My journey

Efter att ha återhämtat mig både fysiskt och psykiskt efter det misslyckade försöket att promenera hela vägen till landet beslutade jag mig för att cykla. Med rätt lite förberedelser gav jag mig av på mitt livs längsta cykeltur.

Precis som med promenaden tog jag och spelade in när jag pausade. Enjoy.



07.44

Klockan är tjugo i åtta på morgonen och jag är i Vallentuna nu. Det har tagit mig 40 minuter att komma hit och när jag gick tog det mig tre timmar, så det går lite snabbare att cykla och det känns faktiskt riktigt bra än så länge; jag har inga konstiga känningar eller något, utan det känns riktigt bra. Cykeln funkar, ingen punka än så länge.

Jag har cyklat elva, tolv kilometer så det bådar gott inför resten av vägen. Jag ska försöka spara på vattnet för jag hade inga PET-flaskor hemma att fylla, så jag har improviserat lite.

Jag ska prova köra samma system till jag kommer till Roslagsstoppet, att jag stannar ungefär där jag stannade när jag gick så jag kan se tidsmässigt hur jag ligger till.

08.13

Klockan är tio över åtta och nu står jag i Brottby. Hit har det tagit en timme och tio minuter och det är 2,1 mil. Än så länge så ser det bra ut både hastighetsmässigt och i känslan. Det enda som är att klaga på är två saker: det ena är att det börjar kännas i sitsen efter två mil, medan det är fyra, fem gånger så mycket kvar. Det kommer ta ett tags cyklande innan jag har vant mig och fått broskförhårdnader på ställen jag egentligen inte vill ha dem. Det andra är att jag åt köttfärssås och spaghetti till frukost, och vanligtvis brukar jag vilja ha frukost till frukost och inte mat. Men jag tänkte att jag skulle ladda nu när jag skulle anstränga mig. Jag känner smaken av maten när jag rapar. Köttfärssås är gott, men gastrointestinala biprodukter är inte så smakligt.

Det har gått riktigt bra hittills, jag måste påminna mig själv om att jag ska cykla så långt till så att jag inte cyklar för fort. Det går bra, med andra ord.

08.52

Klockan är tio i nio och nu är jag vid Roslagsstoppet. Det har alltså inte ens tagit två timmar att komma hit. Jag ligger fem och en halv timme före mot när jag gick, så det har gått aningen snabbare, av förklarliga skäl. Det var fullt väntat att det skulle gå betydligt fortare.

Det känns fortfarande riktigt bra, jag börjar känna mig stel i nacke och axlar bara; det är jobbigt att sitta och titta upp såhär länge. Man ska inte klaga, det kunde varit mycket värre.

Två timmar, det är bra. 3,2 mil är det hit om man inte går vilse. Gångvägen är tydligen lite längre, nu har jag cyklat bilvägarna och jag undrar om det verkligen är så stor skillnad, eller om jag gick längre vilse än jag trodde...

Hur som helst, nu är jag här och det blir en lite längre paus med vätskepåfyllning och lite vila.

09.18

Klockan är ungefär tjugo över nio och nu är jag där jag och min kusin bröt när vi gick. Telefonen har avbrutit Tracker-funktionen så jag vet inte riktigt hur långt det är. Den bröt på 32 kilometer, alltså precis efter Roslagsstoppet. Jag startar om den så får vi se, så får jag väl göra någon form av uträkning senare, eller så får jag cykla hem. Det får väl bli så, då.

Än så länge känns det fortfarande bra. Goda förhoppningar att klara detta. Sex kilometer till Rimbo härifrån, det klarar jag. Fem mil till Hallstavik, dit ska jag inte. He...he...he...

09.39

Klockan är tjugo i tio och jag är i Rimbo. Det tog mig tjugo minuter ungefär att cykla hit sedan senast. Jag räknar med att sju kilometer försvann i Trackern eftersom den stängdes av, så jag får lägga till det senare.

Sista biten här kändes faktiskt seg i benen, så...

Det har inte tagit mig tre timmar än, så det är riktigt bra. Det är precis vad jag vill. Kalas, helt enkelt.

10.21

Klockan är tjugo över tio och jag är någonstans mitt emellan Rimbo och Edsbro, förmodligen mitt emellan. Jag skiter i Trackern nu, den har stängt av sig två gånger. Jag orkar inte bråka med den. Tråkigt alltså. Jag får prova cykla hem och ha telefonen på ett smartare ställe så att den inte stänger av sig på grund av stötar.

Det går långsammare nu, absolut. Det tog på benen nu på slutet. Jag känner att det börjar krampa. Jag står här och stretchar lite, det är roligt. Det är roligt nästan jämt. Det är roligt också med alla bilar som åker förbi, det är inte ett dugg läskigt med stora lastbilar som brummar förbi i hundra kilometer i timmen, nej nej, som den här (lastbil passerar en dryg meter bredvid mig).

Dessutom hyser jag väldigt stor respekt för elitcyklister, kudos till dem.

10.54

Klockan är tio i elva och jag står i Edsbro och jag är strax på väg härifrån. Jag börjar bli krampaktigt trött i benen nu. Det är inte roligt. Jag vet inte om jag vågar sätta mig ner, jag kanske inte kommer iväg sen. Jag antar att det bara är att trampa lagom hårt för att inte ta ut sig för mycket. Jag är rätt hungrig, jag misstänker att jag har förbränt maten jag åt till frukost klockan sex i morse.

De här oförargliga små backarna, de är inte så oförargliga när de blir många. Många backar små... ha...ha...ha... De tär på kroppen, men det är väl bara att ta det lite lugnt. Det är inte långt kvar nu.

11.10

Nu är klockan tio över elva. Jag måste ta allt tätare pauser för jag orkar inte. Jag får rätt bra mjölksyra i benen och det är allmänt tungt. Jag är jättehungrig. Jag är vrålhungrig. (Dialekten övergår till den i Media Markt-reklamen): Ditt söta lilla helvete, varför tog du inte med dig mat? Jag glömde det, så klart. Jag glömde maten. För helvete. Ahh.

Jag vet inte hur långt det är kvar, men jag är snart där i alla fall. Hoppas jag. Då ska jag äta glass. Och så ska jag försöka flirta mig till lite gratis mat. (Bred stockholmska): Bara att slå på charmen, vettu, fett nice. Bra. Tjaa.

11.25

Klockan är fem i halv tolv och det är en motvind som heter duga nu. Det vet jag, för jag frågade, och den är riktigt envis och hävdar att den heter duga. Den vägrar ge med sig. Och satan vad den är jobbig att ha att göra med. Det blir inte bättre heller när man möter stora tunga bilar, typ bussar och lastbilar, som drar värsta suget efter sig. All min kraft kraschar in i väggen när man möter dem. Stora tunga lastbilar, jag hatar dem. O-nice. Mina ben, o-nice.

Jag är halvvägs till Knutby tror jag, så jag är nog snart där. Hoppas jag.

12.24

Klockan är snart halv ett och jag är i Knutby. Jag har precis tagit modell större rast och svängt in på Ica och handlat lite. Jag köpte mig en Coca-Cola, jag köpte mig två stycken donuts med glasyr och jag köpte mig en Daimstrut. Den fick jag dock gratis eftersom jag hade en kupong.

Nu har jag sockerchockat kroppen utöver vad som är vanligt och definitivt rimligt i vanliga fall, men det satt fint med lite energi. Nu är jag snart framme, det blir skitbra det här. Jag är nöjd än så länge. Tjoho!

12.53

Current time: 12:53 PM. Fuel cells depleted. Energy levels critical. Please refuel. Please refuel.

Typ så känns det. Det gjorde väldigt mycket i början men sen så försvann hela effekten av sockerchocken. Nu har jag fjorton kilometer kvar, så nu tuggar jag mig igenom det här. Det blir skitbra. Jag står i ett moln av insekter just nu, och många är stickande och bitande. Jag ger mig av innan jag blir uppäten.

14.37

Klockan är fem över halv tre och jag har varit framme i ungefär en timme; jag kom faktiskt fram hit när klockan var ungefär fem över halv två, vilket betyder att det tog mig sex och en halv timme att cykla hit. Det tycker jag är skapligt på okänt antal mil, men säg elva.

Stort kudos till elitcyklister, det är riktigt starkt av dem. Jag kände till och från under vägen att benen inte orkade, så då tog jag paus och stod och skrek "det gör ont!". Eller något. Ungefär.

Men nu lär det dröja innan jag sätter mig på en cykelsadel igen, för jag måste läka. Jag har ont, eller är öm, där man vanligtvis inte är öm. Men det får man ta, jag är nöjd med tiden. Det känns skapligt och man uppskattar nyasfalterat. Det gör rätt mycket med ny asfalt, det är som att man flyger fram, och så låter det som i Pacific Blue, med de cyklande poliserna. Skillnaden är att jag inte flyger över bilar.

Det är jätteskönt att kunna sitta ner och bara vila nu, jag är rätt trött i kroppen. Den har presterat över normal nivå och jag behöver definitivt inte träna ben mer denna vecka.

Den där sockerchocken som infann sig efter pausen gjorde att jag kände mig som "Da dada daaa, superman!", tokrusch, men jag försökte hålla tillbaka tokruschen och mer segruscha, eller inte ruscha alls. Det gick ganska bra, men sen kom energicellsförbrukningen ikapp mig. Det blev tomt. Det var rätt tungt.

Sista sex kilometerna grusväg gick riktigt bra, det var som förnyad energi och jag bara flög fram. När jag kom fram fick jag dricka Coca-Cola, och så fick jag stretcha och så fick jag duscha. Och det var skönt att duscha. Typ jätteskönt.

Observation kanske, ska jag försöka mig på en observation... Ja... Suget bakom lastbilar och bussar känns större när man möter dem än när de passerar en. När man möter dem så slår det en i bröstet, men när de kör förbi så tycker man att det borde slå en i ryggen. Det gör det inte. Icke. Man får snällt önska vidare att man fick lite hjälp.

Observation nummer två: det är hopplöst att bli omkörd. Typ tre fjärdedelar av alla omkörningar resulterade i att jag fick möte samtidigt. Vad är oddsen? Why? Vad är grejen, vad ska vara så svårt med att bara bli omkörd? Varför ska de ligga så nära så att man känner vinddraget slita i en så att man nästan rasar ner.

Varför ska det vara så svårt att inte få möte samtidigt som man blir omkörd? Jag vill inte ha backspeglarna en halvmeter ifrån mig. Det är obehagligt. Jag menar, om man möter en bil på fyra kilometer, varför ska man möta den bilen precis när jag ska bli omkörd? Hallå? Orka? Nej!



Värt att notera i efterhand:

Denna resa genomfördes den 27/7. Jag började 07.07 ungefär och var framme ungefär 13.37. Det tog sex och en halv timme. Vädret var bra och jag var död i benen under vissa delar av färden. Jag sa att jag inte skulle sätta mig på en cykelsadel inom en snar framtid.

Igår, den 2/8, alltså en vecka senare, cyklade jag hem. Vädret började bra. Jag kom iväg 07.47. Det såg länge bra ut, men sedan vände det.

Med drygt fyra mil kvar kom regnet. Sedan bosatte det sig ovanför mig. Och det bestraffade mig, testade mig, plågade mig. Fyra mil cykling i ösregn. Jag var sugen på att stanna flera gånger, svänga in på någon mack och skrika "ge mig mat och värme, plus lite kärlek!", men det gjorde jag naturligtvis inte; I had to keep moving.

Det gick långsamt, det var tungt, vatten sprutade från alla håll och bilisterna stirrade på mig som hade de sett ett spöke. Jag blev genomblöt. Kall. Jag kände hur musklerna och senorna i armarna drog ihop sig; det ilade och stramade när jag sträckte ut fingrarna. "Håll farten; behåll värmen" var mitt mantra.

Några gånger skrek jag rakt ut i frustration när motvinden piskade iskalla, stenhårda regndroppar i ansiktet på mig och det kändes som att cykla i cement.

Jag kämpade med, och övervann, lusten att stanna och tömma ut allt mitt vatten, lusten att stanna och kissa, lusten att svänga in på Brottbygrillen. Viljan att komma hem var större, starkare och mer påtaglig nu än någonsin tidigare. Jag cyklade för överlevnad, för att slippa lunginflammation.

När jag kom hem var det tomt i huvudet. Allt gick på primalt tänkande: av med blöta kläder. Få upp värmen. Mat.

Jag tittade på GPS:en i telefonen och blev förvånad. 13.40. Fem timmar och fyrtio minuter. "Du skojar?" tänkte jag. Nästan en timme snabbare än upp? Trots att det kändes så segt? Då slog det mig; jag klev bara av cykeln en gång efter det att regnet kom. En gång på 4,5 mil. Mycket trampande.

Nu ställer jag cykeln till efter semestern. Då är det pendling till och från jobbet den ska användas till.

Den har tjänat mig väl, redan.

Den har klarat invigningen.

Kommentarer
Postat av: 220 Bladdddh

Noterbart och beundransvärt!



Riktigt kul att du fortfarande håller bloggen i gång.



Citat "Jag började 07.07 ungefär och var framme ungefär 13.37"



ELIIIIIiT!



:) lycka till min vän!

2010-08-08 @ 20:53:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan