Am I evil?

Jag tror att alla någon gång varit med om vissa attribut hos någon som gör denne svår att ta på fullt allvar. Detta, eller dessa, attribut behöver inte nödvändigtvis vara av bestämd art, utan snarare kan de variera både i omfattning och i sättet de manifesterar sig.

En del attribut är fullständigt omedvetna, många smackar exempelvis när de äter eller tuggar tuggummi. Detta smackande verkar inte bekomma någon i min omgivning, men jag blir galen av det.

En del attribut är svåra att komma ifrån. Ursprung är ett av dem. Norge är ett attribut som av oförklarlig anledning gör att jag inte kan lyssna utan att vilja gå därifrån. Jag är en otroligt hemsk person, jag vet. Enough said.

På tåget hem blev jag bryskt påmind om ett fysiskt attribut som höll på att knäcka mig. En kvinna sätter sig snett framför mig. Jag lägger inte märke till något speciellt förrän efter ett tag. Detta var nog tur, annars hade jag förmodligen varit tvungen att byta vagn.

Jag lät min blick snabbt svepa över hennes ansikte. Utan att tänka på det såg jag ut genom fönstret. Då slog det mig. Fisk. Hon såg ut som en fisk i ansiktet. Väldigt, jätteöppna ögon och en putande mun. Jag var tvungen att fortsätta titta ut genom fönstret för att inte avslöja vad som hände i mitt magiska lilla huvud.

Våldsamma skrattattacker försökte ta sig ut och ögonen tårades. Andningen ville skena och var, trots stora ansträngningar, mycket spasmisk. Jag lät framtänderna sjunka in i underläppen och lyckades till slut kuva reaktionen.

Jag kände mig som en hemsk människa och det dåliga samvetet smög sig på, men jag kunde verkligen inte sluta skratta. Väl av tåget var jag tvungen att torka mig i ögonen. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Jag skulle bli hemskt kränkt om någon skrattade åt något jag inte kan rå för, samtidigt sitter jag här med detta facit i hand.

Jag har sagt det förut: jag är dubbelmoralen personifierad.

Första gången

Jag kommer aldrig att glömma första gången. Det är precis som de säger, första gången är speciell även om det inte blir så bra som det kan komma att bli efter några gånger, när man fått mer erfarenhet. Första gången är ett stort kliv, in i en ny värld. Väl där får man mersmak, vill göra det igen, kanske ta det mer intensivt, göra bättre ifrån sig.

Jag hade länge både längtat och fruktat det. En del av mig hade romantiserat det hela, medan en annan del snarare drog åt tumskruvarna ordentligt varje gång jag tänkte på det. Jag försökte förhålla mig neutral och inte måla varken fan eller motsatsen på väggen.

När dagen närmade sig var jag nervös. Så infann den sig till slut.

Liksom vilken annan helgmorgon som helst var det lugnt och stilla hemma. Jag kände ingen nervositet över vad som skulle komma, istället kände jag ett falskt gemyt, ett lugn vars äkthet jag avvisade som psykisk försvarsmekanism för att jag inte skulle skaka.

Romantiseringen slogs i bitar när timmarna hade gått och det var dags att komma på plats. Jag hade tänkt mig att arrangemanget skulle se annorlunda ut, mer lockande och med mer arbete och tanke bakom. Istället för att bli besviken log jag och omfamnade kaoset. Jag visste ju ändå vad som väntade.

Efter en massa pratande och skrattande var det dags för förspel, att bli lite varm i kroppen och låta vätskorna flöda. Vi värmde upp ordentligt, blev härligt varma i alla skrymslen och kroppen skrek att den var redo. Det kändes bra och jag var inte alls nervös.

Vi bestämde oss för att det var dags att gå "upstairs". När vi tog av oss kläderna fick jag för första gången se vad jag skulle få känna på. Vi äntrade skådeplatsen och så var det dags. Jag var nervös men kände mig ändå självsäker.

När våra halvnakna kroppar möttes för första gången försvann allt vad förberedelser och självsäkerhet hette. Jag hade sett på film och på tv hur man skulle, eller kunde, göra och övat en hel del på egen hand. Nu kändes förutsättningarna annorlunda.

Jag kände mig fumlig, visste inte var jag skulle göra av mig själv och känslan av att inte ha kontroll var väldigt påtaglig. Det visade sig vara mycket svårare än jag trodde att komma in ordentligt. Jag försökte flera gånger men fick snällt fortsätta förbehandla och envist kämpa med mig själv.

Efter ett litet tag fick jag mer flyt på det och lyckades penetrera ordentligt. Känslan var enorm och självförtroendet ökade. Jag insåg dock snabbt att jag blev trött fortare än önskvärt. Vi fortsatte att köra på och rätt vad det var så var det slut. Efteråt stod jag där, utan en bra prestation men som ändå varit bra med tanke på omständigheterna.

Nu har jag mersmak och tänker på det mycket ofta. Känslan av att vara där, hur allt runt en försvinner och man upplever total koncentration samtidigt som man försöker hålla sig så avslappnad som möjligt. Jag vet att det dröjer ett tag nu till nästa gång, men känslan glömmer jag aldrig.

Jag längtar till nästa match.

Truth unveiled...

Detta är helt enkelt bara sorgligt. Det är så tragiskt att jag inte ens tänker skriva något om det. Jag lämnar bara länken så kan du läsa själv, om du inte redan gjort det. Beklagligt, helt enkelt.

Aftonbladet

I'm not dead

I'm experiencing an all-time low in motivation. Stay tuned.

Råttor

Frågar man mig vad jag tycker om trender är svaret ganska troligt bara en trött blick och en lätt suck med huvudet något på sned. Samma reaktion får man om man frågar mig vad jag tycker om råtthundar, populärt även kallade chihuahuas.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man tänker när man köper en sådan. Personligen vill jag inte ha en hund som när den skäller trycks bakåt av sina egna ljudvågor. Jag vill inte ha en hund som kan gömma sig i mina skor eller som jag kan råka trampa på eller sätta mig på för att jag faktiskt inte ser den.

Folk får naturligtvis göra som de känner, mina preferenser är knappast lag, något som kanske är tur. Jag förstår bara inte, vad är det med att skaffa en liten äcklig råtthund för att det är trendigt? För att sedan bära runt den i en liten "doggy-bag". Absurditet.

Tacka vet jag riktiga hundar, typ mastiff, något konkret och något man definitivt inte bara missar. För att den hunden ska kunna gömma sig i mina skor måste jag specialbeställa. Då är jag nöjd. Jag tycker det borde finnas en lag om att man bara får ha hundar som klassas som riktiga hundar, med en mankhöjd över ett visst mått, eller en viss lägsta tjänstevikt.

Astronomiska funderingar

I morgon väntar det absolut bästa som finns, nämligen uppstigning absurt tidigt. Målet för morgondagen är Jönköping och Nordic Rail-mässan - en internationell järnvägsmässa. Det låter kanske inte intressant för gemene man, och ärligt talat känner jag mig inte det minsta motiverad att åka. Jag tar dock och sparkar mig själv i arslet och tvingar iväg mig. Det blir bra så.

Jag ska alltså stiga upp halv fem, ta första tåget som går 05.14 in till huvudstaden för att sedan bila 34 mil söderut. Glada tider, helt klart. Och här sitter jag och nästan somnar. Också glada tider.

Jag gissar att mässan kommer att leva upp till titeln "Min värsta mardröm" med alla människor, så jag åker dit förberedd till tusen. Samtidigt vet jag att det inte gör någon nytta eftersom väl där kommer jag känna ångesten och fobin för folkmassor sätter in.

För övrigt har jag en fråga: hur kan månen bli precis halv? Jag har alltid trott att månen hela tiden skuggas av jorden och därför har jag inte fått det att gå jämnt ut. Nu har jag dock börjat tro att det har att göra med att solen lyser på den precis från "sidan" och därmed får den upplysta delen att se ut som en halvcirkel. Däremellan skuggar jorden månen, vilket gör att den får formen av en skära. Har jag rätt?

Jag står dessutom inför en del prioriteringsbekymmer. Jag hatar att prioritera och framförallt att prioritera bort saker jag faktiskt tycker om. Nu är det träningen som står i centrum. Jag mår så otroligt bra när jag tränar, alla bekymmer försvinner och jag tycker det är kul. Problemet är tiden det tar, tid jag allt oftare känner mig tvingad att lägga på skolan.

Tänk så skönt det skulle vara om man slapp ha ett liv, om man kunde vinna hundra miljoner och bara dra sig tillbaka.

Skottpeng

Jag upphör inte att förvånas över människor och deras påhitt, samtidigt som jag gång på gång slås av dessa påhitt och hur dumma de är och det konsekvenslösa tänkandet bakom. Motsäger det sig själv? Mycket. Är det förvånande när det kommer från mig?

I går morse på väg till tåget såg jag att någon eller några hade krossat en ruta i en busskur intill järnvägen. Medan jag passerade kuren tittade jag på det krossade glaset och skakade på huvudet.

När jag i morse gick till tåget såg jag att samtliga rutor i ovanstående kur var sönderslagna. Jag tittade på de stora mängderna krossat glas på marken och kände en överväldigande känsla. När jag sedan kom upp på perrongen såg jag att samtliga rutor i en av kurerna där också var krossade. På enda sidan låg en massa sten. Jag tittade på stenen och konstaterade att den eller de som gjort detta hade plockat makadam från spåret.

Vänd mot glaskrosset gav mitt ansikte ifrån sig ett omisskännligt uttryck. Ett ansikte fullt av hat och oförståelse tittade mot en naken stålram, medan folk såg åt mitt håll.

Jag förstår inte vad det är för fel. Visst kan man känna någon form av missnöje gentemot samhället, men låt oss ändå tänka lite på konsekvenserna av det vi gör. Finns det inga andra sätt att göra sig hörd än att lämna ett anonymt märke som folk bara blir irriterade av?

Jag tycker det skjuts för lite i det här landet.

Bloggdesign|Dessan