My journey of motivation

Under en längre tid, i stort sett hela året faktiskt, har jag känt mig ur form och otroligt omotiverad i min träning. Bakgrunden är följande:

 

I december 2011 hade jag mitt livs bästa period i träningen, där jag under två veckor maxade 1 x 300 i benpress, 1 x 97,5 i bänk (veckan innan hade jag klarat 90 och failade på 95) och 2 x 100 i latsdrag. Efter denna, för mig, enorma prestation gick jag på juluppehåll i två veckor.

 

Efter första träningsveckan 2012 drog jag på mig något influensaliknande och var sängliggande i en vecka, efter vilken jag inte kunde komma igång med träningen eftersom sjukdomssymptomen likt regimtrogna soldater befäste sina ställningar och aldrig gav vika. Förkylning och oöverträffad trötthet och utmattning följde. Detta till trots gav jag mig på några tappra försök att träna; försök så desperata att jag i min dumdristighet mycket väl kan ha bidragit till den långa konvalescensen.

 

När jag så småningom lyckades bättra på mig så pass att jag rent fysiskt skulle kunna träna var det istället annat som hindrade mig. I början av juni var det dags för köksrenovering. Där försvann en veckas träning. Efter denna vecka var det dags för tre veckors kurs i Ängelholm. I skolans lokaler finns ett gym, men självstudierna gjorde sitt för att bombardera mitt redan vacklande träningsengagemang.

 

Efter dessa tre veckor jobbade jag en vecka, under vilken jag faktiskt började träna igen. Det var tungt och omotiverat. På semestern kan man säga att jag kom igång på riktigt. Nu hade jag ett annat upplägg, men det var fortfarande väldigt tungt att åka en timme kommunalt bara för att träna.

 

I stället för att träna kroppen tre dagar i veckan, uppdelat med en muskelgrupp en gång i veckan, tränade jag nu hela kroppen två gånger i veckan. Antalet träningsdagar minskade, men träningsmängden dubblades.

 

Från att ha haft mitt livs peak i december gick jag till att knappt träna något alls på sju månader. Jag tappade som mest åtta kilo i vikt och fick börja om, inte riktigt från början men nära på, med allt igen. Efter denna period har jag slagits med demoner, undvikit Murphy, tvingat mig själv och ställt mig i valet mellan piskan eller moroten.

 

Det har känts tungt när jag insett att jag inte längre kan ta lätta treor på 85, utan istället kämpar på 75. Det kändes tungt när jag insåg att jag inte längre kunde göra sexor på 270, utan istället fick gå ner till 220.

 

Den 6 oktober fick jag bekräftelse på att jag någonstans i allt detta har uppnått något. Veckan innan hade jag lagt på 240 i benpressen och konstaterat att det kändes bra, vilket motiverade mig att lägga på 250 kommande vecka. När denna vecka så infann sig kände jag efter ett lätt set på 250 att jag ville ta mer. Jag lade på 270. Det gick bra.

 

Nu började tankarna komma. "Ska jag lägga på 300?" Jag funderade både länge och väl innan jag bestämde mig för att hänga på 30 kg till. Jag stod och tittade på de 300 kilo som hängde där och hade blandade känslor. Till slut tog jag mod till mig och bad en stor kille att passa mig. Nu hade jag bestämt mig. Jag sa till honom att det bara blir en etta.

 

Vid avlyftet tänkte jag inte på något annat än att det kändes ordentligt tungt. När jag påbörjade den koncentriska fasen (nedfärden) fokuserade jag bara på att göra det så kontrollerat som möjligt och att hålla knäna stadiga. I den excentriska fasen (uppfärden) kände jag något jag absolut inte hade väntat mig: det var lätt.

 

Jag upprepade föregående och gjorde en till. Och sedan en till. Och en till. Till slut hade jag gjort sex repetitioner på 300 kilo, en vikt jag med nöd och näppe pressade fram en etta på innan årsskiftet. När jag var klar kunde jag knappt tro det. Än i dag kan jag knappt tro det.

 

Skeptisk som jag är kommer detta resultat inte vara gällande för mig förrän jag provar samma sak med benpressen där jag tog 300 första gången. Jag kan bara inte ha blivit starkare, något måste vara annorlunda.

 

Denna prestation har väckt en glöd i mig igen, nu känner jag det sug efter träningen jag har saknat i sju månader. Jag är så otroligt nöjd med att jag har varit envis nog att faktiskt fortsätta, och nu bär det frukt.

 


Vem är han?

På perrongen står en man klädd i svart kostym. Hans bakåtslickade hår har en fettigt glansig lyster och i hans panna tränger en svettdroppe igenom hudens porer. Till vänster bredvid honom på marken står en synbart välanvänd svart portfölj och över hans högra arm hänger en svart rock, medan det i hans vänstra hand mellan tummen, pekfingret och långfingret vilar en kubansk cigarr. Bakom de runda, svarta solglasögonen döljer sig ett par bruna kisande ögon, och överläppen pryds av en välansad mörk mustasch.

En tanke får honom att le och en perfekt vit tanduppsättning blottas. Han är inte så värst till åren, men de år han haft har tagit ut sin rätt på honom. Hans ansikte rynkas kraftigt av leendet, och strax därefter förvrids det när han hostar kraftigt.

Han rätar på sig, slätar ut kavajen, lutar huvudet bakåt och drar ett bloss på sin cigarr. Med munnen formar han en rökring av modell större och ler. Solen reflekteras i hans solglasögon och han får kisa kraftigt.

Tåget i motsatt riktning kommer in och stannar vid plattformen. Ett större antal människor stiger av och rör sig enhetligt och metodiskt mot utgången.

Han vänder sig om, fortfarande med sitt vita leende, och synar folkmassan. När han vänder sig tillbaka drar han ett sista bloss, sprätter iväg cigarren och blåser ytterligare en rökring innan han plockar upp sin portfölj och metodiskt börjar arbeta sig igenom vimlet mot sitt mål.

Nytt möter gammalt

På årsdagen av mitt senaste inlägg kommer här ett bevis på att jag faktiskt fortfarande är vid liv. Jag satt och läste igenom min blogg, inlägg efter inlägg, och kände en saknad. Det kändes ledsamt när jag insåg att det har gått ett år sedan jag publicerade något, och än mer ledsamt när jag förstod att det även betyder att det nästan är ett år sedan jag skrev något överhuvudtaget.

 

Det här är ingenting som förekommit tidigare. Aldrig förut har det gått så lång tid mellan inläggen, och aldrig förut har jag varit så nära på att lägga ner allting helt och hållet. Det har handlat om brist på tid, brist på engagemang och ork samt ett fullständigt ointresse.

 

Genom åren har mitt skrivande varit väldigt tätt kopplat till min frustration och mitt behov av att ventilera mig, något som genomgående givit upphov till ganska negativt vinklade inlägg. Denna avsaknad av motivation har, nästan uteslutande, berott på ett drastiskt förminskat behov av att ”skriva av mig”. Jag har träffat en helt underbar tjej, vi har flyttat ihop och jag är lycklig. I mitt liv har jag haft perioder då jag har mått otroligt bra, och jag är inne i en otroligt stark sådan nu.

 

När jag tidigare har skrivit har det hela tiden funnits en underton som antyder att något saknas – något som jag själv påtalat upprepade gånger genom åren som aktiv bloggare. Det har hela tiden varit ett, mer eller mindre, ofrivilligt sökande efter något ouppnåeligt. Nu har jag uppnått det ouppnåeliga och jag känner ett lugn, jag känner en vilja att lägga min energi på det finaste i mitt liv istället för något som oundvikligen gör mig irriterad.

 

Man ska dock inte bli förskräckt, det som tidigare gjort mig irriterad och fått mig att kompulsivt bänka mig framför tangentbordet och låta tankarna, genom elektriska impulser, bilda ord på skärmen framför mig fortfarande teoretiskt skulle kunna göra just detta. Det handlar inte om att jag har börjat blunda för den fullständiga idiotins närvaro; jag ägnar den bara inte så mycket uppmärksamhet. Fullt medveten om att den hela tiden lurar runt hörnet lyckas jag undvika den.

 

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka i de banor som tidigare varit så karaktäristiska för mig, något som absolut inte är ovälkommet utan snarare är ett tecken på att jag fortfarande har en medvetenhet som, tillsammans med min livssituation, hjälper mig igenom det pestliknande utbrott av total avsaknad av empati som världen lider av.

 

När jag var i Täby på besök senast gick jag på en promenad med min bästa vän och barndomskamrat Wille. Vi pratade om nya tider såväl som gamla tider. Vi träffade en gammal klasskamrat som vi haft mycket kontakt med, bland annat inlines på den gamla goda basketplanen. Naturligtvis kom vi att prata om mer gamla goda tider. Det kommer alltid att vara nostalgiskt att komma tillbaka till Täby. Tyvärr försvinner många platser där gamla minnen har sitt ursprung i och med de storslagna planer kommunen har.


Bloggdesign|Dessan