Just a dream

Jag hade övervägt det väldigt länge. Många rykten gick om vad som skulle ha hänt de andra som gjort det, och det var inte direkt några bra rykten. Svårflirtad som jag är trodde jag inte på ryktena, tvärt om ville jag få det klart för mig själv genom att bli antingen överbevisad eller få det bekräftat att det var båg.

Jag hade gjort lite bakgrundsforskning, gått igenom ryktena i detalj för att kunna efterlikna förutsättningarna så mycket som möjligt. Det var viktigt för mitt uppdrags resultat att allt var som för de i ryktena försvunna personerna.

Dagen infann sig då det var dags att göra det. Tiden med dagsljus bestod av såväl mentala som praktiska förberedelser. Jag var tvungen att packa någon form av dokumenteringsutrustning. I övrigt tog jag ingenting med mig förutom en vattenflaska. Nattens utomhusvistelse skulle antagligen inte bli speciellt lång.

Mot kvällen steg en gulaktig fullmåne sakta mot en molnfri mörknande himmel. Så lämpligt, tänkte jag. Klockan tickade vidare och timmen närmade sig. Med en halvtimme till midnatt gick jag ut för att hinna till mitt mål.

Enligt sägnen hade kyrkogården varit hemsökt i över hundra år, men rykten om försvinnanden hade börjat florera för bara ett tiotal år sedan. Själv hade jag aldrig märkt av något, men jag hade heller inte vistats där vid tidpunkterna för försvinnandena.

Det hade börjat blåsa kraftigt, dock var det fortfarande helt molnfritt. Månen stod högt över horisonten och stirrade mot mig som ett stort, vakande öga. Känslan av att vara iakttagen förstärktes av okänd anledning och en rysning fortplantades genom kroppen medan jag gick med snabba, bestämda steg. Temperaturen var inte låg, men vinden kylde ändå ordentligt genom min stängda jacka och träningsbyxor.

Jag tittade på klockan när jag kom fram. 23:44. Efter en sekunds tvekan tog jag ett bestämt andetag och klev in på kyrkogården. Var någonstans försvinnandena ägt rum fanns det inga uppgifter om, jag hade alltså inga som helst direktiv utan undersökte på egen hand.

Efter några minuter märkte jag att en tät dimma hade bildats längs marken. På vissa ställen hade den börjat stiga och gjorde det oerhört svårt att urskilja detaljer på håll. Luften började bli kallare och blåsten låg fortfarande på. Jag kände mig torr och tog upp vattenflaskan. Tom. Fyllde jag inte på den? Jag kände på flaskan, vred och vände på den för att se om det fanns några hål. Tog av korken och blåste i den. Ingenting. Inga hål eller övriga anledningar till att vattnet skulle ha runnit ut.

En korp flög lågt ovanför mig och satte sig i trädet bredvid. Jag ryckte till när jag hörde dess skrik. Instinktivt tittade jag på klockan igen. 23:58. Snart skulle det bevisas om det fanns någon sanning i ryktena. På håll hördes en ugglas hoande. Jag kände mig fortfarande iakttagen och såg mig om. En gren bröts och jag försökte förgäves se varifrån ljudet kom.

Utan att jag märkt det hade det slutat blåsa. Jag kände mig nu väldigt varm och pulsen skenade när jag hörde ljudet av fotsteg i löven ute i dimman. 23:59. Jag backade en aning och snubblade över en gravsten. När jag reste mig såg jag mitt namn på stenen, dock inte mitt födelsedatum. En klump bildades i halsen och jag svalde hårt för att få bort den.

En svettdroppe rann ner på näsan. Först nu märkte jag hur varm jag var. Utan att tänka knäppte jag upp jackan och tog av mig den. Jag tittade på klockan igen. 23:59'45. Femton sekunder kvar. Jag följde spänt nedräkningen. Tio sekunder. Kroppen spände sig och jag svettades ymnigt. Åtta sekunder. Jag skakar kraftigt. Fem sekunder. Jag ser mig snabbt om, tar upp kameran ur väskan och sätter igång den. Jag hade helt glömt bort den. När klockan slog midnatt hördes en djup suck. Jag reagerade kraftigt på det och snurrade runt med kameran.

Dimman var tätare nu och temperaturen hade fallit avsevärt. Jag frös. Grenar knakade i dimman och ljudet av steg blev tydligare. Jag riktade kameran mot ljudet. Kraftig andning började höras från samma håll samtidigt som en gestalt blev synlig genom dimman.

Pulsen låg nu på max och jag kämpade med att hålla kameran stilla. Min egen andning var snabb och ytlig, nära på hyperventilering. Skepnaden närmade sig i dimman och jag började se kroppsformen tydligare. Det såg ut som en man. Lampan på kameran! Jag fumlade med den och tände lampan och riktade den mot skepnaden. Borta.

Jag tog ett steg fram för att bekräfta att det inte var något där. Jag vände mig om och möttes av ett skrik. Jag skrek till och stapplade bakåt samtidigt som jag kämpade för att få grepp om kameran som nu bara hängde i handlovsremmen. Skepnaden gick mot mig och jag backade bort från den samtidigt som jag fick upp kameran och riktade den mot varelsen framför mig.

Beskedet chockade mig. Ronald McDonald? Jag blev lättad och just som jag slappnade av grep någonting tag i mig bakifrån och slet mig bakåt in i dimman samtidigt som ett gällt skrik hördes.

Jag vaknade med ett ryck. Efter en stunds bekräftelsesökande blickar konstaterade jag att det bara var en dröm. Jag la mig ner igen, blundade och vände på mig. När jag öppnade ögonen möttes jag av Ronald McDonald som skrek och jag slets bakåt igen.

Jag har aldrig gillat clowner. 

Kommentarer
Postat av: Isabelle

Ronald är inget att leka med , det hör jag det..

Du borde skriva en bok.. Allvarligt..

2009-09-26 @ 05:33:32
URL: http://bellstaff.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan