It's not that I don't trust you...

Högvaktsdygnen förlöper långsamt och dagarna går i varandra. Dygnsrytmen är helt förstörd och man sover i snitt fyra timmar var sjätte timme. Ingenting stämmer.

Korpralen står och diskar sin disk efter ett avslutat postpass mitt i natten. En av de meniga ställer ner sin disk i diskhon, tittar på korpralens metodiska rörelser med den grå diskborsten och säger att man inte behöver vara "sådär noggrann". Hon tar borsten, puttar korpralen åt sidan och slabbar hafsigt runt med borsten i glasen och över besticken. Hon sköljer hastigt och tittar på korpralen.

"Längre behöver det inte ta".

"Nä..."

Den menige går iväg och korpralen följer efter, endast för att vända i trappan och gå tillbaka till köket.

Korpralen tömmer diskstället och fyller diskhon med vad som borde ha varit ren disk.

"Längre beöver det inte ta. Inte om man inte vill ha det rent, nej..."

And they say I have trust issues...

Mognad

Många gånger under min uppväxt har jag funderat på om jag har stått på en annan mognadsnivå än många av mina medmänniskor i samma ålder. Många gånger har det känts som att det varit ljusår mellan "mig och dem", medan jag ibland känt mig väldigt nära dem.

Denna fundering grundar sig i en hel del olika saker, men främst på att mitt sätt att se på saker under en stor del av livet har varit annorlunda är den gängse uppfattningen i min omgivning.

Nu undrar jag om butikskedjor upplever samma sak. Kraven på en nystartad butik är idag oerhört höga. Man måste leverera snabbt och dessutom vara konkurrenskraftig samtidigt som man faktiskt tjänar pengar. Men hur är det med kedjor som funnits i evigheter, kedjor som har sin ekonomiska situation säkrad?

Står dessa också på olika mognadsnivåer? Är deras mognadsnivå beroende på målgrupp? Finns det något som definitivt bestämmer att något ska gälla?

Här har Teknikmagasinet gjort helt rätt och visar på mognad när de vågar använda bindesträck i en annons, medan Stadium här nedan visar på bristande mognad med en tidstypisk särskrivning. Dessutom skapar denna särskrivning kontroverser och frågetecken: vem är Dag? Varför gäller hans priser? Hur många priser har han? Varför ska det vara mellan hans priser?



Frågorna är många och svaren är få. Kanske är det helt enkelt bäst att inse att Dags ord är lag.


***SPOILERVARNING*** Avatar - igen


*********************************************************************

Observera att detta inlägg, liksom det förra om filmen, inte på något sätt är avsett att läsas av den som har för avsikt att se filmen. Observera också att jag i och med detta inte kan hållas ansvarig för att ha avslöjat något.

*********************************************************************


När jag såg Avatar 3D första gången häpnade jag över effekterna. En hel film, mer eller mindre, som med motion capture och CGI-teknik dundrar fram och blåser övriga filmvärlden åt sidan med sin storslagenhet. Detta tillät inte de andra sinnena att ta in så mycket som jag hade önskat av filmen och dess budskap.

Förra gången jag skrev om den påpekade jag att jag kände ett visst vemod då jag lämnade salongen, ett vemod jag just då inte riktigt kunde greppa vad det berodde på. Jag skrev att jag kände en form av samhörighet med karaktärerna och deras värld, något jag inte upplevt tidigare.

Jag har nu sett Avatar ytterligare en gång. Jag ville se till att greppa tillfället eftersom den inte kommer gå på bio för evigt, och en så storslagen film måste ses på bio - det enda rätta helt enkelt. Jag ville dessutom uppleva den en gång till för att kunna säga mer än att "det var en skitsnygg film av episka proportioner". Jag ville kunna precisera mig.

Nu känner jag att jag har mer kött på benen för att göra detta.

James Cameron, som regisserat filmen, för ett viktigt budskap, drar en tydlig parallell till bland annat erövringen av den amerikanska kontinenten. Att se hur den moderna människan med vapen och teknologi kommer och med våld försöker ta över den naturreligiösa och extremt fredliga urbefolkningen Na'vis värld påminner mycket om hur det kan ha sett ut när de första erövrarna kom till den amerikanska kontinenten.

Även om redskapen år 2154 skiljer sig mot vad som användes nästan ett årtusende tidigare, så är processen i stort sett identisk: "vi vill ha deras mark, sök en diplomatisk lösning och om det inte fungerar så driver vi bort dem eller dödar dem."

Det visar på ett historiskt faktum, belyser människans natur. År 2154 har vi tömt vår jord på tillgångar, vi har skövlat våra skogar och förorenat och tömt våra hav och stora sjöar. Vi har befolkat månen i hopp om att överleva, i hopp om att vi ska få plats. Vi söker oss ut i universum för att hitta andra boplatser, hitta tillgångar som ger oss pengar att exploatera andra solsystem och förstöra boplats efter boplats allt eftersom vi ökar i mängd. Ändrar vi inte vår livsstil, föreligger en stor risk att detta blir verklighet.

Filmen visar också att det kommer att finnas hopp. Ett hopp i form av människor som inte låter sig överrumplas och fullständigt översköljas av girighet och korruption, människor som fortfarande har sin empati kvar, sin känsla för rätt och fel. Vi kan bara hoppas att dessa människor inte kommer att ses som regimkritiker och mänsklighetens förrädare.

Denna gång såg jag också till att se mer på hur effekterna faktiskt ser ut, hur pass verklighetstroget det egentligen är. Det enda jag kan säga något kritiskt om är Na'vis rörelser när de springer, allt annat ser faktiskt helt fantastiskt ut, och springandet är ingenting som på något sätt drar ner betyget på filmen.

Miljöerna är oerhört vackra och mycket trovärdiga rent visuellt. Filmen har tempo och detta kombinerat med effekterna gör att man inte sitter och sover.

Ljudspåret till filmen tycker jag är underbart. James Horner som har komponerat den har gjort ett makalöst bra jobb och har skapat ett ljudspår som verkligen lyfter filmens storslagenhet ytterligare. Det skänker rofylldhet och ger ett litet glädjerus. Passar utan tvekan som avslappningsmusik eller som plugg- eller läsmusik.

Aldrig förr har jag sett en film två gånger på bio, och aldrig förr har jag övervägt att se en film en ytterligare gång efter den andra. Denna andra gång berörde mig djupare än första gången, med mer intensiva känslor och en växande sympati för Na'vi och vad de representerar.

Det är intressant hur många som har sagt att de väntade sig att jag skulle såga den här filmen. Visserligen var jag aningen kritisk och skeptisk innan jag hade sett något av den, men som jag skrev i förra inlägget så växte den allt mer för mig varje gång jag såg något ifrån den eller läste om den. Jag antar att det är något som får följa mig än så länge.

Om 2012 var sevärd så är Avatar utanför skalan, vilket den ändå skulle vara även om 2012 inte var sevärd. Se den i alla fall. Oerhört sevärd.



 


*********************************************************************

Observera att detta inlägg, liksom det förra om filmen, inte på något sätt är avsett att läsas av den som har för avsikt att se filmen. Observera också att jag i och med detta inte kan hållas ansvarig för att ha avslöjat något.

*********************************************************************


In the dark - it lay dormant...

Den som är bekant med blodsockerhalter av varierande magnitud vet säkert vad resultatet av för låg nivå blir. Skulle det ändå vara så att du inte vet så kan jag upplysa dig om att det ofta resulterar i ett av två scenarier: antingen blir man hispig och tyker att allt är kul, eller så blir man trött, grinig och lättirriterad.

Scenario ett utspelade sig i skolan mot slutet av dagen. Scenario två utspelade sig från det att jag satte mig på tåget till det att jag kom hem.

Jag antog att det skulle vara fullt med folk på tåget, något jag vid det här laget inte direkt är obekant med. Däremot räknade jag inte med att jag skulle få en gnu till medpassagerare framför mig. Denna gnu gestaltades idag av en äldre herre utan social kompetens eller med ett enda mål i livet: att sprida irritation omkring sig likt en gräsbrand under gynsamma förhållanden.

Jag satt okuvlig medan han bufflade på, satt nedhasad och hostade rakt ut. Till jag hostade rakt ut åt honom. Han verkade inte riktigt förstå vart jag ville komma, utan fortsatte ogenerat med sitt generösa bidrag till influensahysterin.

Efter detta höll jag andan. I femton minuter. Åtminstone i tankarna. På riktigt satt jag och var kokande utan att säga något. Förbannade sociala fobi eller var man ska kalla det. Egentligen är det ingen fobi, det är mer ett irritationsmoment i mängden.

Väl på väg hem, gåendes, stöter jag på en tjej som valt att parkera på ett av världens absolut mest olämpliga ställen: mitt i den oerhört snålt tilltagna passagen igenom garagelängan. Där stod hon. Och stod. Stilla. Jag stannade och tittade på henne som för att förmedla en känsla av att jag ville passera. Uppenbarligen var jag inte tydlig nog då hon valde att fortsätta stå och inte göra någonting alls.

Hade jag inte varit så lugn och sansad, läs "passivt aggressiv", av mig hade jag med all säkerhet tagit tag i kragen på hennes kappa, tryckt upp henne mot garageväggen, stirrat hotfullt med galna ögon på henne och skrikigt samtidigt som jag skulle ha kastat henne i den smutsiga snögeggan. Istället gav jag henne en menande knuff med axeln och en blick med mitt "evil eye" när jag trängde mig förbi.

Det är tur att jag har vunnit en tävling för absolut första gången i mitt liv, annars hade jag varit mentalt trasig nu och antagligen betydligt mer än bara "passivt aggressiv" - något som Erik Äckelbäck säkert skulle njuta av.

Change - yes we can!

Ett år efter övertagandet av presidentämbetet utvärderas Obama av en hel värld. Det kontrolleras hur mycket han har uträttat kontra hur mycket han har lovat att uträtta och det tisslas och tasslas precis överallt.

Många är upprörda över det faktum att Obama inte har hunnit mer under sitt första år vid makten. Enligt politifact.com har Obama, av 503 utfärdade löften, hållt 91, kompromissat med 33, lagt 87 på is och brutit 15 medan 275 fortfarande är på gång. Dessutom har han, något tvivelaktigt enligt många, lyckats få Nobels fredspris utan att egentligen ha gjort något annat än ingjutit hopp hos människor.

I mitt stilla sinna undrar jag nu hur folk egentligen tänker. Visst vore det teoretiskt möjligt att hinna uppfylla fler av de utlovade ändringarna, men låt oss nu för en stund bara sitta och tänka på vad Obama egentligen är.

Människa.

Hur gärna folk än vill det så är han inte någon superhjälte. Dessutom har han tre år kvar på sin post, alltså mycket tid att hinna ändra ytterligare.

Stämmer mayaindianernas beräkningar så går världen ändå under om två år, så det finns ingen anledning att oroa sig.


Existens

"Mitt liv har ingen mening". Är det något du känner igen? Kanske har du någon i din närhet som känner eller har känt så. Kanske är det du själv som någon gång gått i den tankegången. Enligt mig behöver det inte vara någonting av ondo att inse att ens liv saknar mening.

Självklart har jag själv tänkt precis samma sak, och jag tror att det är avsevärt mycket svårare att hitta någon som faktiskt inte har tänkt så. Det hör i stort sett till allmänbildningen att någon gång ha gått i existentiellt ifrågasättande tankar.

När jag förr om åren gick omkring i tankar om hur meningslöst livet var kunde det resultera i en del nedstämdhet. Sedan kom en punkt när det existentiella istället blev en form av upplysning. Jag började fundera på om det verkligen var något dåligt att inte uppfylla något speciellt syfte, att inte ha en förutbestämd mening.

Det slog mig att det snarare vore ganska tråkigt att upptäcka att man endast finns till för ett enda syfte, något helt utanför ens påverkan. Tänk dig själv att få reda på att man just har fullföljt sin del av det avtal man inte hade en aning om att man ingått, och att det nu var dags att släcka lyset. Vilket syfte?

Känns det inte bättre att få möjligheten att istället skapa sitt eget syfte? Att ha sitt liv i sina egna händer, att känna att de val man gör är ens egna och inte syftar till att tjäna någon annans syfte.

Är människan verkligen så inställd på att tjäna något större att man automatiskt söker en mening med sin existens?

Principfast i all ära

Det är märkligt att folk kan vara så fast i sina slappa principer att de plöjer igenom halvmeterhöga och meterlånga snödrivor bara för att ha sin genväg över gräsmattan kvar, något som besparar dem ungefär två sekunders promenad.

Bloggdesign|Dessan