Varför jag tvättar händerna

Bussfärden hem är ingenting jag brukar se fram emot. Den gångna eftermiddagen var inget undantag, utan den gav mig istället ytterligare anledning att inte se fram emot kollektiva färdmedel.

Tidsfascistisk som föreläsaren är så slutade vi på sekunden, något som brukar resultera i att jag kommer hem ungefär tjugo minuter senare än om vi slutar fem minuter tidigare. I dag var det dock dårarnas paradis i trafiken, något som gynnade mig så till den grad att jag inte missade bussen.

Dagens observation utspelar sig på buss 177, från det att jag steg på vid Solna Station till det att han klev av vid Danderyds sjukhus. Jag satte mig mitt i bussen och såg en äldre herre sittandes i ett av de motriktade sätena längst fram. Han var förmodligen sjuk, för han hostade hela bussresan.

Låt mig ge en kort beskrivning för den som inte är insatt i min lokala geografi. Bussresan mellan Solna och Danderyd tar normalt tio minuter om det är tomt. I dag tog det ungefär femton minuter - alltså ovanligt smidigt med tanke på trafikintensiteten.

Under dessa femton minuter hostade denna herre oavbrutet. Och gissa var han hostade. Just det, i handen. När han sedan hostat upp det mesta av sina lungor och annat smaskigt i näven var det dags att kliva av. Med stor möda greppade han stången med hosthanden och drog sig upp för att sedan masa sig av.

Något reagerade när jag såg det. Hur ska man kunna uppfostra barn till att hosta och nysa i armvecket när samhällets äldsta kör på as if there was no tomorrow...

Money rules

Jag tycker det är märkligt vad folk med pengar köper. Måste man, bara för att man har mycket pengar, köpa grejer till onödigt höga kostnader? Ibland verkar det så.

I dagarna avslutades Bukowskis Bergmanauktion, och priserna är hutlösa. Eller vad sägs om 11 000 för en papperskorg? Vore helt klart värt att ha något så dyrt att slänga skräp i, jag menar, lite klass måste det ju vara på en civiliserad, kultiverad, intellektuell stadsbo idag.

Å andra sidan ska vi inte bara lassa skit över rika människor. Det finns lika galna fattiga människor. Lyxfällan är ett fantastiskt bra program om man vill skratta åt folks misär och dumhet. Ibland måste man få sätta sig över folk, och då är skadeglädjen oersättlig.

Framgång

Jag såg tack vare den utomordentligt pricksäkra statistikgrejen jag har installerat att någon hittade till min blogg via en mycket märklig väg. Självklart var jag tvungen att söka på samma sak.

Google -> diffusa förkylningssymptom

Ja, där mitt bland annat märkligt fanns jag. Till råge på allt rörde det sig om ett inlägg som inte alls rörde diffusa förkylningssymptom. Intressant dock att personen i fråga faktiskt klickade på den länken och kollade in vad jag har att erbjuda.

Snart är jag i hamn, snart finns jag överallt!

Bara en tanke

Visserligen är det fantastiskt hur talanger idag kan få sin chans att synas i tv genom medier som exempelvis Idol eller Talang, men någonstans är det synd på den kapitalistiska och kommersiella baktanken med det hela.

Take a walk in my shoes

Jag är inte den som är utseendefixerad. Tvärt om brukar jag lite naivt och kallt säga att jag inte bryr mig om hur jag ser ut. Krasst kan man väl säga att väldigt få inte bryr sig alls om hur de ser ut. Exempel kan man dock se bara genom att sätta sig på en bänk och titta på folk. Ibland får man rysningar, ibland måste man vända bort blicken, ibland viker man sig dubbel av skratt.

Att vara utseendefixerad, att ständigt försöka förbättra med nya kläder, tonvis med smink och onödiga accessoarer är förknippat med den typiska blondinen. Varför vet jag inte, och jag tänkte inte ens komma till det. Är jag utseendefixerad för att jag är missnöjd? Tveksamt, men på sätt och vis måste jag ändå delge mig själv den utmärkelsen. Hej, jag heter Micke och jag är utseendefixerad. Problem? Vader.

En gång i tiden var jag extremt missnöjd, men nu för tiden är missnöjet betydligt mindre. Varför ska jag gå runt och vara missnöjd när jag kontinuerligt gör något för att avhjälpa det? Jag lider inte direkt några större kval för vaderna, folk stirrar inte och pekar och skrattar inte.

Så varför stirrar folk på mig när jag är ute då? Jag såg mig i spegeln och reagerade på öronen. Fan vad fula öron är. Så dumma de ser ut, så otroligt dumma. Samtidigt skulle vi vara aningen handikappade utan dem, åtminstone om våra sinnen var anpassade så som de är idag.

Är mina öron fulare än andras? Jag tycker mina öron är vackra, dessutom säger mamma att de är de vackraste öronen som finns. Är det min näsa folk stirrar på? Spegeln säger mig att den inte borde fånga folks uppmärksamhet på det sättet, vilket leder mig till munnen. Är min mun ful? Har jag en ful mun? Hur ser en vacker mun ut? Pekar mina mungipor nedåt på ett uppenbart surt sätt? Icke. Uppåt då, på ett oerhört överdrivet muntert sätt? Icke igen.

Min mun är väldigt neutral, helt enkelt. Så kanske stirrar folk på mig för att försöka utläsa någon form av känsla i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska börja le åt dem, liksom tacka för uppmärksamheten. Eller kanske tar jag det ett steg längre och faktiskt verbalt tackar dem. Mer extremt vore om jag på ett fysiskt sätt skulle visa min tacksamhet. Som tur är, för folk, kan jag inte kategorisera mig som den som gillar att krama främmande människor på öppen gata, helt spontant.

Någonting säger mig att det börjar bli läge att vänja sig vid blickarna och istället för att ifrågasätta och undra vad det är för fel på folk, helt enkelt bara medge att de är avundsjuka. På vad? Moi. Vad med mig? Inte fan vet jag, något måste det ju vara.

Just a dream

Jag hade övervägt det väldigt länge. Många rykten gick om vad som skulle ha hänt de andra som gjort det, och det var inte direkt några bra rykten. Svårflirtad som jag är trodde jag inte på ryktena, tvärt om ville jag få det klart för mig själv genom att bli antingen överbevisad eller få det bekräftat att det var båg.

Jag hade gjort lite bakgrundsforskning, gått igenom ryktena i detalj för att kunna efterlikna förutsättningarna så mycket som möjligt. Det var viktigt för mitt uppdrags resultat att allt var som för de i ryktena försvunna personerna.

Dagen infann sig då det var dags att göra det. Tiden med dagsljus bestod av såväl mentala som praktiska förberedelser. Jag var tvungen att packa någon form av dokumenteringsutrustning. I övrigt tog jag ingenting med mig förutom en vattenflaska. Nattens utomhusvistelse skulle antagligen inte bli speciellt lång.

Mot kvällen steg en gulaktig fullmåne sakta mot en molnfri mörknande himmel. Så lämpligt, tänkte jag. Klockan tickade vidare och timmen närmade sig. Med en halvtimme till midnatt gick jag ut för att hinna till mitt mål.

Enligt sägnen hade kyrkogården varit hemsökt i över hundra år, men rykten om försvinnanden hade börjat florera för bara ett tiotal år sedan. Själv hade jag aldrig märkt av något, men jag hade heller inte vistats där vid tidpunkterna för försvinnandena.

Det hade börjat blåsa kraftigt, dock var det fortfarande helt molnfritt. Månen stod högt över horisonten och stirrade mot mig som ett stort, vakande öga. Känslan av att vara iakttagen förstärktes av okänd anledning och en rysning fortplantades genom kroppen medan jag gick med snabba, bestämda steg. Temperaturen var inte låg, men vinden kylde ändå ordentligt genom min stängda jacka och träningsbyxor.

Jag tittade på klockan när jag kom fram. 23:44. Efter en sekunds tvekan tog jag ett bestämt andetag och klev in på kyrkogården. Var någonstans försvinnandena ägt rum fanns det inga uppgifter om, jag hade alltså inga som helst direktiv utan undersökte på egen hand.

Efter några minuter märkte jag att en tät dimma hade bildats längs marken. På vissa ställen hade den börjat stiga och gjorde det oerhört svårt att urskilja detaljer på håll. Luften började bli kallare och blåsten låg fortfarande på. Jag kände mig torr och tog upp vattenflaskan. Tom. Fyllde jag inte på den? Jag kände på flaskan, vred och vände på den för att se om det fanns några hål. Tog av korken och blåste i den. Ingenting. Inga hål eller övriga anledningar till att vattnet skulle ha runnit ut.

En korp flög lågt ovanför mig och satte sig i trädet bredvid. Jag ryckte till när jag hörde dess skrik. Instinktivt tittade jag på klockan igen. 23:58. Snart skulle det bevisas om det fanns någon sanning i ryktena. På håll hördes en ugglas hoande. Jag kände mig fortfarande iakttagen och såg mig om. En gren bröts och jag försökte förgäves se varifrån ljudet kom.

Utan att jag märkt det hade det slutat blåsa. Jag kände mig nu väldigt varm och pulsen skenade när jag hörde ljudet av fotsteg i löven ute i dimman. 23:59. Jag backade en aning och snubblade över en gravsten. När jag reste mig såg jag mitt namn på stenen, dock inte mitt födelsedatum. En klump bildades i halsen och jag svalde hårt för att få bort den.

En svettdroppe rann ner på näsan. Först nu märkte jag hur varm jag var. Utan att tänka knäppte jag upp jackan och tog av mig den. Jag tittade på klockan igen. 23:59'45. Femton sekunder kvar. Jag följde spänt nedräkningen. Tio sekunder. Kroppen spände sig och jag svettades ymnigt. Åtta sekunder. Jag skakar kraftigt. Fem sekunder. Jag ser mig snabbt om, tar upp kameran ur väskan och sätter igång den. Jag hade helt glömt bort den. När klockan slog midnatt hördes en djup suck. Jag reagerade kraftigt på det och snurrade runt med kameran.

Dimman var tätare nu och temperaturen hade fallit avsevärt. Jag frös. Grenar knakade i dimman och ljudet av steg blev tydligare. Jag riktade kameran mot ljudet. Kraftig andning började höras från samma håll samtidigt som en gestalt blev synlig genom dimman.

Pulsen låg nu på max och jag kämpade med att hålla kameran stilla. Min egen andning var snabb och ytlig, nära på hyperventilering. Skepnaden närmade sig i dimman och jag började se kroppsformen tydligare. Det såg ut som en man. Lampan på kameran! Jag fumlade med den och tände lampan och riktade den mot skepnaden. Borta.

Jag tog ett steg fram för att bekräfta att det inte var något där. Jag vände mig om och möttes av ett skrik. Jag skrek till och stapplade bakåt samtidigt som jag kämpade för att få grepp om kameran som nu bara hängde i handlovsremmen. Skepnaden gick mot mig och jag backade bort från den samtidigt som jag fick upp kameran och riktade den mot varelsen framför mig.

Beskedet chockade mig. Ronald McDonald? Jag blev lättad och just som jag slappnade av grep någonting tag i mig bakifrån och slet mig bakåt in i dimman samtidigt som ett gällt skrik hördes.

Jag vaknade med ett ryck. Efter en stunds bekräftelsesökande blickar konstaterade jag att det bara var en dröm. Jag la mig ner igen, blundade och vände på mig. När jag öppnade ögonen möttes jag av Ronald McDonald som skrek och jag slets bakåt igen.

Jag har aldrig gillat clowner. 

Proof of life

Den senaste tiden har varit allt annat än lugn. Efter att ha återhämtat mig så pass mycket att jag kan andas igen, så pass mycket att jag inte längre känner ångesten över att ha missat tunga signallektioner, kommer nästa och nästa. Det är inte synd om mig, faktum är att jag inte bryr mig om att tänka så. Det är som det är och förmodligen precis likadant för alla andra.

Min sjukdom verkar vara på bortgång, något jag tackar för samtidigt som jag ifrågasätter varför jag inte kan bli ordentligt sjuk istället för att gå och vara halvdålig hur länge som helst. Med förkylningssymptom och diffusa tentor hängandes över mig har jag inte haft någon ambition att träna. Träningen är som bekant min katalysator och uppehållet har givit gott om utrymme till tankeverksamhet.

Att jag tänker är inte speciellt förvånande, jag är trots allt människa, och som Peter så korrekt menar så är det vad som sägs skilja oss från djuren. Jag vet inte om djur tänker eller inte, och om vi inte kunde prata så skulle vi inte veta om vi tänkte heller. Däremot är jag ganska säker på att mina tankar skiljer sig avsevärt mot en elefants eller ett lejons tankar, eller kanske en pungråtta...

När jag öppnade fönstret nu på kvällen vid niotiden var det helt mörkt. Dessutom var det kallt, inte ens tio grader. Jag minns när det var runt 20 grader och nästan dagsljus vid samma tid. Denna tid är inte längre bak i tiden än två månader och den känns ändå så oerhört avlägsen. Vad hände med tiden egentligen?

Den uppmärksamme har märkt att jag inte skrivit speciellt mycket på sistone. Jag tänker inte skylla på något speciellt och inte heller antyda att jag tänker ta en paus eller lägga ner. Inget av det är nödvändigt. Frågan är om det är nödvändigt att skriva? Nödvändigt för vem? Jag skriver faktiskt ingenting som inte publiceras. Många av de jag följer skriver mycket och publicerar en del. Jag skriver för att publicera.

Egentligen skriver jag ingenting av värde, istället är det ofta bara kryptiska resonemang som många gånger motsäger sig själva som slutligen mynnar ut i en enda fråga eller hypotes. Visserligen kan väl det vara kul att läsa,  men jag börjar fråga mig själv vad jag får ut av det. Problemet med mig är att när jag väl börjar tänka är det snöbollseffekten deluxe. Det blir som ett tröskverk som sätter igång och bara tuggar på.

Varför fortsätter jag träna? Det enda som händer är ju att just ingenting händer och jag blir skadad eller sjuk och knuffas bakåt två steg från mitt ensamma steg framåt. Varför fortsätter jag envisas med gitarren, varför säljer jag den inte bara och skiter i det? Det enda som händer är ju att jag stör och tappar gnistan. Varför slutar jag inte skolan? Det enda som händer är ju att jag ifrågasätter mitt val.

Varför skulle jag sluta? Det är likställt med att ge upp, något jag bara på en front sett det som enda utväg. Annars har uppgivenheten funnits, men den har aldrig tagit överhanden. Jag pressar mig själv. Att jag sen inte vet varför jag vill kunna spela gitarr är en helt annan sak.

Jag kommer antagligen alltid att störa mig på människor, och med det inte sagt att jag alltid kommer att ha rätt. Jag vet till exempel nu att man faktiskt ska gå på vänster sida om det är en gemensam gång- och cykelväg. Jag stör mig alltså på folk som envisas med att gå på höger sida, det som för mig tidigare var en självklarhet. Jag mognar och lär mig saker, men en del saker kommer alltid vara förkastliga i mina ögon.

Någonstans måste jag göra ett val, antingen blir det att sluta bry sig och kasta bloggen eller byta inriktning, eller så fortsätter jag bry mig och dela med mig till den handfulla skara som följer mig. Jag är lite sugen på att byta inriktning, men jag vet inte riktigt var jag ska få min inspiration ifrån.

Lite känns det som att jag stöttat några av de jag följer och pushat dem så pass att jag glömt mig själv. Min motivation och utveckling har gått om intet, jag har stått och trampat medan utvecklingen gått framåt för andra. Kanske dags att vakna. Eller så är det bara dags att sluta tänka.

Nu är jag där igen: kryptiska resonemang med diffus slutkläm.

Akon - Freedom. Ett bevis på att jag mognar psykiskt. Förr hatade jag den typen av musik. Jag var väldigt anti, men jag antar att jag får bli lite mer "open minded" nu när jag är vuxen.

This I know

Never underestimate the power of stupid people in large groups.

Den kommer!

Jag började känna av den igår på kvällen. Det började precis som det alltid gör, med en svag känsla av att något absolut inte stod rätt till. Senare under kvällen intensifierades känslan och jag började mer och mer närma mig ett bekräftande.

Någon hade placerat en successivt växande massa bak i munnen på mig. En massa som bredde ut sig, uppåt gommen och nedåt i halsen. Symptomen var än så länge ringa och manifesterade sig endast genom ett lätt obehag. Skurkarna som låg bakom det hela hade tänkt till ordentligt, verkade det som. Eftersom de inte vill ge mig allt obehag på en gång så höll de tillbaka lite, för att dra ut på mina plågor.

Under småtimmarna började något hända lite högre upp. En större grupp bakterier samlade sig i näsregionen och hindrade oskyldiga syremolekyler från att passera. De började kasta saker och upploppet var ett faktum. De som strömmade till gjorde att några inte fick plats. En del av dem pressades igenom till bihålorna, vilka snabbt fylldes till bristningsgränsen. De övriga som inte fick plats hade bara en väg att ta, och det var ut. Medan kriget pågick där inne kände jag att det var högst olämpligt.

Lite sömn skulle säkert göra susen. Vid uppvaknandet var det som att mina besökare tagit sig extrema friheter med min kropp. De var fortfarande kvar och den där växande massan i halsen hade blivit väldigt stor och manifesterade sig i form av svårigheter att svälja, skarp smärta samt rodnad i svalget.

Med vad som för stunden verkade vara en enorm kraftansträngning tog jag mig upp ur sängen och konstaterade att jag blivit misshandlad under natten. Allt gjorde ont. Smärtan gav dock med sig en aning under mitt tillpiggnande, men nu under eftermiddagen har den gjort lika många comebacks som Foppa, dock med skillnaden att den kommit tillbaka allt starkare.

Just nu kan jag inte ens bädda min säng. Den invaderande styrkan har tagit fullständig kontroll och slår ner mina rörelser som nordkoreansk militär slår ner regimkritiker. Mina ögon känns för stora för skallen och känns som att de brinner. Det betyder alltså att någon har gjort upp en lägereld där inne. Klart som fan att jag snorar, mina ögon smälter ju och rinner ut genom näsan.



Svininfluensa, here I come! Men vad gör jag då? Jag kan inte missa mer i skolan. Jag får helt enkelt ge lärarna antingen en stor kyss eller gå fram och hosta dem i ansiktet. Undrar vilket som uppskattas mest.

Ride of doom

Jag hatar att åka buss. Inte bara kollektivtrafikens bussar, utan bussar i allmänhet. Jag tror inte att det beror på att jag själv inte har kontroll över fordonet och sitter och är livrädd för att dö när busschauffören tvärnitar utan synlig anledning. Jag tror inte att det beror på att jag är rädd för bussar heller. Snarare tror jag att det beror på att man förs så nära människor och beteenden man inte klarar av.

Fenomenet är väl, i och för sig, precis det samma på alla former av färdmedel för folk, men eftersom buss är det jag reagerat på idag så är det just vad jag tänker på.

När jag hade klivit på bussen och suttit ett tag så kom det en tjej och satte sig i sätena bredvid mig. Hon träffade tydligen någon hon kände på bussen för hon pratade precis hela vägen, hela tiden. Och rösten... herregud... Det lät illa... det liksom skar i huvudet. Och musik hade jag ingen...

Efter ett tag började hon titta på film, på sin bärbara dator. Bra, tänkte jag, då kanske hon håller tyst. Det gjorde hon också, men nu hade hon istället ljudet på datorn inställt på "jättehögt" så hela bussen kunde höra. Hon ville säkert bara vara snäll...

Efter nästan två timmar stannade vi i Västerås. Då hade jag suttit och lyssnat på hennes film och pratade från Centralstation. Jag trodde att någon skulle dö. Som att det inte var nog med att jag var tvungen att höra på det, solen sken hela tiden rakt i ansiktet på mig. Jag började få kramp av att kisa hela tiden.

Smart som jag var tänkte jag att Västerås var ett perfekt ställe att byta plats på, eftersom många gick av där. Sagt och gjort, jag bytte plats och satte mig på andra sidan bussen. När bussen laddat om med folk och gav sig iväg började paret bakom mig viska. Det enda jag hörde var "s.... s... s... s..t..s..". Jag trodde återigen att någon skulle dö.

Som att det inte var plåga nog kunde jag fortfarande höra filmen. Dessutom märkte jag, så fort vi kom ut på E18 igen, att solen denna gång låg på andra sidan bussen. Den sken mig alltså fortfarande rakt i ansiktet. Jag hade flyttat mig "med" solen... det smarta hade alltså varit att sitta kvar, vilket hade gjort att jag varit tvungen att störa mig på endast en grej, istället fick jag störa mig på minst tre.

På min vänstra axel stod Murphy och skrattade åt mig. Jag skakade på huvudet och lät mitt ansikte rynka sig mot solen i ett fruktlöst försök att hindra de frätande strålarna att träffa mina ögon.

Knappt tre timmar efter avgång var jag äntligen framme, jag kunde lämna kaoset bakom mig.

My great performance

Jag hade förberett mig kopiöst och kände mig mer taggad än någonsin tidigare. Jag var påläst och beredd på de mest intrikata frågor jag kunde tänka mig. Jag hade läst in mig i ämnet i flera veckor och sett fram emot det ännu längre. Nu var det dags, och det fanns inget som skulle hindra mig från att bli en fullständig succé.

När jag äntrade scenen välkomnades jag av varma applåder, efter en inlevelsefull presentation av examinatorn. Jag intog podiet och gjorde i ordning mina papper med stödord framför mig. Strålkastarna bländade mig något, och det tog en stund innan ögonen acklimatiserat sig. När allt var perfekt upplagt och publiken hade tystnat öppnade jag min presentation.

Jag inledde med ett skämt. Det gick ett sorl igenom publiken och de skrattade hjärtligt. Därefter varvade jag presentation och skämt om vartannat. Min blick sveper över folkhavet och jag känner ett totalt lugn. Alla lyssnar på mig, tittar på mig, hänförda av mitt otroliga engagemang i ämnet, väntandes spänt på nästa poäng.

Presentationen flyter på och det är dags att svara på frågor. En person ställer en enkel fråga, och jag svarar vitsigt, sakligt och artigt. Publiken skrattar.

Jag tackar slutligen för mig, och får stående ovationer. Examinatorn kommer fram till mig, vi skakar hand. Upp på scenen kommer en kvinna med en blombukett. Jag får en kram och en kyss på kinden av henne. Slutligen bockar jag mig för publiken och kliver av scenen, uppbackad av vilda applåder.

Detta hade väl varit ett idealscenario. Perfekt planerad presentation, perfekt genomförd och uppskattad av alla. Snarare var väl följande scenario mer träffsäkert i sin gestaltning av det hela.

Under tre veckors tid hade jag gått med en konstant ångest över vad som komma skulle. Sedan första lektionen i ämnet hade jag vetat precis vad som väntade. Jag hatade det över allt annat och sökte alla medel att skyla mig från sanningen. Snart insåg jag att det hela var dömt att misslyckas, jag skulle aldrig klara av att undkomma det.

Stilla accepterade jag faktumet och insåg att det bästa var att söka grupptillhörighet. Jag fann mig i min grupp och tillsammans beslutade vi vårt presentationsämne. Gentleman som jag är lät jag de andra medlemmarna välja underkategori först, vilket medförde att jag fick ”the
leftovers”. Inget mer med det, tänkte jag.

Vi beslöt att göra arbetet på enskild plats, således var vi inte i skolan på berörda lektioner, utan vi stannade hemma och arbetade. Vädret under perioden var tämligen önskvärt, något som gjorde att inomhusvistelse var i det stora omöjlig. Istället gjorde jag allt jag kunde komma på utomhus, för att undkomma presentationens gapande käftar bakom mig.

Med en vecka kvar slog det mig att det var läge att få tummen ur. Jag hånade mig själv över det faktum att jag skjutit upp det hela så länge, något helt olikt mig. Med all kraft försökte jag sätta mig in i ämnet, jag försökte övertyga mig själv om att det faktiskt var intressant och att jag skulle kunna sätta ihop en bra presentation av det.
Note to self: improve persuasion abilities.

När dagen var kommen började det hända saker I kroppen. Magen började kännas konstig, som att något var i görningen där nere. Återigen försökte jag övertyga mig själv, denna gång om att det berodde på något annat. Återigen misslyckades jag.

Jag hade förberett mig ganska grundligt. Jag visste vad jag skulle säga och jag trodde faktiskt att presentationen skulle bli helt okej, bara jag låtsades om att det faktiskt var intressant.

När det väl blev vår grupps tur öppnade sig helvetets portar framför klassen. Upp ur golvet sköt sylvassa spetsar och eldarna från det djupaste inre slukade vår plats. Vi gick in i elden och omslöts av den, ställde oss på spetsarna och lät satans och Murphys alla krafter skölja över oss.

När det blev min tur att prata hände ingenting. Jag försökte öppna munnen, men inget hände. Jag kände efter och märkte att min mun inte fanns, det var bara hud. Min blick svepte över klassrummet, och det enda jag såg var hornbeprydda getter som stirrade på mig med döda ögon, skrattandes, hånandes.

Kanske var det inte riktigt så illa heller. Kanske gick det helt okej. Även om jag inte är helt nöjd med min prestation så får jag lov att inse fakta: värmepumpar är ganska ointressanta.


Lillgammal

Tiden som gått utan inlägg har tydligen satt sina spår i statistikens sankmarker. Uppenbarligen är det några trogna som väljer att hoppas på något nytt. Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig om statistiken, vilket uppenbarligen är ren och skär lögn. Brydde jag mig inte så skulle jag fortsätta publicera mina texter även om ingen läste. Jag skriver trots allt för min egen skull, för att jag tycker om det.

I och med att jag faktiskt bryr mig, så skulle jag sluta publicera om ingen läste. Skrivandet skulle med all sannolikhet fortgå, men i inofficiell form.

På nyheterna i dag rapporteras om den ökande alkoholkonsumtionen. Uppskattningsvis 75 000 män och 45 000 kvinnor i åldern 20-29 år dricker motsvarande minst en halvliter ren sprit i veckan, den ungefärliga gräns som Folkhälsoinstitutet, FHI, satt som riskgräns för att trilla in i djupa missbruk eller permanenta skador.

Enligt FHI beror denna kraftiga ökning främst på att alkoholen blivit mer lättillgänglig. De tar som exempel " [...] fler serveringstillstånd, ökade öppettider på krogarna och en intensifierad marknadsföring mot unga". (Källa: SvD)

Det här är intressant. I allmänhet vill folk att staten ska ge fan i att lägga sig i vad de gör på fritiden. Om jag vill köpa en öl och dricka den på min balkong så ska jag få göra det. Samtidigt vill folk att alkoholmonopolet, i form av Systembolaget, ska avskaffas.

Vi tar lite kuriosa.

Kung Adolf Fredrik beslutade 1776 att alla begränsningar mot alkoholkonsumtion skulle avskaffas. Detta efter flera misslyckade försök att reglera folkets drickande. Som följd av detta började en mycket stor mängd hushåll med egen alkoholproduktion. Under 1830-talet bildades flera rörelser för måttligt drickande, varav en av de äldsta kvarvarande är Svenska Nykterhetssällskapet som grundades 1837.

Tiden gick och fortfarande försökte staten kontrollera hur mycket folk drack. Vi hoppar en tid framåt. 1922 var nykterhetsrörelsen mycket stark och en nationell folkomröstning om rusdrycksförbud hölls. Minns jag rätt så slutade omröstningen oerhört jämnt, 51 % nej mot 49 % ja. Det blev som bekant inget rusdrycksförbud.

1955 slogs alla lokala monopol ihop till ett statligt monopol: Systembolaget. Det var jag tvungen att slå upp. Huvudkraven för att få handla på Systemet var att man var minst 21 år gammal, nykter och att ingen misstanke om langning fanns. Ganska simpelt och man tycker att det är ganska rimliga krav. Under första året steg försäljningen med 25 % och fylleriförseelserna fördubblades.

Ett par år senare genomfördes därför flera åtgärder för att stävja alkoholbruket bland annat genom skattehöjningar och legitimationstvång.

1969 sänktes åldersgränsen från 21 till 20 år, medan reglerna om nykterhet och langning är de samma sedan 1955. I de fall expediten inte med säkerhet kan bedöma att kunden är över 25 år, måste kunden enligt Systembolagets försäljningsregler kunna legitimera sig för att styrka att de uppnått 20 års ålder. Här kan det ibland ifrågasättas hur expediterna egentligen ser på folk...

Nog om kuriosa. Vad säger detta oss? Staten har hela tiden jagat folk för att de dricker för mycket. Man måste vara mer än myndig för att handla på Systemet, men folket envisas med att omyndigförklara sig hela tiden.

På vilket sätt är spriten mer lättillgänglig idag? Samma restriktioner på Systemet. 18 på krogen. Å andra sidan kan man tänka sig att det har att göra med Danmarks och Tysklands skapande... men tänker man efter så inser man att dessa stater inte direkt är någon ny innovation.

Jag vet inte vad drickandet beror på och jag vet sannerligen inte hur man ska minska det. Något jag däremot vet är att jag tycker det är sorgligt att folk inte kan ta vara på sig själva. Jag vill för fan inte att mina skattepengar ska gå till att ta hand om någon som super skallen av sig, bara för att. Lika lite vill jag att mina skattepengar ska gå till att ta hand om galna Konstfackstudenter som tycker att konst står över lagen.

Mamma säger att jag är vacker

Herre gud i himmelen, kära satan i helvetet och allt däremellan, ska det få se ut så här?









Bloggdesign|Dessan