Proof of life

Den senaste tiden har varit allt annat än lugn. Efter att ha återhämtat mig så pass mycket att jag kan andas igen, så pass mycket att jag inte längre känner ångesten över att ha missat tunga signallektioner, kommer nästa och nästa. Det är inte synd om mig, faktum är att jag inte bryr mig om att tänka så. Det är som det är och förmodligen precis likadant för alla andra.

Min sjukdom verkar vara på bortgång, något jag tackar för samtidigt som jag ifrågasätter varför jag inte kan bli ordentligt sjuk istället för att gå och vara halvdålig hur länge som helst. Med förkylningssymptom och diffusa tentor hängandes över mig har jag inte haft någon ambition att träna. Träningen är som bekant min katalysator och uppehållet har givit gott om utrymme till tankeverksamhet.

Att jag tänker är inte speciellt förvånande, jag är trots allt människa, och som Peter så korrekt menar så är det vad som sägs skilja oss från djuren. Jag vet inte om djur tänker eller inte, och om vi inte kunde prata så skulle vi inte veta om vi tänkte heller. Däremot är jag ganska säker på att mina tankar skiljer sig avsevärt mot en elefants eller ett lejons tankar, eller kanske en pungråtta...

När jag öppnade fönstret nu på kvällen vid niotiden var det helt mörkt. Dessutom var det kallt, inte ens tio grader. Jag minns när det var runt 20 grader och nästan dagsljus vid samma tid. Denna tid är inte längre bak i tiden än två månader och den känns ändå så oerhört avlägsen. Vad hände med tiden egentligen?

Den uppmärksamme har märkt att jag inte skrivit speciellt mycket på sistone. Jag tänker inte skylla på något speciellt och inte heller antyda att jag tänker ta en paus eller lägga ner. Inget av det är nödvändigt. Frågan är om det är nödvändigt att skriva? Nödvändigt för vem? Jag skriver faktiskt ingenting som inte publiceras. Många av de jag följer skriver mycket och publicerar en del. Jag skriver för att publicera.

Egentligen skriver jag ingenting av värde, istället är det ofta bara kryptiska resonemang som många gånger motsäger sig själva som slutligen mynnar ut i en enda fråga eller hypotes. Visserligen kan väl det vara kul att läsa,  men jag börjar fråga mig själv vad jag får ut av det. Problemet med mig är att när jag väl börjar tänka är det snöbollseffekten deluxe. Det blir som ett tröskverk som sätter igång och bara tuggar på.

Varför fortsätter jag träna? Det enda som händer är ju att just ingenting händer och jag blir skadad eller sjuk och knuffas bakåt två steg från mitt ensamma steg framåt. Varför fortsätter jag envisas med gitarren, varför säljer jag den inte bara och skiter i det? Det enda som händer är ju att jag stör och tappar gnistan. Varför slutar jag inte skolan? Det enda som händer är ju att jag ifrågasätter mitt val.

Varför skulle jag sluta? Det är likställt med att ge upp, något jag bara på en front sett det som enda utväg. Annars har uppgivenheten funnits, men den har aldrig tagit överhanden. Jag pressar mig själv. Att jag sen inte vet varför jag vill kunna spela gitarr är en helt annan sak.

Jag kommer antagligen alltid att störa mig på människor, och med det inte sagt att jag alltid kommer att ha rätt. Jag vet till exempel nu att man faktiskt ska gå på vänster sida om det är en gemensam gång- och cykelväg. Jag stör mig alltså på folk som envisas med att gå på höger sida, det som för mig tidigare var en självklarhet. Jag mognar och lär mig saker, men en del saker kommer alltid vara förkastliga i mina ögon.

Någonstans måste jag göra ett val, antingen blir det att sluta bry sig och kasta bloggen eller byta inriktning, eller så fortsätter jag bry mig och dela med mig till den handfulla skara som följer mig. Jag är lite sugen på att byta inriktning, men jag vet inte riktigt var jag ska få min inspiration ifrån.

Lite känns det som att jag stöttat några av de jag följer och pushat dem så pass att jag glömt mig själv. Min motivation och utveckling har gått om intet, jag har stått och trampat medan utvecklingen gått framåt för andra. Kanske dags att vakna. Eller så är det bara dags att sluta tänka.

Nu är jag där igen: kryptiska resonemang med diffus slutkläm.

Akon - Freedom. Ett bevis på att jag mognar psykiskt. Förr hatade jag den typen av musik. Jag var väldigt anti, men jag antar att jag får bli lite mer "open minded" nu när jag är vuxen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan