Väktaren, del 1

Vinden river besinningslöst runt de hjälplösa snöflingorna som omsluter bilen. Johan kämpar för att se vägen som, trots att han har kört här fler gånger än han vill minnas, känns helt främmande. Vindrutetorkarna jobbar hårt och strålkastarljuset når inte längre än ett par meter innan det reflekteras tillbaka i de miljoner snöflingor som lyder vindens minsta vink.
 
Johan tänker att han borde börja närma sig nu, och lutar sig fram mot radion för att knappa in kommandot för "nästan framme". Han släpper vägen med blicken medan han trycker på de gröna knapparna på konsolen. En kraftig duns hörs och bilen studsar till. Framskärmen skrapar i marken och Johan slår pannan i ratten av det kraftiga rycket. Han trycker hårt på bromsen och bilen hackar sig till stillastående.
 
Sakta tar han sig för pannan och blinkar hårt. Han tar ett hastigt andetag när handen nuddar den begynnande bulan. Han blundar och ser ett oändligt antal vita prickar snurra runt.
 
"Jävla farthinder", tänker han och startar bilen igen. Hur fan kunde jag glömma det...? säger han högt för sig själv och kör iväg.
 
Det går inte mer än att bilen kommer i rullning förrän han hör ljudet av skrapande plast under motorrummet. Med motorn igång kliver han ur bilen, sätter sig på alla fyra och tittar under bilen. I ljuset av LED-ficklampan ser han hur luftstyrningen släpar i marken.
 
Johan är en smal man i 40-årsåldern, knappt två meter lång med kort och tunnt brunt hår. Ögonen är insjunkna i ansiktet och kindbenen framträder tydligt. Han har haft problem med sina knän sedan tonåren då han skadade korsbanden i en mopedolycka.
 
"Men för i helvete", suckar han och tar stöd mot motorhuven när han reser sig upp. Han drar händerna genom skäggstubben medan han ser sig omkring. Efter några sekunders förtvivlan minns han att det ligger spännband i bakluckan. Han tar ett och knyter upp den livlösa plastbiten.
 
Återigen tar han stöd mot motorhuven när han reser sig upp. Han gnider händerna mot varandra och skrattar förnöjt för sig själv.
 
Med gott mod sätter han sig i bilen och börjar sakta rulla framåt. När inget skrap hörs känner han sig mycket nöjd.
 
"Så ja, inget jävla farthinder ska få hindra mig!" säger han med hög röst och skrattar hysteriskt medan bakdäcken spinner och motorn varvar högt.

Bloggdesign|Dessan