My journey of motivation

Under en längre tid, i stort sett hela året faktiskt, har jag känt mig ur form och otroligt omotiverad i min träning. Bakgrunden är följande:

 

I december 2011 hade jag mitt livs bästa period i träningen, där jag under två veckor maxade 1 x 300 i benpress, 1 x 97,5 i bänk (veckan innan hade jag klarat 90 och failade på 95) och 2 x 100 i latsdrag. Efter denna, för mig, enorma prestation gick jag på juluppehåll i två veckor.

 

Efter första träningsveckan 2012 drog jag på mig något influensaliknande och var sängliggande i en vecka, efter vilken jag inte kunde komma igång med träningen eftersom sjukdomssymptomen likt regimtrogna soldater befäste sina ställningar och aldrig gav vika. Förkylning och oöverträffad trötthet och utmattning följde. Detta till trots gav jag mig på några tappra försök att träna; försök så desperata att jag i min dumdristighet mycket väl kan ha bidragit till den långa konvalescensen.

 

När jag så småningom lyckades bättra på mig så pass att jag rent fysiskt skulle kunna träna var det istället annat som hindrade mig. I början av juni var det dags för köksrenovering. Där försvann en veckas träning. Efter denna vecka var det dags för tre veckors kurs i Ängelholm. I skolans lokaler finns ett gym, men självstudierna gjorde sitt för att bombardera mitt redan vacklande träningsengagemang.

 

Efter dessa tre veckor jobbade jag en vecka, under vilken jag faktiskt började träna igen. Det var tungt och omotiverat. På semestern kan man säga att jag kom igång på riktigt. Nu hade jag ett annat upplägg, men det var fortfarande väldigt tungt att åka en timme kommunalt bara för att träna.

 

I stället för att träna kroppen tre dagar i veckan, uppdelat med en muskelgrupp en gång i veckan, tränade jag nu hela kroppen två gånger i veckan. Antalet träningsdagar minskade, men träningsmängden dubblades.

 

Från att ha haft mitt livs peak i december gick jag till att knappt träna något alls på sju månader. Jag tappade som mest åtta kilo i vikt och fick börja om, inte riktigt från början men nära på, med allt igen. Efter denna period har jag slagits med demoner, undvikit Murphy, tvingat mig själv och ställt mig i valet mellan piskan eller moroten.

 

Det har känts tungt när jag insett att jag inte längre kan ta lätta treor på 85, utan istället kämpar på 75. Det kändes tungt när jag insåg att jag inte längre kunde göra sexor på 270, utan istället fick gå ner till 220.

 

Den 6 oktober fick jag bekräftelse på att jag någonstans i allt detta har uppnått något. Veckan innan hade jag lagt på 240 i benpressen och konstaterat att det kändes bra, vilket motiverade mig att lägga på 250 kommande vecka. När denna vecka så infann sig kände jag efter ett lätt set på 250 att jag ville ta mer. Jag lade på 270. Det gick bra.

 

Nu började tankarna komma. "Ska jag lägga på 300?" Jag funderade både länge och väl innan jag bestämde mig för att hänga på 30 kg till. Jag stod och tittade på de 300 kilo som hängde där och hade blandade känslor. Till slut tog jag mod till mig och bad en stor kille att passa mig. Nu hade jag bestämt mig. Jag sa till honom att det bara blir en etta.

 

Vid avlyftet tänkte jag inte på något annat än att det kändes ordentligt tungt. När jag påbörjade den koncentriska fasen (nedfärden) fokuserade jag bara på att göra det så kontrollerat som möjligt och att hålla knäna stadiga. I den excentriska fasen (uppfärden) kände jag något jag absolut inte hade väntat mig: det var lätt.

 

Jag upprepade föregående och gjorde en till. Och sedan en till. Och en till. Till slut hade jag gjort sex repetitioner på 300 kilo, en vikt jag med nöd och näppe pressade fram en etta på innan årsskiftet. När jag var klar kunde jag knappt tro det. Än i dag kan jag knappt tro det.

 

Skeptisk som jag är kommer detta resultat inte vara gällande för mig förrän jag provar samma sak med benpressen där jag tog 300 första gången. Jag kan bara inte ha blivit starkare, något måste vara annorlunda.

 

Denna prestation har väckt en glöd i mig igen, nu känner jag det sug efter träningen jag har saknat i sju månader. Jag är så otroligt nöjd med att jag har varit envis nog att faktiskt fortsätta, och nu bär det frukt.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan