Nytt möter gammalt

På årsdagen av mitt senaste inlägg kommer här ett bevis på att jag faktiskt fortfarande är vid liv. Jag satt och läste igenom min blogg, inlägg efter inlägg, och kände en saknad. Det kändes ledsamt när jag insåg att det har gått ett år sedan jag publicerade något, och än mer ledsamt när jag förstod att det även betyder att det nästan är ett år sedan jag skrev något överhuvudtaget.

 

Det här är ingenting som förekommit tidigare. Aldrig förut har det gått så lång tid mellan inläggen, och aldrig förut har jag varit så nära på att lägga ner allting helt och hållet. Det har handlat om brist på tid, brist på engagemang och ork samt ett fullständigt ointresse.

 

Genom åren har mitt skrivande varit väldigt tätt kopplat till min frustration och mitt behov av att ventilera mig, något som genomgående givit upphov till ganska negativt vinklade inlägg. Denna avsaknad av motivation har, nästan uteslutande, berott på ett drastiskt förminskat behov av att ”skriva av mig”. Jag har träffat en helt underbar tjej, vi har flyttat ihop och jag är lycklig. I mitt liv har jag haft perioder då jag har mått otroligt bra, och jag är inne i en otroligt stark sådan nu.

 

När jag tidigare har skrivit har det hela tiden funnits en underton som antyder att något saknas – något som jag själv påtalat upprepade gånger genom åren som aktiv bloggare. Det har hela tiden varit ett, mer eller mindre, ofrivilligt sökande efter något ouppnåeligt. Nu har jag uppnått det ouppnåeliga och jag känner ett lugn, jag känner en vilja att lägga min energi på det finaste i mitt liv istället för något som oundvikligen gör mig irriterad.

 

Man ska dock inte bli förskräckt, det som tidigare gjort mig irriterad och fått mig att kompulsivt bänka mig framför tangentbordet och låta tankarna, genom elektriska impulser, bilda ord på skärmen framför mig fortfarande teoretiskt skulle kunna göra just detta. Det handlar inte om att jag har börjat blunda för den fullständiga idiotins närvaro; jag ägnar den bara inte så mycket uppmärksamhet. Fullt medveten om att den hela tiden lurar runt hörnet lyckas jag undvika den.

 

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka i de banor som tidigare varit så karaktäristiska för mig, något som absolut inte är ovälkommet utan snarare är ett tecken på att jag fortfarande har en medvetenhet som, tillsammans med min livssituation, hjälper mig igenom det pestliknande utbrott av total avsaknad av empati som världen lider av.

 

När jag var i Täby på besök senast gick jag på en promenad med min bästa vän och barndomskamrat Wille. Vi pratade om nya tider såväl som gamla tider. Vi träffade en gammal klasskamrat som vi haft mycket kontakt med, bland annat inlines på den gamla goda basketplanen. Naturligtvis kom vi att prata om mer gamla goda tider. Det kommer alltid att vara nostalgiskt att komma tillbaka till Täby. Tyvärr försvinner många platser där gamla minnen har sitt ursprung i och med de storslagna planer kommunen har.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggdesign|Dessan