I rise - you fall

Iväg bar det i tisdags förra veckan, och som det bar. Det kändes strålande i början när jag väl vant mig vid vikten av ryggsäcken. Jag uppskattade vikten till 14 kilo, vilket gör att den vägde ungefär lika mycket som stridspackningen i lumpen. Tiderna förändras, verkligen, men tanke på att man då kunde gå ungefär hur långt som helst.

I vilket fall tänkte jag ta en massa bilder och spela in ljuddokumentation som sedan skulle läggas upp här i skriven form. Bilderna uteblev på grund av bristande minnesplats i telefonen. Ljuddokumentationen, däremot, gjorde jag som tänkt, och här nedan följer en återgivning av mina upplevelser på strapatsfärden.



18.00

Klockan är nu sex och jag har gått i nästan precis en timme. I detta nu vankar jag mig ut på Arningeleden, så jag har precis lyckats ta mig igenom Gribbylund. Folk stirrar. En del gör det öppet med gapande munnar och utter disbelief in their eyes, medan andra tittar liksom lite diskret; man ser att de tittar, men de försöker dölja det genom att titta i ögonvrån. They are failing.

Början var tung. Jag blev chockad när jag tog på mig ryggsäcken första gången. Jag trodde inte att den skulle vara så tung. Det var en överraskning. Det var tungt i början, men jag har kommit in i någon form av flow nu, det är den mekaniska rytmen som infunnit sig. Jag bara går.

Det är varmt och det kommer bli skönt med fallande temperaturer, och än så länge ser det inte ut som att det kommer mulna igen under natten, så jag kanske får lite ledljus så att jag slipper använda pannlampan.

Nästa gång är klockan sju, och då har jag förhoppningsvis kommit till Vallentuna.

18.57

Klockan är sju. Jag gick av Arningeleden för ungefär sex minuter sedan. Jag har börjat köra ett 50-10-system: gå 50 minuter, pausa 10 minuter och vårda fötterna, byta strumpor, dricka vatten och så vidare.

Just nu är jag på en stig mitt i ingenstans. Jag har ingen aning om var jag är någonstans. Det är samma stig jag och min kusin gick på förra året, men som vi avvek ifrån och trampade igenom ett litet träsk för att komma ut på Arningeleden igen. Jag tänker inte göra det den här gången, utan jag hör fortfarande vägen. Den borde vara ungefär 200 meter till vänster om mig, och så länge jag hör den är jag inte helt vilse. Jag tror att den här stigen går till Okvista. Tror. Det är vad jag utgår ifrån.

Myggen är riktigt jobbiga. Det kommer bli en jobbig natt kan jag säga redan nu.

Nu kommer jag till en korsning. Great. Should I go right och should I go left? Vänster känns rimligt eftersom vägen är på vänster sida. Jag går vänster så får jag se var jag hamnar.

Nästa gång är klockan åtta, och då borde jag verkligen vara åtminstone halvvägs mellan Vallentuna och Brottby.

Väskan känns som en vikt som drar mig bakåt, och ibland är det riktigt tungt och ibland är det inte alls lika tungt. Det är lite märkligt.

Nu är jag ute på en grusväg, apropå ingenting. Jag ser vägen, och nu kommer jag till en korsning till. Jag vet inte vilket håll jag ska gå. Höger, vänster? Ja... fan...! Jag går höger, det brukar vara bra, även om jag gick vänster förra gången. Hej då.

19.49

Nu är klockan tio i åtta, jag har precis satt mig ner för att ta paus. Jag tog upp den andra telefonen för att kolla varaktigheten. Ja... Två timmar och fyrtioåtta minuter. Ja... 13,7 kilometer. Ja... 1112 kcal än så länge. Just det... den här ryggsäcken väger så mycket så jag har svårt att tänka mig att det bara är 1112.

Det är tungt alltså, mina fötter bränner. Jag ska försöka göra det bästa av det, det är bara att hålla ut, byta strumpor, lufta fötterna och hoppas att det räcker.

21.02

Klockan är fem över nio och det blev en lite längre paus, för mina fötter höll på att dö. Jag var tvungen att plåstra om dem, så jag har klistrat på fyra stycken Compeed på de vanliga ställena: bakpå hälarna och framme vid stortårna. Det är som det brukar vara.

Jag är ungefär 300 meter från att svänga av mot Brottby vid Angarn. I och med att jag gick lite vilse tog det betydligt längre tid; jag räknade med att vara i Vallentuna på två timmar - det tog tre timmar, så jag ligger lite efter, så att säga.

Jag börjar bli riktigt hungrig, och det är frestande att ta en av mina powerkakor snart. Det känns helt absurt när jag tänker att det kan vara typ 20 timmar kvar. Det är riktigt lång tid.

Temperaturen har sjunkit till dräglighet; det är riktigt skönt nu, och det är faktiskt slående hur vackert landskapet är när man tittar. Solnedgången...

Compeeds marknadsföring, förresten, om omgående smärtlindring... ja... helt okej faktiskt, klart godkänt.

22.01

Klockan är tio och jag är i Brottby, en timme efter schema. Jag hade faktiskt väntat mig att vara här vid nio, men efter fadäsen med att gå vilse får jag skylla mig själv.

Nu ligger jag i gräset med bara fötter i högläge och tittar upp mot en djupblå himmel med tunna, tunna tussar som glider förbi. Det är riktigt, riktigt rofyllt. Riktigt skönt att lufta fötterna i högläge. Mina vader kändes som att de skulle explodera, men det gjorde de inte, än.

Jag är riktigt hungrig, så jag tänker ta en av mina kakor nu. Jag hoppas bara att den håller mig mätt länge, för det är riktigt långt kvar. Det känns helt absurt; om det tog mig och min kusin 10 timmar dig vi orkade (3,9 mil), så betyder det att jag har fem timmar på mig att komma dit, och det känns helt sjukt. Jag har svårt att tro det, men samtidigt trodde jag att det skulle ta kortare tid att komma hit.

Jag satte på musik i Vallentuna. Det hjälper verkligen, det är inte kul att gå, men det är fruktansvärt vackert.

22.56

Klockan är elva och det börjar bli mörkt. Själva mörknandet går faktiskt väldigt snabbt, men det är i alla fall molnfritt så med lite förhoppning får jag inte bäckmörker i alla fall. En kille stannade och frågade om jag ville ha skjuts. Väldigt hyggligt, men jag avböjde naturligtvis eftersom jag har min utmaning. Jag sa det till honom, tackade honom hjärtligt. Det uppskattades.

Men här är jag, och så här i efterhand... skjuts hade varit ganska gott.

Jag tror i alla fall att min reflexväst syns ganska bra. Jag försöker titta bort när jag möter bilar så jag inte tappar mörkerseende.

Fan alltså, jag ska gå så sjukt långt till. Det är helt sjukt, på riktigt. Galet. Det är faktiskt brutalt.

Uppstarten efter pauserna är riktigt jobbig i fötterna nu. Compeeden sitter på plats, men... usch alltså. Det känns när man har suttit ett tag. Smärtlindring... jag undrar det.

Kroppen känns som den hänger med än så länge. Väskan känns lättare, och så PANG blir den så mycket tyngre. Det går i vågor. Lite lustigt, men det beror väl på energinivåer.

Jag ville ta kort på en massa grejer, men telefonen säger "inte tillräckligt minne". Nähe, skit på dig då. Jag spelar ju in på någon form av minne och det verkar fungera. Nåväl.

Nästa gång är klockan tolv. Det känns sjukt.

00.12

Klockan är kvart över tolv och jag har fått svälja min stolthet. (Utstöter frustrerat ljud med tonhöjdsskillnad på ungefär fem oktav.)

Jag ringde om hämtning vid halv, tjugo i tolv. Mina fötter de dör. De orkar inte med, jag har trots Compeeden jätteont, plus att mina fötter är helt utmattade. Jag har fått svälja allt vad stolthet heter, och jag fick precis bekräftat att hämtning är på väg.

Jag går fortfarande och ska försöka hinna till Roslagsstoppet innan de gör det, vilket är aningen kortare än jag och min kusin kom. It sucks. Men det blir bra, skitbra. Nej. Hej då!

00.31

Klockan är halv ett och för ungefär fem minuter sedan kom jag fram till Roslagsstoppet och inväntar skjuts och herregud vad skönt det är att sätta sig ner och veta att man inte behöver gå mer. Ja... mhmm! Jag känner nu hur tröttheten är överväldigande.

Förra året hade jag gått en massa innan vi gav oss på detta och det hade varit värt att göra det nu med. Jag har fått kontorsfötter. Man blir ödmjuk inför utmaningen, helt klart.

Men det här var väl inte sista gången, eller? Eller hur?

14.24

Klockan är tjugo över två, dagen efter dagen. Det var en knäckande upplevelse igår. Jag fick verkligen kraschlanda på jorden och inse hur långt och tungt det faktiskt var. Jag levde i någon form av euforisk drömvärld och trodde att jag faktiskt skulle klara det. Någonstans innerst inne måste jag ha vetat att jag inte skulle klara det. Inga förberedelser eller något. Det är så absurt.

Mina fötter gör fortfarande ont, jag gungar som en anka när jag går och jag rör mig långsamt. Kroppen mår bra, men inte fötterna.  Jag vet inte om det beror på skorna, men jag vill inte skylla på utrustningen.

Jag för försöka igen, någon gång och då tar jag med mig mer minne, för detta är det sista som får plats i inspelningsväg, så det hade blivit många timmar utan inspelning.

Det blev väl ungefär 35 000 steg totalt sett på mina 3,49 mil.



På tisdag, alltså i morgon, ska jag cykla samma strecka. Jag gör samma sak med ljudinspelning. Nu väntar en uppladdande sömn!


Kommentarer
Postat av: bella

aah men fan vad jag gillar motivationen!!!! puss på dig o kör hårt

2010-07-28 @ 16:57:18
URL: http://issie.blog.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan