My great performance

Jag hade förberett mig kopiöst och kände mig mer taggad än någonsin tidigare. Jag var påläst och beredd på de mest intrikata frågor jag kunde tänka mig. Jag hade läst in mig i ämnet i flera veckor och sett fram emot det ännu längre. Nu var det dags, och det fanns inget som skulle hindra mig från att bli en fullständig succé.

När jag äntrade scenen välkomnades jag av varma applåder, efter en inlevelsefull presentation av examinatorn. Jag intog podiet och gjorde i ordning mina papper med stödord framför mig. Strålkastarna bländade mig något, och det tog en stund innan ögonen acklimatiserat sig. När allt var perfekt upplagt och publiken hade tystnat öppnade jag min presentation.

Jag inledde med ett skämt. Det gick ett sorl igenom publiken och de skrattade hjärtligt. Därefter varvade jag presentation och skämt om vartannat. Min blick sveper över folkhavet och jag känner ett totalt lugn. Alla lyssnar på mig, tittar på mig, hänförda av mitt otroliga engagemang i ämnet, väntandes spänt på nästa poäng.

Presentationen flyter på och det är dags att svara på frågor. En person ställer en enkel fråga, och jag svarar vitsigt, sakligt och artigt. Publiken skrattar.

Jag tackar slutligen för mig, och får stående ovationer. Examinatorn kommer fram till mig, vi skakar hand. Upp på scenen kommer en kvinna med en blombukett. Jag får en kram och en kyss på kinden av henne. Slutligen bockar jag mig för publiken och kliver av scenen, uppbackad av vilda applåder.

Detta hade väl varit ett idealscenario. Perfekt planerad presentation, perfekt genomförd och uppskattad av alla. Snarare var väl följande scenario mer träffsäkert i sin gestaltning av det hela.

Under tre veckors tid hade jag gått med en konstant ångest över vad som komma skulle. Sedan första lektionen i ämnet hade jag vetat precis vad som väntade. Jag hatade det över allt annat och sökte alla medel att skyla mig från sanningen. Snart insåg jag att det hela var dömt att misslyckas, jag skulle aldrig klara av att undkomma det.

Stilla accepterade jag faktumet och insåg att det bästa var att söka grupptillhörighet. Jag fann mig i min grupp och tillsammans beslutade vi vårt presentationsämne. Gentleman som jag är lät jag de andra medlemmarna välja underkategori först, vilket medförde att jag fick ”the
leftovers”. Inget mer med det, tänkte jag.

Vi beslöt att göra arbetet på enskild plats, således var vi inte i skolan på berörda lektioner, utan vi stannade hemma och arbetade. Vädret under perioden var tämligen önskvärt, något som gjorde att inomhusvistelse var i det stora omöjlig. Istället gjorde jag allt jag kunde komma på utomhus, för att undkomma presentationens gapande käftar bakom mig.

Med en vecka kvar slog det mig att det var läge att få tummen ur. Jag hånade mig själv över det faktum att jag skjutit upp det hela så länge, något helt olikt mig. Med all kraft försökte jag sätta mig in i ämnet, jag försökte övertyga mig själv om att det faktiskt var intressant och att jag skulle kunna sätta ihop en bra presentation av det.
Note to self: improve persuasion abilities.

När dagen var kommen började det hända saker I kroppen. Magen började kännas konstig, som att något var i görningen där nere. Återigen försökte jag övertyga mig själv, denna gång om att det berodde på något annat. Återigen misslyckades jag.

Jag hade förberett mig ganska grundligt. Jag visste vad jag skulle säga och jag trodde faktiskt att presentationen skulle bli helt okej, bara jag låtsades om att det faktiskt var intressant.

När det väl blev vår grupps tur öppnade sig helvetets portar framför klassen. Upp ur golvet sköt sylvassa spetsar och eldarna från det djupaste inre slukade vår plats. Vi gick in i elden och omslöts av den, ställde oss på spetsarna och lät satans och Murphys alla krafter skölja över oss.

När det blev min tur att prata hände ingenting. Jag försökte öppna munnen, men inget hände. Jag kände efter och märkte att min mun inte fanns, det var bara hud. Min blick svepte över klassrummet, och det enda jag såg var hornbeprydda getter som stirrade på mig med döda ögon, skrattandes, hånandes.

Kanske var det inte riktigt så illa heller. Kanske gick det helt okej. Även om jag inte är helt nöjd med min prestation så får jag lov att inse fakta: värmepumpar är ganska ointressanta.


Kommentarer
Postat av: Anonym

oj det gick ju bra det där!!

2009-09-10 @ 08:09:54
URL: http://madelenenilsson.blogg.se/
Postat av: Cristian

Hallå mannen! :) Long time, no hear.

hur leker livet?

2009-09-10 @ 22:32:54
URL: http://ichris.blogg.se/
Postat av: Cristian

Men det är ju charmen. True blood är som den ocensurerade versionen av Twilight. Twilight är för mycket lovey-dovey för min smak. Men du kanske gillar sånt?



Jag har faktiskt också tappat lite inspiration till bloggandet och läsandet. Men det kommer kvällar, som ikväll då man faktiskt sätter sig ner i lugn och ro och läser, tittar, skriver och svarar. :) Annars rullar allt på. Grönan säsongen börjar lida mot sitt slut, men det är skönt att ta en paus från det också. Får se om man gör en comeback nästa säsong :) Men det ser ut som det just nu! :)



2009-09-10 @ 23:00:40
URL: http://ichris.blogg.se/
Postat av: Cristian

Haha, de tänkte dränka mig i deras billiga Ralph Lauren parfymer och riva sönder mitt ansikte med de "nya trendiga" räfflade solglasögonen-a'la-kanye-west.



Och nödstoppet var pga av att en idiot hoppar in på området mitt under en åktur - så för att förhindra att han blir mos så är det bara att hamra sönder nödstopp. Det andra var för att en tjej (läs: dum kossa) knäppte upp sitt bälte under åkturen. Deathwish? Hello?



2009-09-13 @ 01:26:10
URL: http://ichris.blogg.se/
Postat av: bella

Stairway from hell även kallad efter idag, jävlar i min lilla låda vad det tog i rumpa o lår haha!



Vissa människor kan sitt skrivande iaf, ibland vill man kunna vara lika finurlig! Peace!

2009-09-13 @ 01:35:57
URL: http://bellstaff.devote.se
Postat av: cocorosy

"När det blev min tur att prata hände ingenting. Jag försökte öppna munnen, men inget hände. Jag kände efter och märkte att min mun inte fanns, det var bara hud. Min blick svepte över klassrummet, och det enda jag såg var hornbeprydda getter som stirrade på mig med döda ögon, skrattandes, hånandes."

När jag läste det där skrattade jag högt, vilken målande beskrivning Micke! Jag kan verkligen se det framför mig. Hela texten är för övrigt väldigt fängslande. Keep up the good work!!

2009-09-13 @ 13:16:06
URL: http://cocorosy.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan