Take a walk in my shoes

Jag är inte den som är utseendefixerad. Tvärt om brukar jag lite naivt och kallt säga att jag inte bryr mig om hur jag ser ut. Krasst kan man väl säga att väldigt få inte bryr sig alls om hur de ser ut. Exempel kan man dock se bara genom att sätta sig på en bänk och titta på folk. Ibland får man rysningar, ibland måste man vända bort blicken, ibland viker man sig dubbel av skratt.

Att vara utseendefixerad, att ständigt försöka förbättra med nya kläder, tonvis med smink och onödiga accessoarer är förknippat med den typiska blondinen. Varför vet jag inte, och jag tänkte inte ens komma till det. Är jag utseendefixerad för att jag är missnöjd? Tveksamt, men på sätt och vis måste jag ändå delge mig själv den utmärkelsen. Hej, jag heter Micke och jag är utseendefixerad. Problem? Vader.

En gång i tiden var jag extremt missnöjd, men nu för tiden är missnöjet betydligt mindre. Varför ska jag gå runt och vara missnöjd när jag kontinuerligt gör något för att avhjälpa det? Jag lider inte direkt några större kval för vaderna, folk stirrar inte och pekar och skrattar inte.

Så varför stirrar folk på mig när jag är ute då? Jag såg mig i spegeln och reagerade på öronen. Fan vad fula öron är. Så dumma de ser ut, så otroligt dumma. Samtidigt skulle vi vara aningen handikappade utan dem, åtminstone om våra sinnen var anpassade så som de är idag.

Är mina öron fulare än andras? Jag tycker mina öron är vackra, dessutom säger mamma att de är de vackraste öronen som finns. Är det min näsa folk stirrar på? Spegeln säger mig att den inte borde fånga folks uppmärksamhet på det sättet, vilket leder mig till munnen. Är min mun ful? Har jag en ful mun? Hur ser en vacker mun ut? Pekar mina mungipor nedåt på ett uppenbart surt sätt? Icke. Uppåt då, på ett oerhört överdrivet muntert sätt? Icke igen.

Min mun är väldigt neutral, helt enkelt. Så kanske stirrar folk på mig för att försöka utläsa någon form av känsla i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska börja le åt dem, liksom tacka för uppmärksamheten. Eller kanske tar jag det ett steg längre och faktiskt verbalt tackar dem. Mer extremt vore om jag på ett fysiskt sätt skulle visa min tacksamhet. Som tur är, för folk, kan jag inte kategorisera mig som den som gillar att krama främmande människor på öppen gata, helt spontant.

Någonting säger mig att det börjar bli läge att vänja sig vid blickarna och istället för att ifrågasätta och undra vad det är för fel på folk, helt enkelt bara medge att de är avundsjuka. På vad? Moi. Vad med mig? Inte fan vet jag, något måste det ju vara.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Själv blir jag skitnervös när andra tittar.

Jag börjar puffa upp håret och undersöka om jag har något mellan tänderna ;)



SV: hah, jag får skriva en dikt till dig på din födelsedag. Den tionde november, inte sant?

Då är jag ju i Stockholm så jag kan ju komma förbi och läsa upp den personligen :P

2009-09-29 @ 20:49:32
Postat av: Nadia

Jag är den anonyma förresten!

2009-09-29 @ 20:51:12
URL: http://nadiaahagberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan