Väktaren, del 1

Vinden river besinningslöst runt de hjälplösa snöflingorna som omsluter bilen. Johan kämpar för att se vägen som, trots att han har kört här fler gånger än han vill minnas, känns helt främmande. Vindrutetorkarna jobbar hårt och strålkastarljuset når inte längre än ett par meter innan det reflekteras tillbaka i de miljoner snöflingor som lyder vindens minsta vink.
 
Johan tänker att han borde börja närma sig nu, och lutar sig fram mot radion för att knappa in kommandot för "nästan framme". Han släpper vägen med blicken medan han trycker på de gröna knapparna på konsolen. En kraftig duns hörs och bilen studsar till. Framskärmen skrapar i marken och Johan slår pannan i ratten av det kraftiga rycket. Han trycker hårt på bromsen och bilen hackar sig till stillastående.
 
Sakta tar han sig för pannan och blinkar hårt. Han tar ett hastigt andetag när handen nuddar den begynnande bulan. Han blundar och ser ett oändligt antal vita prickar snurra runt.
 
"Jävla farthinder", tänker han och startar bilen igen. Hur fan kunde jag glömma det...? säger han högt för sig själv och kör iväg.
 
Det går inte mer än att bilen kommer i rullning förrän han hör ljudet av skrapande plast under motorrummet. Med motorn igång kliver han ur bilen, sätter sig på alla fyra och tittar under bilen. I ljuset av LED-ficklampan ser han hur luftstyrningen släpar i marken.
 
Johan är en smal man i 40-årsåldern, knappt två meter lång med kort och tunnt brunt hår. Ögonen är insjunkna i ansiktet och kindbenen framträder tydligt. Han har haft problem med sina knän sedan tonåren då han skadade korsbanden i en mopedolycka.
 
"Men för i helvete", suckar han och tar stöd mot motorhuven när han reser sig upp. Han drar händerna genom skäggstubben medan han ser sig omkring. Efter några sekunders förtvivlan minns han att det ligger spännband i bakluckan. Han tar ett och knyter upp den livlösa plastbiten.
 
Återigen tar han stöd mot motorhuven när han reser sig upp. Han gnider händerna mot varandra och skrattar förnöjt för sig själv.
 
Med gott mod sätter han sig i bilen och börjar sakta rulla framåt. När inget skrap hörs känner han sig mycket nöjd.
 
"Så ja, inget jävla farthinder ska få hindra mig!" säger han med hög röst och skrattar hysteriskt medan bakdäcken spinner och motorn varvar högt.

The beuty of our true selves

Människan är självutnämnd envåldshärskare på jorden och samtidigt ägare av densamma. Vi anser att vår intelligens ger oss rätten att ställa oss över andra varelser och värderar våra egna liv högre än en lägre stående livsform.
 
Vi tycker att djur är dumma och tror inte att de kan ha känslor. Vi är trångsynta och har lika svårt att tänka oss en annan form av känslor än de vi förnimmer som vi skulle ha att se en fjärde dimension.
 
Som en parasit lever av sin värds kropp skövlar vi skogar och utvinner naturtillgångar som vore det vår gudsskänkta rätt. Som ett virus muterar celler i en infekterad kropp injicerar vi sjukdomar i djur för att ta fram ett skydd för oss själva. Vi testar kosmetika på djur, smetar maskara i ögonen på dem för att se om det skulle kunna vara farligt för oss.
 
Vi är så många att djuruppfödning är något av det vidrigaste som kan tänkas. Hundratusentals, kanske miljontals, kycklingar och höns som vadar och drunknar i sin egen avföring i en och samma anläggning. En smutsig industri som tagen direkt ur en skräckfilm. Vi transporterar djur i överfulla transporter över sträckor och i temperaturer som är långt över det tillåtna.
 
Vi bränner och skövlar vår egen trädgård, vårt eget hem. Vi utrotar oräkneliga arter, djur och organismer som är beståndsdelar i ett ekosystem uppbyggt genom hundratals miljoner år av evolution. Vi är som en pest som inte visar någon nåd.
 
Vårt avancerade sätt att tänka gör oss beräknande på ett helt unikt sätt. Vår skeva världsbild gör oss giriga och får oss att föra krig och försätta miljontals människor i skräck och lidande, bara för att "mycket vill ha mer".
 
Vi dödar och förföljer varandra för att vi har olika uppfattning om saker, för att någon tror på Allah och en annan på Jesus eller Buddha. Vi dödar varandra för att vi är svartsjuka. Vi dödar varandra för "heder". Vi dödar varandra för att vi är fulla och arga och inte blev insläppta på krogen.
 
Vi hatar varandra för hudfärg, politisk inriktning, sexuell läggning och behandlar oliktänkande som pestbärare. Vi manipulerar varandra och sprider falska rykten av rent djävulskap.
 
Vår intelligens gav upphov till den industriella revolutionen, en revolution som slutgiltigt banade vägen för människans storskaliga erövring av världen. Vi bygger fabriker som förpestar vår luft med farliga gaser, vi bygger transportmedel för enskilda personer som ska kunna gå i allt högre hastigheter medan hastigheten på vägarna blir lägre och lägre i och med att produktionen överstiger vår egen anpassningsförmåga.
 
Genom allt detta har vi mage att stolt slå oss själva över bröstet och tycka att vi är överlägsna på alla tänkbara sätt och vis.

My journey of motivation

Under en längre tid, i stort sett hela året faktiskt, har jag känt mig ur form och otroligt omotiverad i min träning. Bakgrunden är följande:

 

I december 2011 hade jag mitt livs bästa period i träningen, där jag under två veckor maxade 1 x 300 i benpress, 1 x 97,5 i bänk (veckan innan hade jag klarat 90 och failade på 95) och 2 x 100 i latsdrag. Efter denna, för mig, enorma prestation gick jag på juluppehåll i två veckor.

 

Efter första träningsveckan 2012 drog jag på mig något influensaliknande och var sängliggande i en vecka, efter vilken jag inte kunde komma igång med träningen eftersom sjukdomssymptomen likt regimtrogna soldater befäste sina ställningar och aldrig gav vika. Förkylning och oöverträffad trötthet och utmattning följde. Detta till trots gav jag mig på några tappra försök att träna; försök så desperata att jag i min dumdristighet mycket väl kan ha bidragit till den långa konvalescensen.

 

När jag så småningom lyckades bättra på mig så pass att jag rent fysiskt skulle kunna träna var det istället annat som hindrade mig. I början av juni var det dags för köksrenovering. Där försvann en veckas träning. Efter denna vecka var det dags för tre veckors kurs i Ängelholm. I skolans lokaler finns ett gym, men självstudierna gjorde sitt för att bombardera mitt redan vacklande träningsengagemang.

 

Efter dessa tre veckor jobbade jag en vecka, under vilken jag faktiskt började träna igen. Det var tungt och omotiverat. På semestern kan man säga att jag kom igång på riktigt. Nu hade jag ett annat upplägg, men det var fortfarande väldigt tungt att åka en timme kommunalt bara för att träna.

 

I stället för att träna kroppen tre dagar i veckan, uppdelat med en muskelgrupp en gång i veckan, tränade jag nu hela kroppen två gånger i veckan. Antalet träningsdagar minskade, men träningsmängden dubblades.

 

Från att ha haft mitt livs peak i december gick jag till att knappt träna något alls på sju månader. Jag tappade som mest åtta kilo i vikt och fick börja om, inte riktigt från början men nära på, med allt igen. Efter denna period har jag slagits med demoner, undvikit Murphy, tvingat mig själv och ställt mig i valet mellan piskan eller moroten.

 

Det har känts tungt när jag insett att jag inte längre kan ta lätta treor på 85, utan istället kämpar på 75. Det kändes tungt när jag insåg att jag inte längre kunde göra sexor på 270, utan istället fick gå ner till 220.

 

Den 6 oktober fick jag bekräftelse på att jag någonstans i allt detta har uppnått något. Veckan innan hade jag lagt på 240 i benpressen och konstaterat att det kändes bra, vilket motiverade mig att lägga på 250 kommande vecka. När denna vecka så infann sig kände jag efter ett lätt set på 250 att jag ville ta mer. Jag lade på 270. Det gick bra.

 

Nu började tankarna komma. "Ska jag lägga på 300?" Jag funderade både länge och väl innan jag bestämde mig för att hänga på 30 kg till. Jag stod och tittade på de 300 kilo som hängde där och hade blandade känslor. Till slut tog jag mod till mig och bad en stor kille att passa mig. Nu hade jag bestämt mig. Jag sa till honom att det bara blir en etta.

 

Vid avlyftet tänkte jag inte på något annat än att det kändes ordentligt tungt. När jag påbörjade den koncentriska fasen (nedfärden) fokuserade jag bara på att göra det så kontrollerat som möjligt och att hålla knäna stadiga. I den excentriska fasen (uppfärden) kände jag något jag absolut inte hade väntat mig: det var lätt.

 

Jag upprepade föregående och gjorde en till. Och sedan en till. Och en till. Till slut hade jag gjort sex repetitioner på 300 kilo, en vikt jag med nöd och näppe pressade fram en etta på innan årsskiftet. När jag var klar kunde jag knappt tro det. Än i dag kan jag knappt tro det.

 

Skeptisk som jag är kommer detta resultat inte vara gällande för mig förrän jag provar samma sak med benpressen där jag tog 300 första gången. Jag kan bara inte ha blivit starkare, något måste vara annorlunda.

 

Denna prestation har väckt en glöd i mig igen, nu känner jag det sug efter träningen jag har saknat i sju månader. Jag är så otroligt nöjd med att jag har varit envis nog att faktiskt fortsätta, och nu bär det frukt.

 


Vem är han?

På perrongen står en man klädd i svart kostym. Hans bakåtslickade hår har en fettigt glansig lyster och i hans panna tränger en svettdroppe igenom hudens porer. Till vänster bredvid honom på marken står en synbart välanvänd svart portfölj och över hans högra arm hänger en svart rock, medan det i hans vänstra hand mellan tummen, pekfingret och långfingret vilar en kubansk cigarr. Bakom de runda, svarta solglasögonen döljer sig ett par bruna kisande ögon, och överläppen pryds av en välansad mörk mustasch.

En tanke får honom att le och en perfekt vit tanduppsättning blottas. Han är inte så värst till åren, men de år han haft har tagit ut sin rätt på honom. Hans ansikte rynkas kraftigt av leendet, och strax därefter förvrids det när han hostar kraftigt.

Han rätar på sig, slätar ut kavajen, lutar huvudet bakåt och drar ett bloss på sin cigarr. Med munnen formar han en rökring av modell större och ler. Solen reflekteras i hans solglasögon och han får kisa kraftigt.

Tåget i motsatt riktning kommer in och stannar vid plattformen. Ett större antal människor stiger av och rör sig enhetligt och metodiskt mot utgången.

Han vänder sig om, fortfarande med sitt vita leende, och synar folkmassan. När han vänder sig tillbaka drar han ett sista bloss, sprätter iväg cigarren och blåser ytterligare en rökring innan han plockar upp sin portfölj och metodiskt börjar arbeta sig igenom vimlet mot sitt mål.

Nytt möter gammalt

På årsdagen av mitt senaste inlägg kommer här ett bevis på att jag faktiskt fortfarande är vid liv. Jag satt och läste igenom min blogg, inlägg efter inlägg, och kände en saknad. Det kändes ledsamt när jag insåg att det har gått ett år sedan jag publicerade något, och än mer ledsamt när jag förstod att det även betyder att det nästan är ett år sedan jag skrev något överhuvudtaget.

 

Det här är ingenting som förekommit tidigare. Aldrig förut har det gått så lång tid mellan inläggen, och aldrig förut har jag varit så nära på att lägga ner allting helt och hållet. Det har handlat om brist på tid, brist på engagemang och ork samt ett fullständigt ointresse.

 

Genom åren har mitt skrivande varit väldigt tätt kopplat till min frustration och mitt behov av att ventilera mig, något som genomgående givit upphov till ganska negativt vinklade inlägg. Denna avsaknad av motivation har, nästan uteslutande, berott på ett drastiskt förminskat behov av att ”skriva av mig”. Jag har träffat en helt underbar tjej, vi har flyttat ihop och jag är lycklig. I mitt liv har jag haft perioder då jag har mått otroligt bra, och jag är inne i en otroligt stark sådan nu.

 

När jag tidigare har skrivit har det hela tiden funnits en underton som antyder att något saknas – något som jag själv påtalat upprepade gånger genom åren som aktiv bloggare. Det har hela tiden varit ett, mer eller mindre, ofrivilligt sökande efter något ouppnåeligt. Nu har jag uppnått det ouppnåeliga och jag känner ett lugn, jag känner en vilja att lägga min energi på det finaste i mitt liv istället för något som oundvikligen gör mig irriterad.

 

Man ska dock inte bli förskräckt, det som tidigare gjort mig irriterad och fått mig att kompulsivt bänka mig framför tangentbordet och låta tankarna, genom elektriska impulser, bilda ord på skärmen framför mig fortfarande teoretiskt skulle kunna göra just detta. Det handlar inte om att jag har börjat blunda för den fullständiga idiotins närvaro; jag ägnar den bara inte så mycket uppmärksamhet. Fullt medveten om att den hela tiden lurar runt hörnet lyckas jag undvika den.

 

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka i de banor som tidigare varit så karaktäristiska för mig, något som absolut inte är ovälkommet utan snarare är ett tecken på att jag fortfarande har en medvetenhet som, tillsammans med min livssituation, hjälper mig igenom det pestliknande utbrott av total avsaknad av empati som världen lider av.

 

När jag var i Täby på besök senast gick jag på en promenad med min bästa vän och barndomskamrat Wille. Vi pratade om nya tider såväl som gamla tider. Vi träffade en gammal klasskamrat som vi haft mycket kontakt med, bland annat inlines på den gamla goda basketplanen. Naturligtvis kom vi att prata om mer gamla goda tider. Det kommer alltid att vara nostalgiskt att komma tillbaka till Täby. Tyvärr försvinner många platser där gamla minnen har sitt ursprung i och med de storslagna planer kommunen har.


Vad säger man?

Skrattade oerhört gott åt den här. Ibland måste man få ha lite kul på jobbet. I dag var en sådan dag. It was fun.

 


My theory

Jag har en teori. Eller snarare har jag tusen teorier, men just nu har jag utarbetat en teori till fullfjädrad plan, redo att sättas i verket. Normalt så börjar mina inlägg med en känsla, där känslan får utvecklas genom mina fingrar och ganska slumpmässigt ta form av meningar och resonemang. Sällan har jag klart för mig vad jag ska skriva, mer ofta har jag istället en klar uppfattning om exakt vad jag ska skriva om och även ett par olika formuleringar som helheten får byggas upp omkring.

 

I det här fallet har jag som sagt en teori som jag har utvecklat till något ganska avancerat och, antagligen, ganska drastiskt enligt vissa.

 

Teorin började väl gro för många år sedan, och har sedan dess legat latent hos mig och liksom närts av samhällets idioti i allmänhet. Idag byttes den långsamma syresättningen ut mot en blåsbälg som eldade på min teori. Den fick fart och jag utvecklade den ganska ytligt för några av mina arbetskamrater.

 

Det var på bussen hem det hände. Det var fullt, något som inte är speciellt förvånande. Det som däremot var förvånande var folks agerande. Man kan tycka att om det är fullt så fortsätter man bakåt i bussen och man gör så gott det går för att underlätta för andra som ska på eller av. Vid en hållplats ska en hel del folk som står framför mig kliva av. Detta gör att jag måste hålla mig åt sidan så att jag blockerar vägen för en kvinna med barnvagn bakom mig. Hon klappar mig på axeln och säger ”ursäkta”. Jag vänder mig om och tittar på henne. Hon säger ”ursäkta, jag ska av”. Folk passerar fortfarande väldigt tätt framför mig och ska kliva av bussen. Hon klappar mig på axeln och säger ”ursäkta mig, jag ska av här”.

 

I denna sekund vänder jag mig om och säger till henne att ”vänta, jag ska se vad jag kan åstadkomma här”. Min enda tanke var om hon var blind. Var det inte oerhört uppenbart att jag inte bara spontant kan gå igenom andra människor? Var det inte tydligt att andra också klev av bussen?

 

Andra tankar började gro. Varför kan inte den klunsiga personen som står med sin väska precis i dörröppningen kliva ut och lämna lite plats åt den miljon människor som ska av? Varför ska folk försöka pressa sig före andra som också ska av? Varför, varför, varför?

 

När folk hade passerat framför mig och jag kunde kliva ur vägen och sätta mig tittade jag på kaoset som utspelade sig framför ögonen på mig. Folk står och köar otåligt på att få gå på bussen, medan en ensam mamma står med sin barnvagn fastkilad mellan drummeln med väskan och en annan barnvagn. Ingen gör något. Väskägaren försöker förgäves flytta sin väska. Ingen gör något. Mamman lyckas lirka loss vagnen och kommer av bussen.

 

När vägen väl är fri strömmar folk på som galna. En kvinna blir irriterad på en äldre dam som står vid dörren, och när hon går förbi mig mumlar hon för sig själv någonting i stil med att ”man ska inte bara stå…” och så vidare.

 

Här föds blåsbälgen. Nu börjar tankarna frodas. Varför är det så här? Vad beror det på? Hur kommer det sig att folk beter sig som de gör?

 

Förklaringen slår mig som oväntat uppenbar. Vad är det som styr folks agerande? Deras tänkande. Det är så enkelt. Människans intelligens är visserligen fantastisk, men samtidigt ack så bedrövligt förlamande. Folks förmåga att tänka självständigt lamslår andra.

 

Det här låter drastiskt, men tänk på det. Fundera på det nästa gång du åker buss eller tåg, eller bara befinner dig bland mycket människor på samma plats. När en individ tolkar en situation sker detta antagligen på en ytterst individuell nivå. Implikationerna blir att en annan individ tolkar samma situation annorlunda, och därmed bestämmer sig för att agera på ett annat sätt.

 

I vissa fall är det just detta som skiljer liv från död, men i detta specifika forum är det vad som lamslår strukturen. När människor tänker som en enhet fungerar saker och ting. Från pendeltåget till tunnelbanan på Centralen är gången indelad i filer med pilar i golvet. När alla går i filen för avsedd riktning fungerar det i stort sett klanderfritt. När någon får för sig att byta och gena mot färdriktningen blir det genast kaos. Någon som möter denne väjer höger, någon vänster och någon stannar tvärt – allt efter hur personen tolkar utbrytarens rörelser.

 

När upphovet till problemet var så smärtsamt uppenbart, tedde sig lösningen än simplare. Det är endast en fråga om att beröva folk den fria viljan. Genom att implementera ett enhetstänkande hos folk, där man kan få en folkmassa att bete sig som en synkron enhet istället för en amorf hög, skulle större grad av struktur uppnås.

 

Det här kräver naturligtvis rätt stora förberedelser och ett anmärkningsvärt stort mått av övertalningsförmåga och hjärntvättning, men nog ska det vara genomförbart. Det enda jag önskar av dig är din röst i nästa val. Jag lovar att arbeta blocköverskridande, och kanske rent av att avskaffa dagens partisystem som ju, trots allt, gynnar folkets fria vilja. När jag tänker på det önskar jag inte din röst. Jag kräver den.

 

Du ska rösta på mig. För strukturens skull. The guild of The Knights of Reason shall restore order. Once, and for all…


Blind idealism

En amerikansk herre vid namn Terry Jones planerar att anlägga ett bokbål på nioårsdagen av terrorattacken den elfte september. Denne herre råkar även vara pastor. Hans församling är starkt antimuslimsk, så det är inte vilka böcker som helst de ska bränna. Istället för att ta matteböcker tänker de bränna koraner.

Det här känns ganska korkat. De anser att islam härstammar från djävulen och att alla muslimer således är onda. I rättskaffenhetens tecken bestämmer de sig därför att elda upp muslimernas heliga skrift. Känns inte argumentet lite ihåligt?

Om man tänker sig att herren Jones tycker att samtliga muslimer i världen är onda eftersom de representerar djävulens religion och eldar upp deras koran, vad får honom att tro att det på något plan, överhuvudtaget, kan ge någon positiv effekt?

Jag ser framför mig hur det kan komma att bli. Risken är att "the shit hits the fan" och allt brakar loss. Kristendomen med USA i spetsen är inte speciellt populärt i många muslimers ögon, och det här lär inte göra saken bättre.

Religion i sig är inte farligt. Det är de religiösa människorna som är farliga när det blir på det här sättet. Självklart är muslimerna onda, det var ju judarna också och se hur det gick. Självklart är kristna onda i muslimernas ögon när de dumma jävlarna bränner heliga skrifter.

Är det verkligen så fruktansvärt svårt att tänka längre än näsan räcker?

Solidaritet

Jag vet att jag skrivit om det förut, men tydligen hade jag inte tillräcklig genomslagskraft eftersom problemet kvarstår. Stämmer min syn på mänskligheten är det ett problem som alltid kommer att kvarstå så länge inget drastiskt med historiska anknytningar görs.

 

Jag tycker att det är rent motbjudande att se hur folk beter sig. Inte nog med att många, många hostar och är sjuka nu för tiden – de gör det dessutom helt ohämmat. Man undrar många saker. Jag är absolut inte perfekt, framför allt inte efter min verbala fadäs nu senast, men jag känner mig ändå så ”Übermensch-aktig” när jag står och ser hur de enfaldiga brickorna beter sig.

 

En man passerade mig på bussen i eftermiddags – en buss som för övrigt var fylld till bristningsgränsen, något som är helt utanför normalbilden. I samma sekund han skulle till att passera mig drog sig hans bröstkorg spasmiskt samman och upp genom luftrören och ut genom mun- och näshåla exploderade en kaskad av bakterier och saliv. Det hela var alldeles utomordentligt äckligt.

 

Likadant är det överallt. Det spelar ingen roll om man befinner sig på buss, tåg eller tunnelbana. Det spelar heller ingen roll att man befinner sig på sin arbetsplats; inte ens där är man skyddad. Ovettiga människor verkar infiltrera varje vrå av mänsklighetens vardag.

 

Det är inte konstigt att folk blir sjuka samtidigt. Det bästa vore ett samhälle präglat av social segregering där alla sköter sig själva, i alla fall ur sjukdomsspridningssynpunkt. Eller vore det bästa kanske att massvaccinera folk? Ja just det… svininfluensan. Det gick ju sådär.

 

Kanske är den bästa lösningen både minst drastisk och minst komplicerad. Kanske är det enklaste och bästa helt enkelt att inse fakta. Det vi mår bäst av är att inse att vi inte kan skydda oss från folks kiss- och bajsbakterier eller deras herpes- eller hepatitsmittade spottkavalkader i allmänna utrymmen. Vi lever i varandras äckel. Så 2000-tal.


The kindness of your fellow man, or woman...

Någonting slog mig idag. Detta "någonting" har jag funderat på förut, men antagligen lagt åt sidan på grund av diverse anledningar. Det rör inte det vanliga "störa sig på människor och deras allmänt korkade och oförklarliga beteende", utan något annat - som dock kan härledas till beteende.

Jag har alltid haft väldigt svårt för offentliga toaletter. I skolan tillbringade jag väldigt sparsamt med tid instängd i de klaustrofobiskt små, urinstinkande dödsrummen med diverse klet på både väggar och golv. På jobbet däremot, där är det en annan sak. Toaletterna sköts om bra och det är rent, åtminstone vad som syns vid första anblick. Närmare än just första anblick vill jag inte gå, eftersom eventuella skräckfynd kanske påverkar min framtida anställning eller min psykiska och fysiska hälsa.

Jag var, precis som alla människor någon gång, på toa idag. Då hörde jag det. Någon gick in på toaletten bredvid. Jag hörde locket fällas upp, vätska mot vätska, ett skärp som skramlade, toaletten spola och, direkt efter, en tre eller fyra sekunder lång dusch med vattenkranen. Sedan slamrade det lite och dörren öppnades. Toabesöket varade i ungefär en minut.

Jag tänkte inte på det förrän jag själv hade tvättat händerna och gått därifrån. Tvättade han händerna? Hur noga var han? Det tog mig mångdubbelt längre tid.

Många gånger hör man inte ens kranen. Det skrämmer mig. Det får mig att må illa av tanken att skaka hand med någon som nyligen skakat något annat. Utan att tvätta sig efteråt.

Dags att vakna kanske? Vad händer med bakterierna? De hamnar på dörrhandtag, bord, papper, pennor... någon tar i detta och utan att tänka på det kliar denne sig i ögat eller kanske i näsan. Sedan är det samma procedur igen.

Mumma, helt enkelt.

Bilden kommer från GT Expressen. Foto: Krister Larsson

My journey

Efter att ha återhämtat mig både fysiskt och psykiskt efter det misslyckade försöket att promenera hela vägen till landet beslutade jag mig för att cykla. Med rätt lite förberedelser gav jag mig av på mitt livs längsta cykeltur.

Precis som med promenaden tog jag och spelade in när jag pausade. Enjoy.



07.44

Klockan är tjugo i åtta på morgonen och jag är i Vallentuna nu. Det har tagit mig 40 minuter att komma hit och när jag gick tog det mig tre timmar, så det går lite snabbare att cykla och det känns faktiskt riktigt bra än så länge; jag har inga konstiga känningar eller något, utan det känns riktigt bra. Cykeln funkar, ingen punka än så länge.

Jag har cyklat elva, tolv kilometer så det bådar gott inför resten av vägen. Jag ska försöka spara på vattnet för jag hade inga PET-flaskor hemma att fylla, så jag har improviserat lite.

Jag ska prova köra samma system till jag kommer till Roslagsstoppet, att jag stannar ungefär där jag stannade när jag gick så jag kan se tidsmässigt hur jag ligger till.

08.13

Klockan är tio över åtta och nu står jag i Brottby. Hit har det tagit en timme och tio minuter och det är 2,1 mil. Än så länge så ser det bra ut både hastighetsmässigt och i känslan. Det enda som är att klaga på är två saker: det ena är att det börjar kännas i sitsen efter två mil, medan det är fyra, fem gånger så mycket kvar. Det kommer ta ett tags cyklande innan jag har vant mig och fått broskförhårdnader på ställen jag egentligen inte vill ha dem. Det andra är att jag åt köttfärssås och spaghetti till frukost, och vanligtvis brukar jag vilja ha frukost till frukost och inte mat. Men jag tänkte att jag skulle ladda nu när jag skulle anstränga mig. Jag känner smaken av maten när jag rapar. Köttfärssås är gott, men gastrointestinala biprodukter är inte så smakligt.

Det har gått riktigt bra hittills, jag måste påminna mig själv om att jag ska cykla så långt till så att jag inte cyklar för fort. Det går bra, med andra ord.

08.52

Klockan är tio i nio och nu är jag vid Roslagsstoppet. Det har alltså inte ens tagit två timmar att komma hit. Jag ligger fem och en halv timme före mot när jag gick, så det har gått aningen snabbare, av förklarliga skäl. Det var fullt väntat att det skulle gå betydligt fortare.

Det känns fortfarande riktigt bra, jag börjar känna mig stel i nacke och axlar bara; det är jobbigt att sitta och titta upp såhär länge. Man ska inte klaga, det kunde varit mycket värre.

Två timmar, det är bra. 3,2 mil är det hit om man inte går vilse. Gångvägen är tydligen lite längre, nu har jag cyklat bilvägarna och jag undrar om det verkligen är så stor skillnad, eller om jag gick längre vilse än jag trodde...

Hur som helst, nu är jag här och det blir en lite längre paus med vätskepåfyllning och lite vila.

09.18

Klockan är ungefär tjugo över nio och nu är jag där jag och min kusin bröt när vi gick. Telefonen har avbrutit Tracker-funktionen så jag vet inte riktigt hur långt det är. Den bröt på 32 kilometer, alltså precis efter Roslagsstoppet. Jag startar om den så får vi se, så får jag väl göra någon form av uträkning senare, eller så får jag cykla hem. Det får väl bli så, då.

Än så länge känns det fortfarande bra. Goda förhoppningar att klara detta. Sex kilometer till Rimbo härifrån, det klarar jag. Fem mil till Hallstavik, dit ska jag inte. He...he...he...

09.39

Klockan är tjugo i tio och jag är i Rimbo. Det tog mig tjugo minuter ungefär att cykla hit sedan senast. Jag räknar med att sju kilometer försvann i Trackern eftersom den stängdes av, så jag får lägga till det senare.

Sista biten här kändes faktiskt seg i benen, så...

Det har inte tagit mig tre timmar än, så det är riktigt bra. Det är precis vad jag vill. Kalas, helt enkelt.

10.21

Klockan är tjugo över tio och jag är någonstans mitt emellan Rimbo och Edsbro, förmodligen mitt emellan. Jag skiter i Trackern nu, den har stängt av sig två gånger. Jag orkar inte bråka med den. Tråkigt alltså. Jag får prova cykla hem och ha telefonen på ett smartare ställe så att den inte stänger av sig på grund av stötar.

Det går långsammare nu, absolut. Det tog på benen nu på slutet. Jag känner att det börjar krampa. Jag står här och stretchar lite, det är roligt. Det är roligt nästan jämt. Det är roligt också med alla bilar som åker förbi, det är inte ett dugg läskigt med stora lastbilar som brummar förbi i hundra kilometer i timmen, nej nej, som den här (lastbil passerar en dryg meter bredvid mig).

Dessutom hyser jag väldigt stor respekt för elitcyklister, kudos till dem.

10.54

Klockan är tio i elva och jag står i Edsbro och jag är strax på väg härifrån. Jag börjar bli krampaktigt trött i benen nu. Det är inte roligt. Jag vet inte om jag vågar sätta mig ner, jag kanske inte kommer iväg sen. Jag antar att det bara är att trampa lagom hårt för att inte ta ut sig för mycket. Jag är rätt hungrig, jag misstänker att jag har förbränt maten jag åt till frukost klockan sex i morse.

De här oförargliga små backarna, de är inte så oförargliga när de blir många. Många backar små... ha...ha...ha... De tär på kroppen, men det är väl bara att ta det lite lugnt. Det är inte långt kvar nu.

11.10

Nu är klockan tio över elva. Jag måste ta allt tätare pauser för jag orkar inte. Jag får rätt bra mjölksyra i benen och det är allmänt tungt. Jag är jättehungrig. Jag är vrålhungrig. (Dialekten övergår till den i Media Markt-reklamen): Ditt söta lilla helvete, varför tog du inte med dig mat? Jag glömde det, så klart. Jag glömde maten. För helvete. Ahh.

Jag vet inte hur långt det är kvar, men jag är snart där i alla fall. Hoppas jag. Då ska jag äta glass. Och så ska jag försöka flirta mig till lite gratis mat. (Bred stockholmska): Bara att slå på charmen, vettu, fett nice. Bra. Tjaa.

11.25

Klockan är fem i halv tolv och det är en motvind som heter duga nu. Det vet jag, för jag frågade, och den är riktigt envis och hävdar att den heter duga. Den vägrar ge med sig. Och satan vad den är jobbig att ha att göra med. Det blir inte bättre heller när man möter stora tunga bilar, typ bussar och lastbilar, som drar värsta suget efter sig. All min kraft kraschar in i väggen när man möter dem. Stora tunga lastbilar, jag hatar dem. O-nice. Mina ben, o-nice.

Jag är halvvägs till Knutby tror jag, så jag är nog snart där. Hoppas jag.

12.24

Klockan är snart halv ett och jag är i Knutby. Jag har precis tagit modell större rast och svängt in på Ica och handlat lite. Jag köpte mig en Coca-Cola, jag köpte mig två stycken donuts med glasyr och jag köpte mig en Daimstrut. Den fick jag dock gratis eftersom jag hade en kupong.

Nu har jag sockerchockat kroppen utöver vad som är vanligt och definitivt rimligt i vanliga fall, men det satt fint med lite energi. Nu är jag snart framme, det blir skitbra det här. Jag är nöjd än så länge. Tjoho!

12.53

Current time: 12:53 PM. Fuel cells depleted. Energy levels critical. Please refuel. Please refuel.

Typ så känns det. Det gjorde väldigt mycket i början men sen så försvann hela effekten av sockerchocken. Nu har jag fjorton kilometer kvar, så nu tuggar jag mig igenom det här. Det blir skitbra. Jag står i ett moln av insekter just nu, och många är stickande och bitande. Jag ger mig av innan jag blir uppäten.

14.37

Klockan är fem över halv tre och jag har varit framme i ungefär en timme; jag kom faktiskt fram hit när klockan var ungefär fem över halv två, vilket betyder att det tog mig sex och en halv timme att cykla hit. Det tycker jag är skapligt på okänt antal mil, men säg elva.

Stort kudos till elitcyklister, det är riktigt starkt av dem. Jag kände till och från under vägen att benen inte orkade, så då tog jag paus och stod och skrek "det gör ont!". Eller något. Ungefär.

Men nu lär det dröja innan jag sätter mig på en cykelsadel igen, för jag måste läka. Jag har ont, eller är öm, där man vanligtvis inte är öm. Men det får man ta, jag är nöjd med tiden. Det känns skapligt och man uppskattar nyasfalterat. Det gör rätt mycket med ny asfalt, det är som att man flyger fram, och så låter det som i Pacific Blue, med de cyklande poliserna. Skillnaden är att jag inte flyger över bilar.

Det är jätteskönt att kunna sitta ner och bara vila nu, jag är rätt trött i kroppen. Den har presterat över normal nivå och jag behöver definitivt inte träna ben mer denna vecka.

Den där sockerchocken som infann sig efter pausen gjorde att jag kände mig som "Da dada daaa, superman!", tokrusch, men jag försökte hålla tillbaka tokruschen och mer segruscha, eller inte ruscha alls. Det gick ganska bra, men sen kom energicellsförbrukningen ikapp mig. Det blev tomt. Det var rätt tungt.

Sista sex kilometerna grusväg gick riktigt bra, det var som förnyad energi och jag bara flög fram. När jag kom fram fick jag dricka Coca-Cola, och så fick jag stretcha och så fick jag duscha. Och det var skönt att duscha. Typ jätteskönt.

Observation kanske, ska jag försöka mig på en observation... Ja... Suget bakom lastbilar och bussar känns större när man möter dem än när de passerar en. När man möter dem så slår det en i bröstet, men när de kör förbi så tycker man att det borde slå en i ryggen. Det gör det inte. Icke. Man får snällt önska vidare att man fick lite hjälp.

Observation nummer två: det är hopplöst att bli omkörd. Typ tre fjärdedelar av alla omkörningar resulterade i att jag fick möte samtidigt. Vad är oddsen? Why? Vad är grejen, vad ska vara så svårt med att bara bli omkörd? Varför ska de ligga så nära så att man känner vinddraget slita i en så att man nästan rasar ner.

Varför ska det vara så svårt att inte få möte samtidigt som man blir omkörd? Jag vill inte ha backspeglarna en halvmeter ifrån mig. Det är obehagligt. Jag menar, om man möter en bil på fyra kilometer, varför ska man möta den bilen precis när jag ska bli omkörd? Hallå? Orka? Nej!



Värt att notera i efterhand:

Denna resa genomfördes den 27/7. Jag började 07.07 ungefär och var framme ungefär 13.37. Det tog sex och en halv timme. Vädret var bra och jag var död i benen under vissa delar av färden. Jag sa att jag inte skulle sätta mig på en cykelsadel inom en snar framtid.

Igår, den 2/8, alltså en vecka senare, cyklade jag hem. Vädret började bra. Jag kom iväg 07.47. Det såg länge bra ut, men sedan vände det.

Med drygt fyra mil kvar kom regnet. Sedan bosatte det sig ovanför mig. Och det bestraffade mig, testade mig, plågade mig. Fyra mil cykling i ösregn. Jag var sugen på att stanna flera gånger, svänga in på någon mack och skrika "ge mig mat och värme, plus lite kärlek!", men det gjorde jag naturligtvis inte; I had to keep moving.

Det gick långsamt, det var tungt, vatten sprutade från alla håll och bilisterna stirrade på mig som hade de sett ett spöke. Jag blev genomblöt. Kall. Jag kände hur musklerna och senorna i armarna drog ihop sig; det ilade och stramade när jag sträckte ut fingrarna. "Håll farten; behåll värmen" var mitt mantra.

Några gånger skrek jag rakt ut i frustration när motvinden piskade iskalla, stenhårda regndroppar i ansiktet på mig och det kändes som att cykla i cement.

Jag kämpade med, och övervann, lusten att stanna och tömma ut allt mitt vatten, lusten att stanna och kissa, lusten att svänga in på Brottbygrillen. Viljan att komma hem var större, starkare och mer påtaglig nu än någonsin tidigare. Jag cyklade för överlevnad, för att slippa lunginflammation.

När jag kom hem var det tomt i huvudet. Allt gick på primalt tänkande: av med blöta kläder. Få upp värmen. Mat.

Jag tittade på GPS:en i telefonen och blev förvånad. 13.40. Fem timmar och fyrtio minuter. "Du skojar?" tänkte jag. Nästan en timme snabbare än upp? Trots att det kändes så segt? Då slog det mig; jag klev bara av cykeln en gång efter det att regnet kom. En gång på 4,5 mil. Mycket trampande.

Nu ställer jag cykeln till efter semestern. Då är det pendling till och från jobbet den ska användas till.

Den har tjänat mig väl, redan.

Den har klarat invigningen.

I rise - you fall

Iväg bar det i tisdags förra veckan, och som det bar. Det kändes strålande i början när jag väl vant mig vid vikten av ryggsäcken. Jag uppskattade vikten till 14 kilo, vilket gör att den vägde ungefär lika mycket som stridspackningen i lumpen. Tiderna förändras, verkligen, men tanke på att man då kunde gå ungefär hur långt som helst.

I vilket fall tänkte jag ta en massa bilder och spela in ljuddokumentation som sedan skulle läggas upp här i skriven form. Bilderna uteblev på grund av bristande minnesplats i telefonen. Ljuddokumentationen, däremot, gjorde jag som tänkt, och här nedan följer en återgivning av mina upplevelser på strapatsfärden.



18.00

Klockan är nu sex och jag har gått i nästan precis en timme. I detta nu vankar jag mig ut på Arningeleden, så jag har precis lyckats ta mig igenom Gribbylund. Folk stirrar. En del gör det öppet med gapande munnar och utter disbelief in their eyes, medan andra tittar liksom lite diskret; man ser att de tittar, men de försöker dölja det genom att titta i ögonvrån. They are failing.

Början var tung. Jag blev chockad när jag tog på mig ryggsäcken första gången. Jag trodde inte att den skulle vara så tung. Det var en överraskning. Det var tungt i början, men jag har kommit in i någon form av flow nu, det är den mekaniska rytmen som infunnit sig. Jag bara går.

Det är varmt och det kommer bli skönt med fallande temperaturer, och än så länge ser det inte ut som att det kommer mulna igen under natten, så jag kanske får lite ledljus så att jag slipper använda pannlampan.

Nästa gång är klockan sju, och då har jag förhoppningsvis kommit till Vallentuna.

18.57

Klockan är sju. Jag gick av Arningeleden för ungefär sex minuter sedan. Jag har börjat köra ett 50-10-system: gå 50 minuter, pausa 10 minuter och vårda fötterna, byta strumpor, dricka vatten och så vidare.

Just nu är jag på en stig mitt i ingenstans. Jag har ingen aning om var jag är någonstans. Det är samma stig jag och min kusin gick på förra året, men som vi avvek ifrån och trampade igenom ett litet träsk för att komma ut på Arningeleden igen. Jag tänker inte göra det den här gången, utan jag hör fortfarande vägen. Den borde vara ungefär 200 meter till vänster om mig, och så länge jag hör den är jag inte helt vilse. Jag tror att den här stigen går till Okvista. Tror. Det är vad jag utgår ifrån.

Myggen är riktigt jobbiga. Det kommer bli en jobbig natt kan jag säga redan nu.

Nu kommer jag till en korsning. Great. Should I go right och should I go left? Vänster känns rimligt eftersom vägen är på vänster sida. Jag går vänster så får jag se var jag hamnar.

Nästa gång är klockan åtta, och då borde jag verkligen vara åtminstone halvvägs mellan Vallentuna och Brottby.

Väskan känns som en vikt som drar mig bakåt, och ibland är det riktigt tungt och ibland är det inte alls lika tungt. Det är lite märkligt.

Nu är jag ute på en grusväg, apropå ingenting. Jag ser vägen, och nu kommer jag till en korsning till. Jag vet inte vilket håll jag ska gå. Höger, vänster? Ja... fan...! Jag går höger, det brukar vara bra, även om jag gick vänster förra gången. Hej då.

19.49

Nu är klockan tio i åtta, jag har precis satt mig ner för att ta paus. Jag tog upp den andra telefonen för att kolla varaktigheten. Ja... Två timmar och fyrtioåtta minuter. Ja... 13,7 kilometer. Ja... 1112 kcal än så länge. Just det... den här ryggsäcken väger så mycket så jag har svårt att tänka mig att det bara är 1112.

Det är tungt alltså, mina fötter bränner. Jag ska försöka göra det bästa av det, det är bara att hålla ut, byta strumpor, lufta fötterna och hoppas att det räcker.

21.02

Klockan är fem över nio och det blev en lite längre paus, för mina fötter höll på att dö. Jag var tvungen att plåstra om dem, så jag har klistrat på fyra stycken Compeed på de vanliga ställena: bakpå hälarna och framme vid stortårna. Det är som det brukar vara.

Jag är ungefär 300 meter från att svänga av mot Brottby vid Angarn. I och med att jag gick lite vilse tog det betydligt längre tid; jag räknade med att vara i Vallentuna på två timmar - det tog tre timmar, så jag ligger lite efter, så att säga.

Jag börjar bli riktigt hungrig, och det är frestande att ta en av mina powerkakor snart. Det känns helt absurt när jag tänker att det kan vara typ 20 timmar kvar. Det är riktigt lång tid.

Temperaturen har sjunkit till dräglighet; det är riktigt skönt nu, och det är faktiskt slående hur vackert landskapet är när man tittar. Solnedgången...

Compeeds marknadsföring, förresten, om omgående smärtlindring... ja... helt okej faktiskt, klart godkänt.

22.01

Klockan är tio och jag är i Brottby, en timme efter schema. Jag hade faktiskt väntat mig att vara här vid nio, men efter fadäsen med att gå vilse får jag skylla mig själv.

Nu ligger jag i gräset med bara fötter i högläge och tittar upp mot en djupblå himmel med tunna, tunna tussar som glider förbi. Det är riktigt, riktigt rofyllt. Riktigt skönt att lufta fötterna i högläge. Mina vader kändes som att de skulle explodera, men det gjorde de inte, än.

Jag är riktigt hungrig, så jag tänker ta en av mina kakor nu. Jag hoppas bara att den håller mig mätt länge, för det är riktigt långt kvar. Det känns helt absurt; om det tog mig och min kusin 10 timmar dig vi orkade (3,9 mil), så betyder det att jag har fem timmar på mig att komma dit, och det känns helt sjukt. Jag har svårt att tro det, men samtidigt trodde jag att det skulle ta kortare tid att komma hit.

Jag satte på musik i Vallentuna. Det hjälper verkligen, det är inte kul att gå, men det är fruktansvärt vackert.

22.56

Klockan är elva och det börjar bli mörkt. Själva mörknandet går faktiskt väldigt snabbt, men det är i alla fall molnfritt så med lite förhoppning får jag inte bäckmörker i alla fall. En kille stannade och frågade om jag ville ha skjuts. Väldigt hyggligt, men jag avböjde naturligtvis eftersom jag har min utmaning. Jag sa det till honom, tackade honom hjärtligt. Det uppskattades.

Men här är jag, och så här i efterhand... skjuts hade varit ganska gott.

Jag tror i alla fall att min reflexväst syns ganska bra. Jag försöker titta bort när jag möter bilar så jag inte tappar mörkerseende.

Fan alltså, jag ska gå så sjukt långt till. Det är helt sjukt, på riktigt. Galet. Det är faktiskt brutalt.

Uppstarten efter pauserna är riktigt jobbig i fötterna nu. Compeeden sitter på plats, men... usch alltså. Det känns när man har suttit ett tag. Smärtlindring... jag undrar det.

Kroppen känns som den hänger med än så länge. Väskan känns lättare, och så PANG blir den så mycket tyngre. Det går i vågor. Lite lustigt, men det beror väl på energinivåer.

Jag ville ta kort på en massa grejer, men telefonen säger "inte tillräckligt minne". Nähe, skit på dig då. Jag spelar ju in på någon form av minne och det verkar fungera. Nåväl.

Nästa gång är klockan tolv. Det känns sjukt.

00.12

Klockan är kvart över tolv och jag har fått svälja min stolthet. (Utstöter frustrerat ljud med tonhöjdsskillnad på ungefär fem oktav.)

Jag ringde om hämtning vid halv, tjugo i tolv. Mina fötter de dör. De orkar inte med, jag har trots Compeeden jätteont, plus att mina fötter är helt utmattade. Jag har fått svälja allt vad stolthet heter, och jag fick precis bekräftat att hämtning är på väg.

Jag går fortfarande och ska försöka hinna till Roslagsstoppet innan de gör det, vilket är aningen kortare än jag och min kusin kom. It sucks. Men det blir bra, skitbra. Nej. Hej då!

00.31

Klockan är halv ett och för ungefär fem minuter sedan kom jag fram till Roslagsstoppet och inväntar skjuts och herregud vad skönt det är att sätta sig ner och veta att man inte behöver gå mer. Ja... mhmm! Jag känner nu hur tröttheten är överväldigande.

Förra året hade jag gått en massa innan vi gav oss på detta och det hade varit värt att göra det nu med. Jag har fått kontorsfötter. Man blir ödmjuk inför utmaningen, helt klart.

Men det här var väl inte sista gången, eller? Eller hur?

14.24

Klockan är tjugo över två, dagen efter dagen. Det var en knäckande upplevelse igår. Jag fick verkligen kraschlanda på jorden och inse hur långt och tungt det faktiskt var. Jag levde i någon form av euforisk drömvärld och trodde att jag faktiskt skulle klara det. Någonstans innerst inne måste jag ha vetat att jag inte skulle klara det. Inga förberedelser eller något. Det är så absurt.

Mina fötter gör fortfarande ont, jag gungar som en anka när jag går och jag rör mig långsamt. Kroppen mår bra, men inte fötterna.  Jag vet inte om det beror på skorna, men jag vill inte skylla på utrustningen.

Jag för försöka igen, någon gång och då tar jag med mig mer minne, för detta är det sista som får plats i inspelningsväg, så det hade blivit många timmar utan inspelning.

Det blev väl ungefär 35 000 steg totalt sett på mina 3,49 mil.



På tisdag, alltså i morgon, ska jag cykla samma strecka. Jag gör samma sak med ljudinspelning. Nu väntar en uppladdande sömn!


Ordo ab chao

Det har nu gått oerhört lång tid sedan jag senast skrev något här. Anledningarna behöver jag inte förklara, det ter sig rätt självklart att livet inte har tillåtit något skrivande. Så är det, helt enkelt.

Förra året skrev jag att jag skulle göra en utmaning. Jag och en av mina kusiner antog utmaningen och gav oss iväg på en promenad. Målet var att gå ungefär tio mil. Vi nådde aldrig fram. Vi klarade 3,9 mil.

Idag beger jag mig ut på samma resa. Ensam. Jag är bättre förberedd, har eliminerat variabler som kan påverka min förmåga. Eller rättare sagt har jag eliminerat variabler som gör att jag inte kan nå min egen maximala förmåga.

Klockan 17 bär det av. Klockan 17 i morgon bör jag vara framme.

Packlista:

6 liter vatten
2 liter vätskeersättning
0,5 liter apelsinjuice
1 liter chokladdryck
5 st hembakade powerbars
2 par strumpor
2 par kalsonger
1 extra t-shirt
1 tjockare tröja
1 par extra byxor
1 första hjälpen-kit
x antal diverse grejer

Jag tar hellre för mycket med mig än brister på något plan.

Nu kommer jag ha mycket tid att reflektera över min existens och bringa ordning ur kaoset.

Den som vill göra mig sällskap får se till att snabba sig till mötesplatsen på vändplanen. Klockan 17 bär det av.

Ja, jag lever

Det är inte konstigt att jag inte har skrivit på två månader. Det är inte konstigt att jag inte har känt mig frustrerad utöver vedertaget lämpliga nivåer. Det är heller inte konstigt att jag inte har känt någon motivation att skriva om sådant. Det är dock konstigt att jag ska behöva bli irriterad för att jag ska få tillbaka lusten att skriva.

Innan jag ens har varit i skolan i en hel vecka känner jag mig överöst av hat. Helt plötsligt stod det bortom allt tvivel varför jag inte har skrivit: Jag har sluppit de värsta idioterna.

Jag var oförberedd på den dumma massa som tålmodigt inväntade min ankomst till huvudstaden. Jag borde ha varit uppmärksam och misstänkt att något var fel när jag klev på tåget. Jag väljer dock att lägga ansvaret för det felet på det faktum att jag ändå åkt tåg varje dag, dock en annan tid.

Istället slog det mig definitivt när jag klev av tåget.

Helt plötsligt var det inte en synkron massa; istället hade den förvandlats till något så mycket mer individuellt, nämligen människor. I hundratal. Som skulle åt samma håll samtidigt som de inte alls skulle åt samma håll.

Helt plötsligt var det inte en seg smet att bearbeta för att ta sig fram; istället var det ett virrvarr av sprängfärdiga och förvirrat målmedvetna projektiler att undvika. Det var som ett fiskstim, om man tar bort det naturliga samspel som utspelar sig i dessa.

Helt plötsligt kände jag mig vilsen; något jag inte känt mig på ungefär tre månader.

Det var här sambandet slog mig. Det var nu allting sammanföll och bildade något oerhört konkret och tydligt; en bild beskrivandes precis vad det rörde sig om.

Senaste gången jag kände samma sak var i denna "spawn point of stupidity", i folkmun ofta kallat Stockholm. Jag insåg också att om detta är vad som krävs för att jag ska skriva så kommer skrivandet att gå under när jag börjar jobba. Det betyder att det finns ytterligare en veckas skrivande i mig, som från vecka 23 kommer att tillhöra en svunnen tid.

Måhända är det inte så drastiskt, men är man förberedd på det så blir det ingen överraskning.

Saker jag inte tror på

I detta inlägg ger jag några exempel på saker jag inte riktigt tror på. Notera också att dessa endast är ett axplock.

 

Människor som ler hela tiden


Jag kan inte tro på människor som går runt och ler hela tiden, det finns ingen naturlig anledning att alltid gå runt och le, även om man faktiskt avger ett äkta leende. Ler man åt allting spelar det ingen roll att det är äkta; leendet tappar sin autenticitet genom att missbrukas, precis som så mycket annat. Ett leende bör användas sparsamt och endast tas i bruk när man faktiskt menar det. Jag hatar falska leenden, när folk ler ”för att de måste”. Varför måste man le på fotografier i skolan? Varför ska jag få höra ”Kan jag inte få ett leende, du ser ju så kriminell ut?” när jag ska fotas för passerkortet?

 

Reklam


Det finns ingenting trovärdigt med reklam, och speciellt inte med reklam för städprodukter, hudvårdsprodukter eller tandkräm. Whiteningtandkräm, som ”ger ett vitare resultat efter första borstningen” är ett fruktansvärt bra exempel på dålig och inte speciellt trovärdig reklam. Jag har dessutom belägg för min åsikt eftersom jag har provat denna Pepsodent Whitening, eller vad den nu heter. Jag fick ett varuprov helt utan anledning, och provade den för att se om det fungerade. Resultatet var slående, resultatet var extremt likt originalfärgen, ja till och med identisk. Skillnaden var alltså noll.

 

Jag har heller inget förtroende för reklam om till exempel ProViva eller motsvarande produkter där någon, utförandes så vardagliga sysslor som möjligt för att folk ska relatera till det, pratar om vilka problem de haft med magen eller immunförsvaret. När de sedan häller upp produkten i ett glas eller äter ur förpackningen och säger att det är jättegott vill jag bara kräkas. Självklart säger de att det är gott, hur bra reklam för produkten skulle det vara om de på allvar sade att det smakade avföring?

 

Abtronic


”Har du också tröttnat på att ligga på golvet och få ont i nacken? Har du också tröttnat på att göra jobbiga övningar? Då är det dags för dig att prova på något nytt och revolutionerande. Abtronic är inte som något du har provat. Genom vibrationer stärker den dina magmuskler och ger dig den där kroppen du alltid velat ha!” (*Visa bild på vältränade människor som aldrig använt apparaten ifråga*)

 

Jag kan förstå att vissa får ont i nacken när de gör situps, det är inte så konstigt egentligen; många gör fel och drar med händerna bakom huvudet och belastar och sträcker därmed nacken och ryggen på ett onaturligt sätt. Att för den skull gå över till något som ”gör träningen åt en” är helt galet. Borde man inte istället försöka åtgärda det man gör fel och bättra på rörelsen, eller börja med lättare övningar eller bara kortare rörelser?

 

Jag tycker att det är genomgående hos många att underlätta så mycket för sig själva som möjligt. Jag läste i Illustrerad Vetenskap för ett litet tag sedan att man håller på att ta fram ett piller som skulle utsöndra de kemiska ämnen musklerna utsöndrar vid fysisk aktivitet för ökat välbefinnande. Dessa piller skulle i första hand vara till personer som absolut inte kan utföra någon fysisk aktivitet, men låt oss vara realistiska här: hur lång tid skulle det inte ta innan någon fick upp ögonen för den enorma vinstpotential som ligger hos lata människor som vill få ut den tillfredsställda känslan av att ha tränat – utan att ha lyft ett finger?

 

Körsångare


Har du någonsin sett en kör sjunga? Det är speciellt, minst sagt. Det är som att titta på folk som är i extas. De stirrar blint på den som agerar körledare och ser alla jätteglada ut, nästan fanatiskt engagerade. Jag kan inte tänka mig att det är äkta. Borde de inte kunna låtarna så bra och ha sjungit så mycket med varandra tidigare att de vet hur de ska sjunga och när?

 

Clowner


Vem kan se på en clown och faktiskt tycka att den är rolig? En clown är inte rolig och jag misstänker att avsikten från början inte var att roa folk. Officiellt är clownen en narr, en person som mer eller mindre självförnedrande har som uppgift att roa folk. Jag tror dock att det inofficiellt finns en organisation hos clownerna där de planerar att med brutalt våld ta över världen. Jag misstänker också att de äter barn och hundvalpar, och använder kattungar som servetter.

 

Människor som gör en prick över ett stort ”i”


Jag har sett det tusentals gånger och det stör mig till tusen varenda gång. Inte bara är det fel, det ser dessutom obildat ut eftersom det är något som små barn har för tendens att göra.

 

Ett exempel på sammanhang i vilket jag har sett det rubricerade är en föreläsning. Där var rubriken skriven med stora bokstäver, och mitt i allt var det en prick över ett ”i”. Direkt tappade jag förtroendet för föreläsarens seriositet. Naturligtvis är det något av en fördom, och det ska jag vara först att erkänna, men den är ganska berättigad i detta fall.

 

För att framföra ett seriöst budskap bör man i min mening vara väldigt noga med att se till att det inte förekommer stavfel som är för uppenbara och att man till exempel inte använder prickar över stora ”i”.

 

Att man firar högtider genom att supa sig redlös


Logiken i denna företeelse är obefintlig. Det känns inte sunt rent mentalt att fira en högtid, som till exempel midsommar, genom att supa sig fullständigt redlös. Jag tror snarare att det handlar om att söka allmänt vedertagna ursäkter till supandet.

 

Den som sitter hemma och super sig full, ensam, på kvällarna klassas som hobbyalkoholist och anses av allmänheten lida av sociala störningar.

 

Den som inte är ute med polare och super sig full på midsommar, utan istället sitter hemma med familjen eller ensam, klassas som avvikande och anses av en stor del av allmänheten lida av sociala störningar.

 

Som tur är känner jag att samhället börjar komma ifatt min attityd gentemot drickande. Fortfarande är det många som tycker att ”det är klart att du ska dricka”, och dessa individer tycker jag kan hänga sig om de inte respekterar mitt beslut, men andelen som förstår och respekterar det har ökat.


En dag...

När det går bra för mig i livet vet jag vad jag ska ha för bil. Det är givet. Bra power och miljövänligt. Kan det bli mycket bättre?

En elbil med 313hk, vridmoment på 4500 Nm och topphastighet om 200 km/h. I like. Jag ska ha, men först bör jag tjäna lite pengar eftersom den lär kosta runt en miljon. Men med mina framtidsplaner så är en miljon småpotatis.



Det kunde varit värre

Sverige, och i synnerhet SJ och SL har en hel del att lära av den stora björnen i öst.



OS

I'm all for OS, men säg mig, är det inte något fel med detta citat från SvD.se?

"22.20: Björn Ferry laddar om efter OS-guldet. Nu är det 20 kilomter som gäller. SvD liverapporterar direkt."

Det kanske är bra att vara övertydlig... vad vet jag.


It's not like flipping a coin

Nu har det hänt igen. En man i 40-årsåldern avled idag efter att ha blivit påkörd av ett tunnelbanetåg på T-Centralen. Enligt uppgift ska han ha tappat något på spåret, hoppat ned för att hämta det och sedan inte hunnit upp i tid.

Jag kan verkligen inte förstå hur den människan resonerar. Det är hemskt att säga det, men har man verkligen inte mer vett i huvudet? Om man tappar något på spåret och ser tåget komma in mot perrongen, inte hoppar man väl ned på spåret och hämtar det man tappat?

Kan människor verkligen inte förstå att det är svårt att få stopp på ett tåg som väger otaliga ton?

Jag blir uppriktigt sagt förbannad när jag hör om tågolyckor där folk som inte hör hemma på spåren av oaktsamhet eller ren dumhet blir ihjälkörda. Man har ingenting på spåren att göra. Ingenting alls.

Jag lider med de anhöriga och vittnen, och framförallt lokföraren.

Problem utan lösning?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson sade i förrgår att tågen ska gå även fast det är snö. Hon ställer sig på resenärernas sida och menar att det inte ska spela någon roll att det är snö, tågen ska faktiskt kunna gå ändå. Hon lovar också bättring och säger att det inte ska kunna vara en överraskning att det blir vinter i Sverige.

I går på väg hem hörde jag en grupp tjejer stå och vara förbannade på att Roslagsbanan var försenad på grund av snön. De sa att de tyckte det var "förjävligt att det alltid ska vara en överraskning att det kommer snö".

Överraskningen kan jag hålla med om, men för min del stör det mig mest att bilisterna blir lika förvånade varje år. Tågen har ändå legitima skäl att bli försenade.

Se till följande: när en växel ska läggas om har man ofta TKK, tungkontrollkontakter, som känner av om växeln har gått i rätt läge och ligger i kontroll. Kan inte växeln gå i kontroll larmar dessa detektorer hos DLC, driftledningscentralen. Finns det inga TKK betyder det att det inte går något larm, utan istället får DLC se att det inte går att ställa begärd tågväg.

En enkel växel består av två tungor som rör sig för att få tågen att gå dit det är avsett. Kan dessa tungor inte lägga an mot stödrälen, till exempel på grund av snö, betyder det att tåget inte kan gå.

I norra Stockholm har Banverket 357 växlar, tror jag. För att snöröja måste man vara minst två. Det betyder 714 personer. Vi kortar ner det lite till 650 eftersom många växlar ligger i närheten av andra växlar, så en grupp röjare kan ta flera.

Vi har alltså en situation där Banverket ensamt behöver 650 personer som röjer snö ur växlar. Räknar vi in SL:s spår och Banverkets spår i hela Stockholm och resten av det trafikerade Sverige betyder det att vi har ett behov av många tusen snöröjare. Dessa resurser finns inte.

Man kan aldrig någonsin komma undan problemet med snö i växlar. Tågen drar med sig snö, värmen i växlarna smälter snön och kylan fryser vattnet till is. Växlarna fryser fast. Snö packas och blir hårda kakor som måste hackas bort.

Jag tycker inte att folk borde gnälla utan att känna till hur stort problemet egentligen är.

Det som är intressant med Åsa Torstenssons uttalande är att hon inte ger några konkreta lösningar, utan bara blidkar pöbeln genom att ställa sig på deras sida. Dessutom tar hon tillfället i akt och skyller på gamla S-regeringar. Två flugor i en smäll. Lobbyverksamhet på rätt hög nivå.

Jag följer med spänning fru Torstenssons arbete för att förbjuda snön att lägga sig i växlarna.


Tidigare inlägg
Bloggdesign|Dessan