Ride of doom

Jag hatar att åka buss. Inte bara kollektivtrafikens bussar, utan bussar i allmänhet. Jag tror inte att det beror på att jag själv inte har kontroll över fordonet och sitter och är livrädd för att dö när busschauffören tvärnitar utan synlig anledning. Jag tror inte att det beror på att jag är rädd för bussar heller. Snarare tror jag att det beror på att man förs så nära människor och beteenden man inte klarar av.

Fenomenet är väl, i och för sig, precis det samma på alla former av färdmedel för folk, men eftersom buss är det jag reagerat på idag så är det just vad jag tänker på.

När jag hade klivit på bussen och suttit ett tag så kom det en tjej och satte sig i sätena bredvid mig. Hon träffade tydligen någon hon kände på bussen för hon pratade precis hela vägen, hela tiden. Och rösten... herregud... Det lät illa... det liksom skar i huvudet. Och musik hade jag ingen...

Efter ett tag började hon titta på film, på sin bärbara dator. Bra, tänkte jag, då kanske hon håller tyst. Det gjorde hon också, men nu hade hon istället ljudet på datorn inställt på "jättehögt" så hela bussen kunde höra. Hon ville säkert bara vara snäll...

Efter nästan två timmar stannade vi i Västerås. Då hade jag suttit och lyssnat på hennes film och pratade från Centralstation. Jag trodde att någon skulle dö. Som att det inte var nog med att jag var tvungen att höra på det, solen sken hela tiden rakt i ansiktet på mig. Jag började få kramp av att kisa hela tiden.

Smart som jag var tänkte jag att Västerås var ett perfekt ställe att byta plats på, eftersom många gick av där. Sagt och gjort, jag bytte plats och satte mig på andra sidan bussen. När bussen laddat om med folk och gav sig iväg började paret bakom mig viska. Det enda jag hörde var "s.... s... s... s..t..s..". Jag trodde återigen att någon skulle dö.

Som att det inte var plåga nog kunde jag fortfarande höra filmen. Dessutom märkte jag, så fort vi kom ut på E18 igen, att solen denna gång låg på andra sidan bussen. Den sken mig alltså fortfarande rakt i ansiktet. Jag hade flyttat mig "med" solen... det smarta hade alltså varit att sitta kvar, vilket hade gjort att jag varit tvungen att störa mig på endast en grej, istället fick jag störa mig på minst tre.

På min vänstra axel stod Murphy och skrattade åt mig. Jag skakade på huvudet och lät mitt ansikte rynka sig mot solen i ett fruktlöst försök att hindra de frätande strålarna att träffa mina ögon.

Knappt tre timmar efter avgång var jag äntligen framme, jag kunde lämna kaoset bakom mig.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Vart var det du var påväg då?Nyfiken :)

2009-09-15 @ 23:25:26
URL: http://madelenenilsson.blogg.se/
Postat av: Nadia Hagberg

2009-09-17 @ 12:42:07
URL: http://nadiaahagberg.blogg.se/
Postat av: Nadia Hagberg

Hah, Du är rolig du!

Men jag håller med dig, att åka buss är inte kul!



Vart skulle du förresten?

2009-09-17 @ 12:44:16
URL: http://nadiaahagberg.blogg.se/
Postat av: bella

Buss är tamigfan helt omöjligt, allt som har med tider att passa funkar inte.. Nej.. Åt skogen med bussåkandet, jag går hellre!

2009-09-17 @ 20:25:33
URL: http://bellstaff.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan