In the dark - it lay dormant...

Den som är bekant med blodsockerhalter av varierande magnitud vet säkert vad resultatet av för låg nivå blir. Skulle det ändå vara så att du inte vet så kan jag upplysa dig om att det ofta resulterar i ett av två scenarier: antingen blir man hispig och tyker att allt är kul, eller så blir man trött, grinig och lättirriterad.

Scenario ett utspelade sig i skolan mot slutet av dagen. Scenario två utspelade sig från det att jag satte mig på tåget till det att jag kom hem.

Jag antog att det skulle vara fullt med folk på tåget, något jag vid det här laget inte direkt är obekant med. Däremot räknade jag inte med att jag skulle få en gnu till medpassagerare framför mig. Denna gnu gestaltades idag av en äldre herre utan social kompetens eller med ett enda mål i livet: att sprida irritation omkring sig likt en gräsbrand under gynsamma förhållanden.

Jag satt okuvlig medan han bufflade på, satt nedhasad och hostade rakt ut. Till jag hostade rakt ut åt honom. Han verkade inte riktigt förstå vart jag ville komma, utan fortsatte ogenerat med sitt generösa bidrag till influensahysterin.

Efter detta höll jag andan. I femton minuter. Åtminstone i tankarna. På riktigt satt jag och var kokande utan att säga något. Förbannade sociala fobi eller var man ska kalla det. Egentligen är det ingen fobi, det är mer ett irritationsmoment i mängden.

Väl på väg hem, gåendes, stöter jag på en tjej som valt att parkera på ett av världens absolut mest olämpliga ställen: mitt i den oerhört snålt tilltagna passagen igenom garagelängan. Där stod hon. Och stod. Stilla. Jag stannade och tittade på henne som för att förmedla en känsla av att jag ville passera. Uppenbarligen var jag inte tydlig nog då hon valde att fortsätta stå och inte göra någonting alls.

Hade jag inte varit så lugn och sansad, läs "passivt aggressiv", av mig hade jag med all säkerhet tagit tag i kragen på hennes kappa, tryckt upp henne mot garageväggen, stirrat hotfullt med galna ögon på henne och skrikigt samtidigt som jag skulle ha kastat henne i den smutsiga snögeggan. Istället gav jag henne en menande knuff med axeln och en blick med mitt "evil eye" när jag trängde mig förbi.

Det är tur att jag har vunnit en tävling för absolut första gången i mitt liv, annars hade jag varit mentalt trasig nu och antagligen betydligt mer än bara "passivt aggressiv" - något som Erik Äckelbäck säkert skulle njuta av.

Kommentarer
Postat av: Palle

Vafan, säg åt honom att sluta hosta!

2010-01-22 @ 00:51:29
URL: http://apalle.blogg.se/
Postat av: bella

åh vad jag kan se detta scenario framför mig när jag läser det :) haha..

2010-01-22 @ 19:24:38
URL: http://issie.blog.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan