thinks not, men som sagt så är inte jag någon expert.

Blandning

Jag har ett par saker jag vill lyfta fram. Till att börja med har jag varit vaken sedan 05.45 i går morse så jag är lite seg i huvudet.

Igår gick jag och tränade för första gången på två veckor. Det var naturligtvis tungt att komma tillbaka, men det som verkligen tyngde mig var att se de individer som slänger med vikterna och rycker och sliter. Att se dem bara köra på som att allt var fridens, medan de egentligen borde ha brutit ryggen och slitit axlarna ur led för länge sedan.

Där står jag. Jag som gör allt rätt. Och jag åkte minsann på en axelskada. Och därefter influensa. Men jag är inte den som klagar. Detta gör mig antagligen starkare, i alla fall mentalt då min fysiska styrka knappast uppskattar sjukdom och skada.

Annat. På väg ut till Tumba i går för nattens arbete satt det en kille på andra sidan vagnen, snett framför mig. Han smackade när han åt. Högt och ohämmat. Jag undrar varför. Varför gör man så?

Annat igen. I Metro i går läste jag en insändare där skribenten uppmanade folk att "lära sig att nysa och hosta i armvecket!".  Jag sken upp som en sol. Hoppet är inte ute. Än finns det folk som bryr sig!

Ett dygn

Trots att jag nu, med ganska god marginal, har varit vaken och igång i över 25 timmar lyckades jag på hemvägen konstatera det redan uppenbara: jag kan inte sova på kommunala färdmedel. Till detta skall tilläggas att jag inte heller kan sova på flygplan eller i en bil som körs av någon jag inte litar på.

Frågan eller svaret?

Ibland är frågan mer intressant än svaret. Jag undrar om Lars Adaktusson och Donald Trump har samma frisör?

         

För övrigt sitter jag och tittar på ett sms. Om och om igen. Det är samma känsla i magen varje gång. Jag tycker inte om det.

Jag tänker på dig.
Puss.

Solfläckar

I may have hurt someone I deeply care about. For that, I am truthfully sorry and remorseful. I sincerely know that we will work this out. Or so I hope.

What the future holds...

Ett liv utan tvivel är ett liv utan val, där allt bara serveras och man glider på en riktigt fet räkmacka utan att riktigt förtjäna något av det man har. Ett liv utan tvivel är värdelöst eftersom man genom att lösa och komma till rätta med sina tvivel gör val som formar ens tillvaro.

Jag står inför tvivel. Stora tvivel. Tvivel som kommer forma min vardag. Jag tvivlar på mitt val av utbildning. Jag tvivlar inte på att jag kommer att fullfölja utbildningen, men jag tvivlar på om jag verkligen har valt rätt. Tvivlen finns alltid där, kommer alltid finnas och har alltid funnits. Tvivel är en del av mig, en gren som "Question everything" slår huvudet på spiken på.

Det är mycket som är intressant, mycket som gör att jag tvivlar på mitt kommande yrkesval. Varför tvivlade jag inte på utbildningen från början? Det kändes helt rätt. Är det inte så att man inte ska tvivla inför sitt första intryck, man ska lita på magkänslan?

Är det inte hyckleri att oroa sig för sina egna tvivel om man redan vet att man genom att komma till rätta med dem stakar väg för framtiden och en permanent lösning?

Jag oroar mig inte, men jag undrar. Jag är fullt övertygad om att min förmåga att analysera situationen och överväga aktuella premisser inför yrkesval ska leda mig på rätt väg.

För övrigt är "tvivel" ett oerhört fult ord. Ett annat fult ord, som många antagligen inte vet vad det är ens, är "sumprunkare". På tal om just det så är "sumprunkare" ett yrke. Eller var, rättare sagt.

Bloggdesign|Dessan